HISTORIEN OM ETT RÅDHUS

 

En anständig Rådstufwubyggnad

                                       

                                 

Förslag på nytt rådhus från 1791, men som aldrig blev byggt. Källa: Riksarkivet

Nu var frågan om ett nytt rådhus inte endast en angelägenhet för enköpingsborna. Ett rådhus var inte bara ett säte för rådhusrätten och stadens magistrat samt möteslokal för stadens borgerskap. Det var även en symbol för makten som via landshövdingen utgick från konungen. Rådhusfrågan kunde därför inte avgöras utan landshövdingens deltagande. Fortfarande var frågan öppen huruvida nytt rådhus skulle byggas eller om ett hus skulle inköpas. I april 1791 diskuterades ett hus i två våningar, byggt i trä. En ritning på ett sådant gjordes även och vidarebefordrades till landshövdingen, men det stannade därvid. Något nytt hus byggdes inte. I stället inriktades all kraft åt att inköpa ett stenhus vid torget. 

STENHUS VID TORGET
Fanns då ett lämpligt hus som kunde komma i fråga? Ja, vid torget låg ett stenhus, byggt 1766 och ägt av Lovisa Ulrica Christiernin, änka efter hovkamreren Johan Christiernin Danielsson.  Huset var ingalunda obekant för de styrande i staden. Redan 1783 hade frågan om ett nytt rådhus varit uppe på bordet och kontakt med ägaren hade tagits. Man hade kommit så långt som till att diskutera ett pris för en sådan affär. Dock hade man aldrig kommit till skott och några år efter detta dog ägaren. När så landshövdingen och borgerskapet med borgmästaren i spetsen träffades i Enköping 1793 och ett eventuellt inköp av detta hus diskuterades var det alltså änkan till den avlidne hovkamreren som ägde huset. Man beslöt vid detta möte att ett köpekontrakt skulle upprättas. Samtidigt togs beslut om att riva det gamla rådhuset och avyttra allt som kunde säljas till hugade spekulanter. Saken tycktes vara klar. Enköping skulle få ett nytt rådhus. Återstod så bara ett problem – ägaren måste övertalas att sälja sitt hus. Kostnaden skulle antagligen bli av samma storleksordning som att bygga ett nytt, men alternativet syntes av många ändå vara tilltalande då man i stort sett utan dröjsmål skulle kunna flytta in.
Möjligheterna till en sådan övertalning ansågs av borgerskapet i högsta grad goda. Lovisa Ulrica Christiernin tillhörde nämligen borgerskapet i Stockholm och nyttjade av allt att döma sitt hus i Enköping mindre frekvent. Försiktiga trevare gjordes och ganska snart stod det klart att änkan inte var lika positivt inställd till en eventuell affär som hennes make varit. Det pris som nu diskuterades låg högre än vad som talats om tidigare. Helt emot affären var hon emellertid inte, men tiden gick utan att man lyckades komma till skott.  Under tiden förföll det gamla rådhuset mer och mer. Tveksamheten hos stadens borgare är förståelig. Borgerskapet i Enköping tillhörde, som tidigare nämnts, inte de mest välbärgade i riket. Stora utgifter måste begrundas och genomlysas med noggrannhet innan beslut togs. På annat sätt kan inte det faktum förklaras att en upprustning av det gamla rådhuset fanns kvar som en möjlig lösning så länge. Det var onekligen det billigaste alternativet. På flera ställen i arkivens dokument nämns det gamla rådhuset som ”oansenligt” för att vara en ”publique” byggnad. Även om borgarna i Enköping var långt ifrån välbärgade ville man inte gärna skylta med det utåt. Det finns mycket få beskrivningar av det gamla rådhuset annat än att det var i stort behov av renovering. 
I en reseberättelse om en resa runt Mälaren år 1793 beskriver revisorn vid riksgäldskontoret kort hur han upplevt Enköping. Om rådhuset skriver han: ”Rådhuset, en gammal mörk, oordentlig byggnad, är försedd med ett litet torn och klocka.” I ett annat dokument kan man läsa att det var låga, mörka och trånga rum samt att byggnadens konstruktion omöjliggjorde upptagande av fler fönster. När man så till slut bestämde sig för att riva det gamla rådhuset fanns ännu inget beslut om hur frågan om ett nytt skulle lösas.

FÖRHANDLINGAR OM KÖP
Närmast låg nu förhandlingar med änkefru Lovisa Ulrica Christiernin om ett köpekontrakt avseende hennes hus, eller egentligen hennes gård. Till huset som hade sex rum på nedre och fem rum på övre våningen hörde en tomt med uthus, stall och andra ekonomibyggnader. Till dessa förhandlingar utsågs rådmannen Gustaf Relund, kopparslagaren Petterson Brink, karduansmakaren Lorenz Ekegren samt borgaren Daniel Enman.  I januari 1793 ägde det första mötet dem emellan rum. I överenskommelsen man då kom fram till låg en köpeskilling på 23000 riksdaler kopparmynt. Vidare skulle hon avflytta under hösten och då erhålla 6000 riksdaler i förskott. Resten av köpeskillingen skulle erläggas ett år senare. Så långt var man överens. Innan man kunde gå vidare måste givetvis denna överenskommelse godkännas av stadens borgerskap. Med detta lovade stadens representanter att återkomma till änkefrun. Efter detta första möte verkade dock det mesta ha stannat av. Inget nytt möte med änkefru Christiernin ägde rum förrän den 27 augusti. Varför det tog så lång tid förtäljer inte källorna i arkiven, men det kom att få stor betydelse för fortsättningen. Vid mötet den 27 augusti möttes stadens utsända av en irriterad och stridslysten motståndare. Änkefru Christiernin menade nu att, på grund av detta dröjsmål, förutsättningarna ändrats såtillvida att hon nu omöjligen kunde avflytta under hösten som man först enats om. Att flytta bohaget gjordes inte i en handvändning och nu menade hon att hon inte kunde flytta ur huset förrän vid midsommartiden året därpå. Dessutom ändrade hon sig angående när betalningen skulle ske. Från början var, som sagt, tänkt att hon skulle få ett förskott på 6000 riksdaler och resten efter att hon avflyttat. Nu krävde hon att få ett förskott på 12000 riksdaler. Dessutom ville hon att den brännvinspanna som fanns i ett av uthusen skulle undantagas från köpet. Dessa krav kom något överraskande för Enköpings borgerskap och en smula irritation över detta kan skönjas i protokollet från ett möte hållet den 29 augusti samma år.

