Borgare Emellan

EN HÄST I DIKET
En vacker lördag i april år 1839 sågs en man komma ridande på vägen mellan Tillinge och Enköping. Mannen på hästen hette Säflund och hästen tillhörde hans granne i Hovdesta i Tillinge – Anders Andersson. I själva verket var det Andersson som bett honom ta hästen på en ridtur. Troligtvis misstänkte ägaren att det var något fel på hästkreaturet. En stund fick Säflund njuta av det vackra vårvädret.  Med ens tog dock det roliga slut. Hästen stannade plötsligt, lade sig ned i ett dike och vägrade därefter att resa sig. Ensam kunde Säflund inte få upp djuret så det var bara att traska hem för att hämta hjälp. Under tiden fick åkaren Anders Dixelius - boende i Enköping – höra talas om en häst som låg i ett dike ett stycke utanför Västeråstullen. Han tog med sig två bekanta vid namn Säfvendahl och Åkerström och begav sig för att ta sig en titt på djuret. Väl framme konstaterade man att hästen levde men behövde hjälp att ta sig upp ur diket. Ingen ägare syntes till så när fem värmlänningar på vandring mot huvudstaden dök upp, bestämde man sig för att hästkraken skulle upp! Med gemensamma krafter lyckades de få hästen på benen, men den var ostadig och de fick stötta den och mer eller mindre bära den ett stycke. Efter en stund tycktes den ha bestämt sig för att den kunde gå själv, varför Dixelius beslöt att bege sig mot staden med bekanta, värmlänningar och nämnda häst i släptåg. Strax utanför tullen gjorde sällskapet halt. Där låg Berglins krog. Dixelius ville bjuda på en sup som tack för hjälpen. Hästen leddes in på gården för att vila. Under tiden bjöd Dixelius på de utlovade suparna och man resonerade om vem som kunnat lämna häststackarn i diket. Hästen var uppenbarligen inte helt frisk. Dixelius var åkare och van vid hästar, så nog kunde han avgöra en sådan sak. Vad Dixelius hade för planer för hästen är okänt. Hästen han räddat stod utanför och tuggade i sig lite gräs. Han hade fått bjuda några vänner på en sup. Vill man vara illvillig kan man ju dessutom misstänka att han förväntade sig göra en slant på hästen – förutsatt att ägaren inte dök upp givetvis. Visserligen var kraken bra gammal – runt 14 år troligen – men 20 riksdaler kunde den vara värd. Denna misstanke om hans plan skulle inte heller herrarna i rådhusrätten vara främmande inför, vid den rättegång som skulle komma senare. 

Striden om en hattask

”Sedan skeppare Nordgrens hustru Gustafva Nordgren den 19:e sistlidne juni under min och min hustrus bortavaro, i vårt hus överfallit och okvädat mitt tjänstehjon bland annat med namn av tjuf och sedan den 24:e i denna månad, med okvädingsord hugg och slag överfallit min hustru där under det hon fått blånad och blodvite, så ser jag mig nödsakad att till erhållande om framtida husfrid anhålla om stämning till rådhusrätten. Hustru Nordgren med påstående om laga ansvar och var till saken och omständigheterna föranledda, samt ersättning för läkarebevis, vittnens inkallande, värk och sveda samt blifvande rättegångskostnader.
Enköping den 26 aug 1840
P W Podolin”

