Franciskanerklostret

Ett av Enköpings minnen från medeltiden är klosterruinen på Munksundet. Då klostret anlades, troligen i mitten av 1200-talet, gick Mälarens vatten mycket högre upp än i dag. Den kulle där ruinen i dag kan ses, var då en ö i den vik av Mälaren som gick ända upp till staden.
Munkarna tillhörde franciskanerorden som var en tiggarorden och levde mest på gåvor och donationer. Munkarna kallades även ”gråbröder”. Den första kända donationen till kloster är från 1275. År 1278 skall Magnus Ladulås ha överlåtit hela ön till klostret. De uppgifter man kan finna om denna överlåtelse är dock osäkra.

Ärkebiskop Lars som innehade sin post 1255 – 1267 önskade att få bli begravd i klostret. Någon grav som kan knytas till honom har man dock ej funnit, men han kan möjligen ha varit den som anlade klostret. Förutom ärkebiskop Lars finns inte så mång namn i källorna som kan knytas till klostret. Några klosterföreståndare finns nämnda, men endast från 1400-talet och 1500-talet.
På Enköpings Museum finns en modell uppbyggd som visar hur klostret troligen såg ut då det var helt utbyggt. Från början fanns i stort sett endast klosterkyrkan som utgjorde den norra längan på det slutligen färdiga klostret. Helt klar blev det förmodligen inte förrän år 1487.

Att klostret anlades så nära staden kan ha berott på att munkarnas huvudsakliga uppgift var att ta hand om människor som led av sjukdomar – inte minst spetälska (lepra).
Några rikedomar lär inte klostret ha tillskansat sig – utifrån de fynd man gjort vid utgrävningar. Under reformationen stängdes kloster (omkring 1540). Då hade det under tiden närmast enbart fungerat som hospital. Under slutet av 1500-talet användes byggnaden som salpetersjuderi och det revs slutligen på 1600-talet.