Krogar och andra näringsställen

Om brännvin

Intag av alkoholhaltiga drycker har länge varit en del av det svenska samhället. Öl och vin har funnits på borden sedan långt tillbaka. Öl i de lägre samhällsklasserna och vin bland de bättre bemedlade. Människor har druckit sig berusade så länge dessa drycker funnits tillgängliga. Brännvin framställdes först genom ”bränning” av vin dvs destillation av vin. Produkten blev dyr och därmed svår att komma över och användes till annat än som dryck bl.a till kruttillverkning. Först när konsten att framställa brännvinet från spannmål eller potatis startade det stora intaget av brännvin bland den breda allmänheten. Man brände hemma till husbehov eller försäljning. Brännvin blev en del av det dagliga livet. När försök gjordes från högre ort för att stoppa hembrännandet var det inte i första hand för att minska supandet. Man hade insett att det fanns pengar att tjäna på framställning och försäljning av den begärliga varan. Gustaf III förbjöd under 1770-talet hembränningen. I stället byggdes kronobrännerier runt om i landet. Staten skulle ha kontrollen över tillverkningen och därmed även inkassera vinsterna.
Förbudet orsakade missnöje ute i landet. Upplopp och protester följde – vissa med dödlig utgång. Dessvärre visade det sig snart att det ändå brändes hemma ute i landet. Kronobrännerierna blev snart olönsamma. Försök gjordes på olika sätt att återta kontrollen, bl.a med möjligheten att, mot en avgift, få bränna en viss mängd hemma. Detta rann ut i sanden och när 1800-talet tog sin början var man i stort sett tillbaka på ruta ett. År 1809 blev det åter tillåtet att bränna hemma mot en avgift och supandet tog åter fart.
Exakt hur många krogar i Enköping där brännvin serverades under 1700-talet och i början av 1800-talet är okänt, men ett brev från landshövdingen till magistraten avslöjar att han tyckte de var för många och att en undersökning borde göras huruvida alla dessa var nödvändiga. Om denna undersökning kom till stånd och hur resultatet i så fall såg ut avslöjar dessvärre inte källorna i arkiven. År 1812 skall det ha funnits 15 krogar i staden.

RÄTTEN ATT BRÄNNA BRÄNNVIN
Enligt ett dokument ur magistratens arkiv för 1814 hade 30 borgare eller borgaränkor tillåtelse att bränna brännvin. Hur många som utnyttjade denna förmån är okänt, men det var vanligt att rättighetsinnehavare arrenderade ut denna rättighet. Att borgaränkor tilldelades en sådan rättighet var ett sätt för staden att säkerställa deras försörjning efter mannens död.
På samma sätt fungerade tillståndet att öppna krog. Även bland de som tilldelades krogrättighet fanns borgaränkor vilka ofta arrenderade ut rättigheten till någon annan. Tilldelandet av krogrättighet lämnades av magistraten och hur dessa diskussioner gick till är oklart, åtminstone i början av 1800-talet. År 1815 ansökte exempelvis stadsbetjänten Lars Sjöstedt om att få tillstånd att öppna och driva en krog, vilket magistraten beviljade. Stadsbetjänten var stadens poliskonstapel och för oss i dag känns detta naturligtvis fel. Anledningen till att magistraten tog detta beslut torde bero på att detta var ett sätt för stadsbetjänten att försörja sig. Han var nämligen inte heltidsanställd av staden. Att i stället ge honom en rimlig lön var uppenbarligen inget alternativ. Även stadsvaktmästaren Eric Åhlén hade tilldelats denna rättighet, men fråntogs den efter att landshövdingen ingripit med förklaringen att den som i sin tjänst skall ha uppsikt över stadens krogar och näringsställen med avseende på oordning och stök inte kunde syssla med en sådan verksamhet. Stadsvaktmästaren var också en slags polis och stadsbetjäntens överordnade. Noteras bör att det var stadsvaktmästarens egen bror, skepparen Anders Åhlén, som gjort landshövdingen uppmärksam på detta, som han ansåg, missförhållande. Huruvida stadsbetjänten Sjöstedt fick behålla sitt tillstånd är okänt. Att utskänkning och försäljning av brännvin i första hand sågs som en möjlighet till försörjning visar fler exempel från arkiven. År 1817 fick färgaren Bolin i Enköping tillstånd att öppna en krog vid västra tullen. I hans ansökan framhävde han att detta skulle vara ett bra sätt att försörja familjen med hustru och sex barn. Att det dracks mycket brännvin under 1800-talet är alla experter eniga om. Någon tillförlitlig statistik finns ej att tillgå från början av seklet, men på 1830-talet beräknas vuxna mäns dagliga konsumtion ha uppgått till ungefär 3 dl dvs 5 – 6 ordentliga supar. Kvinnor drack, som sagt, sällan brännvin och unga män under 18 år syns sällan i domstolsarkiven vad gäller domar angående fylleri. Åtminstone vad gäller Enköping.
Brännvinet kostade visserligen, men priset var överkomligt. Enligt en lista kan man läsa om priset på brännvin vid Enköpings gästgivargård år 1826. En kanna (ca 2,6 liter) kostade knappt en riksdaler. Som jämförelse låg värdet av ett dagsverke under denna tid på ungefär 1,5 riksdaler. Omräknat blir alltså priset på 2,6 liter brännvin under en dagslön.