Så inleds en stämningsansökan inlämnad i augusti år 1840 till rådhusrätten i Enköping. Konflikten gäller två kvinnor, men den som lämnar in stämningen är den ena partens man. Han hade egentligen inget med det inträffade att göra, men under denna tid var, som nämnts tidigare, gifta kvinnor inte myndiga. Mannen var deras förmyndare och därmed den som skötte kontakten med stadens magistrat och domstol. Konflikten mellan Podolins hustru – Lovisa Lund – och skeppare Nordgrens hustru – Gustafva Eklund - handlade om en hattask. I dokumenten i arkiven som handlar om denna tvist benämns de två kvinnorna genomgående hustru Podolin respektive hustru Nordgren varför dessa namn även kommer att användas i denna text. Det hela hade startat med en resa till Sätra hälsobrunn utanför Sala den 10 juni år 1840. Hustru Podolin hade då fått låna en fruntimmers hattask av hustru Nordgren. Förmodligen hade de startat resan tillsammans. Efter hemkomsten förutsatte hustru Nordgren givetvis att hattasken skulle återlämnas. Efter flera påminnelser genom bud återlämnades den till slut. Problemet var att det inte var den hattask, hustru Nordgren lånat ut. Hon såg då ingen annan möjlighet än att personligen uppsöka hustru Podolin för att reda ut det hela. Vid första besöket var husfolket Podolin inte hemma varför deras piga tog emot hustru Nordgren som då enligt pigan, skall ha utsatt henne för okvädingsord och blivit kallad tjuv av besökaren. Vid nästa besök tog hustru Podolin själv emot och frågan om hattasken togs då upp. Som svar på frågan om hustru Podolin möjligen kunde vara så snäll att återlämna hattasken fick hustru Nordgren svaret:
”Hur mycket kostade hattasken?”
Uppenbarligen hade hustru Podolin slarvat bort den.  Då hustru Nordgren insett detta blev tonen i hennes svar möjligen något irriterad:
”Det vet jag ej, men fråga där den kan köpas!” Helt uppenbart var undermeningen att om nu hustru Podolin tappat bort hattasken finge hon väl inköpa en ny.
Hustru Podolin upplevde uppenbarligen detta svar som ohövligt, ty hon utbrast i ”otidigheter och skällsord”, enligt hustru Nordgren. Exakt vad som sades är ej angivet i rättegångsprotokollet.

SLAGSMÅL OCH HÅRDRAGNING
Enligt ett vittne hade då hustru Nordgren, med handen, slagit hustru Podolin över ögat så att blodet rann. Som svar fattade hustru Podolin tag i hustru Nordgrens klädningsärm samt bet henne i ett finger. När slagsmålet nu var i gång fanns ingen återvändo. Hustru Nordgren tog tag i sin motståndares hår och drog henne genom rummet. Hur denna batalj slutade finns dessvärre inte antecknat i domstolens protokoll. Båda kvinnorna var, vid detta tillfälle, 36 år gamla, så kanske slutade det oavgjort. Att hustru Podolin verkligen fått ett sår vid ögat finns belagt i ett intyg från stadsläkaren.
Till saken hör att ett vittne, skräddarlärlingen Johan Sillén, som inkallats till förhandlingarna och som skulle ha varit närvarande vid slagsmålet, sade sig inget ha sett något av händelsen. Kanske hade han inte sett något eller måhända blev han skrämd av de två kvinnornas häftiga humör och insåg att det var säkrast att hålla sig utanför. När rådhusrätten till slut meddelade utslag i ärendet visade det sig att hustru Nordgren dömdes till böter på sammanlagt 2 riksdaler för slaget i hustru Podolins ansikte samt för hårdragningen. Hustru Podolin ansågs av rätten inte ha brutit mot någon lag. Hur det gick med hattasken förtäljer inte källorna i arkiven. Några ersättningskrav från hustru Nordgren kan inte heller återfinnas. Rätten underkände även alla krav på ersättning för okvädingsorden mot Nordgrens piga annat än om pigan lämnade in en egen stämning mot hustru Nordgren. Någon sådan har inte kunnat återfinnas i arkiven.
Lovisa Andrietta Lund och hennes man färgaren Pehr Wilhelm Podolin fick inga barn. Några år efter denna händelse flyttade de till Västerås. Där arbetade Lovisa Andrietta som barnmorska under några år. Hon hade redan 1827 genomgått barnmorskeutbildning i Stockholm. Några noteringar om att hon varit barnmorska i Enköping finns ej.

