Borgare Emellan

EN HÄST I DIKET
En vacker lördag i april år 1839 sågs en man komma ridande på vägen mellan Tillinge och Enköping. Mannen på hästen hette Säflund och hästen tillhörde hans granne i Hovdesta i Tillinge – Anders Andersson. I själva verket var det Andersson som bett honom ta hästen på en ridtur. Troligtvis misstänkte ägaren att det var något fel på hästkreaturet. En stund fick Säflund njuta av det vackra vårvädret.  Med ens tog dock det roliga slut. Hästen stannade plötsligt, lade sig ned i ett dike och vägrade därefter att resa sig. Ensam kunde Säflund inte få upp djuret så det var bara att traska hem för att hämta hjälp. Under tiden fick åkaren Anders Dixelius - boende i Enköping – höra talas om en häst som låg i ett dike ett stycke utanför Västeråstullen. Han tog med sig två bekanta vid namn Säfvendahl och Åkerström och begav sig för att ta sig en titt på djuret. Väl framme konstaterade man att hästen levde men behövde hjälp att ta sig upp ur diket. Ingen ägare syntes till så när fem värmlänningar på vandring mot huvudstaden dök upp, bestämde man sig för att hästkraken skulle upp! Med gemensamma krafter lyckades de få hästen på benen, men den var ostadig och de fick stötta den och mer eller mindre bära den ett stycke. Efter en stund tycktes den ha bestämt sig för att den kunde gå själv, varför Dixelius beslöt att bege sig mot staden med bekanta, värmlänningar och nämnda häst i släptåg. Strax utanför tullen gjorde sällskapet halt. Där låg Berglins krog. Dixelius ville bjuda på en sup som tack för hjälpen. Hästen leddes in på gården för att vila. Under tiden bjöd Dixelius på de utlovade suparna och man resonerade om vem som kunnat lämna häststackarn i diket. Hästen var uppenbarligen inte helt frisk. Dixelius var åkare och van vid hästar, så nog kunde han avgöra en sådan sak. Vad Dixelius hade för planer för hästen är okänt. Hästen han räddat stod utanför och tuggade i sig lite gräs. Han hade fått bjuda några vänner på en sup. Vill man vara illvillig kan man ju dessutom misstänka att han förväntade sig göra en slant på hästen – förutsatt att ägaren inte dök upp givetvis. Visserligen var kraken bra gammal – runt 14 år troligen – men 20 riksdaler kunde den vara värd. Denna misstanke om hans plan skulle inte heller herrarna i rådhusrätten vara främmande inför, vid den rättegång som skulle komma senare. 

Striden om en hattask

”Sedan skeppare Nordgrens hustru Gustafva Nordgren den 19:e sistlidne juni under min och min hustrus bortavaro, i vårt hus överfallit och okvädat mitt tjänstehjon bland annat med namn av tjuf och sedan den 24:e i denna månad, med okvädingsord hugg och slag överfallit min hustru där under det hon fått blånad och blodvite, så ser jag mig nödsakad att till erhållande om framtida husfrid anhålla om stämning till rådhusrätten. Hustru Nordgren med påstående om laga ansvar och var till saken och omständigheterna föranledda, samt ersättning för läkarebevis, vittnens inkallande, värk och sveda samt blifvande rättegångskostnader.
Enköping den 26 aug 1840
P W Podolin”

Så inleds en stämningsansökan inlämnad i augusti år 1840 till rådhusrätten i Enköping. Konflikten gäller två kvinnor, men den som lämnar in stämningen är den ena partens man. Han hade egentligen inget med det inträffade att göra, men under denna tid var, som nämnts tidigare, gifta kvinnor inte myndiga. Mannen var deras förmyndare och därmed den som skötte kontakten med stadens magistrat och domstol. Konflikten mellan Podolins hustru – Lovisa Lund – och skeppare Nordgrens hustru – Gustafva Eklund - handlade om en hattask. I dokumenten i arkiven som handlar om denna tvist benämns de två kvinnorna genomgående hustru Podolin respektive hustru Nordgren varför dessa namn även kommer att användas i denna text. Det hela hade startat med en resa till Sätra hälsobrunn utanför Sala den 10 juni år 1840. Hustru Podolin hade då fått låna en fruntimmers hattask av hustru Nordgren. Förmodligen hade de startat resan tillsammans. Efter hemkomsten förutsatte hustru Nordgren givetvis att hattasken skulle återlämnas. Efter flera påminnelser genom bud återlämnades den till slut. Problemet var att det inte var den hattask, hustru Nordgren lånat ut. Hon såg då ingen annan möjlighet än att personligen uppsöka hustru Podolin för att reda ut det hela. Vid första besöket var husfolket Podolin inte hemma varför deras piga tog emot hustru Nordgren som då enligt pigan, skall ha utsatt henne för okvädingsord och blivit kallad tjuv av besökaren. Vid nästa besök tog hustru Podolin själv emot och frågan om hattasken togs då upp. Som svar på frågan om hustru Podolin möjligen kunde vara så snäll att återlämna hattasken fick hustru Nordgren svaret:
”Hur mycket kostade hattasken?”
Uppenbarligen hade hustru Podolin slarvat bort den.  Då hustru Nordgren insett detta blev tonen i hennes svar möjligen något irriterad:
”Det vet jag ej, men fråga där den kan köpas!” Helt uppenbart var undermeningen att om nu hustru Podolin tappat bort hattasken finge hon väl inköpa en ny.
Hustru Podolin upplevde uppenbarligen detta svar som ohövligt, ty hon utbrast i ”otidigheter och skällsord”, enligt hustru Nordgren. Exakt vad som sades är ej angivet i rättegångsprotokollet.

