Enköpings idrottshistoria

En vacker söndag i slutet på september år 1911 var en stor skara människor samlade på torget i Enköping. Fanor vajade och slog i vinden bland stora och små. Mitt i folksamlingen stod en grupp idrottsmän. Man hade just avslutat de nationella tävlingarna i allmän idrott (friidrott) på idrottsplatsen där stadens ledande idrottsförening Enköpings Allmänna Idrottsförening stått för värdskapet. Det var nu dags för prisutdelning. Innan de tävlande fick sina medaljer läste rådman Söderberg en dikt till idrottsmännens ära:

.. Du unge kämpe, på täflingsbanan

är du modig och stark och oförsagd

Ur ungdomslek under idrottsfanan

du hämtar kraft till din lefnads bragd...

Det var högtidligt, fosterländskt, mod i barm och höga ideal. Idrotten var ännu ung och hade växt fram under de närmast föregående decennierna. Från de första trevande stegen då leken var det kanske viktigaste till fysisk och andlig fostran, kamratskap och laganda. Den hade kommit att bli en angelägenhet för hela staden.

Säkert kände man stolthet över sina idrottsmän denna dag på torget i Enköping. De äldre hade sett stadens idrott födas trettio år tidigare, de unga drömde kanske om kommande idrottsbragder. I dag kan vi blicka tillbaka och förundras över idrottens utveckling - på gott och på ont Utvecklingen i Enköping följer i stort sett den i de flesta medelstora städer i vårt land. Hur gick detta egentligen till?

Ska vi hålla oss till den organiserade idrotten i idrottsföreningar hamnar starten på andra halvan av 1800-talet. Detta var tiden för folkrörelsernas födelse. Religiösa samfund bildades, nykterhetsföreningar växte upp stort sett i varje socken, arbetare organiserade sig i fack- föreningar och politiska partier startades.

Folk flyttade in till städerna för att arbeta i fabriker. Man fick mer fritid att fylla med aktiviteter. Det fanns tid att samlas och att organisera sig tillsammans med likasinnade i föreningar. När det gäller idrotten fanns i första hand en fostrande tanke. Ynglingarna (flickor kom inte i fråga) skulle härdas och stärkas under gymnastiska övningar. Detta skedde i skolans regi, fr.a läroverken där Lings rörelser utfördes under sträng disciplin och militärisk ordning. Att tävla och att mäta sig med andra var inte viktigt. I stället var det skönheten i en kontrollerad rörelse man eftersträvade - enskilt eller i grupp.

Idrottsföreningarnas överlevnad hängde på förmågan att dra till sig ungdomar. Tidigare hade organiserade ungdomsaktiviteter endast förekommit i antingen kyrklig regi eller inom nykterhetsrörelsen. Nu kom alltså ytterligare en fritidsaktivitet direkt riktad mot ungdomar och den växte snabbt, inte minst tack vare ett klart uttalat stöd från stadens befolkning och från de kommunala myndigheterna.

 

DE FÖRSTA FÖRENINGARNA

Starten för den organiserade idrotten i Enköping var "Enköpings målskjutnings- och gymnastikförening" som bildades i juli år 1878. En av grundarna var Dr Westerlund som blev dess förste (och ende) ordförande.  Idrottsaktiviteterna skulle ske under ledning av löjtnant Ahlgrens ledning.  Valet av honom var naturligt då han var gymnastiklärare vid läroverket. Som framgår av föreningens namn sysslade man med målskjutning dvs den var delvis en skytteförening.

Den idrottsförening Dr. Westerlund bildade blev dock inte gammal. Redan efter några år tynade verksamheten bort för att till slut upphöra. Dock hade man hunnit införa fotbollen i vår stad vilket var tidigt. De första bollklubbarna i Sverige hade bildats blott några år tidigare. I vilken form och efter vilka regler man spelade i Enköping är okänt. Den första gemensamma svenska regelboken för fotboll kom först år 1885.

Nästa försök att bilda en idrottsförening i Enköping blev "Enköpings gymnastikförening" som bildades år 1886 med rektorn vid läroverket, Axel Fredrik Rönnqvist , som ordförande.

Även i denna förening leddes idrottsövningarna av gymnastikläraren vid läroverket. Han hette vid denna tid Noréus.  Inte heller denna förening blev mer än några år gammal. Den upplöstes 1892. Då hade realskolan fått en ny gymnastiklärare; löjtnanten Adolf af Sandeberg som redan 1889 bildat en skridskoklubb. Denna förenings verksamhet bestod mest i att vintertid på Enköpingsåns is iordningställa och sköta en skridskobana. Några tävlingar förekom inte. Det handlade om allmänhetens åkning. Gammal som ung skulle motionera tyckte af Sandeberg som också ordnade motionsgymnastik för allmänheten.

Skridskoklubben fanns kvar till år 1900 då verksamheten gick upp i den då nybildade Enköpings Allmänna Idrottsklubb. Adolf af Sandeberg var en av dessa idrottsentusiaster som varit en förutsättning för idrottens framväxt och utveckling. Som gymnastiklärare hade han alla möjligheter att påverka ynglingarna vid läroverket att motionera.

