Grannens katt

Kvällen var långt gången och det var dags att gå till sängs. Jag kom med ens på att jag lämnat mina skor ute på altanen då jag kommit in den vägen och eftersom det fanns en risk för regn under natten gick jag för att ta in dem. Just som jag öppnade altandörren smet en katt in. Den satte sig på golvet ett stycke bort och såg mot mig.
”Stopp!” uppmanade jag. ”Här får du inte vara!” Mitt utrop kom helt spontant och i nästa sekund insåg jag givetvis att katten knappast skulle förstå något av vad jag sade.I stället tog jag ett steg mot katten för att lyfta ut den. En helt främmande katt ville jag inte ha i huset under natten. Katten flyttade sig då jag närmade mig och jag insåg att jag stod inför ett problem. Att fånga in en katt som inte ville bli fångad skulle inte bli lätt. Katten kröp hastig under soffan. Jag lät undslippa mig ett ”Fan också!”
Jag hämtade en sopkvast för att försöka fösa ut katten från gömstället under soffan. När jag så åter närmade mig soffan hördes en röst.
”Jag skall gå. Låt mig först berätta en sak.” Rösten kom otvivelaktigt från katten. Dt lät som ett barn talade.
"Jag har kommit för att berätta vad min husse har gjort. Ja egentligen är han inte min husse. Det är min matte som äger mig.”
Jag tappade kvasten och satte mig på en stol. Jag kände att verkligheten var på väg att glida ifrån mig och jag hörde mig själv säga:
”Husse”?
”Han har dödat min matte och grävt ned henne i trädgården! Du måste kontakta polisen. Jag tror att han tänker döda mig också. Han är en elak människa och han har slagit min matte vid ett flertal tillfällen.” sade katten och tittade fram under soffan. Jag hade ännu inte fått kontroll på mig själv och min hjärna började på egen hand formulerade frågor till katten såsom: ” Är du säker på detta”? Det är en allvarlig anklagelse”, men min tunga och mina läppar vägrade samarbeta. Jag förblev tyst där jag satt. Plötsligt knackade det på dörren och en man klev in. Katten smet med ens in längre under soffan.
”Vem…?” var det enda jag fick fram.
”Ursäkta att jag tränger mig på. Mitt namn är Stensson. Jag bor i huset nere vid järnvägen Jag letar efter min katt. Jag såg att den smet hitåt för en stund sedan. Har ni möjligen sett den?”
”Den är under soffan,” sade jag och pekade. ”Den säger att ni har mördat er fru!”
”Det är omöjligt!” utbrast mannen som hette Stensson.
”Ja, visst är det omöjligt! En katt borde inte kunna…”
”Jag har ingen fru! Jag är ogift!”
”Men inte kan väl katten…?” stammade jag.
”Ni ska veta att den filuren är en riktig lögnare. Detta är inte första gången han sätter mig i knipa. Jag fick lov att flytta från förra stället då han spridit sådan rykten om mig även där. Folk blev misstänksamma mot mig.”
Plötsligt for katten fram från sitt gömställe och smet ut genom den öppna dörren. Stensson vände sig om och sprang efter.
Länge satt jag på stolen och stirrade framför mig. Vad var det som hänt? Katten såg jag aldrig mer och Stensson flyttade kort därefter. Då jag senare promenerade förbi huset han bott i kunde jag se att i trädgården fanns en rabatt som såg ut att vara nyanlagd.
Huset hade fått nya ägare. Jag såg dem vid flera tillfällen ute i trädgården. De pekade och resonerade och jag tänkte att kanske de planerade att göra om trädgården, kanske gräva nya rabatter och ta bort gamla. En dag visade sig min misstanke vara rätt. De hade börjat gräva upp bärbuskar och lagt nya grusgångar. Kanske skulle de även gräva upp blomrabatterna. Vad skulle de hitta där?
Jag har aldrig berättat detta för någon, men tanken har jagat mig i flera år nu. Talade katten sant, eller var han en notorisk lögnare som Stensson sagt.
En dag kanske jag fårfå veta.