Enköping
Husbönder och tjänstefolk
Kakelugnsmakaren som gick för långt
Den 30 juni år 1761 hade Kakelugnsmakare Göran Kjörlings piga, Stina Möller, blivit kallad till rådhusrätten i Enköping för att vittna i ett mål. Vid hemkomsten därifrån hade hon fått både bannor och slag av sin husbonde. Om denna upptuktelse berodde på att hon varit frånvarande en stund från sin tjänst framgår inte i rättens protokoll, men som det hela utvecklade sig verkar det vara fallet. Kjörling skulle i så fall ha begått ett misstag. En kallelse som vittne vid ett domstolsfall var bindande och frånvaro utan giltigt skäl belades med böter. Stina hade alltså inte haft något val. Rådhusrätten gick före sysslorna i Kjörlings hem. Stina lämnade in en stämning till rådhusrätten mot honom. Kjörling medgav, vid den påföljande rättegången att han agat henne.
Kjörling påstod att han agat henne för att hon utbrustit i otidigheter och att agan föll inom husagans bestämmelser. Något bevis för dessa otidigheter fanns inte. Kanske hade han skäl att aga henne, kanske inte. Av Stinas stämning gentemot sin husbonde antyder hon att inget skäl fanns för agan han utsatt henne för. För att, som tjänstehjon, stämma sin husbonde inför rätten, krävdes ett visst mått av mod. Husagan tillät husbonden att bruka visst våld och inför en sådan domstolsförhandling gällde det att ha ordentligt på fötterna. Risken att förlora en sådan tvist var stor. I fallet Stina Möller och kakelugnsmakare Kjörling verkar det som att förhållandet dem emellan redan var frostigt och att denna aga var droppen som fick bägaren att rinna över för Stinas del. Hon var vid detta tillfälle 31 år gammal och alltså ingen nybörjare som tjänstehjon. Säkert hade hon erfarenheter av flera olika husbönder och visste hur hon bäst skulle handla.
Något vittne till denna misshandel fanns inte, vilket borde ha talat emot Stina. Om den agade inte kunde uppvisa skador som tydde på misshandel, och inga vittnen fanns, blev vanligen husbonden frikänd.Att hon trots detta gick till domstol måste ha berott på att hon var tämligen säker på att det där med otidigheterna bara var ett svepskäl, och att den egentliga orsaken var hennes vittnesmål i rådhusrätten.
Varför Kjörling i så fall skulle ha haft något emot hennes vittnande i rätten är osäkert. Vad den rättegången handlade om framgår inte i några protokoll, men kanske hade den handlat om något som eventuellt skulle ha påverkat Kjörling negativt.Det finns vissa saker i denna historia som pekar mot att hon hade stöd för sin stämning. Genast efter, det hon ansåg vara en misshandel, hade hon lämnat Kjörlings gård och begivit sig till rådmannen Buhre.
Att Stina inte hade några tankar på att återvända till Kjörling framgår av att hon begärde att få sin pigkista hämtad från Kjörlings gård. I kistan fanns allt hon ägde. Den följde alltid med henne då hon lämnade en husbonde för en annan. Nu ville hon inte själv hämta den efter konflikten med Kjörling. Rådhusrätten finner detta skäligt och stadsvaktmästaren beordrades ombesörja denna hämtning.
Detta sker alltså innan rättegången mellan Stina och Kjörling startat, vilket kan tyckas något märkligt. Om rätten senare skulle döma till Kjörlings förmån skulle Stina tvingas tillbaka till sin tjänst hos honom. Det verkar som om man från rättens sida redan insett att domen skulle falla till Stinas fördel. Varför, kan man fråga sig.
