Julafton på den svartvita tiden

Det fanns en tid då allt var svartvitt (fotografier, filmer och TV om man hade en sådan visade endast svart, vitt samt tråkiga gråskalor). Själv minns jag att jularna under denna tid (slutet på 1950-talet), var något annorlunda jämfört med dagens. För er unga som inte haft ynnesten att uppleva denna tid vill jag berätta följande:

Vi barn upplevde julaftonen som extremt lång. Aldrig gick tiden så långsamt som då. Eventuella julklappar skulle delas ut först framåt kvällen. Vi kunde endast konstatera att det fanns ingen gräns för hur de vuxna kunde dra ut på tiden. Det skulle drickas kaffe, det skulle pratas och det skulle dukas bord och lagas mat mm. Vi kunde aldrig förstå varför man inte kunde få julklapparna redan på morgonen, men barn ifrågasatte inte de vuxnas beslut på den tiden.

På senare tid har forskare visat att tiden kan gå olika fort, dvs den kan gå långsammare än normalt, allt beroende på hur fort man rör sig.

Ha! Säger jag. Det visste vi barn redan år 1957!

Nåja, En stund kunde man väl tillbringa ute i snön. Det var alltid kallt, och snön låg meterdjup på den tiden. Det blev dock inte samma lekande som andra dagar. Vi kände att även denna uteaktivitet var en del i den konspiration alla vuxna var en del av.

Så blev det dags för julgröt med mjölk och sirap. Kanel och socker var inte uppfunnet än. En skinkmacka hann man också med, innan det åter var dags att sitta och vänta.

Varför tittade ni inte på TV under tiden? Frågar någon.

Televisionsapparaten, som man sa på den tiden, var visserligen uppfunnen, men få hade en sådan. Hade man en så visades inte mycket, ens på julen. Tv-apparaten var främst en möbel på vilken man vanligtvis ställde en blomma och en ganska ful prydnadstomte. Man kunde göra det på den tiden. Vi hade nämligen en tjock-TV och det hade vi i flera decennier utan att veta att den hette så.

Sedan blev det promenad. Hela familjen skulle med, plus eventuella mostrar eller morbröder. Ja, alla utom mor förstås och mormor. Maten skulle ju ordnas. Vi barn förstod att inte protestera mot detta arrangemang. Om ingen lagade maten skulle ju ännu längre tid gå innan det var dags för klappar.

Promenaden upplevde vi barn faktiskt som ganska spännande. Snön knarrade under pjäxorna (barn hade alltid pjäxor på den tiden) och den nedgående solen kastade långa skuggor. Under dessa promenader lärde jag mig att alla vuxna män hälsade vuxna kvinnor genom att lyfta på mössan eller hatten. Varför görs det inte i dag?

Efter detta var det så dags för julmaten. Av den minns jag inte mycket annat än att det fanns både köttbullar och prinskorv som i dag.

Ibland hände det att vi barn tillsammans med någon eller några vuxna samlades och sjöng julvisor. Detta var som sagt innan man hade någon TV, så vad skulle man göra?

Till slut blev det då dags. Julklappar skulle delas ut. Nu skulle tomten komma. Spänningen steg. Inte för att vi trodde på tomten, nej vi väntade på att tomten skulle tappa sitt ansikte som han gjort året innan. På den tiden räckte det att man satte på sig en tomtemask, dvs ett tomteansikte med vidhängande skägg och luva för att förvandla sig till tomten. Att fråga om snälla barn och samtidigt böja sig ned för att rota i säcken blev ofta en ödesdiger kombination för den stackars tomten, men vi barn hade roligt.

Så fick man då sina julklappar – två eller möjligen tre. Man öppnade klapparna och tackade för varje klapp genom att ta i hand och bocka.

Självklar fick våra föräldrar julklappar av oss. Ofta handlade det om paket där inslagningen kanske inte var den snyggaste och där papperet och snöret inte alltid kom så bra överens, men vi hade gjort det själva och det var vi stolta över. Innehållet var ofta något man gjort i slöjden eller på nån pysselstund i skolan. Föräldrarna tyckte alltid att julklapparna var fina och att de verkligen skulle komma till användning. Att detta var en uppenbar lögn har man ju förstått senare i livet då ens egna barn kommit hemsläpande med både det ena och det andra från skolan som present till sin far eller mor.

Så få julklappar undrar någon?

Ja, på denna tid var det inte mängden som räknades, det var tanken. Vi hade inte så många leksaker. Själv hade jag bara två – en tallkotte och en spik, och spiken fick jag bara leka med på helgerna. Inga barn tror på mig när jag berättar det idag.

Ok. Jag överdrev lite, men ni fattar innebörden.

Ja, så kunde julaftonen upplevas i slutet på 1950-talet.