”…funno obillighet at fru Chistiernin skulle sitta i disposition af huset til nästa midsommar och likafullt utan ränta få lyfta et förskott på köpeskillingen af 12000 rd samt tillika göra undantag af den derwarande inmurade brännvinspannan”

Om stadens borgerskap nu intog en tveksam ståndpunkt angående den tänkta affären så ansåg vice borgmästaren Hans Wilhelm Carlsson att man ändå borde gå vidare med förhandlingarna.  Borgerskapet var av en helt annan uppfattning. Man ville inte godta de ändringar änkefru Christiernin låtit meddela. Om inte de villkor man först enats om fortfarande gällde borde det inte bli någon affär, som det står i protokollet:

”…at derest fru Christiernin ej wille beqväma sig til ingående at dessa wilkor, borde någon handel med henne icke slutas.

ÅTER PÅ RUTA ETT
Affären riskerade nu att gå i stöpet och om man tolkar källorna rätt måste skulden läggas på borgerskapet och dess representanter då inget hände i förhandlingarna mellan januari och augusti detta år. Eftersom denna affär inte längre kändes nödvändig inom borgerskapet riskerade man att åter stå på ruta ett i frågan om ett nytt rådhus. Att i stället bygga ett nytt hus verkade inte längre vara en främmande tanke. En som starkt motsatte sig en sådan lösning var borgmästare Sadelin som i ett brev till landshövdingen i oktober 1793 beklagar sig över borgerskapets vändning vad gällde inköpet av ett nytt hus. Han hävdar att ett nybygge skulle kosta väl så mycket som att inhandla änkan Christiernins hus. Att bygga ett nytt rådhus, påpekar han, skulle innebära att stadens borgare själva måste ställa upp med körslor och dagsverken i så hög grad att de minst förmögna borgarna (framför allt borgaränkor) inte skulle klara detta. Staden hade inga resurser förutom borgarna själva att ta till inför ett sådant projekt. Detta förfarande var det vanliga då allmänna arbeten inom staden skulle utföras. Det kunde gälla uppförandet av offentliga byggnader eller gator, stenläggning av torg och gator, vargjakt mm. Vidare framför Sadelin i detta brev att marken där det gamla rådhuset låg och där i så fall ett nytt skulle uppföras, var sank och olämplig för ett sådant ändamål. Att så skulle vara fallet finns inte uppgivet i något annat dokument. Marken där änkefru Christiernins hus stod, menade Sadelin, var däremot fast och pålitlig. Borgmästare Sadelin och vice borgmästare Carlsson ansåg alltså att man kunde gå med på de nya krav som änkefru Christiernin framfört. Delar av borgerskapet, däremot, verkade vara mycket tveksamma inför en sådan affär. Någon enighet lyckades man inte åstadkomma och frågan om ett nytt rådhus lades åt sidan ytterligare några år.

*

 

Ett nytt pampigt stenhus

På kvällen den 15 november 1783 kom elden lös i ett packhus på Nils Svensson Stahres handelsgård på den tomt där Enköpings Rådhus senare skulle komma att ligga. Träbyggnaderna var snabbt övertända och det fanns inga möjligheter att stoppa eldens vidare framfart. Hela Stahres gård blev lågornas rov inklusive mangårdsbyggnaden. Hur elden kommit lös kunde aldrig fastställas. För Nils Svensson Stahre fanns inga andra alternativ än att åter bygga upp sin handelsgård och fortsätta sin handelsrörelse. Hur han tänkte och hur hans plan såg ut vet vi inte, men att han tvingades låna medel för denna återuppbyggnad är säkert. Bankväsendet under denna tid såg något annorlunda ut än i dag. De lån som togs av privatpersoner togs i de flesta fall från andra privata aktörer. Vanligt var även – om summorna inte blev allt för stora – att man lånade från stadens olika kassor. Det kunde ofta röra sig om fattigkassan eller skolkassan. Faktum är att dessa kassor till en del levde på att låna ut pengar, ofta till 6% ränta. Vid konkursen, som skulle komma några år senare, kan man läsa att Stahre hade en skuld till stadens skolkassa. Hans lånebehov gjorde att han tvingades låna privat. I Enköping fanns ingen som hade möjligheter att låna ut pengar till en hel gård varför han vände sig till Stockholm. Hur hans kontakter med lånemarknaden i Stockholm såg ut vet vi inte, men hans storebror Johan var etablerad handlare där och kanske hade han ett finger med i spelet. Möjligen hade Stahre tidigare lånat pengar av den som slutligen erbjöd sig att bistå med ett lån, nämligen järnkramhandlaren Rosenberg. I vad som framgår av källorna i arkiven var Stahre från början inställd på att bygga upp sin gård ungefär som den sett ut före branden dvs den skulle byggas i trä. Stenhus (tegel) var i och för sig säkrare ur brandsynpunkt samt gav ägaren hög status men var, som tidigare nämnts, många gånger dyrare än trähus. Av någon anledning övertalade Rosenberg Stahre att bygga mangårdsbyggnaden i sten. Gårdens övriga byggnader såsom packbodar, brygghus, stall, fähus, lider mm skulle byggas i trä.