ENKÖPINGS SPRITVARUBOLAG AB
Från magistratens sida bestod kontrollen av alkoholförsäljningen i utdelanden av dessa tillstånd samt beslut om antalet utskänkningsställen i staden. I början av seklet är antalet, som tidigare nämnts okänt, men efter 1860 låg de konstant på 6 stycken.
På 1850-talet lade man från statens sida extra skatt på brännvinet och år 1860 förbjöds all hembränning. Staten tog kontroll över tillverkningen och håvade samtidigt in inkomster i form av skatter och avgifter från de som fått tillstånd att driva brännerier. Det finns statistik på hur mycket som tillverkades i landet, men de siffrorna betyder inte så mycket om man vill uppskatta hur mycket som dracks. Hembränningen var, trots lagar och bestämmelser, allmänt förekommande. I Enköping bildades år 1879 ”Enköpings spritvarubolag AB”, som fick ensamrätt på brännvinshandeln i staden. Bolaget ägdes till hälften av staden och hälften av privata intressen. Man kan utan tvekan notera att inkomsterna från detta bolag skulle komma att vara viktiga för stadens ekonomi. Under flera år utgjorde inkomsterna från bolaget runt en tredjedel av stadens totala inkomst. Stadens inkomster i form av avgifter och arrenden avseende brännvinsbränningen hade även tidigare varit av betydelse. När man i slutet på 1850-talet planerade för en ny läroverksbyggnad beslöt man att ta ett lån samt att öronmärka en viss summa av brännvinsinkomsterna till avbetalning av detta lån. Läroverksbyggnaden står ännu kvar i Kyrkbacken och har under alla år varit till stor nytta för staden. Få har emellertid varit medvetna om att bygget gjordes med hjälp av stadens inkomster från brännvinsförsäljning.
Att man i delägarelistan i detta bolag hittar flera av Enköpings ledande handelsmän är knappast förvånade, men i dag höjer vi kanske på ögonbrynen då vi upptäcker att även doktor Westerlund, rektor Grafström vid läroverket, kollegan Rönnqvist vid läroverket, provinsialläkaren Ihrfors, kyrkoherde Hjärpe m fl finns med på nämnda lista.
Att läkare, lärare och präster tjänade pengar på att sälja brännvin till allmänheten var, under denna tid, inte något man kände någon tveksamhet inför. Visst var alla medvetna om att det dracks för mycket brännvin och att människor och familjer for illa, men man såg det inte som ett samhällsproblem på det sättet vi gör i dag. Man resonerade mer i termer av det personliga ansvaret. Den som fördärvade sitt liv genom att supa kunde lätt, på egen hand, lösa problemet genom att helt enkelt sluta, menade man. Svårare var det inte. Begreppet alkoholism lyser med sin frånvaro i de dåtida dokumenten.
Att brännvinsdrickandet utgjorde ett problem i det dåtida samhället råder det emellertid ingen tvekan om. Utan spriten hade definitivt stadens domböcker blivit avsevärt tunnare. Av alla brottmål som avhandlades vid rådhusrätten i Enköping under 1800-talet handlade ungefär 40% om fylleri eller misshandel och slagsmål i samband med fylleri. Att häva i sig brännvin på krogarna var en självklarhet. En man som var en notorisk drinkare stod inför rätta för fylleri och uppmanades att sluta drickandet och att man inte ville se honom i rättssalen igen anklagad för fylleri. Mannen svarade: ”Var skall man vara full om inte på krogen?”
Antalet mål i Enköpings domböcker rörande livet på stadens krogar är alltså stort. Här kommer några exempel.