SLAGSMÅL OCH HÅRDRAGNING
Enligt ett vittne hade då hustru Nordgren, med handen, slagit hustru Podolin över ögat så att blodet rann. Som svar fattade hustru Podolin tag i hustru Nordgrens klädningsärm samt bet henne i ett finger. När slagsmålet nu var i gång fanns ingen återvändo. Hustru Nordgren tog tag i sin motståndares hår och drog henne genom rummet. Hur denna batalj slutade finns dessvärre inte antecknat i domstolens protokoll. Båda kvinnorna var, vid detta tillfälle, 36 år gamla, så kanske slutade det oavgjort. Att hustru Podolin verkligen fått ett sår vid ögat finns belagt i ett intyg från stadsläkaren.
Till saken hör att ett vittne, skräddarlärlingen Johan Sillén, som inkallats till förhandlingarna och som skulle ha varit närvarande vid slagsmålet, sade sig inget ha sett något av händelsen. Kanske hade han inte sett något eller måhända blev han skrämd av de två kvinnornas häftiga humör och insåg att det var säkrast att hålla sig utanför. När rådhusrätten till slut meddelade utslag i ärendet visade det sig att hustru Nordgren dömdes till böter på sammanlagt 2 riksdaler för slaget i hustru Podolins ansikte samt för hårdragningen. Hustru Podolin ansågs av rätten inte ha brutit mot någon lag. Hur det gick med hattasken förtäljer inte källorna i arkiven. Några ersättningskrav från hustru Nordgren kan inte heller återfinnas. Rätten underkände även alla krav på ersättning för okvädingsorden mot Nordgrens piga annat än om pigan lämnade in en egen stämning mot hustru Nordgren. Någon sådan har inte kunnat återfinnas i arkiven.
Lovisa Andrietta Lund och hennes man färgaren Pehr Wilhelm Podolin fick inga barn. Några år efter denna händelse flyttade de till Västerås. Där arbetade Lovisa Andrietta som barnmorska under några år. Hon hade redan 1827 genomgått barnmorskeutbildning i Stockholm. Några noteringar om att hon varit barnmorska i Enköping finns ej.

SKILLNAD I BOET
I slutet av 1840-talet visade det sig att Pehr Wilhelm varit otrogen i äktenskapet och skilsmässan var ett faktum. Att skilja sig under denna tid var en ganska komplicerad affär. Motståndet från kyrkan var starkt och bara osämja i äktenskapet var sällan skäl nog för en skilsmässa. Vid otrohet i äktenskapet blev det däremot, som tidigare nämnts, en annan sak. Lovisa Andrietta lämnade alltså sin man, bytte namn till Lovisa Andrea Lundberg och flyttade till Jönköping där hon levde resten av sitt liv fram till sin död år 1872.  Trots barnlösheten i äktenskapet blev hon till slut mor. År 1863, vid nära sextio års ålder, adopterade hon en fyraårig flicka. Hon hette Emma Sofia Paulina och när Lovisa Andrea lämnade jordelivet blev Emma Sofia den som fick ärva hennes kvarlåtenskap, vilken inte var liten. Den fastighet hon ägt i Jönköping var värd 8000 riksdaler och lösöre 420 riksdaler, tillsammans en avsevärd summa. Omräknat till dagens penningvärde (2025), torde det röra sig om miljonen.
Vi vet egentligen inget om Lovisa Andrea. Konflikten med hustru Nordgren är egentligen det enda tillfälle hon stiger fram ur arkiven. Kanske var hennes ilskna ord en tillfällighet, eller kanske hade hon ett häftigt humör. Efter skilsmässan, flytten till Jönköping och fosterdotterns ankomst kan man nog tänka sig att hon hade ett gott liv fram till sin bortgång. Några ekonomiska besvär lär hon inte ha haft. Hon förekommer inte på några andra ställen i Enköpings domböcker. Det gör däremot hennes man Per Wilhelm. År 1838 blev han kallad till rådhusrätten efter en stämning från hans lärling Wilhelm Eberhardt Möller, som anklagade honom för misshandel. Podolin skall ha slagit honom med ett vedträ i magen och på andra ställen över kroppen samt rivit honom med naglarna i ansiktet.  Enligt Podolin själv var detta en bestraffning för att Möller vid flera tillfällen handskats vårdslöst med eld. Flera vittnen fanns, vilka avgav sina vittnesmål i rätten.  Ett intyg från stadsläkare Holmblad visar att lärlingen utsatts för våld. Blåmärken på ryggen, sår under vänstra ögat, svullnad i pannan samt skrapsår vid munnen talar sitt tydliga språk. Möller hade blivit utsatt för någon form av våld.
Podolin nekar inte till det inträffade, men hävdade att detta låg inom reglerna för husagan som sade att en husbonde hade rätt att aga sitt tjänstefolk. Efter alla förhör och en stunds överläggning kom rådhusrätten fram till att Podolin endast just utövat sin rätt som husbonde. Något brott hade således inte begåtts. Kort därefter flyttade Möller. Enligt legostadgan hade husfader rätt att aga alla i sitt hushåll, inklusive tjänstefolk. Detta gällde fram till 1858 då agandet av vuxna tjänstehjon förbjöds.   Den andra parten i slagsmålet, hustru Nordgren – eller Gustafva Eklund som var hennes rätta namn, var gift med skepparen Johan Erik Nordgren. De hade fyra barn. Inte heller om henne kan man återfinna något i arkiven utanför kyrkböckerna. Familjen bodde kvar i Enköping där hennes man ett tag drev gästgiveriet. Både hon och Johan Erik dog 1862 i Stockholm.