ETT DYRT STENHUS
Stahre själv hävdar i ett protokoll i samband med sin konkurs senare att Rosenberg befallt honom att bygga i sten. Detta med hänsyn till brandfaran. Ett sådant argument är visserligen lätt att förstå efter det han förlorat sin gård just genom en brand, men både Stahre och Rosenberg - i synnerhet den senare som varande en erfaren handelsman – borde ha insett riskerna med ett sådant företag. Enköping var trots allt en liten landsortsstad där invånarnas köpkraft knappast kunde anses var särskilt stor. Man kan i protokollen ana en viss tveksamhet hos Nils Svensson Stahre inför detta ekonomiska vågspel, men han lät sig ändå övertalas. Bland annat skriver han: 

”Jag war wäl icke hugad at ingå uti en så ansenlig byggnad af sten.”

Han berättar även i ett brev att handelsmannen Rosenberg i Stockholm lovat att bistå honom i det fall han fick problem med återbetalningen. Huset byggdes dessutom större än vad han hade behov av. Tanken var att rummen i den övre våningen skulle kunna hyras ut till hugade spekulanter. Denna extra våning skulle på så sätt i längden betala sig själv. Nu visade det sig att dessa rum inte var så lätta att hyra ut som han hade trott. Lånet genomfördes till slut och han satte hela sin gård som säkerhet som framgår av ett protokoll i januari år 1785.

”Utaf herr handelsmannen ädle och högaktade Henric Rosenberg i Stockholm hafwa jag benäget blifwit undsatt med et penninglån strt 2000 rd specie hwilka 2000 inom 2ne år räknadt ifrån inewarande 1785 års början, härmed jag utfäster at rikligt åter betala om icke längre anstånd thermed emedlertid lämnat warder; kommandes ränta til 6 för 100de at uppå denna lånesumma åläggas och beräknas ifrån den 1 af innewarande januari månad, intil dess betalningen följer; men til säkerhet för långifwaren herr handelsmannen Rosenberg lämnar och tillåter jag härmed laga justering uti min här i Enekiöpings stad ägande samt nyligen med sten och trähus byggnad för sedda och i Källroten under no 32 belägna gård, hwilket härmed betygas och reverseras. Enekiöping d 3 januari 1785.”

Lägg märke till att här används riksdaler specie till skillnad mot vid förhandlingarna med änkefru Christiernin där riksdaler kopparmynt användes. Summorna blir därför svåra att jämföra. Stahres nyuppförda gård stod förmodligen helt klar år 1786. Redan från start verkade hans handelsrörelse i den nya gården ha gått dåligt.  I samband med den konkurs som några år senare skulle komma, beklagar han sig över de olyckor som drabbat honom.  Familjen växte och vid tiden för konkursen år 1791 hade han och hustrun tre barn. Förutom avbetalningarna på lånet tvingades han låna ytterligare medel och till slut blev det för mycket.

KONKURS
Konkursen var ett faktum. Han beskriver de olyckor som drabbat honom med krig, missväxt, dyrtider och sjukdomar, men framför allt framhåller han det dyra stenhus han byggt.  Överenskommelsen han sade sig ha med Henric Rosenberg om att denne lovat bistå honom vid eventuella ekonomiska svårigheter torde ha varit en muntlig sådan.  Rosenberg avled år 1790, alltså året innan konkursen. Den överenskommelse som Stahre nämner – om den över huvud taget fanns – gällde inte längre. Hade Rosenberg fortfarande varit i livet hade måhända konkursen ha undvikits, men det torde troligtvis endast ha varit tillfälligt.  Stahre lämnar in sin ansökan om konkurs i april år 1791. Samtidigt ansöker hans hustru, Hedvig Johanna Brander, om skillnad i boet tillsammans med en förteckning på den egendom hon fört med sig till boet. På så sätt skulle hennes egendom undantas från konkursen. Detta var ett vanligt sätt att förfara vid dåtida konkurser som hon skriver: 

”En sådan förmån har wederfarits flera olyckliga hustrur, hwars män råkat i obestånd, och hoppas äfwen denna min käre mans iråkade belägenhet på intet sätt kan räkna mig till last.”

