Mellan 1787 och 1799 avslöjades tre barnamord i Enköping. Självklart orsakade detta förstämning och upprördhet i staden. Barnamord hade förekommit tidigare, men nu verkade det som om en epidemi var på gång. Många förfärades som sagt och mången bön om förskoning från den ondska som drabbat staden lästes säkert av gammal som ung.
1.
Den 11 januari 1787 kallades barnmorskan Maria Fägersten till borgmästare Sadelins gård vid torget. En av hans pigor hade råkat ut för plötslig blodstörtning och det var bråttom.
Väl framme kunde den erfarna barnmorskan konstatera att pigan förmodligen nyss fött barn vilken denne ihärdigt förnekade. Om barnmorskans misstankar skulle visa sig stämma skulle en utredning genast starta. Pigan hade i så fall lyckats hålla sin graviditet hemlig, vilket var ett brott. Och vad värre var, var fanns i så fall barnet? Trots pigans förnekande, pressade barnmorskan henne att tala sanning och till slut kom erkännandet. Hon hade fött ett barn och hon hade hållit graviditeten hemlig. Hon hade också fött barnet i hemlighet. I och med detta föddes tanken på det ohyggliga i barnmorskans huvud. Hade pigan mördat sitt barn?
Pigan som hette Anna Stina Åberg och var 24 år gammal berättade att hon fött barnet på avträdet och att det levde och att hon på olika sätt försökt ta livet av det. Till slut hade hon lyckats skära det i halsen med en kniv.
Barnet, som var en flicka, hade sedan återfunnits gömt i ett vagnslider. Händelsen väckte en del frågor. Bl.a hur en piga i självaste borgmästarens hushåll kunde hålla en graviditet hemlig samt även föda barnet i hemlighet.
2.
Den 10 maj år 1789 var en lördag och hos familjen Ekstedt hade dagen börjat som vanligt. Husbonden handelsmannen Johan Petter Ekstedt hade givit sig ut för att fiska. Hans hustru, Johanna Christina, låg fortfarande kvar i sängen och deras förstfödde, den fem månader gamla Johan Ludvig sköttes av deras sextonåriga tjänstepiga Jeanna Lisa Lindström.
Plötsligt hördes den lille skrika hjärtskärande. Modern steg upp för att se vad som hänt.
Barnmorskan tillkallades som vanligt var då spädbarn behövde vård. Barnmorskan var densamma som tillkallats två år tidigare till borgmästarens gård, Maria Fägersten.
Genast insåg hon att barnet fått i sig något olämpligt. Även Carl Ludvig Bunge från stadens apotek tillkallades och tillsammans kunde de konstatera att barnet fått i sig salpetersyra. Genast misstänktes tjänstepigan vara den skyldige. Hon nekade dock till alla anklagelser. Maria Fägersten gav sig inte. Efter pressande förhör erkände pigan. Hon hade tvingat i barnet syran. Efter några timmar dog den lille av sina skador så nu var det frågan om mord.
Det som mest kom att förfära stadens befolkning var orsaken till mordet. Pigan förklarade vid rättegången att hon helt enkelt tröttnat på barnet som bara skrek och krävde ständig tillsyn. För att slippa ”skitungen” som hon vid ett tillfälle kallat den lille hade hon beslutat att ta livet av honom.
3.
I juni år 1799 hittades ett barnlik i brunnen vid postmästare Cronii gård. Åter tillkallades barnmorskan Maria Fägersten. Olika omständigheter pekade mot att hans piga, den trettioåriga Anna Andersdotter skulle ha varit barnets moder. Även denna piga nekade först till alla anklagelser. Ännu en gång visade Maria Fägersten hur skicklig hon var på att lirka ur sanningen ur envist nekande pigor. Anna Andersdotter erkände till slut att hon fött barnet i hemlighet en natt i postmästare Cronii kök. Redan i februari samma år hade misstankar dykt upp om att Anna varit gravid, men då hon envist förnekat detta hade dessa misstankar runnit ut i sanden. Barnet som varit en gosse visade sig, vid undersökning, vara fullgånget. Anna hävdade att barnet hade varit utan liv efter födseln och att hon då kastet det i brunnen. Dock visade en grundligare inspektion av barnet att det fanns tecken på strypning. Anna erkände aldrig helt att hon mördat barnet.
Gemensamt för dessa tre fall är att barnen mördats av tjänstepigor och att barnmorskan Maria Fägerstens ihärdiga arbete med att förhöra dem till slut ledde till ett erkännande. Alla tre dömdes att halshuggas samt därefter brännas på bål.
Vid två av morden var barnens egna mödrar de skyldiga. I fallet med Ekstedts barn var mördaren inte barnets moder, men väl den som hade hand om dess vårdnad. Det mordet betecknades, i den dåtida lagens mening, ej som ett barnamord.
Mer att läsa om dessa förfärliga mord och om de människor som de kom att påverka kan läsas i boken: EN BARNMORSKAS BERÄTTELSE