*

Kaffekriget

I januari år 1841 samlades herrarna i Enköpings rådhusrätt för att ta ställning till ett mycket ovanligt mål, men en stämning hade lämnats in och måste behandlas i laga ordning. Stämningen var inlämnad av ryttmästaren Jonas Gustaf Adlerstråhle och det var i egenskap som tullinspektör i Enköping han agerat. Den inlämnade stämningen var riktad mot rådmannen Carl Gustaf Envall i vilken denne anklagades för att ha gjort inbrott i Enköpings stadshus! Detta handlade inte, som man skulle kunna tro, om stadens rådhus. Stadshus kallades det kombinerade häktet och auktionslokal som låg på Kyrkogatan, på samma tomt som rådhuset.Vad var nu detta!? undrade man med all rätt. Som rådman innehade han den högsta posten efter borgmästaren i staden. Han satt i det beslutande organet – magistraten och dessutom i rådhusrätten. Skulle han ha gjort inbrott i stadshuset? Adlerstråhle var, som namnet antyder, av adlig börd. Han var ryttmästare och hade vid denna tid tjänsten som tullinspektör i Enköping. Hans arbete gick ut på att se till att alla tullbestämmelser uppfyllts innan, till staden fraktade varor, kunde försäljas. Detta gällde inte minst importerat gods från utlandet.Han hade kommit till staden några år tidigare och var 56 år gammal och änkling. Han förekommer i flera dokument i arkiven och man måste nog konstatera att han skötte sin syssla ytterst noggrant, allt för noggrant ansåg förmodligen många. Det som utlöst den konflikt som resulterade i att Enköpings rådhusrätt blev inblandad, var ett parti kaffe, som anlänt till staden med båt. Ägare till kaffet var kryddhandlaren Augustin från Stockholm som planerade att sälja kaffet på den kommande marknaden i staden.

Nu var det inte bara att lossa kaffet från ångbåten, transportera det till marknaden och sälja hela partiet. Nej icke alls! Enligt bestämmelserna skulle varan vara förpackad enligt § 28 af Kungl. förpackningsstadgan av den 28 november år 1835 samt att sjötullavgift erlagts.  Så var icke fallet med 72 av de 600 skålpunden! (Ett skålpund = 0,45 kg). Detta hade noterats av tullinspektör Adlerstråhle som därför gav order om beslagtagning av hela partiet. Som förvaringsrum valde han ett rum i stadshuset. Dörren låstes med två lås. Nyckeln till det ena låset tog tullinspektören själv hand om, den andra fick Augustin ansvaret för. Arrangemanget gjorde alltså att ingen av dem kunde komma åt kaffet utan den andres medverkan. Kaffehandlaren hade nu möjlighet att medelst en avgift återfå kaffepartiet. Rådhusrätten dömde honom att betala dubbel sjötullavgift för de felande 72 skålpunden. Augustin hade inget annat val än att betala avgiften, han ville ju få loss sitt kaffe till marknadsdagarna.  Notarien Svedelius vid rådhusrätten, skrev ett intyg där Augustin förklaras berättigad att återfå sitt kaffe.Rådman Envall utsågs att verkställa rättens beslut. Han försågs med ett intyg med följande innehåll:

Remitteras till Laga verkställighet af Rådman Hr C G Envall att återställa handlaren Augustins der af Tullkammareföre- ståndaren i förvar tagna 600 skålpund förpassadt caffe

                                           å magistratens vägnar            S Svedelius

Envall och Augustin begav sig således att uppsöka tullinspektör Adelstråhle för att avsluta denna tvist.  Av en händelse stötte de ihop med honom på gatan. Så mycket bättre, nu var det ju bara att tillsammans bege sig till stadshuset och lösa ut kaffet.Envall visade intyget från rådhusrätten och uppmanade Adlerstråhle att medtaga sin nyckel och följa med till stadshuset. Denne vägrade emellertid att följa med orden: ”Jag befattar mig ej därmed och bestrider att caffet får röras innan jag besvärat mig i Hofrätten!”Han hade nämligen beslutat överklaga magistratens beslut. Av vilken anledning avslöjar inte dokumenten. Augustin hade betalat och saken borde vara klar. Man får en känsla av att Adlerstråhle satte sig på tvären, inte för att det egentligen fanns någon orsak utan för att han kunde det i sin roll som tullinspektör. Hade Envall uttryckt sig olämpligt eller bryskt? Fanns det något gammalt groll mellan Adlerstråhle och Envall? Källorna tiger dessvärre om detta, men Adlerstråhles vägran kom senare att resultera i den stämning han lämnade in angående Envalls inbrott i stadshuset. Envall framhärdade dock. Rådhusrätten – stadens domstol - hade ju redan dömt i målet! Augustin hade erlagt avgift och skulle rätteligen återfå sitt kaffe! Ingen – inte ens en tullinspektör kunde väl ställa sig ovan lagen!

