Enköping
Inledning
I januari år 1830 förrättades auktion hos handelsmannen Lundin i Enköping. Bland de församlade syntes en man som uppenbarligen inte var helt nykter. Efter att ha ropat in några halsdukar kände han sig förmodligen nöjd. Några fler inrop blev det nämligen inte. Mannen hette Johan Persson och var boende i Wiggeby i Husby Sjutolfts socken. Hans något obalanserade gång uppmärksammades av omgivningen men då han, vad man kunde förstå, var i sällskap med en annan person, gjordes inget omedelbart ingripande av någon. Att vara berusad eller ”af starka drycker öfverlastad” som man skrev i de dåtida protokollen, var ett brott och slutade oftast i rättegångsförhandlingar och böter. Det gjorde det även i detta fall. En vecka senare kallades Persson till rättegång i Enköping att stå till svars för sitt tilltag.
Vittnen fanns det gott om, men man nöjde sig med att kalla in Perssons kamrat som hette Olof Matsson. Han berättade att han hjälpt Persson som helt klart var onykter vid tillfället. Han hade åtföljt Persson till närmaste krog där de tagit var sin sup. Därpå hade han hjälpt den nu ännu onyktrare Persson till dennes häst som han lämnat hos kopparslagare Wallén. Tack vare Matsson lyckades Persson ta sig hem, men hans uppträdande i staden hade inte gått stadsfiskal Rahm förbi. Dryckenskap på stadens gator och torg var, som sagt, ett brott och måste beivras. Stadsfiskalen var åklagare vid rådhusrätten och lade fram sina yrkanden på böter inför rätten. Matssons vittnesmål talade sitt tydliga språk. Persson hade varit full. I protokollet från domstolsförhandlingarna kan man läsa att Rahm yttrat: ”Persson plägar alltid vara full vid slika tillfällen.” Även om Rahm antagligen hade rätt skulle vi förmodligen i dag tycka att ett sådant yttrande inför rätten skulle vara något opassande av en åklagare, men domstolsförhandlingarna år 1830 gick inte till riktigt på samma sätt som i dag. Den anklagade hade exempelvis ingen försvarsadvokat utan förväntades försvara sig själv med hjälp av egna inkallade vittnen. Det hade Johan Persson inte gjort. Förmodligen kunde han inte hitta någon som kunde intyga att han varit nykter. Han hävdade dock sin oskuld i fallet. Han hade inte varit berusad utan förklarade sin något ostadiga gång med att han plågats svårt av hemorrojder och att han den dagen enbart fått i sig fyra supar.
Ingen av männen i rådhusrätten trodde honom. Han dömdes till böter på 6 riksdaler och 32 shilling vilket motsvarade mer än en veckolön för en arbetare. Johan Persson från Husby Sjutolft, var född i Litslena och sedan länge änkling vid händelserna år 1830. Han gick ur tiden i Torsby som fattighjon 1841 i en ålder av 74 år. Det som hände i Enköping vid auktionen i januari år 1830 och vid den efterföljande rättegången var ingen stor händelse och är naturligtvis sedan länge bortglömt, liksom de flesta händelser som ägt rum i staden. Möjligen satt den kvar i minnet hos de inblandade ett tag för att sedan försvinna. Ur dessa händelser, beskrivna i några dokument i arkiven, stiger några personer fram ur glömskan – människor som bevisligen har funnits, men som sedan länge är borta och glömda. Måhända kan denna och andra små historier berätta något om livet i Enköping för länge sedan, något vi förmodligen aldrig kan hitta i någon historiebok.
En bok som handlar om händelser i det förgångna vilar helt och hållet på de spår man kan finna i arkiven. De människor som skulle kunnat ge närmare och omedelbar information om förhållanden i det dåtida samhället är borta. Söker man igenom diverse arkiv kommer man ganska snart att stöta på människor och händelser som i de allra flesta fall är bortglömda sedan länge. En del har lämnat spår vi märker av ännu i dag. Andra blir endast en kort notis, ett irrbloss som hastigt brinner ut och försvinner in i historiens mörker. I den mån vi kommer närmare de människor som levde och verkade i vår stad inser vi att de var tämligen lika oss, även om den scen de beträdde på många sätt var olik dagens. De bar förmodligen på samma drömmar och förhoppningar om livet som vi och funderade säkert under stundom över livets orättvisor och förtretligheter. De flesta gjorde säkert så gott de kunde och kunde kanske då och då känna en viss tillfredsställelse med vad livet hade att erbjuda. Några råkade i sina tillkortakommanden falla i de fällor och gropar som, för oss alla, lurar på livets ibland något snåriga stig och kom att hamna i utanförskap och kriminalitet. Somliga reste sig igen och återupptogs i den samhälleliga gemen-skapen. Andra kom att leva resten av sina liv i ständig kamp mot rättsväsendet i finkor, fängelser eller arbetsinrättningar. De har alla funnits i verkligheten och rörde sig på samma gator vilka även vi ibland i dag beträder.De levnadsöden som skildras i denna bok är resultatet av vad spåren i arkiven från 1700- och 1800-talen har att berätta. En sådan bild kan aldrig bli fullständig. Hade de själva fått berätta sina levnadshistorier, hade dessa förmodligen sett något annorlunda ut, men i deras göranden och låtanden utsprungna ur arkivens skrymslen kan vi ändå komma dem så nära att vi, i bästa fall, kan känna att vi nästan träffat dem.