Hon beviljades denna boskillnad och kunde därmed rädda undan en del av bohaget. I konkursakten kan man läsa att ett tjugotal kreditorer varav handelsman Rosenbergs änka hade det största kravet. De övriga kreditorerna var mest olika handelsmän i Stockholm. Konkursakten, där all hans egendom tas upp och värderas, ger en god inblick hur en högreståndsperson och hans familj levde under denna tid.  Förutom handelsgården i Källroten ägde han diverse jord- och odlingsmark i och utanför staden bland annat en humlegård vid Gröngarnsåsen. I husets stora sal fanns förutom bord och stolar även ett spelbord med tärningar och spelbrickor. Totalt fanns, enligt konkursakten, sammanlagt nio rum samt två rum för tjänstefolket, vinden och källaren oräknad. Vinden verkar ha använts som förråd. Där fanns en mangel, två nattstolar (flyttbara toaletter) varav den ena för barn, div. timmer samt två kanoner med tillhörande lavetter! Vilka av de nio rummen han avsåg att hyra ut framgår dessvärre ingen-stans i arkiven. Som de flesta borgarna i staden hade han både hästar, kor och svin. Hela hans varulager gås igenom och värderas. Det består av 519 olika artiklar, allt för många för att här räknas upp. Där fanns textilier av olika slag, kryddor, tobak och snus, stångjärn, spik och nubb, färg, metkrokar, tandborstar, lås och gångjärn, ja allt som kunde behövas i ett dåtida hushåll. Den vara som värderades högst var 360 kannor brännvin (1 kanna = 2,6 liter).

Första sidan i Nils Svenssons Stahres konkurshandlingar från 1791

STAHRES HUS SOM RÅDHUS?
Med Stahres konkurs försvann en av stadens handelsmän. Man frågar sig naturligtvis hur detta påverkade tillgången på varor i staden. Inte mycket skulle det visa sig. Efter några år hade Nils Svensson Stahre nämligen ersatts med Nils Svensson Stahre!Denna märkliga omständighet kräver sin förklaring, men innan den redovisas måste vi återvända till borgerskapets och magistratens jakt på ett nytt rådhus och samtidigt konstatera att Stahres pampiga stenhus nu, efter hans konkurs, fått en ny ägare i handelsmannen Henric Rosenbergs änka Ulrica Eleonora Rosenberg född Burgman. Endast några år senare gifte hon om sig med prästen Sven Dahlman från Holmedal i Värmland. Han blev nu delägare till det pampiga stenhuset och gården som det tillhörde.  Förhandlingarna med änkefru Christiernin fortsatte under åren 1794 och 1795, även om motståndet växte inom borgerskapet inför en sådan affär. Som tidigare nämnts drog det hela ut på tiden då man i Enköping fördröjde affären då man inte kunde komma till beslut och det hela rann till slut ut i sanden. I och med detta stod man nu åter på ruta ett avseende ett nytt rådhus. Någon – okänt vem – inom borgerskapet kom då att tänka på Stahres stenhus som nu fått ny ägare. Hur en sådan idé till en början togs emot vet vi inte, men flera ögonbryn lär ha höjts. Det huset låg inte vid stadens torg där ett rådhus naturligtvis borde ligga. För många av stadens borgare var en sådan lösning på rådhusproblemet säkert helt främmande. Stenhuset var visserligen relativt nytt och torde knappast kräva några större insatser vad gällde ekonomin för att omvandlas till ett rådhus, men ett rådhus som inte låg vid stadens torg? Var det ens något att tänka på? 
Fördelen med ett sådant förslag var givetvis att huset redan fanns. Därmed kunde byte från det gamla fallfärdiga huset vid torget till detta nya hus gå snabbt och med tanke på att flera år sinkats bort tack vare borgerskapets tidigare senfärdighet, var tanken kanske ändå inte helt omöjlig. Det gällde dock att tänka sig för. Ett inköp av huset skulle med all säkerhet inte bli billigt och om nu rådhuset flyttades från torget skulle det bli för lång tid framöver. Den 12 april 1796 hölls ett möte med magistraten och borgerskapet där frågan diskuterades. I protokollet från detta möte framhålls särskilt att huset är i stort sett nytt samt att det skulle komma att passa bra som rådhus. Nu handlade det inte enbart om mangårdsbyggnaden i sten. Ett eventuellt inköp skulle handla om hela gården inklusive alla uthus och packbodar, byggnader som varken borgerskapet eller magistraten skulle ha användning av. Detta faktum hade man uppenbarligen redan diskuterat igenom och kommit fram till en lösning. Alla rum i stenhuset och alla uthus man inte hade behov av skulle hyras ut och på så sätt ge staden en behövlig inkomst.

ENKÖPINGS NYA RÅDHUS
Den tveksamhet som tidigare framförts inför tanken på att rådhuset skulle flyttas från torget verkade nu vara borta. Inget nämns om detta i protokollet från mötet. Man beslöt att kontakta ägaren Sven Dahlman och ge honom ett bud på gården. Även landshövdingen måste kontaktas. Utan dennes medgivande skulle det inte bli någon affär. Det som landshövdingen eventuellt kunde ha synpunkter på var just att rådhuset nu skulle flyttas bort från torget. I övrigt var han förmodligen lika angelägen som alla andra att staden nu äntligen fick ett anständigt rådhus. I slutet på april kom svaret från landshövdingen i vilket han gav sitt bifall och samtycke till ett sådant förfarande. Ägaren Sven Dahlman innehade vid tillfället en kyrkoherdetjänst i Holmedal borta i Värmland. Han hade ingen anknytning till Enköping och säkert hyste man i staden förhoppningar att han därför inte skulle ha något emot att sälja sin gård. Från Enköpings håll utgick man från det bud man tidigare givit änkefru Christiernin nämligen 2000 riksdaler. All kommunikation med Dahlman skedde per post och den 13 april skickades anbudet med begäran om ett svar inom en månad. Den 9 maj kom ett positivt svar från Dahlman. Han var villig att försälja sin gård i Källroten för det angivna budet med tillägg på 103 riksdaler för vissa extra inventarier. I och med detta var affären i hamn och kontrakt skrevs. Den obeslutsamhet borgerskapet och magistraten visat vid förhandlingarna med änkefru Christiernin hade nu flugit sin kos.

