Ordningsregler för passagerare i hiss

Hissdörren gled upp med ett lätt väsande ljud. Tillsammans med min kollega Axelsson klev jag in. Jag kontrollerade ännu en gång att jag hade med mig alla nödvändiga papper. Axelsson log och ruskade på huvudet.
”Stressa av,” sade han. ”Allt är med. Alla papper är i ordning och vi är ute i god tid. Ingen anledning att oroa sig.”
Han hade givetvis rätt. Mötet vi var på väg till var viktigt, men som han sade, vi hade alla papper i ordning och hade gott om tid. Dörren gled igen bakom oss. Vi var ensamma i hissen.
”Välkomna,” hördes en röst. Den lät mekanisk och metallisk men på samma gång kvinnlig och inbjudande, ja nästan lite förförisk.
”Vilken våning önskas?” Vi såg mot varandra.
”Oj, en talande hiss,” konstaterade Axelsson i en imponerande ton.
”Inget märkvärdigt. Alla nya hissar är sådana,” svarade jag. ”Åker du aldrig hiss?” Axelsson ryckte på axlarna och sade med hög stämma:
”Våning åtta, tack.” Hissen ryckte till och startade resan uppåt.
”Hörde du, vilken sexig röst,” sade jag.
”Äh, tyckte det lät som en gammal kärring,” svarade Axelsson. ”Du vet, sådana har man ju träffat en hel del.” Han skrattade lätt. Jag föll in i hans skratt och fortsatte, trots att jag egentligen inte höll med honom:”En sur klimakteriekärring!”  Axelsson skrattade högt.
”Första våningen!” förkunnade hissen och Vi båda vek oss dubbla av skratt. Vi kände oss som skolpojkar på rymmen.
Våningarna flöt förbi medan vi försökte härma rösten.
”Sjätte våningen!” hördes hissrösten.
”Det heter våning sex!” rättade Axelsson. ”Våning SEX! Är du kanske rädd för ordet? Får du ingen sex?” Han skrattade så att han kiknade.
”Sura kärringar får ingen sex,” fyllde jag i och slog handen mot väggen. Plötsligt stannade hissen. Axelsson och jag såg mot varandra. Det här var inte våning åtta.
”Hissen ur funktion. Felsökning påbörjad,” sade hissen. Axelsson såg på sin klocka. Än hade vi gott om tid. Sedan hände inget på flera minuter.
”Vad händer”? undrade Axelsson. Frågan var lika mycket riktad till hissen som till mig.
”Inget mekaniskt fel detekterat, sökning efter andra fel påbörjas” meddelade hissen. Rösten lika mekanisk som tidigare, men ändå tyckte jag att den lät mer arrogant. Vaddå andra fel, tänkte jag.

”Öppna dörren!” sade Axelsson högt och tydligt i tron att man kunde konversera med hissen. Jag suckade lätt och ruskade på huvudet.
”Man kan inte…” började jag, men avbröts av hissen.
”Begäran avslagen. Passagerare anmodas hålla sig stilla!” Rösten lät nu mer irriterad.
”Vad fan!” sade Axelsson och såg mot mig. Vad är det som händer?”
”Passagerare uppmanas läsa anslaget invid hissdörren, stycket under rubriken: Ordningsregler för passagerare i hissen, i synnerhet det om nedsättande tillmälen!” Efter att ha läst anslaget utbrast Axelsson:
”Vilket jävla nonsens! Jag skall stämma det förbannade hissbolaget!”
”Passagerare anmodas hålla nere ljudvolymen!”  Axelssons ansiktsfärg hade nu alltmer antagit en röd nyans. Innan han hann utbrista i fler svordomar lyckades jag hindra honom.
Jag förklarade lågmält att tiden hade runnit i väg, och att ett viktigt möte väntade. Han såg först ilsket på mig, sedan resignerade han.
”Öh… jag ber om ursäkt,” mumlade han.
”Passagerare uppmanas tala högre och tydligare!”
”Jag ber om ursäkt,” upprepade Axelsson och såg moloket ned mot golvet. Plötsligt ryckte hissen till och startade igen.
”Åttonde våningen, avstigning, ” meddelade hissen. ”Ha en bra dag och välkommen tillbaka!”
Det fanns nu – tyckte jag - en svag men märkbar ton av triumf i den metalliska rösten.

Efter mötet tvekade vi inte en sekund. Vi tog trappan ned.