12.35 - tåget

Varningsklockorna vid järnvägsövergången ringde öronbedövande där jag stod med min cykel i väntan på att tåget skulle passera. Det var snälltåget mot Stockholm 12.35 och det var alltid i tid. Inte en enda minut hade det varit försenat under alla de tillfällen jag stått där. Jag var 12 år och tåg och lok fascinerade mig, men det här tåget var annorlunda på något sätt där det for fram, nästan som om det svävade över rälsen. Stationen, borta vid nästa övergång där man vanligtvis kunde se stinsen med sin lilla spade var nu helt tom. Perrongen låg öde. Ingen skulle ju stiga på eller av. Ingen annan befann sig heller vid den övergång jag stod. Det var som att hela världen endast bestod av detta tåg och mig. Nu, när jag nästan ett helt liv senare tänker på det kan jag inte minnas att jag då tyckte att det var märkligt. Varför skulle folk samlas vid järnvägsövergången varje gång tåget kommer, tänkte jag antagligen om jag ens ägnade detta en tanke. I byn där jag då bodde fanns inte många människor. Folk hade väl annat för sig än att stanna vid en järnvägskorsning. Kanske var ingen annan intresserad av tåg som jag var. I själva verket kändes det skönt att stå ensam och se tåget rusa fram. Att inte behöva prata om det med någon annan. Att inte behöva fråga om någon annan än jag sett det jag sett i ett av vagnsfönstren.

Så dök det så plötsligt upp. Bakom kröken vid det stora magasinet hördes tågvisslan och marken tycktes skaka under mig. Vagn efter vagn for förbi i rasande fart. Diffusa skepnader bakom fönstren dök upp och försvann. Och där! Precis som dagen innan och precis som många dagar innan såg jag hans ansikte. Klart och tydligt. En pojke. Han var i min. ålder och han bara stod där, tätt intill fönstret. Jag såg att han tittade på mig. Jag minns att jag förundrades hur jag så tydligt kunde se hans ansiktsdrag i det framrusande tåget. De andra passagerarna som satt närmast vagnsfönstret kunde jag inte uppfatta något närmare. De bara satt där, gråa och konturlösa och till synes stirrande rakt framför sig. Det var som om de var döda, tänkte jag.

Men pojken! Han som varje dag stirrade mot mig vid samma fönster i samma vagn var inte som de andra. Han log inte eller rörde en min, men han kände igen mig. Det visste jag.Varje dag tog jag min cykel för att bege mig till järnvägsövergången. Det kändes som om pojken i fönstret förväntade sig att se mig. Kanske var det något han såg fram emot varje dag. Ibland undrade jag vem han egentligen var. Var kom han ifrån och vart var han på väg. En dag hade nyfikenheten blivit för stark. Jag begav mig till stationen för att titta på tidtabellen som satt på väggen intill ingången. Jag sökte med pekfingret längs de olika tiderna… och där! Mellan tåget 11.20 och tåget 13.25 stod det, men tidtabellen var otydlig. Väta och annat väder hade satt sina spår. Dessutom doldes texten av ett streck. Någon av byns lymlar som varit framme. Jag kunde tydligt höra min fars ord. Jag ville fråga stinsen, men vågade inte. Barn skall inte störa vuxna i deras arbete. Det hade mina föräldrar vid flera tillfällen påmint mig om. Varifrån tåget kom förblev därmed mig obekant, men det var egentligen inte viktigt. Aldrig såg jag någon annan passagerare vid sidan om pojken bakom vagnsfönstret. Ingen mor eller far eller någon annan som kunde ha varit hans medresenär. Han var ensam. Var det därför han varje gång sökte min blick? Var det något han ville berätta?Så plötsligt en dag kom inte tåget. I flera minuter väntade jag, men jag visste innerst inne att det inte skulle dyka upp. Det hade alltid varit punktligt. Ytterligare några dagar väntade jag vid övergången, men inget tåg kom. Tåget var borta. Pojken i fönstret såg jag aldrig mer.
Vid järnvägsstationen satt nu en ny turlista. Snälltåget 12.35 fanns inte med.

Många år senare då jag satt och gick igenom min mors kvarlåtenskap efter hennes bortgång hittade jag ett suddigt fotografi. En ung kvinna, som jag är säker på var min mor, satt med två små barn som såg ut att vara tvillingar i sitt knä. Ett av barnen måste ha varit jag. Några syskon fick jag aldrig….. eller? Vem var då det andra barnet? Minnet av pojken dök åter upp i mitt huvud. Kunde han ha varit..? En okänd bror? Nej, nu rusade allt fantasin i väg för långt. Pojken i tågfönstret hade säkert bara varit en vanlig passagerare. En nyfiken gosse som betraktade det framrusande landskapet. Kanske undrade han vem jag var som varje dag stod och betraktade det framrusande tåget.  Minnet förbleknar, men kvar finns en känsla av ovisshet … en irriterande känsla av tvivel.