Hot med okvädingsord och sabel

Att någon under brännvinets berusning kommit i delo med andra, utbrustit i hotelser och nedsättande tillmälen, är föga anmärkningsvärt. Brännvinet kan som bekant lätt rasera de murar på vilket ett någorlunda friktionsfritt förhållande medborgare emellan vilar. Små förtretelser som vi i vårt alldagliga liv, oftast med en suck eller en axelryckning, vänder ryggen åt, kan i brännvinets våld växa till ett oöverstigligt hinder för ett någorlunda anständigt och städat uppträde gentemot omgivningen. Därom är exemplen legio.
Ett sådant kan hämtas från den 13 januari år 1831 i Enköping. Vintermarknaden var i full gång och på änkan Hjortsbergs krog var många människor samlade. Bland gästerna fanns stadsvaktmästaren Petter Olenius och gårdsfogden Abraham Hjortsberg från Gäddeholm i Västmanland. De hade träffats redan ute på gatan och inkommit på krogen samtidigt. Som de flesta andra i krogrummet var de där för att få sig en sup. Man kan föranledas att tro att Olenius därför inte var närvarande å tjänstens vägnar, men så var faktiskt fallet. Att under tjänsteutövning ta en sup eller två var tillåtet. Att låta det övergå i berusning var däremot mot reglementet. Det var marknad och stadsvaktmästaren var självklart i tjänst då han var en del av stadens polisstyrka.
Lindrigt nykter var däremot gårdsfogden Abraham Hjortsberg från Gäddeholm i Västmanland. Han hade anlänt till staden med häst och släde, förmodligen med anledning av den pågående marknaden.
Änkan Hjortsberg hette Sara Köpsén och var änka efter krögaren Olof Hjortsberg. Gårdfogden Hjortsberg och krögaren Olof Hjortsberg var, trots namnet, inte närmare släkt med varandra. Efternamnet lär med all säkerhet härstamma från Hjortsberga i Teda socken, dit båda hade anknytning i tidigare generationer. Att gårdsfogden Hjortsberg befann sig på änkan Hjortsbergs krog i Enköping denna vinterdag var troligen inget annat än en ren slump och hade således inget med deras eventuella släktskap att göra. Abraham Hjortsberg verkar ha varit på dåligt humör denna dag. Detta faktum samt hans onyktra tillstånd skulle komma att påverka händelserna på änkan Hjortsbergs krog denna dag.
Olenius och Abraham Hjortsberg kom i samspråk och ganska snart höjdes intensiteten i samtalet. Som vanligt när de inblandade i en tvist avger sina vittnesmål, skiljer sig dessa något, inte minst om minst en av parterna befunnit sig i onyktert tillstånd. Sålunda hävdade Hjortsberg att Olenius lovat honom en sup, men vägrat uppfylla detta löfte. Stadsvaktmästare Olenius avfärdade detta som en lögn. Någon sup hade han inte utlovat.

