Låt oss tänka oss att vi anländer till staden gående. Vi kan se den låga bebyggelsen bakom tullstaketet som omger hela staden. Endast genom tullporten kan vi komma in bland gårdar och gator. Redan utanför staden känns en tydlig lukt av ladugård. I stort sett alla gårdar i staden var vid denna tid, bondgårdar med både hästar, kor och svin, ibland även får. Antalet gödselhögar var stort och spred sina dofter över hela nejden. 
När vi väl kommit in i staden och lämnat tullporten bakom oss. lägger vi säkert märke till hur trångt det är i vissa gränder. Gatorna upplevs dessutom smalare eftersom gårdarna är omgivna av höga plank. Under dagtid är de flesta gårdsportar öppna och vi kan se in bland mangårdsbyggnader, fähus, brygghus, bagarstugor, vagnslider och avträden. Allt är grått. Rödfärgen blev vanlig först under 1800-talet. På varje sida om gårdarnas portar står två tunnor fyllda med vatten, allt enligt den rådande brandordningen.

Där ligger också granruskor till att släcka en eventuell eld innan den tagit sig. Skräcken för eldsvådor var under denna tid av den art vi i dag har svårt att föreställa oss. Man visste mycket väl att användandet av öppen eld var riskabelt, men man hade inget val. Det fanns inget annat sätt att få ljus och värme. Stadens brandordning reglerade brandskyddet och ett brott mot dessa regler slutade i mer eller mindre kraftiga böter. Man var väl medveten om att olyckstillbud knappast gick att undvika och det förekom då och då, men man visste också att om en eld upptäcktes i tid, kunde man i bästa fall bekämpa den även med den tidens primitiva brandredskap. 
Nattetid då ingen var vaken patrullerade som sagt stadens brandvakter. Under natten var risken för eldsvådor betydligt mindre då användandet av öppen eld ej var tillåtet. 

Det är liv och rörelse i staden. De allra flesta av stadens invånare är hemma. Hantverkare av olika slag och deras gesäller arbetar i sina verkstäder. Handelsmännen och deras bodbetjänter finns på plats i handelsboden eller i förrådsbodarna. 
Alla borgare ägde eller hade vid denna tid sin del i stadens odlingsmark där spannmål av olika slag odlades. Denna jord måste naturligtvis skötas. Annars gav den inte avkastning nog. För de borgare som inte var hantverkare eller handelsmän kunde denna jord vara den enda inkomstkällan. Längs Gröngarnsåsen båda sidor låg stadens humlegårdar. Humlen var viktig för bryggandet av öl. Man drack inte gärna vatten under denna tid. Det fanns brunnar på några ställen i staden, men med tanke på alla gödselhögar och avträden i staden, är det förståeligt att man undvek att använda vattnet som dryck. 

Om vi är främlingar på resande fot bör vi snarast leta upp någon av stadens rådmän, stadsvaktmästaren, prästen eller kanske rent av borgmästaren för att visa vårt resepass.
Detta pass visar vilka vi är och i vilket ärende vi besöker staden. Utan passet kan vi ligga illa till. I värsta fall blir vi då satta i häktet och senare fällda för lösdriveri med tvångsarbete som följd. Anledningen till att passet var så viktigt, var att man från den styrande makten ville ha kontroll på vilka som rörde sig och reste i landet. I varje socken eller stad ville man undvika att människor utan ”försvar,” dvs utan egen försörjning, vistades bland befolkningen. Folk utan egen försörjning skulle nämligen ganska snabbt komma att ligga fattigvården till last och fattigkassans resurser var begränsade. Alla ”försvarslösa” individer som upptäcktes uppmanades genast att återvända till sin hemsocken. Följde man inte den uppmaningen väntade häktet.