NILS SVENSSON STAHRE TILLBAKA
Enköping hade nu ett nytt rådhus och man tog genast de utrymmen man hade behov av i besittning. Vad hände då med alla kringbyggnader på gården? Byggnader som ännu stod kvar efter Stahres tid som handelsman. Tanken från stadens magistrat hade förmodligen hela tiden varit att dessa byggnader skulle kunna hyras ut att användas som handelsgård. Fanns det då någon handelsman som visade intresse för detta? Svaret var: Det fanns två.Den ene var Johan Petter Ekstedt, mannen som skulle beskyllas för att ha startat den brand som ödelade en stor del av staden i augusti några år senare. Den andre var Nils Svensson Stahre! Egentligen var det hans svärmor Hedvig Juliana Brander - änka efter prästen Johan Brander – som stod för intresseansökan då han själv var utesluten p.g.a av den nyligen genomgångna konkursen. Inte heller Ekstedts namn stod på dennes ansökan. Även han hade nämligen, några år tidigare, tvingats till konkurs. Hans hustrus namn står därför på hans ansökan. Svärmodern Brander fick till slut kontraktet på rådhustomten och Nils Svensson Stahre kunde i hennes namn återkomma som handelsman i staden i den gård som tidigare varit hans. Den stora vådeld som drabbade Enköping år 1799 nådde precis upp till rådhusgården innan man lyckades hejda den. Stadens rådhus räddades därför undan förgängelsen. Hade det nya rådhuset legat vid torget, som ju länge var ett av alternativen, hade det gått upp i rök och med det stadens arkiv med alla protokoll och andra dokument från flera föregående sekel. All forskning rörande Enköpings historia fram till branden hade i så fall blivit betydligt svårare och resultatet magrare. Tillfälligheternas spel gjorde alltså att den brand som ödelade Stahres handelsgård år 1783 räddade stadens rådhus och dess arkiv från den ödesdigra branden sexton år senare.

*

 

Handelsman, rådman och horkarl

Nils Svensson Stahres namn är, som ovan berättats, förknippat med Enköpings rådhus, som senare även skulle komma att inrymma både skola, polisstation med häkte samt senare museum. Ända sedan 1780-talet har huset stått som symbol för tiden före den stora branden år 1799.  Vad få säkert vet är att Nils hade flera bröder varav minst två fanns i Enköping innan han anlände år 1777. I själva verket var detta förmodligen anledningen till att han över huvud taget valde den lilla landsortsstaden till sitt hem. Han var född i Eksjö år 1850. Den ena brodern hette Hans. Han ansökte om burskap som gördelmakare i staden år 1762. Det finns inget i arkiven som berättar om hans ansökan beviljades eller inte. I vilket fall blev hans tid i Enköping kort. Den andra hette Daniel, född 1739, och kom till Enköping år 1755. Han har satt betydligt fler spår i arkivens källor än vad Nils har gjort. Nils byggde visserligen stenhuset som står där än i dag, men annars lyckades han inte med så mycket. Som tidigare nämnts blev bygget så dyrt att han senare gick i konkurs. Bröderna verkar inte ha varit så lika varandra. Nils var, av allt att döma, en man som följde alla regler och bestämmelser, faktiskt lite tråkig, om man får tro arkiven. Han verkar inte heller ha varit så bra på affärer. Det stora stenhuset blev han, som sagt, övertalad att bygga, trots att han borde ha insett att det skulle bli för dyrt. De stora lånen knäckte hans ekonomi efter bara några år.Daniel, däremot, verkar ha varit en framfusig, mångsysslande och äregirig person som kunde tala för sig. Dessutom var han inte alltid så noga med att följa alla lagar och bestämmelser. Till Enköping kom han närmast från Uppsala som sextonåring som boddräng vilket var det första steget på vägen till handelsman. I Enköping tjänade han under många år och avancerade så småningom till handelsbetjänt, som var sista steget innan man kunde ansöka om burskap som handelsman. Nämnas kan att han tjänade hos handelsmannen Carl Loman samtidigt som en annan blivande handelsman som satt många spår i arkiven, nämligen Johan Petter Ekstedt. Han kom, som tidigare nämnts, senare att anklagas för att ha startat den brand som ödelade stora delar av staden år 1799. 