Var det rådman Buhre som låg bakom beslutet. Som rådman satt han som ledamot i rådhusrätten. Hur såg relationen mellan Buhre och Stina ut? Därom avslöjar källorna i arkiven inget, men att hon direkt efter konflikten med Kjörling begav sig till Buhre samt att han såg till att hennes pigkista hämtades, kan inte ha varit en slump. Rättegången mellan Stina Möller och kakelugnsmakaren Kjörling startade den 4 juli. Att Kjörling skulle förlora denna tvist står klart då det redan i början konstaterades att han agat sin piga för att hon vittnat vid rådhusrätten. Rätten trodde alltså inte på det där om otidigheterna. Att hindra någon att ställa upp som vittne var ett brott och det insåg säkert Kjörling. Redan innan domstolen kommit med något utslag förklarade han att han inte villa ha något med Stina Möller att göra. Ett tjänstehjon kunde endast avsluta en tjänst i förtid om husbonden var med på det. I annat fall måste pigan eller drängen stanna tiden ut. Nu blev alltså Stina Möller ledig från sin tjänst med husbondens tillåtelse. Detta kan inte ses på annat sätt än en seger för henne, och hon passade då på att ta tillbaka sin stämning mot honom. Det hela slutade alltså med en förlikning.
*
Den olydiga pigan
KONFLIKT I BRYGGHUSET
Att förhållandet mellan en piga och hennes matmor kunde se olika ut från fall till fall är uppenbart. Personliga egenskaper, åldersskillnad och matmoderns ställning i stadens borgerskap spelade säkert in. Tjänstehjonsstadgan fanns alltid i bakgrunden. Där fastslogs hur parternas skyldigheter och rättigheter såg ut. Hur dessa sedan tolkades kunde emellertid variera. I vilken grad kunde en piga protestera mot en övernitisk matmoder, eller hur kunde en matmoder kontrollera en stursk och upprorisk piga?
Från år 1785 finns ett exempel från Enköping som visar att det inte alltid var så lätt för en ensam änka att tygla en piga som inte lydde tillsägelser och befallningar. Den 30 april detta år spårade förhållandet ur mellan Sophia Elisabeth Lundberg eller tullskrivare änkan Bäck som hon benämns i dokumenten, och hennes piga Brita Jansdotter. Efter flera tillrättavisningar från matmodern, angående disken i köket och eldandet i brygghuset, blev det bråk och konflikt i just brygghuset. I de flesta borgarhem fanns ett brygghus där öl framställdes. Öl var den vanligaste måltidsdrycken, då vattnet i stadens källor inte alltid var så hälsosamt att dricka. Änkan Bäck var upprörd över hur Brita skötte eldandet under bryggpannan och straffade henne genom att slå henne i ansiktet med en slev. Även om pigan Brita var väl medveten om att matmodern hade rätt att aga henne, reagerade hon kraftigt mot slagen. Hon knuffade helt enkelt sin matmor ifrån sig, varvid denne föll omkull baklänges.
Så långt var båda någorlunda överens om händelseförloppet vid förhören i rådhusrätten senare. Änkan Bäck hävdade att Brita därefter hållit fast hennes händer där hon låg, antagligen i ett försök att ta ifrån henne sleven. Brita nekade till detta. Vid detta tillfälle var Brita 27 år gammal och hennes matmor 51år. Pigan hade förmodligen utan svårighet kunnat hålla fast sin motståndare på det sätt denne hävdade. I dag kan vi kanske tycka att en knuff inte kunde ha varit så farligt, men under denna tid ansågs det nära nog uteslutet för ett tjänstehjon att bära hand på någon av husbondfolket. Det finns inget vittne till själva knuffen, men strax efter kom änkan Bäcks dotter in i brygghuset. Hon vittnade om att Brita hade hållit fast hennes moder i händerna.
ÖVER PLANKET
Ett annat vittne – prästänkan och grannen Sara Öberg inkallades också som vittne. På kvällen två dagar innan händelserna i brygghuset, hade änkan Bäck bett henne komma in då hon behövde hjälp med sin piga, Brita Jansdotter. Pigan hade inte bara lämnat köket utan att se till att elden i spisen var släckt. Hon hade dessutom lämnat gården trots att porten var stängd genom att helt enkelt klättra över gårdsplanket. Under denna tid var alla gårdar i staden omgivna med ett högt plank. Det enda sättet att ta sig in och ut var genom gårdsporten, som alltså var stängd nattetid. Uppenbarligen ansåg änkan Bäck att hon behövde hjälp att näpsa sitt tjänstehjon då denna återvände. Om inte annat så kanske för att ha ett vittne om situationen skulle spåra ur. Änkan Bäck var med rätta upprörd. Hennes piga hade lämnat gården utan tillstånd. Dessutom hade hon lämnat elden i spisen utan tillsyn – ett brott mot stadens brandstadga. Att hon tillkallat sin granne tyder kanske på att hon inte trodde sig klara av sin piga på egen hand. Brita hade kommit tillbaka ungefär en timme senare och då förklarat att hon bara haft ett kort ärende till en av grannen Enboms pigor.
