En dröm om verkligheten

Inget verkade stämma längre. Han sprang längs gatan åt det håll han trodde lägenheten låg. Eller trodde? Han visste ju att den låg där. Det var bara det att gatan verkade så obekant. Det var som att någon hade bytt ut några av husen. Han kunde inte minnas att något skulle ha ändrats förra gången han varit där. När var det förresten? Och var det verkligen samma gata?Inom sig svor han tyst. Han skulle inte hinna i tid. Vad han hatade att komma för sent. Bara tanken gjorde honom illamående. Vem han skulle träffa mindes han inte för tillfället. Bara att mötet var viktigt. Osäkerheten kändes irriterande. Det var som att verkligheten gått i spinn. Svart blev vitt och vitt blev svart. Han tvingades stanna för att tänka efter. För att samla sig. Ta sig ur detta virrvarr av lösa trådar där ändarna inte tycktes ha något slut.
Arbetet! Tänkte han.
Så var det. Han var på väg till sitt arbete! Så klart det var. Vart skulle han annars var på väg en vanlig vardagsmorgon. Visst var det väl morgon? Jo, människorna runt omkring honom verkade också vara på väg till sina arbeten.
Där! Den dörren kände han igen. Klumpen i magen försvann. Han skulle hinna i tid.
Dörren öppnades med ett gnisslande läte och slog sedan igen bakom honom. Han stod i mörkret. Såg ingenting.
Strömmen har gått, tänkte han och tog några steg försiktigt. Inom sig manade han fram bilden av trapphuset han befann sig i. Otalig gånger hade han ju passerat här. Borde inte trappan finnas här. Nej ingenting! Rummet verkade oändligt. Plötsligt försvann golvet under honom. Han föll! Och skrek.
Någon ruskade i honom. Han slog upp ögonen. Sommarmorgonens ljus var bländande. Han andades ut av lättnad. Han låg i sin säng. Borta var mörkret och det okända trapphuset.
”Du skrek i sömnen”. Hustruns röst var mild men lite frågande.
”Jag drömde så konstigt. Du vet, du befinner dig på ett märkligt ställe och faller i mörkret.”
”Jag såg att du sov oroligt.”
Han sträckte på sig. Lät musklerna spänna bort sömnen ur armar och ben.
”Frukost? Eller blir vi kvar i sängen ett tag?” Han såg mot hustrun. Hon såg inte det minsta trött ut.
Hon log.
”Frukosten är klar. Jag har varit vaken ett tag.”
Han lutade sig över i hennes säng. Kysste henne lätt.
”Du är en ängel. Men innan frukosten måste jag till badrummet.”
Han klev upp ur sängen. Letade fram tofflorna och gick mot badrummet. Han kände sig lycklig. Hela dagen låg framför honom. Morgonens ljus strömmade in genom de tunna gardinerna. Han kikade som hastigast ut. En underbar dag för en utflykt. Bara han och hustrun. Kanske en picknic till havet. Kanske skulle han hinna med en tripp till föräldrarnas grav med lite sommarblommor.
Han gnolade en melodi och satte sig på toalettstolen. Plötsligt försvann ljuset! Han såg sig förvirrat omkring. Sedan kände han att han föll. In i mörkret.
Någon ryckte i hans arm.
”Vakna!” Han kände igen sin fars röst. Han satte sig upp. Gned sig i ögonen.
”Vad gör du här?” undrade han. Jag är ju på väg till jobbet.
”Jobbet? Nej nu har du virrat till det. Vi är på väg hem. Mor och dina syskon väntar. Kom nu!”
Han såg sig om. Trapphuset var inte längre ett trapphus. Korridoren framför dem var lång. På väg hem? Varför kände han inte igen sig?
”Jag drömde så konstigt. Jag låg i min säng. Min hustru bredvid. Vi skulle äta frukost.” sade han.
”Samma dröm som vanligt alltså. Du har ju ingen hustru.” svarade fadern.
”Det var så märkligt. Som om jag känt henne hela livet, men jag vet inte hennes namn!”
”Ja, det är ju så med drömmar. Allt verkar obegripligt. Trots det tror man att drömmen är sann.””Det är det som är kusligt. Allt tycks vara så verkligt när man drömmer, men ändå helt bisarrt.”
Korridoren framför dem hade nu förvandlats till en stor gräsplan. Lång bort kunde han skymta en ett tivoli. Bredvid honom gick nu hans mor. När och hur fadern försvunnit kunde han inte minnas, men det oroade inte honom. Verkligheten var ju nu en gång sådan och drömmar var något helt annat.