Förvisad från Enköping

Den 18 maj år 1720 stod Lisken Danielsdotter inför rätta vid Rådhusrätten i Enköping. Hon anklagades för att ha stulit malt ur rådman Smaedbäcks kölna. Kölnan var ett hus där bl.a malt lades att torka inför ölbryggningen. Detta skulle ha skett under långfredagen, mitt på dagen. Just att det eventuella brottet hade förövats på en helgdag gjorde saken än allvarligare. I lagboken kunde man läsa om Sabbatsbrott, dvs brott som utförts under helgtider. Detta bestraffades hårdare än brott som skett på vardagar. Ofta fördubblades exempelvis böter, Vittnen hade sett henne gå in i kölnan med sin dotter. Själv förnekade hon inte att hon varit på platsen, men hävdade att hon letat efter sin dotter och att dörren till kölnan, vid detta tillfälle, varit öppen. Hon hade endast gått in för att eftersöka sin dotter. Att dörren skulle ha varit öppen motsades dock av flera vittnen. Ett problem för åklagaren vid rätten var, till en början, att maltet i kölnan inte ägdes av Smaedbäck utan av änkan Anna Persdotter som lånat eller hyrt kölnan. Hon sade sig nämligen inte veta hur mycket malt som funnits i kölnan. Därmed kunde man inte avgöra om något var stulet. Dessvärre för Lisken framträdde senare flera vittnen som berättade att hon utbjudit och sålt malt i sådan mängd att det stod klart för rätten att hon inte kunnat haft detta i sin ägo. Detta även före långfredagen 1720. Av detta drog man slutsatsen att hon stulit malt vid flera tidigare tillfällen.Domen mot Lisken Danielsdotter blev hård. Hon dömdes till böter på det tredubbla värdet av det stulna, vilket var det vanliga straffet för stöld vid denna tid. Dessutom blev det extra böter för sabbatsbrott. Därtill bestraffades hon med kyrkoplikt vid två tillfällen. Kyrkoplikt innebar att man fick stå på pliktpallen i kyrka inför hela församlingen för att be om ursäkt för sina tilltag. I det fall hon inte kunde betala böterna omvandlades dessa till att ”plikta med kroppen” som man benämnde det. Det betydde offentligt spöstraff. I Enköping skedde detta vid rådhusdörren. Rådhuset låg vid den tiden vid torget. Detta skedde långt före branden år 1799 som resulterade i att hela staden byggdes om. Torget före branden vara mindre än vårt nuvarande, men låg ungefär vid samma plats. Domstolsprotokollet avslöjar inte om Lisken Danielsdotter klarade av böterna, men det troliga är att hon inte gjorde det och därför fick slita spö. Emellertid var det inte nog med detta. I slutraden i domstolsprotokollet kan man nämligen läsa: ”Skall hon Lisken Danielsdotter sedan afwika Staden och aldrig mehra sig här wisa låta.” Hon blev alltså förvisad från Enköping. Domen visar hur allvarligt man såg på stölder under denna tid. Att stjäla ansågs vara det skamligaste av alla brott, vilket kanske inte är så förvånande då många levde ur hand i mun och sällan hade något över att undvara.Noteras kan även att de personer Lisken haft kontakt med då hon försökt sälja maltet var ”hustrur” eller ”änkor” dvs husmödrar. Det var alltså kvinnorna i hushållen som ansvarade för bryggandet av öl. Ölet var viktigt då man undvek att dricka vattnet ur stadens brunnar eftersom det sällan var rent.