Vintertid anordnade han, förutom skridskoåkning på Enköpingsån, även skidtävlingar av diverse slag. På Gröngarnsåsen tävlades det både i längdåkning och "backåkning" i ett mindre och ett större hopp. Dessa övningar är troligen det närmaste vi kommit backhoppningssporten i Enköping. I dessa tävlingar deltog även flickor från Flickskolan. Ett stort antal åskådare lär ha följt evenemangen på Gröngarnsåsen.

På 1890-talet började idrottsrörelsen ta mer fart både i Enköping och i övriga landet. Det kom att handla mest om idrotter som skidåkning, skridskoåkning, simning och cykelåkning. Dessa idrotter behövde inga speciella arenor. Sådana fanns helt enkelt inte. De tävlande hade egen utrustning och naturen var idrottsplatsen. Tidigt på 90-talet bildades Enköpings Velocipedklubb. Den anordnade tävlingar runt Enköping, oftast med start och mål i staden.

Vid en tävling i augusti 1893 avverkade segraren Erik Björnvall sträckan 30 km på dryga 55 minuter, vilket ger en medelhastighet av ca 33 km/h. Inte så dåligt med tanke på hur dåtidens vägar såg ut. Det märkliga, för oss på 2000-talet, är kanske de priser som delades ut. Att segraren fick en lykta till sin cykel var kanske naturligt, men tvåan i tävlingen K H Lundevall fick en revolver!! Dock skall sägas att revolvrar och pistoler inte alls var ovanliga bland allmänheten. Ej sällan förekom det att just ynglingar skadeskjutit sig själva eller andra vid lek med handeldvapen.

För övrigt kan nämnas att, ännu flera år in på 1900-talet, priser i div tävlingar kunde bestå i en ask cigarrer  - en i våra ögon något märklig belöning för en god idrottslig prestation.

I Grillby fanns Grillby Idrottsklubb som vid denna tid mest sysslade med cykelåkning.  i maj år 1900 tävlade man där på sträckan Grillby - Skolsta - Enköping - Grillby. Segraren i denna tävling Bernhard Roberg fick 15 kr. Att dela ut penningpriser ansågs inte på något sätt kontroversiellt.

 

EAI FÖR HELA SLANTEN

I september år 1900 bildades som tidigare nämnts Enköpings Allmänna Idrottsklubb som den från början hette. Hösten 1902 bytte man ut Idrottsklubb mot Idrottsförening. Så heter den ännu i dag och är Enköpings äldsta fortfarande levande idrottsförening. Det berättas att det var några (ej namngivna) ynglingar som tog initiativet till bildandet, men man kan nog misstänka att gymnastiklärare af Sandeberg hade ett finger med i spelet. Han valdes in i den första styrelsen och han åtog sig att leda de idrottsliga övningarna. Att en annan kollega vid läroverket - adjunkt K V Wieveg var inblandad vet man. Han blev nämligen några år senare invald som hedersledamot i styrelsen just för att han tagit initiativ till föreningens bildande.

Den nya föreningen övertog som tidigare sagts verksamheten från både velocipedklubben och skridskoklubben som båda nu försvann.

Under några år var EAI, som den snart kom att kallas, den enda idrottsföreningen i staden. Det breda registret av olika verksamheter - velocipedåkning, skidåkning, gymnastik, allmän idrott, skridskosegling och fotboll - gjorde måhända att inga andra föreningar behövdes.

Förutom de idrottsliga aktiviteterna anordnades även samkväm och utflykter för medlemmarna. Det hände inte så sällan att man efter att ha intagit en gemensam sillfrukost gav sig ut på skridsko- eller skidfärd. De allra första åren var skidåkning vintertid och velocipedåkning sommartid de största aktiviteterna. För att övriga sommaridrotter var byggandet av en idrottsplats en nödvändighet.

 

IDROTTSPARKEN

Redan efter ett halvår (våren 1901) arbetades ett förslag på idrottsplats fram. Den skulle ligga mellan Strömparterren och gamla mejeriet (ungefär där nämndhuset ligger i dag) och bestå av planer för allmän idrott, bollspel, tennisbana samt runt det hela en 14 fot bred velocipedbana. Därtill hade man tänkt sig en serveringspaviljong närmast Strömparterren. För en nystartad förening utan en större kassakista var detta naturligtvis att ta i lite. Man gjorde en hemställan hos stadens drätselkammare om ekonomisk hjälp.

Marken ansågs (från kommunens sida) av så ringa värde att idrottsföreningen kunde få den gratis och efter en hel del jobb från medlemmarnas sida stod den klar året därpå, men då endast bestående av en gräsplan där fotboll och allmän idrott (friidrott) kunde utövas. Velocipedbanan och tennisplanen blev till en början inget av.

Den fick namnet Idrottsparken och utökades så småningom med både kolstybbsbanor, paviljong och tennisplan. Här kom så all arenaidrott i staden att bedrivas - oavsett förening - fram till 1934 då Enavallen invigdes. Dock visade det sig snart att den inte höll stipulerade mått. Bl.a var fotbollsplanen för liten vilket var en av anledningarna till att den efter dryga 30 år skrotades till förmån för den nya Enavallen. Den kom senare även att används vintertid då is spolades för både allmän åkning och bandyspel.

