Åskväder

Familjen hukade i den lilla stugan. Det våldsamma regnet slog mot fönster och tak. Aldrig hade man upplevt något liknande. Ljungande blixtar lyste upp världen utanför i korta intensiva ögonblick och de öronbedövande dånen avlöste varandra i en till synes ändlös kanonad.De små höll för öronen för att utestänga det mest skrämmande och obehagliga. De äldre stirrade mot mörkret utanför, ångestfyllt väntande på nästa intensiva ljus. ”Vi borde sätta oss i bilen,” sade någon. ”Där är vi säkra.”Men bilen stod i garaget på andra sidan gården. Ingen vågade utsätta sig för faran att ge sig ut på öppen mark. Där ute väntade nästa urladdning. Bäst att vänta inomhus. Visst hade man hört talas om att blixten slagit ned och tänt eld på hus, men stugan var låg och träden runt om borde vara lättare mål för den dödliga åskviggen.”Ingen är säker när Tor är ute och slår jättarna med Mjölner, sin hammare,” sade någon - mest på skoj, för alla visste ju att det där om Tor var bara sagor och gammalt skrock, men också för att lätta upp den ängsliga stämningen.
Ett lågmält nervöst skratt hördes. Visst kunde väl den gamla historien om Tor och jättarna vara spännande, och den kändes faktiskt mindre farlig än det där om elektriska urladdningar med dödliga strömstyrkor. Tor gav sig ju bara på jättar och troll. Människor hade inget att frukta.  En kraftig smäll avbröt alla tankar. Huset skakade.”Nu slog hon ned vid Skalleberget! Precis som förra gången.”Träd skulle brinna, buskar förintas i rök. Blixten skonade inget levande.”Tur att det regnar, annars hade vi elden snart här.” Mors röst hördes från köket, där hon stod spanande ut genom fönstret.Det dröjde en stund till nästa smäll.”Hon drar sig bort. Norröver!”
”Jättarna och trollen flyr bort från Tors hammare!”Stämningen i den lilla stugan lättade. Det värsta tycktes vara över.Regnet fortsatte emellertid att slå mot fönstret. Gammelfar hade suttit tyst under hela åskvädret. Lyssnat till knallarna, då och då slängt en blick ut genom fönstret. Han kände varken rädsla eller oro inför de våldsamma krafter som härjat över himlavalvet den senaste timmen. Han hade upplevt åskväder förr under sin långa levnadsbana och visste hur saker och ting låg till.
Inget hade han sagt. Det han visste och kände till behöll han för sig själv. Det var en sak mellan honom och det stora okända.Nu reste han på sig och sade:”Jag går ut till lagårn och ser efter djuren. De kanske måste stillas. Ni blir kvar här som ni brukar.”Ensam lämnade han så stugan, där övriga familjen nu väntade. Så var det efter alla åskväder. Gamlingen ville ut ensam. Aldrig tillsammans med någon annan. Lika bra att låta honom gå.Efter att ha sett till djuren gav han sig i väg genom skogen. I handen bar han en spade. Mörkret låg fortfarande tungt, men det bekom honom föga. Till Skalleberget hittade han ändå. Här hade han gått sedan barnsben och han visste nu vad han måste göra. Han gjorde som han alltid gjort. Ingen annan skulle göra det. Det var hans uppgift.När han närmade sig Skalleberget kände han lukten. Det luktade bränt, men inte bara av brunnen ved. Där fanns också något annat. En svag lukt av något knappt förnimbart, men han visste vad det var. Där, vid foten av berget låg den store ihopkrupen som ett barn som om han sov. Det ångade från hans kläder. Ögonen var slutna. Huden gråbrun och vårtig. Huvudet blodigt och söndertrasat. Jo,jo – Mjölner hade gjort sitt.
Med en djup suck satte gamlingen spaden i jorden. Han hade många timmars arbete att utföra, men det var hans uppgift. Att begrava en jätte tog sin tid. Åskvädret var slut, men regnet föll fortfarande över den mörka skogen.