SKILLNAD I BOET
I slutet av 1840-talet visade det sig att Pehr Wilhelm varit otrogen i äktenskapet och skilsmässan var ett faktum. Att skilja sig under denna tid var en ganska komplicerad affär. Motståndet från kyrkan var starkt och bara osämja i äktenskapet var sällan skäl nog för en skilsmässa. Vid otrohet i äktenskapet blev det däremot, som tidigare nämnts, en annan sak. Lovisa Andrietta lämnade alltså sin man, bytte namn till Lovisa Andrea Lundberg och flyttade till Jönköping där hon levde resten av sitt liv fram till sin död år 1872.  Trots barnlösheten i äktenskapet blev hon till slut mor. År 1863, vid nära sextio års ålder, adopterade hon en fyraårig flicka. Hon hette Emma Sofia Paulina och när Lovisa Andrea lämnade jordelivet blev Emma Sofia den som fick ärva hennes kvarlåtenskap, vilken inte var liten. Den fastighet hon ägt i Jönköping var värd 8000 riksdaler och lösöre 420 riksdaler, tillsammans en avsevärd summa. Omräknat till dagens penningvärde (2025), torde det röra sig om miljonen.
Vi vet egentligen inget om Lovisa Andrea. Konflikten med hustru Nordgren är egentligen det enda tillfälle hon stiger fram ur arkiven. Kanske var hennes ilskna ord en tillfällighet, eller kanske hade hon ett häftigt humör. Efter skilsmässan, flytten till Jönköping och fosterdotterns ankomst kan man nog tänka sig att hon hade ett gott liv fram till sin bortgång. Några ekonomiska besvär lär hon inte ha haft. Hon förekommer inte på några andra ställen i Enköpings domböcker. Det gör däremot hennes man Per Wilhelm. År 1838 blev han kallad till rådhusrätten efter en stämning från hans lärling Wilhelm Eberhardt Möller, som anklagade honom för misshandel. Podolin skall ha slagit honom med ett vedträ i magen och på andra ställen över kroppen samt rivit honom med naglarna i ansiktet.  Enligt Podolin själv var detta en bestraffning för att Möller vid flera tillfällen handskats vårdslöst med eld. Flera vittnen fanns, vilka avgav sina vittnesmål i rätten.  Ett intyg från stadsläkare Holmblad visar att lärlingen utsatts för våld. Blåmärken på ryggen, sår under vänstra ögat, svullnad i pannan samt skrapsår vid munnen talar sitt tydliga språk. Möller hade blivit utsatt för någon form av våld.
Podolin nekar inte till det inträffade, men hävdade att detta låg inom reglerna för husagan som sade att en husbonde hade rätt att aga sitt tjänstefolk. Efter alla förhör och en stunds överläggning kom rådhusrätten fram till att Podolin endast just utövat sin rätt som husbonde. Något brott hade således inte begåtts. Kort därefter flyttade Möller. Enligt legostadgan hade husfader rätt att aga alla i sitt hushåll, inklusive tjänstefolk. Detta gällde fram till 1858 då agandet av vuxna tjänstehjon förbjöds.   Den andra parten i slagsmålet, hustru Nordgren – eller Gustafva Eklund som var hennes rätta namn, var gift med skepparen Johan Erik Nordgren. De hade fyra barn. Inte heller om henne kan man återfinna något i arkiven utanför kyrkböckerna. Familjen bodde kvar i Enköping där hennes man ett tag drev gästgiveriet. Både hon och Johan Erik dog 1862 i Stockholm.