 

DE FÖRSTA TÄVLINGARNA

Innan Idrottsparken stod klar var man alltså hänvisad till skidåkning och velocipedåkning. Redan 1901 ordnade man flera tävlingar. En av idén med en idrottsförening är ju att tävla mot andra föreningar. År 1901 fanns inte så många sådana runt Enköping, men i juli detta år samordnades en velocipedtävling med Hjälstaholms Idrottsklubb. Segrade gjorde en yngling vid namn Sellin. Dock diskades han efteråt. Det visade sig att karln var velocipedreparatör och därmed överkvalificerad för deltagande i denna tävlan! Denne Sellin återkom dock och blev en av föreningens bästa cyklister.

Vintern 1901 - 1902 anordnades både skridsko- och skidtävlingar för medlemmarna. Skridsko åkte man ute på Mälaren. Dåtidens skidtävlingar hade inte mycket gemensamt med dagens. Väl preparerade spår var det inte tal om. I värsta fall fick den som tog täten helt enkelt spåra.

En av de första skidtävlingarna gick från Västerås till Enköping. Elva man startade tidigt på morgonen en februarisöndag. Föret var uselt och spåret som sagt nästan obefintligt. Tre timmar och trettio minuter nådde förste man – den blott 15-årige Vicke Andersson - målet i Enköping, livligt påhejad av en stor åskådarmassa. Denne Vicke Andersson (senare Andrén) skulle komma att låta tala om sig både som aktiv idrottare och ledare i flera av stadens idrottsföreningar.

 

ALLMÄN IDROTT, FOTBOLL OCH RÄVJAKT

Övning och träning är ju en sak, men det centrala i idrottandet är kanske för de flesta att tävla och mäta sig med andra.

För friidrottarna som ännu inte hade någon idrottsplats var detta naturligtvis ett problem. I brist på idrottsplats passade man på att tävla i allmän idrott i samband med en lustresa med ångaren Enköping II till Oknön. Sålunda kom det sig att tävlandet i friidrott - den del av verksamheten som varit mest framgångsrik under alla år i Enköping allmänna idrottsförening - startade på en äng ute på en ö i Mälaren.

I annonsen i EP kunde man läsa att man skulle tävla i höjd- och längdsprång, trestegshopp, kappspringning på 100m, 500m samt en engelsk mil, kulstötning, spjutkastning, trebenslöpning, brottning, dragkamp, femkamp, fotboll, varpa och rävjakt! Ett minst sagt digert program. Prislista från denna tävling finns bevarad dock utan resultat. Vem som vann rävjakten finns dessvärre inte noterat. Att resultaten inte finns i prislistan kan bero på att man helt enkelt saknade klockor och måttband.

Redan nästa tävling i allmän idrott (två månader senare) gick av stapeln på den nya halvfärdiga idrottsplatsen vid Strömparterren. Inte heller från den finns resultat noterade, endast pristagarnas namn.  Samtidigt spelades den första fotbollsmatchen i föreningen. I brist på lag utifrån delade man upp sig i ett gult lag och ett blått. Härmed kan meddelas att det gula laget vann.

De följande åren fortsatte i samma spår. Man åkte skidor och skridskor vintertid, spelade fotboll, cyklade och tävlade i allmän idrott sommartid. Dessutom idkades gymnastiska övningar i läroverkets gymnastiksal under ledning av gymnastiklärare af Sandeberg.

Enköpings allmänna idrottsförening var stadens enda idrottsförening och skulle så bli ytterligare några år och kontakter med föreningar utifrån var få. Den förste i föreningens historia att delta i en tävling arrangerad av annan förening blev ovan nämnde Vicke Andersson som i februari 1904 kom trea i en skidtävling i Västerås. Fler kontakter med andra idrottsföreningar togs så småningom.

I juli 1905 spelades den första fotbollsmatchen på Idrottsparken mot ett gästande lag. Det var IK Sleipner från Uppsala som gav de unga Enköpingsgossarna lektion i konsten att spela fotboll. Uppsalalaget vann med 7 - 0 och Enköpingspostens utsände uppmanade något syrligt i en kort artikel att enköpingspojkarna borde öva mer så kanske det gick bättre nästa gång. Detta år stod också det nya gymnastikhuset vid realskolan klart vilket kom att betyda mycket för gymnastiken inom EAI.

 

NYA FÖRENINGAR

Sommaridrotterna fotboll och allmän idrott började nu skjuta fart på allvar. En ny idrottsförening bildades i staden under namnet IF Realarna med samma inriktning på grenprogrammet som EAI. De två föreningarna möttes första gången i en fotbollsmatch i september 1906. Den matchen vann EAI med 3 - 1.