ENKÖPING - EN LITEN LANDSORTSSTAD
De händelser som här beskrivs är alla resultatet av olika människors beslut och berättar förhoppningsvis något om den tid de levde i. Hur såg då livet ut i Enköping då händelserna som omtalas i denna bok tilldrog sig? Livet i Sverige under 1700-talet skiljde sig inte mycket från det under det tidiga 1800-talet. Tillvaron ändrades inte enbart för att ett sekel övergick i ett annat. Människornas livsvillkor förblev i de allra flesta fall som de varit och deras liv fortsatte på samma sätt som tidigare. Man slet och kämpade för att få ihop det dagliga brödet. Farsoter och sjukdomar kom och gick som tidigare, missväxt och goda år avlöste varandra. De yngre i befolkningen tog över efter de gamla och förmodligen bad de samma böner som tidigare i förhoppning om en bättre framtid. Som barn kunde man i de flesta fall se fram emot ett liv som skulle komma att se ut som föräldrarnas. Många hade det svårt och såg måhända endast fram emot livet efter detta, ty att jordelivet enbart var ett kort steg mot det eviga livet efter detta, visste alla. Det mödosamma livet skulle fortsätta i stort sett som tidigare. De allra flesta i borgerskapet i staden hade levt som bönder i flera sekler och skulle så fortsätta då det nya seklet trädde in. Hantverkarna arbetade tillsammans med sina gesäller och lärpojkar i sina verkstäder. Drängar och pigor slet med ständigt återkommande dagliga sysslor.
Man odlade sina spannmål, grönsaker och rotfrukter på sina åkerlappar och odlingsland. Kor och hästar betade på de ofta gemensamma betesmarkerna. Svinkreatur, höns och kanske gäss hördes och syntes på gårdarna inne i staden. Man samlades och gjorde affärer under de stora marknaderna såsom man alltid gjort. Husbönder styrde sina familjer inklusive tjänstefolk i tukt och förmaning och hade rätt att aga alla i hushållet. Barnen började arbeta tidigt. Någon allmän skola fanns inte, endast en skola för borgerskapets söner. Den kallades för Pedagogien och hade funnits sedan medeltiden. Under högmässorna i kyrkan på åsen lyssnade man på nyheter, nya kungliga förordningar och predikningar från predikstolen. Man döpte sina barn, gifte sig och följde familjemedlemmar till den sista vilan. På kyrkbacken utbyttes nyheter och skvaller. När sekelskiftet 1800 närmade sig fanns ingen som tydde på att något av allt detta skulle komma att ändras. Detta gällde för de allra flesta småstäderna i vårt land. Bland dessa fanns emellertid ett undantag – Enköping. För invånarna i Enköping blev sekelskiftet 1800 annorlunda än i andra städer. Här förändrades tillvaron plötsligt och brutalt en natt i augusti år 1799 då en stor del av stadens gårdar gick upp i rök i en våldsam eldsvåda.
EN STAD I FÖRÄNDRING
När de första decennierna av 1800-talet hade förflutit och Enköping någorlunda kommit på fötter efter katastrofen år 1799, såg livet för borgarna ut i stort sett som det gjort före branden. Kvarteren och gatorna var nya, men vardagen hade egentligen inte förändrats. Fortfarande låg fähus, svinstior och gödselstackar tätt i staden och många av gårdsägarna var snarare bönder än borgare och på ägorna runt staden betade kor och hästar. På 1840-talet finns noteringar om att endast några få hantverkare i staden hade rösträtt dvs tillräcklig hög inkomst från sin verksamhet för att få rösta i valet av representant till riksdagen och att förklaringen var just att de till stor del levde av inkomster från sitt lantbruk som ju inte var en borglig syssla. Hantverkare och handelsmän verkade vidare i ungefär samma antal som tidigare, styrda av reglerna i det ännu gällande skråväsendet. Nya hantverksmästare eller handelsmän godkändes endast om borgerskapet ansåg att det fanns plats. Fri företagsamhet fanns inte. Priset på hantverksprodukter och handlarnas varor var reglerat. Att konkurrera inom skrået med lägre priser var uteslutet. Dagens reor eller priskampanjer skulle i det dåtida samhället te sig helt obegripliga och främmande.
Avsaknaden av industrier och fri företagsamhet gjorde att antalet arbetstillfällen i staden förblev i stort sett konstant. Sällan dök nya arbetstillfällen upp och inflyttningen till städerna var därför mycket långsam. I Enköping var exempelvis folkmängden år 1785 och år 1840 densamma. Tittar man lite närmare på antal invånare, ekonomisk utveckling och antal arbetstillfällen i staden kan man lätt se en markant ökning under andra halvan av 1800-talet. Befolkningen ökade exempelvis från knappt 1500 år 1850 till 3500 år 1900.