*

Kaffekriget

I januari år 1841 samlades herrarna i Enköpings rådhusrätt för att ta ställning till ett mycket ovanligt mål, men en stämning hade lämnats in och måste behandlas i laga ordning. Stämningen var inlämnad av ryttmästaren Jonas Gustaf Adlerstråhle och det var i egenskap som tullinspektör i Enköping han agerat. Den inlämnade stämningen var riktad mot rådmannen Carl Gustaf Envall i vilken denne anklagades för att ha gjort inbrott i Enköpings stadshus! Detta handlade inte, som man skulle kunna tro, om stadens rådhus. Stadshus kallades det kombinerade häktet och auktionslokal som låg på Kyrkogatan, på samma tomt som rådhuset.Vad var nu detta!? undrade man med all rätt. Som rådman innehade han den högsta posten efter borgmästaren i staden. Han satt i det beslutande organet – magistraten och dessutom i rådhusrätten. Skulle han ha gjort inbrott i stadshuset? Adlerstråhle var, som namnet antyder, av adlig börd. Han var ryttmästare och hade vid denna tid tjänsten som tullinspektör i Enköping. Hans arbete gick ut på att se till att alla tullbestämmelser uppfyllts innan, till staden fraktade varor, kunde försäljas. Detta gällde inte minst importerat gods från utlandet.Han hade kommit till staden några år tidigare och var 56 år gammal och änkling. Han förekommer i flera dokument i arkiven och man måste nog konstatera att han skötte sin syssla ytterst noggrant, allt för noggrant ansåg förmodligen många. Det som utlöst den konflikt som resulterade i att Enköpings rådhusrätt blev inblandad, var ett parti kaffe, som anlänt till staden med båt. Ägare till kaffet var kryddhandlaren Augustin från Stockholm som planerade att sälja kaffet på den kommande marknaden i staden.

Nu var det inte bara att lossa kaffet från ångbåten, transportera det till marknaden och sälja hela partiet. Nej icke alls! Enligt bestämmelserna skulle varan vara förpackad enligt § 28 af Kungl. förpackningsstadgan av den 28 november år 1835 samt att sjötullavgift erlagts.  Så var icke fallet med 72 av de 600 skålpunden! (Ett skålpund = 0,45 kg). Detta hade noterats av tullinspektör Adlerstråhle som därför gav order om beslagtagning av hela partiet. Som förvaringsrum valde han ett rum i stadshuset. Dörren låstes med två lås. Nyckeln till det ena låset tog tullinspektören själv hand om, den andra fick Augustin ansvaret för. Arrangemanget gjorde alltså att ingen av dem kunde komma åt kaffet utan den andres medverkan. Kaffehandlaren hade nu möjlighet att medelst en avgift återfå kaffepartiet. Rådhusrätten dömde honom att betala dubbel sjötullavgift för de felande 72 skålpunden. Augustin hade inget annat val än att betala avgiften, han ville ju få loss sitt kaffe till marknadsdagarna.  Notarien Svedelius vid rådhusrätten, skrev ett intyg där Augustin förklaras berättigad att återfå sitt kaffe.Rådman Envall utsågs att verkställa rättens beslut. Han försågs med ett intyg med följande innehåll:

Remitteras till Laga verkställighet af Rådman Hr C G Envall att återställa handlaren Augustins der af Tullkammareföre- ståndaren i förvar tagna 600 skålpund förpassadt caffe

                                           å magistratens vägnar            S Svedelius

Envall och Augustin begav sig således att uppsöka tullinspektör Adelstråhle för att avsluta denna tvist.  Av en händelse stötte de ihop med honom på gatan. Så mycket bättre, nu var det ju bara att tillsammans bege sig till stadshuset och lösa ut kaffet.Envall visade intyget från rådhusrätten och uppmanade Adlerstråhle att medtaga sin nyckel och följa med till stadshuset. Denne vägrade emellertid att följa med orden: ”Jag befattar mig ej därmed och bestrider att caffet får röras innan jag besvärat mig i Hofrätten!”Han hade nämligen beslutat överklaga magistratens beslut. Av vilken anledning avslöjar inte dokumenten. Augustin hade betalat och saken borde vara klar. Man får en känsla av att Adlerstråhle satte sig på tvären, inte för att det egentligen fanns någon orsak utan för att han kunde det i sin roll som tullinspektör. Hade Envall uttryckt sig olämpligt eller bryskt? Fanns det något gammalt groll mellan Adlerstråhle och Envall? Källorna tiger dessvärre om detta, men Adlerstråhles vägran kom senare att resultera i den stämning han lämnade in angående Envalls inbrott i stadshuset. Envall framhärdade dock. Rådhusrätten – stadens domstol - hade ju redan dömt i målet! Augustin hade erlagt avgift och skulle rätteligen återfå sitt kaffe! Ingen – inte ens en tullinspektör kunde väl ställa sig ovan lagen!