I övrigt blickade idrottsmännen i Enköping mest mot väster för att söka motstånd.  Man spelade fotboll mot lag från Västerås och Heby och den första tävlingen i allmän idrott på Idrottsparken med deltagare utifrån gick av stapeln i oktober 1906 med deltagare från föreningar i Västerås och Sala. För första gången fick nu gossarna i EAI känna på motstånd utifrån och resultatet blev liknade det i den första fotbollsmatchen. Motståndet blev övermäktigt. Endast en seger blev det för de tappra EAI-pojkarna. Mauritz Kling vann höjdhoppet med resultatet 156 cm. Det var naturligtvis tungt att inför en stor hemmapublik bli så utklassad, men man lärde sig av detta. I fortsättningen ordnade man träningstävlingar för medlemmarna två gånger i veckan på idrottsplatsen under hela sommaren. Det skulle fortgå under många år och skulle ganska snart ge resultat.

År 1907 bröt sig 15 medlemmar ur EAI och bildade Enköpings Godtemplares IF. Som namnet anger var den knuten till stadens godtemplarloge. Den kom att få samma grenprogram som de två redan existerande.  Med tre idrottsföreningar i staden blev naturligtvis idrottslivet mer intensivt. Man utmanade varandra och inbjöds till de andras tävlingar.

 

BANDY

Vinterprogrammet utökades nu med bandy. Visserligen kallades den nya sporten hockey men den liknade mer bandy. Ishockey spelades inte i Sverige förrän 1920. Både EAI och Godtemplarna hade grenen på programmet.

I februari 1907 spelades den första bandymatchen på den uppsopade skridskobanan på Enköpingsån. Det var IFK Västerås´ andralag som kom på besök och slog ett lag från EAI med 2 - 1. Förlusten skylldes på målvakten som fumlade in bollen efter ett utkast från motståndarmålvakten. Den första kända målvaktstavlan i Enköpings idrottshistoria var ett faktum. Bandyn blev aldrig stor i vår stad och den försvann ganska snart. Först år 1919 skulle den återkomma - då i ESKs regi.

När det gällde skidåkandet började EAI nu även arrangera tävlingar för damer. Att damer och flickor idrottade i det dåtida Sverige var ovanligt. Skidåkningen var därvidlag ett undantag. All annan idrott var förbehållet pojkarna. Först fram emot 1920-talet släpptes flickorna fram. I Enköping handlade det då i första hand om gymnastik och tennis.

 

DE FÖRSTA STJÄRNORNA

Idrotten började få status i Enköping. Publiken strömmade till vare sig det rörde sig om skidåkning, fotboll eller allmän idrott. Stadens societet syntes ofta i idrottsliga sammanhang. Man bidrog ekonomisk, man blev medlemmar och man skänkte priser i mängder. När EAI år 1907 ordnade skidtävlingar för skolungdom kunde man således dela ut ett par nya skidor till unge Sven Blomqvist trots att han kom först på trettionde plats!

Dock var inte alla helt till freds med idrottsföreningarnas framväxt. Arbetarrörelsen och de vänsterinriktade politiska ungdomsförbunden menade att idrottandet och tränandet fick ungdomen att vända blicken bort från det som var viktigare - kampen för arbetarnas frihet - åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt. Man ordnade möten där mer eller mindre häftiga utfall gjordes mot stadens idrottsföreningar. Dock lyckades man inte i någon högre grad få den stora allmänheten på sin sida och ordkriget ebbade snart ut.

Idrottsföreningarna hade kommit för att stanna! Att intresset för idrott var stort märktes inte minst när överste Balk kom till Enköping och höll föredrag om 1906 års olympiska spel i Athén. Över 400 åhörare trängdes i den nya gymnastiksalen.

Idrottsmännen hade nu blivit så etablerade att man mer och mer började delta i tävlingar arrangerade av föreningar på annan ort, mestadels i Stockholm eller där omkring. En av de första var den ovan nämnde Vicke Andersson som kanske främst var skidåkare, men även duktig i allmän idrott. Han skulle komma att bli vår stads första "idrottsstjärna", respekterad och beundrad bland allmänheten.

Det berättas att en stor grov person som en gång kom in på idrottsplatsen för att gruffa med de tränande idrottarna snällt lommade iväg när Vicke Andersson uppmanade honom att ge sig av. Andersson var ingen storväxt man, men inkräktaren hyste uppenbarligen så stor respekt för honom att han avstod vidare bråk. Även om historien inte är sann visar bara det faktum att den berättas, ändå på den höga status de tidiga idrottstjärnorna hade i vår stad.

 

DET FÖRSTA REKORDEN

Kontakterna med föreningar utanför staden fördjupades. Varje höst arrangerade exempelvis EAI nationella tävlingar i allmän idrott med deltagare från olika klubbar i Mälardalen och Stockholm. Vid en sådan tävling år 1909 uppnåddes ett sensationellt resultat av en EAI-are. Stationsskrivaren Sven Berglund slog det svenska rekordet i spjutkastning med vänster hand med nära tre meter när han i ett kast nådde 43,30 m!