INBROTT?
Tonen i samtalet hade nu höjts och det var inte utan att folk undrade vad som stod på. Skulle det rent av utbryta handgemäng?  Tänka sig! Ett slagsmål mellan en rådman och tullinspektören! Det skulle vara något att berätta för släkt och vänner. Något sådant kom emellertid ej att ske. Båda var män i övre medelåldern – Envall 56 år och Adlerstråhle 48 – långt förbi den ålder då män ibland löste konflikter via handgemäng. Envall lät tullinspektören hållas och drog med sig den allt olyckligare Augustin därifrån. Denne såg för sitt inre hur hans kaffe mer och mer försvann i fjärran. Hur kunde Envall ge upp så lätt? Han hade ju rådhusrättens utslag i sin hand! Envall förklarade för kryddhandlaren att saken visst inte var avgjord samt uppmanade honom att befinna sig vid stadshuset morgonen därpå.Morgondagen kom och vid stadshuset väntade Envall samt några andra personer när Augustin dök upp. Av de församlade kände han igen några – handlarna Renner och Lundevall samt handelsbetjänten Enlind. De tog sig in i stadshuset och fram till den låsta dörren bakom vilken kaffet låg. Envall uppmanade Augustin att ge honom den nyckel han fått. Så skedde varpå Envall låste så upp det ena av de två låsen. Därpå tog Envall upp en annan nyckel ur sin ficka och låste upp det andra låset! Hur gick nu detta till? undrade förmodligen Augustin. Adlerstråhle hade ju fortfarande den andra nyckeln! Hade Envall ändå lyckats övertala den motsträvige tullinspektören?Inte alls, förklarade Envall. Han hade dock lyckats leta upp en dubblett till den nyckel Adlerstråhle tagit hand om så nu kunde Augustin återfå sitt kaffe. Med hjälp av de andra för-samlade kunde så kaffepartiet transporteras till ett annat ställe.  Rådman Envalls resoluta ingripande hade alltså räddat den olycklige kryddhandlaren. Tullinspektör Adlerstråhle var dock av en annan åsikt. När han fick vetskap om det inträffade gick han i taket. Han hade förlorat striden om kaffet, men så lätt gav han inte upp! Han stämde, som redan nämnts, den bedräglige rådmannen för inbrott samt stöld av beslagtaget kaffe. Till vittnen inkallade han de handlare som deltagit i ”inbrottet”.  Där lät nog den gode Adlerstråhle förnuftet stå tillbaka för de upprörda känslorna.  Renner, Lundevall och Enlind kunde vid förhandlingarna i rådhusrätten endast intyga att Envall inte alls brutit sig in utan låst upp låset med en egen nyckel. Något inbrott var det således inte tal om! Envall friades från alla anklagelser men tullinspektör Adlerstråhle dömdes för rättegångsmissbruk att böta 3 riksdaler samt att ersätta Envall med 16 riksdaler. Som tullinspektör förekommer denna Adlerstråhle flera gånger i domstolsprotokollen från Enköpings rådhusrätt. Var han måhända en övernitisk tjänsteman som red på paragrafer och bestämmelser, eller var handelsmännen slarviga och okunniga om vad som gällde vid införsel av olika varor till staden? Flera mål vann tullinspektören faktiskt mot trilskande handlare, så kanske sanningen låg någonstans mitt emellan. 

Tullar har under historien spelat en viktig roll i landet. Fram till början av 1800-talet fanns ”lilla tullen” kvar i städerna. Handel fick enbart, med några få undantag, bedrivas i landets städer. Alla varor som fraktades in i staden belades med en tull – 1/32 av varornas värde, alltså ungefär 3%.  Denna tull gick direkt till kronan. För att hindra att varor smugglades in i städerna var dessa omgivna av ett tullstaket och endast via tullportarna kunde man komma in. I Enköping fanns 4 tullportar – Sjötullen vid hamnen, Litslenatullen nedanför Vårfrukyrkan, Tillingetullen eller Västeråstullen vid utfarten från Munksundet och Prästtullen vid nuvarande Postrondellen. I många svenska städer finns fortfarande tullnamnen kvar, exempelvis Norrtull och Skanstull i Stockholm, vilket visar att de haft stor betydelse i historien bakåt i tiden. Det finns detaljer i vissa dokument som antyder att Adlerstråhle skulle ha varit illa omtyckt i staden. Vid valet till deltagare i stadens taxeringskommitté år 1843 ställde han upp som självklar kandidat då han under föregående år suttit på en av dess stolar. Taxeringskommitténs uppgift var att taxera alla stadens invånares förmögenhet, vilket sedan låg till grund för den avgift var och en skulle betala till staden (den tidens kommunalskatt). När han nu inte blev vald lämnade han in klagomål till landshövdingen. Detta föranledde handelsman Renner, som ju varit närvarande då Envall och Augustin, enligt Adlerstråhle, gjort ”inbrott” i stadshuset, att lämna in en skrivelse till magistraten. I skrivelsen beskriver han Adlerstråhles förfarande i negativa och nedsättande ordalag. Han skriver bl.a: ”att han icke heller velat lämna detta tillfälle för att om sig själv giva en opinion det hans förstånd är så ovanligt att det av andra icke en gång kan rätt uppfattas.” Att framhäva sig själv och framhålla sin egen duglighet, var tydligen något Renner ansåg vara typiskt för den gode ryttmästaren. Att Adlerstråhle dessutom inte erhållit en enda röst vid valet visade, enligt Renner, att enköpingsborgarna icke hade det förtroendet för honom som krävdes för en sådan uppgift. Klagomålet avvisades och Adlerstråhle förlorade denna strid.Renner menade, i sin skrift, att han hade förstått Adlerstråles besvikelse om uppdraget i taxeringskommittén varit avlönat. Det hade i så fall givit en inkomst. Renner skriver det inte rent ut, men antyder att ryttmästaren hade ekonomiska problem. Han hade tidigare genomgått en konkurs och bouppteckningen efter hans död 1856 visar på 63 riksdaler i tillgångar och 395 riksdaler i skulder. Adlerstråhle var av allt att döma en fattig man. Han hade fem barn men de avstod bodelning då dödsboet efter fadern hade större skulder än tillgångar – en s.k urarva konkurs.