INBROTT?
Tonen i samtalet hade nu höjts och det var inte utan att folk undrade vad som stod på. Skulle det rent av utbryta handgemäng?  Tänka sig! Ett slagsmål mellan en rådman och tullinspektören! Det skulle vara något att berätta för släkt och vänner. Något sådant kom emellertid ej att ske. Båda var män i övre medelåldern – Envall 56 år och Adlerstråhle 48 – långt förbi den ålder då män ibland löste konflikter via handgemäng. Envall lät tullinspektören hållas och drog med sig den allt olyckligare Augustin därifrån. Denne såg för sitt inre hur hans kaffe mer och mer försvann i fjärran. Hur kunde Envall ge upp så lätt? Han hade ju rådhusrättens utslag i sin hand! Envall förklarade för kryddhandlaren att saken visst inte var avgjord samt uppmanade honom att befinna sig vid stadshuset morgonen därpå.Morgondagen kom och vid stadshuset väntade Envall samt några andra personer när Augustin dök upp. Av de församlade kände han igen några – handlarna Renner och Lundevall samt handelsbetjänten Enlind. De tog sig in i stadshuset och fram till den låsta dörren bakom vilken kaffet låg. Envall uppmanade Augustin att ge honom den nyckel han fått. Så skedde varpå Envall låste så upp det ena av de två låsen. Därpå tog Envall upp en annan nyckel ur sin ficka och låste upp det andra låset! Hur gick nu detta till? undrade förmodligen Augustin. Adlerstråhle hade ju fortfarande den andra nyckeln! Hade Envall ändå lyckats övertala den motsträvige tullinspektören?Inte alls, förklarade Envall. Han hade dock lyckats leta upp en dubblett till den nyckel Adlerstråhle tagit hand om så nu kunde Augustin återfå sitt kaffe. Med hjälp av de andra för-samlade kunde så kaffepartiet transporteras till ett annat ställe.  Rådman Envalls resoluta ingripande hade alltså räddat den olycklige kryddhandlaren. Tullinspektör Adlerstråhle var dock av en annan åsikt. När han fick vetskap om det inträffade gick han i taket. Han hade förlorat striden om kaffet, men så lätt gav han inte upp! Han stämde, som redan nämnts, den bedräglige rådmannen för inbrott samt stöld av beslagtaget kaffe. Till vittnen inkallade han de handlare som deltagit i ”inbrottet”.  Där lät nog den gode Adlerstråhle förnuftet stå tillbaka för de upprörda känslorna.  Renner, Lundevall och Enlind kunde vid förhandlingarna i rådhusrätten endast intyga att Envall inte alls brutit sig in utan låst upp låset med en egen nyckel. Något inbrott var det således inte tal om! Envall friades från alla anklagelser men tullinspektör Adlerstråhle dömdes för rättegångsmissbruk att böta 3 riksdaler samt att ersätta Envall med 16 riksdaler. Som tullinspektör förekommer denna Adlerstråhle flera gånger i domstolsprotokollen från Enköpings rådhusrätt. Var han måhända en övernitisk tjänsteman som red på paragrafer och bestämmelser, eller var handelsmännen slarviga och okunniga om vad som gällde vid införsel av olika varor till staden? Flera mål vann tullinspektören faktiskt mot trilskande handlare, så kanske sanningen låg någonstans mitt emellan. 