På den tiden tävlade man i kastgrenarna alltid med båda händerna och det sammanlagda resultatet räknades som slutresultat. Sensationen visade sig dock till slut ej vara av den dignitet man först velat göra gällande. Berglund var helt enkelt vänsterhänt! Dock kan ingen ta ifrån honom äran att vara den förste idrottsmannen från Enköping att skriva in sig i de svenska rekordtabellerna. Året därpå var det dags för ytterligare ett rekord. Det var den svenske mästaren i diskuskastning Einar Nilsson tävlande för Djurgårdens IF som noterade svenskt rekord med höger hand - 40,68 m.

År 1916 hade man lyckats samla ihop en rad framstående idrottare. Några deltagare tävlade för Örgryte IS och hade alltså rest ända ifrån Göteborg. Vid dessa tävlingar satte Zallhagen  - tävlandes för Kronobergs IK i Stockholm - nytt svenskt rekord i diskus med resultatet 45,77 m.  Detta var ett "riktigt" rekord dvs oavsett vänster- eller högerhandskast.

 

DM-TECKEN OCH SM-BRONS

I februari år 1910 nådde skidåkningen i EAI sin största framgång så långt när Vicke Andersson blev distriktsmästare för Västmanland-Närke distrikt på 30 km. Från 1907 tillhörde EAI till detta distrikt och Vicke Anderssons seger var således föreningens första DM-tecken.

Först 1912 bildades Upplands Idrottsförbund och från detta år kom idrottsföreningarna i Enköping att tillhöra upplandsidrotten. Redan första året fick EAI uppdraget att arrangera distriktsmästerskapen i tio-kamp för Uppland. En förutsättning för detta var att kolstybbsbanor anlades på Idrottsparken. Detta gjordes också även om tävlingarna fick skjutas fram några veckor i väntan på att banorna blev klara. 1912 tilldelades EAI SM-tävlingarna i skridskosegling. Tävlingarna skulle avgöras ute på Svinnegarnsviken och blev uppskjutna ett par gånger. Troligen kom tävlingen aldrig till stånd. Någon resultatlista finns inte i arkiven.

Vid SM-tävlingarna i skridskosegling året därpå i Stockholm kom Helmer Ström från EAI trea och blev därmed den förste idrottsmannen från Enköping att kliva upp på prispallen på en SM-tävling.

1912 var att stort idrottsår i Sverige. Sommarolympiaden avgjordes i Stockholm och intresset var stort även utanför huvudstaden. Enköping fick sin beskärda del av tävlingarna då landvägsloppet på cykel avgjordes på den många gånger tidigare använda "mälaren-runt-banan".

Cyklisterna passerade genom Enköping (tändsticksfabriken - torget - Litslena tull) på hemväg mot målet i Stockholm. Många enköpingsbor samlades givetvis för att se cyklisterna. Någon överblick över tävlingen fick de knappast eftersom man på den tiden startade en och en med tidsmellanrum. En ständig ström cyklister passerade och ingen visste vem som ledde eller hur de deltagande svenskarna låg till. Förste tävlande till Enköping var dock den slutlige segraren Lewis från Sydafrika.

 

DET FÖRSTA ESK - OCH DET ANDRA

De olympiska spelen gjorde att intresset för idrott stärktes i Sverige, så även i Enköping. I september 1913 bildades nästa idrottsförening i Enköping. Den fick namnet Enköpings sportklubb. Initiativtagare var Sven Rosell som tidigare var medlem i EAI och en av de som år 1907 bildat Godtemplarnas idrottsförening. Observera att denna förening inte var samma som dagens ESK! Den bildades ett halvår senare under ett annat namn.

Den nya föreningen fick genast ett femtiotal medlemmar. Verksamheten var mest inriktad på fotboll. Den kom mest att kallas "bollklubben". EAI hyrde ut Idrottsparken till ESK två kvällar i veckan mot en avgift på 3 kr per tillfälle.

I mars 1914 bildades ännu en idrottsförening i staden. Den fick namnet Enköpingskamraterna och finns ännu kvar i form av Enköpings sportklubb.  Huvudinriktningen på den nya föreningen var fotboll, men man kom även att syssla med allmän idrott mm.

En av anledningarna till att två nya föreningar med huvudinriktningen fotboll startade kan kanske ses mot bakgrund av att den gamla föreningen EAI inte förmådde tillvarata fotbolls-intresset i staden.  EAI hade visserligen både A-lag och B-lag och var ännu den starkaste fotbollsklubben i Enköping. De kommande åren skulle faktiskt bli de bästa "fotbollsåren" för EAI men detta skulle snart komma att ändras.

 

MOTION OCH SEGLING

Det blev trångt på Idrottsparken. Fotbollen växte och den allmänna idrotten fortsatte som tidigare.  EAI var numer en etablerad storklubb i Uppland när det gällde allmän idrott. År 1914 fick man arrangera DM på Idrottsparken.

Detta år tog EAI även upp simning på sitt program. Det var inte frågan om simning i tävlingsform ännu. Man ordnade tillfällen för allmänheten att ta Idrottsmärket i simning ute  vid Fagerudd.  Vem som helst kunde anmäla sig och simma de 200 m som krävdes. Tanken på idrottandet som motion levde kvar och skulle komma att växa. Idrottsmärken kunde även tas i skidåkning och allmän idrott.

