Besökarna

De främmande varelserna hade just lämnat sin farkost och stod nu framför oss, till synes spanandes ut över slätten. Vad gäller deras farkost liknade den inget annat vi sett. Ingen av oss som kommit för att ta emot dem kände någon rädsla inför mötet. Endast en viss förväntan och kanske en smula nervositet. Vi hade vetat länge att de varit på väg. Varifrån de kom visste ingen av oss, men att de var besökare från någon annan plats i universum stod helt klart för oss.

De långsmala kropparna med det runda huvudet som blänkte i det starka solljuset var för oss helt främmande. Inte på något sätt skrämmande. Bara fascinerande. Deras rörelser var mycket snabbare än våra och de tycktes nästan sväva fram över markytan.

Vi hade som sagt redan sedan en tid tillbaka vetat om att de varit på väg. Alla våra instrument riktade mot världsrymden hade fångat in dem, mätt hastigheter, avstånd och vinklar i elliptiska banor och allt hade pekat på den plats där vi nu befann oss. I tusental hade vi förflyttat oss och väntat. Vi hade sett den glimmande ljuspunkten uppe mot den mörka himlen växa i storlek. Vi hade uppfattat dånet då den bromsade in, och satte sig till ro på den hårda marken. De främmande varelserna hade dröjt kvar inne i sin farkost som vore de rädda att möta denna, för dem, nya och okända värld. Vi väntade. Inte otåligt ty sådana känslor var för oss sällsynta. Nej, det som kommer det kommer – i sinom tid. En viss spänning fanns inom oss. Hur skulle främlingarna reagera? Hur skulle de möta oss? Som vänner eller som fiender? Vad var deras mål med sin resa?

Skulle vi kunna kommunicera med dem? Vi hade förberett oss. Sänt ut meddelanden då de varit på väg, men inga svar hade vi fått. Hade de uppfattat våra signaler, eller hade de varit för dem okända och omöjliga att tyda? Tidigt hade vi beslutat att ta emot dem som vänner. Strider och osämja passade inte oss och var näst intill okända begrepp. Glömda av de flesta, gömda i åldriga minnen bland de allra äldsta där den stora katastrofen ännu fanns. Den tiden talade vi aldrig om. Den fanns inte i den värld vi nu levde i. Vår civilisation hade överlevt och hade åter byggts upp på resterna av det som försvunnit med förtroende och vänskap som kitt i allt vi åstadkom. Att ta emot besökarna som vänner hade därför varit en självklarhet. Ingen skulle få uppfatta oss som hotfulla eller fientliga. Det var vår första och enda tanke. Kanske kunde en kontakt med en annan civilisation hjälpa oss framåt? Den långa tiden efter katastrofen hade varit hård och vår planets resurser begränsade. Ännu klarade vi oss men mycket gick på sparlåga och vi kunde inte lova kommande generationer annat än begränsningar och fattigdom. Våra experter som sökt avlocka framtiden dess hemligheter hade berättat om att slutet närmade sig. Vi i den ledande sektionen hade tagit emot denna profetia med ett stilla jämnmod ty vi hade anat dess innehåll. Ännu hade inget meddelats till vår befolkning. Hur framför man ett folks dödsdom, förklarar att vår värld går under och att inget kommer efter oss?Nyheten om den farkost som närmat sig hade befriat oss från vårt missmod. Hade de okända makter som styr våra liv hört och sett vår desperation?  Är besökarna vår räddning?Jag, som vår ledare och talesman, stående framför den sista generationen av vår art – utspridd i tusental bakom mig på den oändliga platta slätten. Jag sände ut en hälsning till besökarna. Ännu en gång då ingen reaktion kom. De tvekade ett ögonblick. Stod bara stilla och stirrade ut över den oändliga slätten. Sedan – till allas vår bestörtning – återvände de in i sin farkost.

”Ni hade rätt kapten. Ödsligare plats får man leta efter. Här finns inget för oss. Hela slätten full av oformliga stenar. Inget liv så långt ögat kan utröna! Ja, visserligen pekade alla våra beräkningar och mätningar på att här kunde finnas något, men det visade sig vara fel. Gör klart för avfärd. Låt oss lämna denna sterila stenöken! Vi sätter kurs mot nästa planet!”