OMGIFT MED HUSTRUNS BRORSDOTTER
Carl Gustaf Envall dog visserligen förmögen i augusti 1877, men upplevde många motgångar och olyckor i livet. Han föddes 1793 i Enköping där hans far var skräddare. Ett yrke ha sedan ärvde. År 1817 gifte han sig med Anna Enström född i Vårfrukyrka. De fick tre söner varav två dog redan som spädbarn. Olyckorna fortsatte med att hustrun Anna dog i lungsot 1832. Året efter gifte han om sig med Maria Catharina Enström som var brorsdotter till den förra hustrun. Hon var 22 år och han 40. Enligt 1734 års lag var ett sådant äktenskap inte tillåtet, men ett sekel senare var det möjligt, även om det var ovanligt. De fick två döttrar tillsammans. År 1850 kom nästa olycka. Sonen Arvid Reinhold från första äktenskapet dog 22 år gammal. Alla barnen från första äktenskapet var därmed borta. Carl Gustaf verkar ha varit en driftig människa. Han blev rådman, stadsfiskal och även auktionskammarens föreståndare.  År 1876 dog även hans andra hustru. Som änkling bodde han kvar i Enköping fram till sin död 1877. Han var, som tidigare nämnts, en förmögen man vid sin död. Förutom gården i Enköping ägde han flera fastigheter i bl.a Svinnegarn och Vårfukyrka. Bouppteckningen visar en sammanlagd förmögenhet på 83000 kr. I dag motsvarar det flera miljoner. 

*

Hämnden vid hamnen

Oktobernatten var ogenomträngligt svart och nu när klockan närmade sig midnatt var allt i stort sett stilla och tyst i staden. Den tysta ljudmattan skars plötsligt upp i en gnistrande reva av glas som krossades!Kvinnoskrik hördes.En man svor högljutt.Hårda slag mot metall ekade.Vad var det som pågick i nattmörkret? Oväsendet kom från hamnen, om detta rådde ingen tvekan. Vanligtvis var det stilla och tyst i denna del av staden.  Hamnen låg lite avsides och gaslyktornas sken från stadens gator förmådde inte skingra mörkret bland båtar och magasin.  Om någon rörde sig här nere under denna tid på dygnet var det sällan i ärliga avsikter. I detta fall förelåg inget undantag från den regeln.Personerna i detta lilla drama var följande: Johan Theodor Ternström, dennes kumpan järnvägsbokhållaren Knut Marké, kokerskan på ångfartyget Enköping II, Maria Holmberg samt uppasserskan på samma fartyg Hanna Hörling. Utöver dessa figurerar i utredningen ett antal ej namngivna besättningsmän på nämnda fartyg samt den ansvariga för restaurangen på nämnda ångfartyg Sofia Charlotta Lundholm.  Scenen var ångfartyget Enköping II vilket gått i trafik på linjen Enköping – Stockholm sedan 1872 allt under befäl av kapten O P Larsson. 

NATTLIGA SUPAR
Denna historia hade egentligen startat natten innan, då Ternström vid halv-tolvtiden kommit ombord på Enköping II samt kommit i samspråk med kvinnorna på båten. Det togs så småningom fram både den ena och den andra sortens spritvaror – det fanns gott om den varan ombord då fartygsrestaurangen hade tillstånd att servera spirituosa, dock endast till passagerare. Det som pågick denna natt var således olagligt, vilket en av de inblandade skulle påpeka i rådhusrätten senare.Nåväl, timmarna gick och de kvarvarande besättningsmedlemmarna tyckte att nu fick det vara nog – lite sömn ville man allt ha innan nästa arbetsdag tog sin början. Ternström var dock av annan mening varför det hela slutade i tumult. Den icke helt nyktre gästen blev helt enkelt utslängd från båten. Här hade denna historia kunnat slutat om Ternström svalt förtreten och glömt det hela, men det var inte bara skrubbsåren på knäna från den hårda kajen som sved. Nej, värre var nog den förnedring han utsatts för. Visst hade han blivit något berusad, men vad hade de lömska fruntimren på båten trott!? De hade minsann glatt tagit emot hans pengar, men när galoscherna inte passade längre slängde man ut honom! Den molande skammen växte långsamt till tankar på hämnd. Tankarna formades till en plan och redan nästa natt skulle han gå till aktion.  Nu gällde det att gå förnuftigt fram. Följande kväll befann han sig så åter vid hamnen. Han hade nu sällskap av bokhållaren vid järnvägen Knut Marké, som var införstådd med hans planer på hämnd. På något sätt lyckades han släta över den föregående nattens händelser. Han och Marké blev nämligen välkomnade ombord på ångfartyget. Återigen serverade damerna alkohol och Ternström betalade rundhänt. Precis som natten innan blev det mycket sent, men när de två ombads att gå brast Ternström ut.”Skall icke frun skicka ner sina hejdukar i kväll också, nu när jag har beskyddare (Marké).ag går icke härifrån utan att hämnas!"Samtidigt – enligt de två kvinnorna – visade Marké ett revolverliknande föremål. Hur det nu var, så tycks de två kumpanerna ha lämnat fartyget utan större våldsamheter. Kanske var de två allt för berusade för att göra motstånd, eller också ingick det i planen.  Ternström skulle nämligen återvända senare när alla trodde faran var över. 