På 1920-talet började både EAI och ESK att arrangera "träningspromenader" för medlemmarna. Man samlades tidigt på söndagsmorgnar på torget och gav sig iväg på vandring. År 1916 utökades idrottsfamiljen i Enköping med Enköpings segelsällskap med - som namnet anger - en helt annan inriktning än de tidigare föreningarna.

En av segelsällskapets grundare var f.ö Vicke Andersson - en minst sagt mångsidig man. Redan denna första sommar arrangerade sällskapet tävlingar ute på Mälaren. Flera av deltagarna var aktiva skridskoseglare för EAI vintertid.  Man kom senare att även arrangera tävlingar för motorbåtar.

 

SERIESPEL I FOTBOLL

År 1915 började med att ett beslut togs i EAI att äntligen ställa upp i seriespel i fotboll. Man anmälde sig till Östsvenska serien där övriga lag kom från Västerås, Eskilstuna och Stockholm med Hammarby IF i spetsen. Samtidigt beslöts (säkert med anledning av seriespelet) att inhandla nät till fotbollsmålen. Man hade tidigare spelat utan sådana.

Den första seriematchen hemma på Idrottsparken vann EAI mot Västerås SK med 4 - 1. Fotbollsintresset formligen exploderade detta år. Två nya föreningar med enbart fotboll på programmet bildas. Det är Munksundets IF och Fanna SK. Även utanför staden växte nya idrottsföreningar fram. Örsundsbro AIF och Grillby IF började höra tala om sig 1914.

Tillsammans med Enköpingskamraterna och Enköpings Sportklubb spelade Munksundets IF och Fanna SK detta år i en lokal serie som kallades Enköpingsserien eller ibland juniorserien. Dessa fyra nya klubbar bestod i stort sett endast av ungdomar och man kunde ännu inte utmana den mer etablerade EAI.

Enköpingskamraterna vann f.ö denna första upplaga av Enköpingsserien som kom att innehålla en del märkligheter.  I matchen mellan Enköpingskamraterna och ESK vann ESK med 5 - 4. Dock visade det sig att ESK helt oblygt lånat in flera spelare från EAI!  Protester från motståndarlaget lät inte vänta på sig. Det blev omspel och Kamraterna vann med 6 - 0 ! Mestadels var dock sämjan god mellan föreningarna. Samarbete förekom på flera sätt. Vid gymnastikövningarna vintertid som EAI ordnade fanns deltagare från både Realarna och Kamraterna.

Idrottsföreningarna var naturligtvis måna om att rekrytera ungdomar till sin verksamhet. Ett bra sätt - då som nu - var att ha kontakt med skolorna.  EAI hade under flera år arrangerat skidtävlingar för skolungdom. Nu startade man dessutom tävlingar i allmän idrott för skolungdom - en föregångare till våra dagars kommunmästerskap således.

Seriespelet i fotboll fortsatte även under år 1916. EAI fortsatte sitt deltagande i Östsvenska serien och lokalt fortsatte även Enköpingsserien dock med ett nytt upplägg. Munksundets IF, Fanna SK och ESK trappade ned sin verksamhet och deltog inte. Däremot ställde EAI upp med både A-laget, B-laget och ett juniorlag. Dessutom deltog Grillby IF och Enköpings- kamraterna - som nu bytt namn till BK City. För att jämna ut styrkeförhållandena mellan lagen gjordes ett handikapp-system. Den nya Enköpingsserien blev ingen succé och återkom inte efter 1916.

 

EKONOMI

När verksamheten växte, som den nu gjorde för flera av enköpingsföreningarna, växte även utgifterna. Att få in pengar var en förutsättning för fortsatt utveckling. Några kommunala eller statliga bidrag fanns inte även om Drätselkammaren då och då delade ut en slant vid speciella tillfällen. Det vanligaste sättet för föreningarna att på egen hand dra in pengar var att arrangera basarer. Det hade EAI gjort redan tidigt och de andra föreningarna följde efter.

En nyhet år 1916 var att två föreningar - EAI och Enköpings skyttegille- samarrangerade en basar i juli vid gillets festplats i Husberg. Denna något udda parbildning var så lyckad att samarbetet fortsatte i flera år och även resulterade i samarrangerade tävlingar senare. Året efter arrangerades nämligen "fältskjutning på skidor" 10 km. Skidskytte fanns ännu inte som idrottsgren, men redan 1917 tävlades det alltså i denna gren i Enköping.

I början av 1920-talet kom dessa basarer att växa till riktigt stora tillställningar. Endast de två stora föreningarna EAI och ESK hade resurser att arrangera dessa "Idrottsfester" som de ofta kom att kallas.

Till att börja med höll man till på Idrottsparken, men man insåg ganska snart att den skulle ta för mycket skada och med kommunens hjälp byggdes därför en särskild festplats intill den samma. Under dessa "Idrottsfester" som ofta pågick under en hel helg arrangerades dans, lotterier, uppträdanden jippo-tävlingar mm. Man vände sig inte enbart till själva stadens befolkning utan även den omgivande landsbygden. I annonserna i EP var man mycket noga med att tala om att det fanns "cykelstall" för de som anlände medelst velociped. Dessa idrottsfester var föregångare till de Idrottsmässor som senare under många år skulle arrangeras på Enavallen.