Hennes matmor hade visat sitt missnöje bl.a med orden ”olagliga vägar som en tjuv”, angående färden över planket. Brita hade svarat att hon minsann inte hade stulit något och därefter gått för att lägga sig. Änkan Bäck hade bett sin granne sova över på en soffa, uppenbarligen övertygad om att missämjan inte skulle vara över dagen därpå.
Sara Öberg gick med på detta. Morgonen därpå hade, enligt Sara Öbergs vittnesmål, Brita varit stursk och stridslysten. När änkan Bäck uppmanat att bädda om i soffan där grannen sovit hade hon vägrat. Hur hennes ord hade fallit framgår inte av rättegångsprotokollet, men innebörden hade varit att det kunde grannfrun göra själv. Under domstolsförhandlingarna tillfrågades Sara Öberg om pigan vanligtvis uppfört sig så trotsigt mot sin matmor, men detta hade hon ingen vetskap om. Under rättegången hävdade Brita att hon var oskyldig och att knuffen endast varit ett sätt att försvara sig mot fler slag med sleven, men att hon också var ledsen för det som hänt och bad om förlåtelse om hon i sitt oförstånd handlat fel mot sin matmor. Änkan Bäck å sin sida tog då tillbaka sin anklagelse och om Brita i fortsättningen skulle visa sig mindre stursk och ohörsam, skulle allt vara förlåtet. Rättegången slutade därmed i förlikning.
Denna historia visar att en piga inte alltid lät sig behandlas hur som helst och med beslutsamhet och bestämdhet kunde styra och ställa lite som hon ville. Detta givetvis under förutsättning att husbondfolket agerade osäkert och undfallande. Att som änka och ensam kontrollera bångstyriga tjänstehjon var kanske inte så lätt. Det krävdes auktoritet och beslutsamhet – egenskaper som änkan Bäck, av allt att döma, saknade. Även om nu allt var förlåtet och glömt, blev det inte någon längre tid för de två i det gemensamma hushållet hos änkan Bäck. Redan på hösten samma år avslutade Brita Jansdotter sin tjänst och flyttade, enligt kyrkboken, till Sparrsätra. Där försvinner hon dessvärre ur arkiven, så hennes vidare öde är okänt. Änkan Bäck – Sophia Elisabeth Lundberg- levde kvar i Enköping fram till sin död år 1796. Hon slapp därmed åse hur hennes hem blev lågornas rov i den stora branden tre år senare. Hon bodde nämligen i den del av staden som drabbades värst i denna katastrof.
*
Historien om Augusta Carolina Söderqvist
ETT BREV FRÅN EN OROLIG FAR
I de två exemplen ovan angående förhållandet mellan pigor och deras husbönder handlade det om pigor som var i trettioårsåldern och säkert hade erfarenheter från olika hushåll och husbondfolk. Med detta i ryggen kunde de försvara sig och hävda sin rätt mot, som de ansåg, en orättvis behandling. För en ung flicka på sin första plats som tjänstehjon såg säkert, i de flesta fall, verkligheten något annorlunda ut, som följande historia visar. Bland dokumenten i Rådhusrättens i Enköping arkiv för år 1837 finns ett brev som bilaga till ett rättegångsprotokoll. Arbetaren på myntverket Per Söderqvist skriver i detta brev att han vill avge en förklaring till varför han midsommardagen anlänt från Stockholm till Enköping för att ta hem sin dotter Augusta Carolina som då var i tjänst hos skepparen och gästgivaren Nordgren. (samma Nordgren som vi redan mött i tvisten om en hattask mellan hans hustru och hustru Podolin).