TID FÖR HÄMND
Sålunda kom de båda tillbaka när allt var tyst och de två fruntimren Holmberg och Hörling gått till sängs i aktersalongen. Beväpnad med ett antal stenar klev den hämndlystne Ternström ombord. Marké avdelades som vakt på land.  Nu skulle här minsann hända saker! Dessvärre hade han inte – i sin uttänkta plan – räknat med nattens totala mörker. Att kliva omkring på ett okänt område som däcket på ett ångfartyg i detta kolmörker visade sig inte vara lätt och lykta kunde han ju inte ha med sig. Att balanssinnet fortfarande var i den fördömda spritens våld gjorde det inte heller lättare.  Det bar sig inte bättre än att den stackars Ternström snavade och föll raklång på däcket. De redan skrubbade knäna fick sig en omgång till och de medhavda stenarna skramlade i väg över däcket. Den så väl genomtänkta planen förlorades och försvann ut i mörkret tillsammans med svordomar och förbannelser. Det totala misslyckandet var nu nära. Dock lyckades han leta reda på några av stenarna och kasta dem mer eller mindre på måfå. Några fönster och en ventil lyckades han på detta sätt krossa. De sovande kvinnorna vaknade och gallskrek. Maria Holmberg uppgav vid rättegången att en sten varit nära att träffa henne i huvudet. Hon sade också att hon hört ett revolverskott och t.o.m sett ett kulhål i fönstret innan det krossades. När de två kvinnorna väl hunnit tända lyktor hade Ternström och Marké redan försvunnit, men med tanke på de hotelser Ternström framfört tidigare var det inte svårt att sluta sig till vem som var skyldig till skadegörelsen. Ternström erkände att han varit på fartyget men förnekade bestämd hämndmotivet. Han hade endast återvänt för att skrämma de två kvinnorna och därvid, med sin käpp, råkat slå sönder ett fönster. Stenarna hade han kastat i panik då han, efter att ha krossat fönstret, trodde sig vara förföljd. Ingen av de bistra herrarna i rådhusrätten trodde honom. Han dömdes att ersätta skadorna samt till böter – allt till en summa av etthundra kronor. Innan målet avslutades anförde han förmildrande omständigheter då andra varit ansvariga för det som hänt. Marké hade sålunda lockat honom att följa med till båten trots att han hyste en liflig motvilja mot ångbåtar.

EFTERSPEL
Damerna (Hörling och Holmberg) hade genom enträgna bjudningar fått honom att förtära mer spritvaror än han var van vid. Slutligen hade, enligt vad han påstod, ångbåtsrestauratrisen Ulrika Söderberg, under hela sommaren försålt sprit till andra än passagerare på ångbåten Enköping I och därmed brutit mot gällande bestämmelser. Om Ternström besökt även den ångbåten för nattliga supar avslöjar inte källorna i arkiven. Att han kände till dessa olagligheter kan betyda att det var allmänt känt att detta pågick.  Det kom också att visa sig på våren året därpå. Stadens polis uppmärksammade då att olaglig spritservering pågick vid hamnen i Enköping. Om detta skedde som följd av Ternströms och Markées äventyr hösten innan är okänt. I maj år 1892 stod nämligen både Sofia Charlotta Lundblom och Maria Ulrica Söderberg, som varande restauratriser på Enköping II respektive Enköping I inför rätta, anklagade för olaga servering av brännvin. Ulrica Söderberg erkände att hon under det att hon intagit kvällsmåltid tillsammans med några gäster druckit kaffe samt till detta serverat likör och att hon inte vetat att likör räknades som spritdryck. Herrarna i rådhusrätten trodde inte på denna bortförklaring. En person med ansvar för restaurangen på ett ångfartyg borde veta bättre än att inte kunna skilja på spritdrycker och icke spritdrycker.De båda restauratriserna dömdes till böter på 40 kr för brott mot utskänkningsbestämmelserna, så till slut kan man väl säga att den stackars Ternström ändå fick sin hämnd även om det kostade en del. Johan Theodor Ternström var född i Vårfrukyrka 1859 där fadern var skräddare. Som femåring kom han med familjen till Enköping. Vid tiden för händelserna vid hamnen arbetade han som bokhållare. Senare sysslade han med handel, men lyckades inget vidare. Han gick i konkurs 1899. Ett tag bodde han i Stockholm, men återvände till Enköping där han dog 1907, endast 48 år gammal i. någon typ av hjärtsjukdom. Han gifte sig aldrig och bouppteckningen visar ett ekonomiskt torftigt hem. Tillgångarna visade sig vara 125 kronor och skulderna 120 kronor.Knut Oscar Marke´ var född 1860 Gistad i Östergötland. Han kom till Enköping 1890 och hade tjänst som bokhållare vid järnvägsstationen. Han lämnade Enköping 1897 och blev stationsinspektor i Kolbäck år 1913. Han dog 1921 och lämnade hustru och en son efter sig.

*

Den svinaktige inkräktaren

”Som handelsbetjenten här i staden med knif sårat mitt ägande svinkreatur.”  Så inleder skolläraren Abraham Pihlman en stämningsansökan som inlämnades till rådhusrätten i Enköping den 15 april år 1843. Pihlman var lärare, eller skolmästare som titeln lydde, vid stadens skola för pojkar – kallad pedagogien. Skolan låg i korsningen Rådhusgatan och Kungsgatan och hade så gjort allt sedan 1778 då den byggdes. I huset fanns även en lärarbostad där skolmästare Pihlman bodde. Huset kom senare att gå under namnet ”telegrafhuset” sedan stadens telegrafstation flyttat dit på 1890-talet. Vad hade egentligen hänt? Hade handelsbetjänten givit sig på skolmästarens svinkreatur med en kniv, och i så fall, varför? Svaret på dessa frågor får man i det protokoll som senare kom att föras vid förhandlingarna i rådhusrätten. Först måste kanske en förklaring till varför skolmästaren som bodde mitt i Enköping hade svin på sin gård. Under denna tid och ännu några decennier framåt var de allra flesta gårdarna i staden bondgårdar med vad allt där tillhörde i form av stall, fähus, svinstior, brygghus, redskapslider och andra uthus. Så hade det varit så länge staden funnits. Som nämnt tidigare levde de flesta av Enköpings borgare som bönder och utnyttjade stadens åkermark som låg utanför bebyggelsen. Odlingsmark tilldelades borgarna under den tid de bodde i staden och betalade de avgifter till staden som krävdes. Om en borgare avled eller flyttade från staden delades jorden ut till någon annan. Ej sällan förekom tvister inför magistraten då borgare ansågs sig förfördelade vid sådana utdelningar. Längs båda sidor av Gröngarnsåsen låg stadens humlegårdar vilka även de delades ut till borgarna att bruka. Humle var nödvändigt för ölbryggningen och ölet var viktigt. Vatten undvek man att dricka då det sällan var rent och spred sjukdomar. Öl eller svagdricka var det man drack. Utanför bebyggelsen fanns även gemensam betesmark för kor, hästar och får. Jordlotter kunde även delas ut som en del av lönen för de av stadens anställda. Med staden full av bondgårdar med dynghögar och annat inne bland bebyggelsen blev den sanitära situationen kanske inte den bästa. Att använda vattnet från de källor som låg inne i staden till dricksvatten var, som sagt, inte att rekommendera. Antal djur av olika slag minskade drastiskt inne i staden när bondgårdarna gradvis försvann efter 1860-talet - undantaget hästarna givetvis. De kom att användas som dragdjur även i landets städer långt in på 1900-talet. När bilen så småningom ersatte hästen i städerna ansågs detta förbättra miljön, vilket för oss i dag kan tyckas något märkligt. Förklaringen är att man naturligtvis väl kände till vad hästarna lämnade efter sig på gatorna. Vad bilarna släppte ut hade man däremot inte en aning om. Det skall även tilläggas att bondgårdar visst fanns kvar i staden även långt efter detta, men dessa låg i så fall i utkanten av bebyggelsen eller helt utanför, men fortfarande på stadens område.