 

NÄR BILDADES EGENTLIGEN ESK?

Våren 1917 beslöt man i BK City att ansluta sig till Svenska riksidrottsförbundet. Detta medförde att man tvingades byta bort namnet BK City. Det fanns nämligen redan en förening i Eskilstuna med namnet City. Det som händer nu kan te sig något förvirrande.

Idrottsföreningen som bildades våren 1914 och som först hette Enköpingskamraterna och som 1916 ändrade namnet till BK City tar nu namnet Enköpings sportklubb. Detta är samma namn som den förening som bildades hösten 1913 hade och som nu nyligen var nedlagd. Man frågar sig naturligtvis varför man tar ett namn som redan använts av en annan förening.

Det kan ha varit så att tre föreningar slogs ihop. De två gamla - Enköpings Sportklubb och Munksundets IF - slogs ihop med BK City och den nya föreningen tog namnet från den gamla Enköpings Sportklubb. Att både Munksunds IF och den gamla ESK försvinner samtidigt som ett nytt ESK bildas talar för det. Ett annat faktum som också talar för det är att det ESK som bildades 1913 var en större förening än Enköpingskamraterna (nya ESK) som bildades 1914. Att Enköpingskamraterna bildades i mars 1914 nämns över huvud taget inte i den lokala pressen. Först 1915 dyker namnet Enköpingskamraterna upp i resultatlistorna. När det första

 gamla) ESK bildas i september 1913 däremot noteras det i EP samt att den nya föreningen genast fick ett femtiotal medlemmar. Om denna teori stämmer skulle nuvarande ESK faktiskt delvis vara samma förening som den ursprungliga ESK och plötsligt bli ett halvår äldre! Det finns dock inget i källorna som stöder denna teori. Det finns överhuvud taget inte mycket i källorna när det gäller de inblandade föreningarna under dessa år.

De två stora fotbollsklubbarna i Enköping var nu det nya ESK och den gamla EAI.  Storebror EAI var ännu den bästa av de två. Under de gånger de två möttes 1917 lyckades ESK inte slå sin lokalkonkurrent någon gång. I distriktsmästerskapet i fotboll deltog endast EAI av de två dock utan framgång. Man blev utslagen i första omgången.

 

ESK VÄXER

Under årsmötet i mars 1918 beslöt man i EAI att lägga ned fotbollen. Några matcher kom att spelas, men fotbollsperioden i EAI var slut. Enköpings sportklubb blev nu stadens enda fotbollsklubb. Något seriespel blev det dock inte för ESK. Man ställde upp i DM men blev utslaget redan i första omgången av Uppsala IF.

Fotbollsmässigt hände inte så mycket denna sommar. En intressant notering gjorde dock Enköpingspostens utsände i en notis om en vänskapsmatch mellan ESK och Västerås SK. Västeråslaget vann med 1 - 0 vilket uppenbarligen inte föll ESK-centern (ej namngiven) i smaken. Han var, enligt reportern, både ful i mun och gjorde gester mot domaren! Eftersom det noterades i tidningsartikeln kan man sluta sig till att ett sådant uppträdande inte hörde till vanligheterna. Saker och ting har ju ändrats sedan dess. Som ensam fotbollsklubb i staden drog man naturligtvis till sig alla som ville spela fotboll. Redan 1919 kunde man ställa upp med både A-lag, B-lag och juniorlag.

Visserligen var fotbollen den viktigaste aktiviteten i ESK, men man började nu bredda sin verksamhet. Första gången ESK-loggan användes i EP var faktiskt i en annons för en terränglöpningstävling i april 1919. På Idrottsparken tävlade ESK även i friidrott, men friidrotten blev aldrig stor i ESK. Därtill var EAI allt för dominant. Efter två decenniers friidrottande var nu EAI en av Upplands bästa friidrottsföreningar.

I februari 1919 återkom bandyn till Enköping. Det hade nu gått över tio år sedan EAI provade på denna sport, dock utan framgång. Nu var det ESK som gjorde ett försök. Bandyintresset var uppenbarligen stort i staden. Över 300 personer kom för att se ett helt otränat ESK köras över av Västerås IK med 21 - 7 på Idrottsparkens spolade isbana.  ESK-pojkarna deppade inte ihop efter denna stora förlust. I stället tränade man och förkovrade sig så att man redan året därpå slog samma Västeråslag med 6 - 2.

Vintern är som bekant lång i vårt land och det gällde att hålla de aktiva igång. Man arrangerade förutom bandyn även skidtävlingar och sparkstöttingstävlingar. Som ett kuriosum kan väl nämnas att ESK en bit in på 1920-talet även startade en schack-sektion.