BERÖM OM FLIT OCH SKICKLIGHET
År 1761 kunde Daniel så till slut ansöka om burskap som handelsman. I intygen från de handelsmän hos vilka han tjänat, kan man bl.a läsa ”et godt loford och beröm om flit och skicklighet.”Han var, som sagt, en framåtsträvande och företagsam ung man som gärna åtog sig uppdrag i staden utanför sin gärning som handelsman. År 1764 åtog han sig exempelvis att stenlägga gatan vid skolmästargården. Detta mot en ersättning av 444 riksdaler kopparmynt. Långt ifrån alla gator i staden var stenlagda och då ekonomin tillät genomfördes sådana projekt. Borgarna i staden var skyldiga att, utan ersättning, ställa upp på vissa arbeten inom staden exempelvis vid byggnation av allmänna byggnader eller av gator. Ofta handlade det om att köra grus eller sten till byggplatser. I andra fall lades sådana arbeten ut på entreprenad. Affärsman som han var, räknade han säkert med att tjäna en slant på detta uppdrag vilket han säkert också gjorde. Hur mycket av arbetet han själv utförde är osäkert. Det vanliga var att man helt eller delvis rekryterade män som stod utanför stadens borgerskap och som ofta gick under benämningen ”arbetskarlar” eller ”försvarskarlar”.  I och med detta hade Daniel Svensson Stahre tagit det första steget på vägen mot toppen i stadens styrande skikt – en resa som visserligen kulle ta honom ända fram till en rådmanspost, men som även skulle komma att innehålla skandaler och vanära och till slut avsked och flykt från staden. Den 19 juli 1761 gifte han sig med Maria Christina Nebb, född 1730 i Björksta socken. Hon var alltså nio år äldre än Daniel. Arkiven skvallrar inte så mycket rörande deras personligheter, men med tanke på vad som senare skulle komma att hända och på deras förekomst i rådhusrättens protokoll, kan man nog konstatera att båda var både viljestarka och envisa och inte gärna klev undan i en konflikt.

OSÄMJA I ÄKTENSKAPET
I januari 1769 blev båda kallade till rådhusrätten angående plikt och ansvar för ”osämja i äktenskapet”. I dag tycker sannolikt de flesta att eventuella problem och misshälligheter i äktenskapet är en privat angelägenhet, som varken domstolar eller myndigheter skall lägga sig i, såvida det inte handlar om våld och misshandel. Mål i rådhusrätten under rubriken ”missämja i äktenskapet” dyker upp då och då i domböckerna under denna tid. Oftast hade parterna långt innan det gått så långt som till domstol, kallats till prästen för samtal. Från kyrkans sida ville man i det längsta förhindra att det slutade med skillnad i äktenskapet. Det troliga är att detta även skett med Daniel Svensson Stahre och hans hustru även om detta inte framgår av arkiven.  Nu visade det sig att paret Svensson Stahres problem icke endast utmynnat i trätor och hetsiga diskussioner. Där förekom även skottlossning med en pistol. Läget var alltså allvarligare än i de flesta andra äktenskapliga konflikter. Domstolsprocessen som skulle ha påbörjats den 4 januari fick en olycklig start då hans hustru uteblev då hon enligt egen utsago var sjuk. Från domstolens sida verkar men inte ha litat på att detta var med sanningen överensstämmande varför man skickade stadsvaktmästaren till hennes hem för att undersöka saken närmare. Emellertid visade sig att Maria Christina Nebb var bortrest. Att hennes man Daniel Svensson Stahre inte tillfrågades om denna omständighet tyder på att de två tillfälligtvis hade separerat. Rådhusrätten tvingades uppskjuta domstolsför-handlingarna samtidigt som man dömde Maria Christina Nebb att böta två riksdaler kopparmynt för uteblivandet.
Nytt datum för rättegången sattes till den 9 januari. Inte heller denna dag inställde sig Maria Christina. Hon befann sig visserligen i Enköping, men var fortfarande sjuk och lät meddela att hon ämnade resa till Stockholm. Rätten hade nu tröttnat på hennes agerande och beslöt att ändå höra hennes makes version om missämjan i äktenskapet. 

GRÄL OCH SKOTTLOSSNING
Enligt vad han berättade hade det senaste grälet – som slutat med skottlossning – startat med att hans hustru bett om nyckeln till handelsboden för att hämta kryddor. Han hade då förvägrat henne nyckeln, och sagt att om hon berättade vilka kryddor hon ville ha kunde han hämta dem. Detta skulle ha skett i mitten på december året innan och allt tyder på att stämningen hade varit frostig mellan de två under en längre tid. Efter detta eskalerade konflikten då order om arbetsuppgifter av den ena gavs till tjänstefolket varpå den andre genast ändrade detta. Till slut hade Maria Christina, som mest vistats i sin dotters kammare, gått ut i förstugan och återkommit med en pistol.

Enligt vad Daniel Svensson Stahre berättade skall hon sedan ha sagt: ” Är icke du en tusande djäfvul!” 

Därpå hade hon avlossat ett skott mot honom. Lyckligtvis missade skottet. Han tog först inte så allvarligt på det inträffade då han varit säker på att pistolen varit laddad med löst skott. Senare hade han dock hittat hagel i väggen bakom den plats han stått, vilket han även vittnade om in för rätten. Att i högre borgarkretsar använda svordomar och kraftuttryck var under denna tid inte vanligt. Att kvinnor uttryckte sig på detta sätt var mycket ovanligt och vid de tillfällen det förekommer i domstolsprotokoll handlar det nästan alltid om kvinnor med tvivelaktigt rykte, och ej sällan med alkohol inblandat. Märk väl att detta berättades av den ena av parterna i målet. Vid senare rättegångsförhandlingar då hans hustru var närvarande erkände hon inget om svordomar. Däremot bekräftade hon det där om pistolen, men hävdade att det varit han som skjutit mot henne. Då inga vittnen fanns till det inträffade stod nu domstolen inför ett dilemma.  Rättegången fortsatte under flera olika tillfällen efter detta och med hjälp av vittnesmål från tjänstefolk angående var de båda kontrahenterna befunnit sig strax före skottlossningen, konstaterade man till slut att det var Maria Christina som troligen avlossat skottet, men då bevis saknades kunde hon inte dömas. 