Anledningen till hans ingripande var att hans dotter, enligt hans åsikt, for illa hos Nordgren och hans hustru. Dottern misshandlades, fick otjänlig föda och tvingades utföra andra uppgifter än den hon var städslat för, nämligen barnflicka. Dessutom hade Nordgren inte lämnat hennes prästbetyg till pastorsämbetet i Enköping, vilket han var skyldig att göra som arbetsgivare.
Vid flytt från en församling till en annan medförde den flyttande, förutom flyttbetyg och pass, även ett prästbetyg. Detta betyg var ett bevis på att den nyanlände hade varit skriven i den församling man kom ifrån och nu skulle inskrivas i den nya. Att det skedde ålåg församlingens präst. I dag kan vi omedelbart se, i husförhörslängden för Enköping under det aktuella året, att Nordgren mycket riktigt försummat detta. Augusta Carolina Söderqvist finns inte antecknad som piga hos Nordgren. Hon var således helt okänd för prästen i Enköping.
Att hon befann sig i Enköping år 1837 kan vi i dag säkert säga enbart beror på att en missnöjd sjuttonårig flicka och hennes far gick till domstol för att befria henne från en arbetsgivare som gick över gränsen för vad bestämmelserna sade angående tjänstehjon.
Söderqvist och dottern tycks ha haft kontakt under de månader hon var i tjänst hos Nordgren. Han kände nämligen väl till förhållandena i det Nordgrenska hushållet. När Per Söderqvist anlände till Enköping midsommardagen, sökte han genast upp stadsvaktmästare Enström och bad honom följa med till Nordgren. Förmodligen anade han att Nordgren inte frivilligt skulle släppa sin tjänsteflicka ifrån sig. Att ha stadsvaktmästaren med som vittne om besöket spårade ur och ledde till stridigheter kunde kanske vara klokt.
SMUTS OCH LÖSS
Nordgren själv var sjuk och sängliggande då Söderqvist och Enström anlände. Hustru Nordgren tog emot och framförde genast klagomål angående Söderqvists dotter. När han påpekade att hon städslat som barnflicka, men i stället hade fått utföra andra sysslor som inte ingick i hennes tjänst, talade hustru Nordgren om att flicka var alldeles oduglig och lat som barnflicka. Hon hade exempelvis tappat barnet i golvet. Därför hade hon fått andra uppgifter såsom att ta hand om svinkreatur och utfört sysslor vid gästgiveriet. Dessutom hade hon varit ute nattetid. Hustru Nordgren nekade inte till att hon agat Augusta Carolina, men fann inget konstigt i det. Flickan behövde stryk för att lära sig. Att släppa henne skulle det inte bli tal om. Om hon avvek från sin tjänst skulle det bli en sak för rådhusrätten och hon skulle dömas till böter.
Som arbetsgivare hade hon och mannen rätten på sin sida. Det skulle mycket till om ett tjänstehjon ensidigt skulle kunna sluta sin tjänst utan straff. Det var nu upp till Söderqvist att bevisa att Nordgrens brutit mot reglerna i tjänstehjonsstadgan. Nordgren själv, som låg sjuk i sin säng, deltog endast kort i resonemanget, men när han gjorde det stärkte det inte direkt hans och hustruns kort.
Från sin säng förmedlade han, med stadsvaktmästaren som vittne, att bara han kom upp ur sängen skulle flickan få mer stryk. Både Söderqvist och stadsvaktmästaren noterade att ”osnygghet” rådde i huset. Sängen som Augusta Carolina sov i tillsammans med husets andra piga skvallrade om smuts och löss. Söderqvist gjorde så vad han kommit för att göra. Han tog sin dotter med sig hem och återvände till Stockholm, väl medveten om att paret Nordgren skulle dra detta inför domstol.
Det blev mycket riktigt en fortsättning på denna historia. Rådhusrätten med borgmästaren i spetsen beslöt att utreda saken närmare.