 

TENNIS BÅDE UTE OCH INNE

Den 18/2 1919 samlades ett antal herrar och damer till ett möte i gymnastikhuset. Målet med mötet var att bilda en tennisklubb vilket också skedde. Idrottsfamiljen i Enköping utökades således med Enköpings Lawntennisklubb. Samma sommar stod en tennisplan färdig vid Idrottsparken. Redan när Idrottsparken byggdes dryga femton år tidigare hade man planer på att bygga en tennisbana. Tennisintresset hade alltså funnits länge- inte minst bland damerna. Det var f.ö en dam - Ester Andersson - som blev den nya klubbens första stjärna. Hon var en av Upplands bästa tennisdamer en bit in på 1920-talet. Minst lika bra var hon som skidåkare med flera DM-vinster.  Hon var syster till Vicke Andersson vars namn dyker upp även här, inte så mycket som spelare men han var medlem i föreningen och att han deltog i bildandet av den är högst sannolikt.

Redan på hösten detta år kunde man även spela tennis inomhus i gymnastikhuset. Tennisklubben tycktes från starten ha en mycket god ekonomi. I augusti 1919 skänkte man 1000 kr till Sällskapet Jultomtarne ur sin kassa. Sällskapet Jultomtarne var en ideell förening i Enköping som stöttade fattiga barn och familjer ekonomiskt.

 

FRAMGÅNGAR FÖR EAI

När EAI givit upp fotbollen satsade man desto mer på den allmänna idrotten och framgångarna lät inte vänta på sig. Sommaren 1918 satte Oscar Andersson (en bror till Vicke Andersson) nytt distriktsrekord i tre-steg med 13,80m i landskapsmatchen mellan Uppland och Gästrikland. Detta resultat skulle stå sig som klubbrekord i EAI ända till 1984! De annalkande olympiska spelen i Antwerpen år 1920 skulle komma att beröra Enköping mer än man kunnat ana.

Det började redan i januari då idrottsmän i hela landet blev preliminärt uttagna för eventuellt deltagande i spelen. Bland dessa fanns två enköpingsidrottare. Det var EAI-hopparna Oscar Andersson och Knut Taxén - Oscar i tre-steg och Knut i höjdhopp.  Nu skulle det snart visa sig att ingen av de två höll sådan hög klass att det ens blev tal om deltagande i uttagningstävlingarna, men bara att ha blivit nämnd i detta sammanhang var stort i Enköping.

 

EDVIN WIDE - VÅR FÖRSTE OLYMPIER OCH MEDALJÖR

Det skulle bli en helt annan idrottsman som skulle sätta Enköping på den olympiska kartan. Han hette Edvin Wide och var så gott som okänd när han dök upp i Enköping våren 1920. Han hade fått jobb som skollärare i Lundby och hade - enligt vad han själv uppgav - tränat lite löpning. Givetvis snappades han upp av EAI. Några testlopp senare på Idrottsparken visade att här hade vi en medeldistanslöpare av högsta klass!  Det slutade med att han tog en andraplats på 1500 m vid uttagningstävlingarna på Stockholms stadion i juli. Hastigt och lustigt hade Enköping en deltagare i de olympiska spelen.

Nu visade det sig dock att Wides deltagande i Antwerpenspelen inte alls var självklart - trots de avklarade kvalificeringstävlingarna. Han var nämligen ålänning              och därmed formellt finsk medborgare. Ålands ställning var oklar efter första världskriget och det finska inbördeskriget 1918. Frågan om Åland skulle tillhöra Finland eller Sverige avgjordes först år 1921. Från finsk sida meddelade man till slut att man inte skulle hindra honom från att tävla för Sverige och därmed var saken klar.

Wide reste till olympiaden i Antwerpen för att i första hand tävla på 1500m där han dock blev utslagen redan i försöken. Han kom ändå hem med till Enköping med en olympisk medalj. Tillsammans med Erik Backman och Sven Lundgren kom han trea i lagtävlingen på 3000 meter. I de två nästkommande spelen vann han senare flera medaljer på 5000 m och 10000m.. Då hade han för länge sedan lämnat Enköping och tävlade för stockholmsklubben IF Linnéa. Trots att hans tid i Enköping endast blev en och en halv säsong hann han bli omåttligt populär i staden. Ett exempel på detta är att när man vid Bröderna Karlssons Verkstad i Enköping 1920 började tillverka en motor till motorcyklar fick den namnet Wide.

 

BOXNING

År 1920 kom boxningen till Enköping. I november detta år arrangerade Enköpings Boxarklubb klubbmästerskap i Folkets hus. Överdomare vid denna tillställning var Vicke Andersson - vem annars. Boxningen blev med ens oerhört populär i staden.  Redan i december samma år arrangerades en proffsboxningsgala i samma lokal med deltagande av Sveriges bästa professionella boxare. I januari året därpå hade Enköpings Boxarklubb uppvisningstävlingar i Grillby Godtemplarlokal (nuvarande Rosa huset) och när man samma månad arrangerade sina klubbmästerskap ställde hela 40 boxare upp.

Idrotten i Enköping växte och fler föreningar skulle bildas på 20-talet bl.a Enköpings idrottssällskap, Mycket hann hända under idrottens första decennier i Enköping. En del försvann snabbt men mycket lever kvar än i dag. Dess krokiga vägar från 1920-talet fram till i dag får vi återkomma till i ett annat sammanhang.

 

 

 

 

 

 

 

 .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 .