Enligt många vittnesmål hade Maria Christina som det står i protokollet: ”Warit ond på sin man och önskat att alla karlar war i helfwetet.”

OTROHET I ÄKTENSKAPET
Vad var då orsaken till denna fleråriga konflikt. Först i slutet på rättegången, nästan i förbigående, får vi förklaringen. Daniel Svensson Stahre hade varit otrogen i äktenskapet. Hon beskyllde honom för att ”bedrivit otuktigt umgänge” med en hushållerska i staden vid namn Regina Roos. Både Daniel och Regina erkände denna olovliga beblandelse vilken skall ha skett vid midsommartid året innan. I slutet på mars födde hon en son som döptes till Peter. I födelseboken uppges Daniel Svensson Stahre vara fadern. Detta erkännande måste ha kommit något överraskande för alla då hon under sitt havandeskap uppgivit en audieteur Wicander som fader till barnet, och att de två haft olovligt umgänge då denne en kort tid bott hos handelsmannen Johan Jäderholm som var hennes husbonde. Anledningen till att hon farit med osanning om barnets far var förmodligen vetskapen om att hon skulle bli fälld för horsbrott eftersom hon var ogift. Då Wicander också var ogift skulle brottet då ha rubricerats som lönskaläge d.v.s den lägsta graden av horsbrott med böter på tio riksdaler för mannen och fem riksdaler för kvinnan. Om den ena parten var gift, som Daniel Svensson Stahre var, kallades brottet enkelt eller enfalt hor, vilket var ett mycket allvarligare brott. Böterna blev då åttio riksdaler för den som var gift och fyrtio för den som var ogift. Om båda parterna var gifta på var sitt håll riskerade man dödsstraff. Alla bötesstraff dubblades vid upprepat brott. För Regina Roos fanns alltså ett betydande ekonomiskt incitament att utpeka den ogifte Wicander i stället för den gifte Svensson Stahre. Enligt domstolsprotokollet drabbades hon – enligt egen utsago – av dåligt samvete, vilket till slut ledde till att hon erkände att den gifte Daniel Svensson Stahre var barnets fader. Att han erkände faderskapet är något överraskande. I de flesta fall under denna tid och långt upp på 1800-talet då, en man utpekades som far till en kvinnas barn förnekade denne brottet. Oftast kom mannen undan med detta då sällan vittnen fanns och några andra möjligheter att fastställa ett faderskap inte fanns. För Daniel Svensson Stahre fanns det starka skäl att förneka detta  faderskap. Förutom böterna, som motsvarade gott och väl tre månaders lön för en arbetare, hade han en position inom det högre borgerskapet att försvara. En dom angående ett horsbrott skulle drastiskt minska hans anseende i staden. Trots detta tog han sitt ansvar och sitt straff. Det finns inget i arkiven som förklarar varför han tog detta steg som utan tvekan skulle drabba honom negativt. Var det ett dåligt samvete som till slut fick honom att erkänna, eller låg något annat bakom? Regina Roos som födde hans son nämner i ett domstolsprotokoll att hon ämnade flytta ihop med Stahre då hans skilsmässa var klar. Var detta även hans avsikt? Arkiven avslöjar som sagt inget om detta, men någon inflyttning hos Stahre blev det aldrig för Regina. Hon lämnade Enköping och flyttade till Stockholm redan samma år.

HORERI OCH SKILSMÄSSA 
Daniel Svensson Stahre måste ha insett att hans äktenskap med Maria Christina Näbb var över. Skilsmässor var ovanliga under denna tid. Otrohet i äktenskapet var den vanligaste anledningen då en skilsmässa lagligen godkändes. En annan grund för skillnad i boet var om den ena parten lämnade hemmet och var frånvarande under ett år. I Daniel Svensson Stahres fall rådde ingen tvekan. Hans hustru hade tröttnat på hans förehavanden och begärde genast skillnad i boet. Redan året därpå (1770) var skilsmässan klar och livet blev säkert lugnare för både honom och hans före detta hustru. Han fortsatte sin handelsverksamhet, men åtog sig även andra uppdrag. Bland annat var han ett tag kommissionär i Enköping för det kungliga lotteriet. Under första halvan av 1770-talet arbetade han säkert för att förbättra sitt anseende i staden och lyckades antagligen ganska bra med detta. Mycket förvånande dyker emellertid hans namn upp ytterligare i domboken rörande ett fall av horsbrott.  I februari år 1776 står han ännu en gång inför Enköpings rådhusrätt anklagad för olovligt umgänge utanför äktenskapet. Denna gång var det Christina Sandberg, änka efter borgaren Olof Bång som stod bredvid honom som anklagad. Nu var brottsrubriceringen lönskaläge då ingen av parterna var gifta. Även i detta fall erkänner han sitt brott och betalar sina böter. Han verkar inte ha brytt sig så mycket om sitt rykte i staden. Två fällande domar, inom sju år, angående horsbrott måste ha kostat på vad gäller hans position som respekterad borgare i staden. Enköping hade vid denna tid endast ca 1100 invånare och alla kände alla, åtminstone inom borgerskapet. Märkligt nog hindrade detta honom inte att sitta som ledamot i borgerskapets 24 äldste som en av representanterna för stadens handelsmän. Att bli invald och sitta på en sådan position var inte möjligt utan det övriga borgerskapets förtroende. I Daniel Svensson Stahres fall verkade hans två snedsteg inte ha haft någon inverkan på hans anseende.  Detta förstärks av det faktum att han tilldelades uppdrag inom staden. Samma år som han dömdes för lönskaläge utsågs han till kommissionär att som det skrivs i ett protokoll: 

”försälja det brännwin som vid krono bränneriet i Uppsala tillwärkades, och således här i staden hålla lagerkällare, ther allmänheten fingo efter behof tilhandla sig thenna wara”.