Tullar har under historien spelat en viktig roll i landet. Fram till början av 1800-talet fanns ”lilla tullen” kvar i städerna. Handel fick enbart, med några få undantag, bedrivas i landets städer. Alla varor som fraktades in i staden belades med en tull – 1/32 av varornas värde, alltså ungefär 3%.  Denna tull gick direkt till kronan. För att hindra att varor smugglades in i städerna var dessa omgivna av ett tullstaket och endast via tullportarna kunde man komma in. I Enköping fanns 4 tullportar – Sjötullen vid hamnen, Litslenatullen nedanför Vårfrukyrkan, Tillingetullen eller Västeråstullen vid utfarten från Munksundet och Prästtullen vid nuvarande Postrondellen. I många svenska städer finns fortfarande tullnamnen kvar, exempelvis Norrtull och Skanstull i Stockholm, vilket visar att de haft stor betydelse i historien bakåt i tiden. Det finns detaljer i vissa dokument som antyder att Adlerstråhle skulle ha varit illa omtyckt i staden. Vid valet till deltagare i stadens taxeringskommitté år 1843 ställde han upp som självklar kandidat då han under föregående år suttit på en av dess stolar. Taxeringskommitténs uppgift var att taxera alla stadens invånares förmögenhet, vilket sedan låg till grund för den avgift var och en skulle betala till staden (den tidens kommunalskatt). När han nu inte blev vald lämnade han in klagomål till landshövdingen. Detta föranledde handelsman Renner, som ju varit närvarande då Envall och Augustin, enligt Adlerstråhle, gjort ”inbrott” i stadshuset, att lämna in en skrivelse till magistraten. I skrivelsen beskriver han Adlerstråhles förfarande i negativa och nedsättande ordalag. Han skriver bl.a: ”att han icke heller velat lämna detta tillfälle för att om sig själv giva en opinion det hans förstånd är så ovanligt att det av andra icke en gång kan rätt uppfattas.” Att framhäva sig själv och framhålla sin egen duglighet, var tydligen något Renner ansåg vara typiskt för den gode ryttmästaren. Att Adlerstråhle dessutom inte erhållit en enda röst vid valet visade, enligt Renner, att enköpingsborgarna icke hade det förtroendet för honom som krävdes för en sådan uppgift. Klagomålet avvisades och Adlerstråhle förlorade denna strid.Renner menade, i sin skrift, att han hade förstått Adlerstråles besvikelse om uppdraget i taxeringskommittén varit avlönat. Det hade i så fall givit en inkomst. Renner skriver det inte rent ut, men antyder att ryttmästaren hade ekonomiska problem. Han hade tidigare genomgått en konkurs och bouppteckningen efter hans död 1856 visar på 63 riksdaler i tillgångar och 395 riksdaler i skulder. Adlerstråhle var av allt att döma en fattig man. Han hade fem barn men de avstod bodelning då dödsboet efter fadern hade större skulder än tillgångar – en s.k urarva konkurs.

OMGIFT MED HUSTRUNS BRORSDOTTER
Carl Gustaf Envall dog visserligen förmögen i augusti 1877, men upplevde många motgångar och olyckor i livet. Han föddes 1793 i Enköping där hans far var skräddare. Ett yrke ha sedan ärvde. År 1817 gifte han sig med Anna Enström född i Vårfrukyrka. De fick tre söner varav två dog redan som spädbarn. Olyckorna fortsatte med att hustrun Anna dog i lungsot 1832. Året efter gifte han om sig med Maria Catharina Enström som var brorsdotter till den förra hustrun. Hon var 22 år och han 40. Enligt 1734 års lag var ett sådant äktenskap inte tillåtet, men ett sekel senare var det möjligt, även om det var ovanligt. De fick två döttrar tillsammans. År 1850 kom nästa olycka. Sonen Arvid Reinhold från första äktenskapet dog 22 år gammal. Alla barnen från första äktenskapet var därmed borta. Carl Gustaf verkar ha varit en driftig människa. Han blev rådman, stadsfiskal och även auktionskammarens föreståndare.  År 1876 dog även hans andra hustru. Som änkling bodde han kvar i Enköping fram till sin död 1877. Han var, som tidigare nämnts, en förmögen man vid sin död. Förutom gården i Enköping ägde han flera fastigheter i bl.a Svinnegarn och Vårfukyrka. Bouppteckningen visar en sammanlagd förmögenhet på 83000 kr. I dag motsvarar det flera miljoner. 

*