En avgörande faktor i denna utveckling var avskaffandet av skråsystemet år 1846. En annan var lagen om utvidgad näringsfrihet som kom 1864, vilket gav alla myndiga svenska män och kvinnor rätten att starta och driva företag. Man kunde nu konkurrera fritt med priser och kvalitét på varor. Med myndiga kvinnor menades ogifta eller änkor. Gifta kvinnor var omyndiga ända fram till 1921. Från år 1858 kunde ogifta kvinnor som uppnått 25 års ålder ansöka om att bli myndiga och från år 1865 skedde detta automatiskt. Kvinnor etablerade sig som butiksägare, fotografer, caféidkare mm. Gifta kvinnor förblev, som sagt, omyndiga, men kunde driva egna rörelser med mannens godkännande. Allt detta gjorde att ladugårdar och fähus mer och mer försvann bland stadens gårdar. Andra möjligheter att försörja sig än med lantbruk växte fram. Gatubilden förändrades. Butiker och affärer blandades med bostadshus. I slutet på seklet började de första varuhusen dyka upp och på landsbygden växte lanthandeln fram. År 1888 ersatte kommunfullmäktige magistraten och den gamla rådstugan, där alla borgare hade rätt att delta och rösta, då dessa blivit förlegade och tungrodda. Nu valdes i stället representanter att sitta i en fullmäktige på samma sätt som riksdagen år 1867 förvandlats från den gamla ståndsriksdagen till en modernare med två kamrar.
Den lilla avsides liggande landsortsstadens viktigaste kommunikationsled hade ända sedan starten varit sjövägen över Mälaren. En förbättring av denna skedde på 1830-talet då ångbåtstrafiken kom i gång. Den skulle komma att utökas så att vid seklets slut flera ångbåtar trafikerade sträckan Enköping – Stockholm. Den regelbundna ångbåtstrafiken kom att få stor betydelse för borgarnas saluförande av trädgårds- och rotfruktsprodukter, i första hand till Stockholm. Vad gäller kommunikationer måste givetvis även järnvägen nämnas. År 1876 blev Enköping en del av det växande järnvägsnätet i landet till gagn för såväl person- som godstrafiken till och från staden. Man kunde nu lätt resa fram och tillbaka till Stockholm under en och samma dag.
Utbudet av dagstidningar var magert i början av seklet. Då telefon och telegraf ännu inte fanns var nyhetsförmedlingen sparsam. Nyheter och kungörelser från Kungl. Maj:t eller från landshövdingeämbetet lästes upp i kyrkan i samband med gudstjänst. Telegraflinje mellan Stockholm och Enköping öppnades år 1858. Telegrafstation inreddes i rådhuset. De första telefonerna i Enköping dök upp år 1886 då 22 abonnemang tecknades med Allmänna Telefonbolaget. Senare flyttades telegrafstationen till huset i korsningen Kungsgatan – Rådhusgatan. Huset som var byggt som skola redan på 1770-talet gick därför under namnet ”Telegrafhuset” i folkmun. Där inreddes även stadens telefonväxel. Antal telefoner ökade hastigt så att, i slutet på seklet, över 100 apparater fanns i staden eller dess närhet.
I det dagliga livet under 1700-talet och början av 1800-talet fanns kyrkan och religionen i bakgrunden på ett sätt som vi i dag inte kan föreställa oss. Från födelsen till graven övervakade kyrkan den enskildes liv. Att döpas, ta nattvarden, konfirmeras, gifta sig och begravas enligt alla kristna ritualer var en självklarhet. Det fanns ingen lag som påbjöd närvaro vid gudstjänster även om allt för stor frånvaro betraktades med misstänksamhet. Nattvardsgång en gång om året, däremot, var obligatorisk fram till 1863 för att få gifta sig, inneha vissa ämbeten avlägga akademisk examen eller vittna i domstol. Detta antecknades av prästen i husförhörslängden.
Ett brott mot kristendomens regler straffades med uteslutning från den kyrkliga gemenskapen. För brott såsom fylleri, stöld, dråp mm kunde man dömas, förutom till böter eller fängelse i vanlig domstol, även till ”kyrkoplikt”, vilket betydde att man blivit utesluten ur den kyrkliga gemenskapen och endast genom denna kyrkoplikt kunde återupptas. Detta innebar offentlig avbön i kyrkan inför församlingen. Kyrkoplikten som straff avskaffades 1855. Att bekänna sig till något annat än den protestantiska lutheranska tron var inte tillåtet och det s.k konventikelplakatet från 1726 förbjöd religiösa sammankomster utanför kyrkan, med undantag för familjeandakter. Detta togs bort 1858 vilket banade väg för olika frireligiösa rörelser att växa fram. Arbetarrörelsen tog fart under slutet av 1800-talet och år 1901 bildades Enköpings arbetarkommun. Även nykterhetsföreningarna tog fart under denna tid med Enköpings nykterhetsförening som den förste med start 1877.