Stadsvaktmästare Enström vittnade om vad han sett och hört vid besöket hos Nordgren. Han bekräftade i stort vad Söderqvist framfört.
Hushållets andra piga, Gutafva Sundin förhördes också. Hon bekräftade de klagomål Augusta Carolina framfört angående den usla maten, orenheten och lössen. Dessutom berättade hon att Augusta Carolina knuffats utför trappan en gång. Letar man i husförhörslängden hittar man ingen piga med det namnet hos Nordgren under året 1837. Hon finns inte skriven hos honom, vilket innebär att inte heller hennes prästbetyg lämnats till pastorsämbetet. Vi vet därför inget om Gustafva Sundin angående ålder, var hon kom ifrån eller hur länge hon varit hos Nordgrens.
SLUTADE SINA DAGAR SOM FÄNGELSEKUND
Detta slarv med prästbetyg var allvarligt, men knappast tillräckligt för att rätten skulle döma till Nordgrens nackdel.
Per Söderqvist hade emellertid ett trumfkort att ta till. Han ville se det anställningskontrakt som var nödvändigt för att en anställning skulle vara giltig. Detta kunde Nordgren inte visa upp. Förmodligen visste Söderqvist att ett sådant saknades. Som förmyndare för den omyndiga dottern skulle han ha skrivit på ett sådant, vilket han visste att han inte gjort. Denna miss från Nordgrens sida berodde antagligen på att det var hustru Nordgrens syster, Christina Eklund som bodde hos familjen Nordgren, som haft kontakt med Söderqvist i Stockholm och som städslade Augusta Carolina. Det där med anställningskontrakt hade på så sätt hamnat mellan stolarna. I och med detta kunde rådhusrätten inget annat göra än att ogiltigförklara anställningen av Augusta Carolina. Hon kunde därmed lämna sin tjänst utan ingripande från rätten.
Det verkar som om paret Nordgren inte var de bästa arbetsgivare ett tjänstehjon kunde önska sig. Två pigor anställdes utan att vara skrivna i staden. Om det rörde sig om fler vet vi inte. Dessutom tycks omsättningen vara stor bland de pigor som finns skrivna i hushållet. Flera av dem blev kvar endast ett år eller två. Olaga avvikande från tjänsten vad gäller tjänstehjon är ovanligt förekommande i Enköpings domböcker, framför allt före mitten av 1800-talet. Augusta Carolina hade tur som hade en far som engagerade sig och att felaktigheter uppdagades rörande hennes anställning. I annat fall hade hon fått väntat till hösten då tjänstehjon hade rätt att byta arbetsgivare. Här kunde historien om Augusta Carolina Söderqvist ha tagit slut, men livet kan ibland ta vägar man har svårt att förstå. Hon hade räddats av sin far ur en till synes hopplös situation och kunde se fram emot ett något bättre liv än det hon upplevt i Enköping.
Vi vet inget närmare om hennes person, men hennes framtida öde kan kanske berätta något för oss. Som sjuttonåring i Enköping må hon vinna sympati för Nordgrens omilda behandling av henne. Kanske var hon, i den åldern, den oskyldiga och missförstådda flicka dokumenten i arkiven ger ett sken av. Eller var hon en oduglig och lat piga som Nordgren påstod? Frågan måste ställas ty när hon dyker upp i arkiven senare är det som fånge på Långholmen. Hon dömdes för första resans stöld år 1843. Domen blev då 14 dagars fängelse på vatten och bröd plus kyrkoplikt. Året därpå var det dags igen. Hon dömdes till ett års straffarbete för andra resans stöld. År 1845 dömdes hon till 3 års straffarbete för tredje resans stöld. Fyra år senare blev hon dömd till livstids straffarbete. År 1857 finns hon med i en utredning om stölder i Stockholm. Förmodligen var hon då på rymmen tillsammans med andra f.d fångar. Den femte resans stöld betydde definitivt slutet på friheten. Den till synes värnlösa pigan i Enköping dog till slut som en förhärdad brottsling år 1884.
*