RÅDMAN
Han fick alltså tillstånd att lagra och sälja brännvin i staden. Förutom ett ökat förtroende gav detta säkert även ett tillskott till den egna kassan.  Ytterligare ett bevis på hans ställning som väl ansedd borgare är det faktum att när rådmannen Blixtröm avlidit och måste ersättas, namnet Daniel Svensson Stahre finns med bland de fyra föreslagna kandidaterna inför valet av en ny rådman. Alla fyra var handelsmän i staden. När så stadens borgare samlats i rådhuset och alla närvarande avgivit sina röster visade det sig att av de 169 rösterna fick Daniel Svensson Stahre 138 vilket motsvarar 81%. Resultatet är minst sagt förvånande. Att han ens fanns med som kandidat till rådmansposten – det näst högsta ämbetet i staden efter borgmästaren – måste betraktas som häpnadsväckande med tanke på de båda domarna han hade i bagaget. Det fanns visserligen ingen regel som utestängde borgare från att sitta på posten som rådman även om man hade ett befläckat förflutet, men det var en förtroendepost och en man som Daniel Svensson Stahre borde ha varit utesluten redan från början. Vad som låg bakom detta märkliga valresultat är okänt, men uppenbarligen hade han något att erbjuda staden som ingen annan av de andra kandidaterna kunde ställa upp med. I maj 1777 intog han så sin plats som rådman i Enköping. Han hade nu kommit så långt han kunde vad gällde status och anseende i staden. På dryga tjugo år hade han avancerat från bodgosse till rådman. Endast platsen som borgmästare skulle ge en högre rang, men den platsen kunde han inte nå om han nu hade sådana ambitioner ty då krävdes en juridisk utbildning vilket han saknade. Uppenbarligen hade han nu sin ekonomi säkrad. Han överlämnade nämligen samtidigt sin handelsrörelse till sin yngre bror Nils. Daniel Svenssons bana som rådman blev emellertid kort.

EN KVINNOAFFÄR FÖR MYCKET
Hans begärelse vad gällde kvinnor kunde han tydligen inte kontrollera.Den 19 januari år 1779 födde ”qvinnspersonen” Cajsa Lisa Enwall en son, som bara levde några timmar. Hon var ogift varför barnet noterades som ”oäkta”. Hon angav Daniel Svensson Stahre som barnets fader. I födelseboken för Enköping står också rådmannen Stahre som far till barnet. Han nekade dock till detta. Visserligen erkände han att han haft otillbörligt köttsligt umgänge med Cajsa Lisa Enwall, men detta skall ha varit så sent som i augusti året innan och således endast fem månader innan barnet föddes. Åter igen erkänner han alltså horsbrott, vilket denna gång måste anses ännu mer förvånande än vid de tidigare fallen. Han hade nu en rådmanspost att försvara, och tredje resans horsbrott skulle definitivt riskera hans plats som ansedd borgare. Att Cajsa Lisa i domboken benämndes ”qvinnsperson” gjorde saken än mer allvarlig. Begreppet ”qvinnsperson” användes ofta under denna tid som ett nedsättande beteckning på en kvinna. Ofta rörde det sig om kvinnor som tidigare blivit dömda för ett brott eller som fört ett lösaktigt och sedeslöst leverne. Han hade alltså beblandat sig med en kvinna med ett tvivelaktigt rykte. Frågan var nu: Skulle han ännu en gång klara sig undan ett sådant snedsteg? Svaret på denna fråga blev ett nej. Redan den 30 januari samma år inlämnar han sin avskedsansökan.  Om detta skedde frivilligt eller efter övertalning från borgerskapets sida avslöjar inte källorna i arkiven. I sin ansökan till landshövdingen om att få lämna sitt ämbete, skriver han själv att det berodde på att han ämnade flytta från orten:

”Emedan mina omständigheter jämte den hushållning jag på annan ort ämnar begynna, icke tillåta mig at längre här i staden fördröja och min innehafvande rådmanssysslan bestrida, får jag i djupaste ödmjukhet den nåden sådant hos eder exellence wharmedelst anmäla; på thet igenom eder exellences höggunstiga förestellande, lofl magistraten här i staden må sättas i stånd, at låta borgerskapet utvälja någon efterträdare i mitt ställe.”

Han flyttade mycket riktigt från Enköping samma år till sin födelsestad Eksjö. Han gick ur tiden i Sandsjö i augusti 1785 i en ålder av 46 år. Maria Christina Näbb dog året efter, men då hade hon lämnat Enköping för Stockholm. I 1700-talets Enköping var Daniel med säkerhet mest omtalad och känd av de två bröderna. Att vi i dag endast känner till Nils beror enbart på att det handelshus han lät bygga senare blev rådhus och står kvar än i dag. Spåren efter Daniel finns endast bevarade i arkivens gömmor.

*