ETT OVÄNTAT BESÖK
Vad var det då som hade hänt som fått skolmästare Pihlman att lämna in denna stämning mot Edberg? En dag i januari detta år arbetade som vanligt bodbetjänten Gustaf Edberg i handlare Enlinds handelsbod som låg i torgets nordöstra hörn där Kungsgatan korsar Torggatan. Han befann sig för tillfället sysselsatt i en av handelsgårdens packbodar. Trots vintervädret hade han lämnat dörren lite öppen, kanske för att åtminstone få lite ljus. Detta var långt innan elektriciteten gjort sitt intåg och ville man få ljus måste man använda lykta. Rädslan för eldsvådor var ständigt närvarande och förmodligen ville Edberg inte riskera något genom att ta med en lykta med brinnande ljus.Exakt vad han sysslade med framgår inte av protokollen, men han blev minst sagt överraskad när dörren plötsligt slogs upp och inrusande kom ett svinkreatur! Svinet verkade vara vettskrämt och på flykt. Om det var från en inbillad eller verklig fara är okänt, men även den stackars bodbetjänten blev naturligtvis skrämd. Arbetet som bodbetjänt var säkert inget som normalt gav livet vare sig spänning eller särskilt mycket omväxling. Antagligen förflöt stunderna i boden monotont och händelsefattigt där den ena dagen mest liknade den andra.  Att ett kreatur oavsett om det var ett svin, en häst eller en ko skulle komma på ett sådant plötsligt besök var naturligtvis högst oväntat. Edberg, som var en vuxen man i dryga trettioårsåldern, insåg snabbt att här gällde det att hålla sig undan. Svinkreaturet for rätt fram, slog omkull pallar och annat för att till slut hamna i en saltlår där den vilda framfarten slutade. Edberg förstod naturligtvis att där kunde inte svinkreaturet få bli kvar och eftersom han var ensam i packboden föll det på hans lott att mota ut inkräktaren. Protokollen avslöjar att det rörde sig om ett fullvuxet svin. Det omtalas inte direkt utan genom att man efter händelsen värderade det såsom fullvuxet. Inte heller avslöjas något om bodbetjänt Edbergs eventuella vana att handskas med djur av den art han nu så plötsligt kommit att konfronteras med.  Att gå bröstgänges till väga såg han uppenbarligen inte som ett alternativ. Att bombardera inkräktaren med diverse projektiler var måhända tänkbart att starta med. Om han kastat flera föremål mot svinkreaturet avslöjar inte hans vittnesmål, men klart är att han – avsiktligt eller inte – fick tag på en större kniv vilken han slungade mot den objudne gästen. Om Edberg var en van knivkastare eller inte vet vi inte, men kniven träffade svinkreaturet i sidan där den trängde in och fastnade. Detta blev för mycket för svinet som med ett språng lämnade saltlåren, rusade ut ur packboden och fortsatte upp på Kungsgatan, eller Stora gatan som den kallades, mot sitt hem vid Skolmästargården. 

EN SAK FÖR RÅDHUSRÄTTEN
Det rättsliga efterspelet kom att handla om den ersättning magister Pihlman skulle få för vård av det skadade kreaturet. Pihlman var inte själv närvarande vid rättegången. Hans ombud var stadsfiskalen Wallin som också fungerade som åklagare vid rätten. Han presenterade en räkning som innehöll kostnader för djurläkaren Cederbergs behandling av det skadade svinkreaturet samt diverse medikamenter såsom sårbalsam och sårdroppar. Dessutom intygade djurläkaren att utan behandling hade patientens liv troligen inte gått att rädda. När så två ledamöter ur rådhusrätten skickades ut för att utföra en besiktning av kreaturet i fråga samt uppskatta dess värde, visade det sig att vad Pihlman krävt i ersättning översteg detta. Edberg erbjöd sig då att köpa svinet för den summa rådmännen angivit såsom skälig, men Pihlman lät, genom sitt ombud meddela, att han inte gick med på detta. Edberg kunde inte neka till att han tillfogat djuret skadan och fick snällt lyssna till rättens utslag som innebar att han dels skulle betala böter för knivkastet, dels ersätta Pihlman enligt den inlämnade räkningen, totalt en summa på dryga 15 riksdaler, vilket han redan påpekat, översteg värdet på kreaturet. Så slutade denna rättegång, men fortfarande tycks något saknas bland alla dokumenten i arkiven. Där borde även finnas ett beslut om böter för skolmästare Pihlman. Att låta ett svinkreatur springa löst på stadens gator var nämligen ett brott mot ordningsstadgan. Stadens ordningsstadga, som diskuterats och beslutats i den allmänna rådstugan där alla stadens borgare hade rätt att delta, reglerade den enskilde borgarens skyldigheter gentemot staden. När ett antal personer skall leva tillsammans på en relativt liten yta krävs naturligtvis regler och överenskommelser för att göra samexistensen så lätt och smidig som möjligt. Detta gjordes i stadens ordningsstadga. Där reglerades allt från skötsel av gemensamma utrymmen såsom torg, gator, skog och mark, till skyldigheter vid gemensamma verksamheter. Där togs även upp allt från snöskottning av gator, skyldigheter vid brandsyn, lösa kreatur på gator och torg, krogars öppethållande, tobaksrökning mm. Det mesta var i form av skyldigheter för stadens borgare. Så hade det varit sedan urminnes tider. Med stor sannolikhet ända sedan staden uppstod någon gång under tidig medeltid. Städernas administration var liten och deras åtaganden i de verksamheter som var nödvändiga minimala. Inget gatukontor, inga sociala nämnder, ingen miljö- och byggnadsnämnd osv. Där fanns även bestämmelser om handhavandet av kreatur inom stadens område.  När det gällde kreatur på stadens gator och torg gällde följande:”Å stadens torg och gator få icke lösa hästar, oxar, nötboskap, får, getter, gumsar eller svinkreatur kringstryka.”