Att som borgare i staden av ren medmänsklighet låta en fattig och svältande person övernatta eller rent av stanna en längre tid var riskabelt. Enligt lagen var det förbjudet att hysa främmande människor i sitt hem utan tillstånd från stadens magistrat, och ett sådant förfarande, om det upptäcktes, resulterade obönhörligen i böter. Detta betydde att om man tog emot besök av, låt oss säga en släkting från en annan del av landet, måste denne i vederbörlig ordning givetvis vara försedd med ett pass. Om han eller hon ämnade stanna under en längre tid måste du som borgare få tillstånd från magistraten att ta emot vederbörande. 

Om vi fortsätter vår vandring passerar vi ganska snart stadens skola. Den kallades under denna tid pedagogi och låg i korsningen mellan nuvarande Rådhusgatan och Kungsgatan. Skolhuset var byggt i slutet av 1770-talet och stod faktiskt kvar ända till 1963 då det revs. 
I huset fanns förutom två klassrum även en lägenhet för skolans lärare eller skolmästare som han kallades under denna tid. Det fanns två klasser. Den ena undervisades av skolmästaren, den andra av hans medhjälpare som gick under titeln "collega".
Om vi dristar oss till att besöka klassrummen upptäcker vi snart att alla elever är pojkar. Flickor tilläts ännu inte bevista skolan. Det skulle dröja ännu ett halvt sekel då folkskolan införts innan stadens flickor tilläts gå i skolan. Därmed inte sagt att borgerskapets döttrar inte fick någon undervisning. Många borgardöttrar undervisades i hemmet antingen av föräldrarna eller av en anställd informator. Denna undervisning räckte dock inte till att söka sig till någon högre utbildning. Den var endast till för pojkar.

Det exakta antal krogar och näringsställen under denna tid är osäkert. Däremot vet man att 1812, alltså några decennier senare, fanns 12 krogar i Enköping. Stadens invånarantal var då ca 1100. Då räknade man dessa, på uppmaning av landshövdingen, som undrade om alla dessa behövdes och vad där försiggick. Det gick nämligen rykten att det förekom spel och dobbel, vilket ju inte alls var tillåtet.
Man kan nog anta att antal krogar under slutet av 1700-talet inte avvek nämnvärt från det man kom fram till år 1812.
Mat måste man ju ha och för de flesta vuxna invånarna (i huvudsak männen) var nog även spriten nödvändig. Att på offentlig plats vara ”af starka drycker öfverlastad”, som det hette, var under denna tid ett brott. Detta återspeglas i domböckerna där man i rådhusrättens protokoll, ej sällan, träffar på domar i form av böter angående detta.
Om man hade tänkt sig att äta samt övernatta på stadens gästgivargård gick det an om det fanns plats. Från år 1805 finns en prislista bevarad angående mat och övernattning.
En måltid med husmanskost tre rätter och bröd kostade 8 skilling. I dag säger oss detta kanske inte så mycket, men för samma kostnad fick man härbärge över natten med säng och sängkläder. Ville man dessutom ha en vedbrasa kostade det nästan 3 skilling. 

På vår vandring genom staden hamnar vi kanske till slut nere vid hamnen. Där kan vi dock endast påträffa smärre båtar. Ån var vid denna tid allt för igenväxt, för att klara av någon sjöfart av betydelse. Detta gjorde att alla båtar med last lade till ute vid Haga, där staden hyrde en lastplats. Det förekom, under slutet av 1700-talet, diskussioner om att muddra ån och därefter bygga en större hamn så att all sjötrafik kunde gå direkt in till staden. Av olika anledningar, företrädelsevis ekonomiska, slutade detta i enbart diskussioner och förslag och sjöfarten till och från Enköping kom ännu under en lång tid framöver att gå över Haga i Svinnegarns socken.

Så om vi nu har tröttnat på livet i den lilla landsortsstaden och vill lämna den, är det kanske bekvämast att ta sjövägen, måhända till Stockholm, Västerås eller Strängnäs (vår slutdestination står på vårt resepass), måste vi ta kontakt med någon av stadens skeppare. Någon regelbunden passagerartrafik från staden förekom inte. Den kom först med de första ångbåtarna på 1830-talet. Nej, vi får hoppas att någon skeppare är i färd med att med last snart segla från staden och kanske kan vi, mot en överenskommen avgift, få följa med.