Fattigvård

Min morfars farmor Lovisa Matilda var under flera år under andra halvan av 1800-talet föremål för fattigvårdens omsorger i Enköping. Hur fungerade då fattigvården?

Omsorg om de fattiga i samhället låg ända fram till långt in på 1800-talet under kyrkans ansvar. Fattigvården skedde utan fast organisation och det var upp till varje socken att sköta den bäst man kunde. År 1847 kom en ny fattigvårdslag.  I den får socknen eller staden en skyldighet att ta hand om de fattiga. Det skulle dessutom ske i organiserad form under en fattigvårdsstyrelse. I Enköpings fall blev alltså staden skyldig att försörja de fattiga.

Fattigvården organisation.

En fattigvårdsstyrelse inrättades vars medlemmar utsågs av de röstberättigade vid allmänna rådstugan.Staden indelades i fem områden, var och ett med två ansvariga sysslomän till vilka man kunde vända sig till för att söka hjälp.

Fattighus hade funnits tidigare, men nu inköptes en fastighet på Munksundet (strax norr om nuvarande sjukhusområdet) att inhysa de fattiga i. Fastigheten gick under namnet Lustikulla.Den blev för liten och var i så dåligt skick att en ny senare byggdes i Galgvreten. Den invigdes år 1883.

Antalet fattighjon var hela tiden större än vad som rymdes i fattighuset.  Därför hyrde fattigvårdsstyrelsen lägenheter i staden för att där inhysa fattiga. Barn utackorderades till den som tog minst betalt. Någon tillförlitlig statistik över dessa barn finns inte, men det torde inte ha rört sig om fler än högst en handfull varje år. De flesta som sökte hjälp var dock sådana som tillfälligt, p.g.a sjukdom eller annat, mist sin försörjning.  De som tog emot hjälp var skyldiga att utföra arbete år staden om de hade möjlighet därtill.  Det handlade i de flesta fall om rengöring av gator eller sopning av torget.  Antalet behövande varierade naturligtvis, men under många av åren låg det på ca 100. Som exempel kan åren 1892 och 1897 ges då 108 resp. 126 personer omfattades av fattigvårdens hjälp.

Vad kostade då detta?

Kostnaden för fattigvården kom under dessa år att bli den enskilt största utgiften i stadens budget. Mellan 10% och dryga 20% av den totala budgeten anslogs till fattigvården.  Under 1890-talet låg kostnaden per fattighjon på 60 – 80 kr per år.Detta finansierades dels genom skatteuttag från stadens skattskyldiga dels genom frivilliga bidrag från enskilda personer och från olika organisationer.  Fattigvårdsstyrelsen ägde dessutom en del mark, ofta donerat av enskilda personer, som arrenderades ut och som på så sätt gav en inkomst.

Min morfars farmor Lovisa Matilda var under flera år under andra halvan av 1800-talet föremål för fattigvårdens omsorger i Enköping. Hur fungerade då fattigvården?

Omsorg om de fattiga i samhället låg ända fram till långt in på 1800-talet under kyrkans ansvar. Fattigvården skedde utan fast organisation och det var upp till varje socken att sköta den bäst man kunde. År 1847 kom en ny fattigvårdslag.  I den får socknen eller staden en skyldighet att ta hand om de fattiga. Det skulle dessutom ske i organiserad form under en fattigvårdsstyrelse. I Enköpings fall blev alltså staden skyldig att försörja de fattiga.

FÖRSLAG TILL UTGIFTER FÖR FATTIGVÅRDEN I ENKÖPING ÅR 1876 I RIKSDALER

Fattigvårdsstyrelsen ägde en del jord genom både inköp och gåvor. Boängen var en av dem. Söderströms åker var troligen en gåvs. De försålda tillhörigheterna var från avlidna fattighjon. Lustigkulla var namnet på gården där fattighjonen inhystes och en del av gården arrenderades ut. Ersättningen från Stockholm handlar om att fattighjonen Smedberg och Ljungström omhändewrtogs i Enköping men tillhörde egentligen Stockholm. Räkning för deras uppehälle skickades alltså till Stockholm. FRuntimmersföreningen var en ideell förening i staden som fr.a stöttade ensamstående kvinnor genom insamlade medel.

Man kan notera att utgifterna med råge överstiger inkomsterna. Bristen i kassan togs in via en avgift från stadens skattskyldiga invånare.

Stadens insatser för de fattiga täckte  inte på långa vägar behovet.  Privata initiativ kom därför att spela en viktig roll för fattigvården.  Här skall fr.a två organisationer nämnas.

Fruntimmersföreningen

Föreningen startade 1860 och riktade sig som namnet anger till kvinnor , men även barn.  Man hjälpte arbetslösa , ålderstigna och sjuka  kvinnor ekonomiskt. Man inrättade barnkrubba dit arbetande kvinnor kunde lämna sina barn under arbetstid för en kostnad av 10 öre/dag. Under den kalla årstiden serverades soppa till fattiga skolbarn 4 dagar i veckan .  Upp till 100 barn kunde utspisas på detta sätt.  Pengar samlades in via enskilda gåvor och vid ex. auktioner.

Jultomtarne

Föreningen Jultomtarne bildades i Enköping 1879. Liknande föreningar med samma namn fanns i flera städer. Den första bildades i Stockholm 1870. Jultomtarne riktade sin hjälp till fattiga barn. Årets stora arrangemang var julfesten där fattiga barn utspisades samt fick leksaker.  Vid varje julfest fick 12 – 14 barn dessutom full beklädnad. Även denna förening levde på enskilda gåvor , men även medlemsavgifter. Det kostade 50 öre/ år att vara medlem.

Gemensamt för dessa två organisationer var att majoriteten i styrelsen redan från början utgjordes av kvinnor. Det var fruar och döttrar till stadens mer framstående män som ex. borgmästaren , rektorn vid läroverket , läkare (bl.a fru Westerlund) samt ledande handelsmän och hantverkare.

Både Fruntimmersföreningen och Jultomtarne levde kvar i många år ,l Fruntimmersföreningen till 1986 och Jultomtarne till 1975.