För varje djur som påträffades fick ägaren betala en avgift på 16 skilling, vilket ungefär motsvarade värdet av ett halvt dagsverke vid den tiden. Dessutom skulle han betala ersättning till den eller dem som infångat djuren. Dessa bestämmelser fanns inte före år 1818. Åtminstone vad gällde svinkreaturen. Då beslöts nämligen att dessa från april till och med september skulle befinna sig på bete utanför staden under dagtid. Före detta år fanns inget som hindrade att svinen gick lösa i staden, vilket de också gjorde. Skolmästare Pihlman borde alltså betalat ovan nämnda avgift till stadens kassa. Någon sådan notering finns emellertid inte i saköreslängden där alla böter noterades, men detta handlade inte om en bot i egentlig mening utan en avgift till stadens. Därför finns den inte med i saköreslängden men det troliga är att skolmästaren till slut ändå fick betala denna avgift. Gustaf Edberg hade endast vistats ett år i Enköping då detta hände. Han hade kommit från Norrtälje året innan och flyttade strax efter incidenten med svinkreaturet, enligt kyrkoarkivet till Väddö i Roslagen. Han var född i Folkärna i Dalarna år 1812. Fadern var furir. Han dog dock redan då Gustaf endast var några år gammal. Han fick då en styvfar som också var militär. Gustaf flyttade hemifrån redan i de tidiga tonåren och inledde sin bana inom handelsyrket. Han startade som bodgosse i Avesta. Sedan flyttar han runt i olika ställen – Edebo utanför Norrtälje, Norberg, Köping, Stockholm och sedan tillbaka till Norrtälje. På alla dessa ställen jobbade han som bodgosse eller bodbetjänt. I Stockholm stannade han i hela 4 år innan han återvände till Norrtälje för att år 1842 hamna i Enköping. Som redan nämnts uppges han sedan ha flyttat till Väddö, men där kan han inte återfinnas. Att han inte finns antecknad i Väddös kyrkböcker kan bero på att han helt enkelt inte flyttade dit. Innan en flytt skedde togs ett flyttbetyg ut, vilket skrevs ut av prästen. Där angavs tid och mål för flytten. Det var emellertid inte helt ovanligt att den som flyttade begav sig till en annan plats. Gustaf dog i Stockholm året därpå så det är möjligt att han begav sig direkt dit efter flytten från Enköping.

Eric Abraham Pihlman var född i Uppsala år 1808. Fadern var präst, en yrkesbana som även Eric Abraham valde. Efter genomgången utbildning gifte han sig med Fredrica Wilhelmina Segerqvist från Börje. De fick inga barn. År 1840 kom han till Enköping och till tjänsten som skolmästare vid pedagogien i staden. Pedagogien var en skola enbart för pojkar och skulle i slutet av 1850-talet utvecklas till läroverk, men då hade Pihlman redan flyttat. År 1852 avslutade han nämligen sin tjänst i Enköping och blev kyrkoherde i Järvsö. Där kom han att stanna till sin död år 1872. Om det faktum att hans svinkreatur smitit och kommit på avvägar denna januaridag år 1843 berodde på otur eller slarv framgår inte av källorna i arkiven. En annan händelse som omtalas i arkiven avslöjar att den gode magistern inte alltid skötte sin gård på bästa sätt vilket pekar mot att det kanske handlade om slarv från hans sida.  I maj år 1847 landar nämligen ett brev på magistratens bord i Enköping. I detta brev klagar en granne till skolmästargården på en obehaglig stank från Pihlmans avträdeshus, i synnerhet under den varma årstiden. Enligt brevskrivaren hade där inte rengjorts på flera år, trots flera påminnelser därom.  Grannen anmodar nu magistraten att lösa problemet och se till att Pihlman ålägges att en gång i kvartalet verkställa rengöring av nämnda avträde. Problemet med avträdet berodde antagligen att det var för litet och inte anpassat till den mängd skolbarn som förutom Pihlmans familj använde detsamma. När en skolmästare slutade och en annan skulle tillträda gjordes alltid en syn av de på gården befintliga husen för att se vad som måste åtgärdas. Vid synen efter magister Pihlman framgår att man anser att ”hemlighuset”, som man kallade det, var för litet. Huset hade två sittplatser och eftersom huset var i dåligt skick beslöt man då att bygga ett nytt med fyra platser.  Denna lilla historia om en gris på villovägar visar att en efterforskning i diverse arkiv kan ge hel del information om livet i staden vid tiden för händelsen.

*