EN SKETEN VAKTMÄSTARE
Det fanns gott om vittnen på krogen och en sammanfattning av dessa som framfördes vid den efterföljande rättegången blir som följer:
Hjortsberg hade blivit uppbragt, utfarit i skällsord samt givit Olenius två knuffar i bröstet med sin knytnäve. Olenius upplyste då att han var stadsvaktmästare i staden och hotat Hjortsberg med arresten, varvid denne utropade:
”Du lusrygg! Hvad är du för en skitdjefvul, en sketen vaktmästare i Enköping. Hvad är det för slag?!”
Därefter sprang han ut till sin släde och återkom med en sabel och gick till anfall mot Olenius, som tvingades ducka och vika undan.
Hjortsberg hade enligt ett vittne varit ”ganska upphetsad och vild till sinnes.”
Med sabeln i högsta hugg hade han sedan lämnat krogen. Ett av vittnena hade försökt hindra honom att ge sig av i sin släde, men misslyckats. Hjortsberg kom senare att ställas inför rätten. Då de vittnen som förhördes under förhandlingarna var ganska eniga om händelseförloppet, lönade det sig föga för honom att neka till brotten. Sålunda dömdes han för marknadsbrott till böter på drygt tre riksdaler, för knuffarna en riksdaler, för okvädingsorden 16 skilling och för hotet med sabeln, eller ”i oträngt mål blottat svärd”, som man uttryckte det, drygt 6 riksdaler. Den totala summan uppgick till drygt 11 riksdaler banco. Olenius var gift och hade tre döttrar. Han flyttade senare till Fresta och vidare till Järfälla där han dog på fattighuset år 1850 i en ålder av 57 år. De sista åren verkar han inte ha bott med sin familj som vid hans död fanns i Kungsåra.

Sara Köpsén, eller änkan Hjortsberg, som hon i de flesta fall kallades i dokumenten efter mannens död, hade tillsammans med sin man och efter hans död, i sammanlagt femtio år, drivit krogrörelse i Enköping ända fram till sin död år 1866. I gården, som låg vid Kungsgatan nedanför torget, hade hon även bedrivit vinhandel, gästgiveri och hotellrörelse. Lokalen på Kungsgatan, eller Stora Gatan, som man sade, var under många år Enköpings nöjescentrum. Sara själv förekommer på några ställen i arkiven. Vid några tillfällen har hon dömts till böter för att ha salufört illasmakande öl och svagdricka. Och vid ett annat hade hon uteblivit som kallat vittne till en domstolsförhandling, vilket var straffbart.
År 1832 kom hon i konflikt med stadens utsände under en brandsyn. Alla gårdar i staden genomgick brandsyn årligen då brandsäkerheten kontrollerades. Vid synen tyckte hon att syningsmannen rådman Sundström var lite väl hård då han påpekade brister i brandsäkerheten. Han hade en sotare med sig som ansåg att en av hennes spisar inte uppfyllde kraven. Hon lät då meddela att sotaren skulle vara tyst samt att han var en kanalje som borde utkastas ur staden. Sundström svarade att sotaren var viktigare för staden än en krögerska. Därmed var konflikten ett faktum. En del okvädingsord utkastades, men vid domstolsförhandlingarna som följde kunde inget bevisas, varför varken hon eller Sundström dömdes.Huruvida vi, utifrån detta fall, kan påstå att Sara Köpsén skulle ha haft ett häftigt humör eller ha varit stridslysten är osäkert. Att gårdsägare blev osams med syningsmän under brandsyn var inte ovanligt. Syningsmännen hade sina regler att följa och kunde kanske i vissa fall vara onödigt hårda och gårdsägarna önskade naturligtvis så få anmärkningar som möjligt. Alla fel måste åtgärdas och det kostade pengarSara Köpséns yngsta dotter - Sofia Eugenia - gift Tunelli - tog över rörelsen efter att modern avlidit. I en annons år 1866 benämner hon lokalen ”Stadshotellet”. Den övergick att, i folkmun, kallats ”Hjortsbergs salong” till ”Tunellis salong”. Sofia Eugenia gifte senare om sig med handelsmannen Carl Johan Höfling varvid namnet ändrades till ”Höflings salong.” År 1873 sålde hon lokalen, men verksamheten fortsatte med baler, musikaftnar, teater mm även efter att stadshotellet tagit över som Enköpings nöjeslokal nummer ett.
År 1907 startade där Enköpings första egentliga biograf under namnet Enköpingsbiografen, men lokalen gick fortfarande under namnet ”Höflings salong.” Sofia Eugenia Hjortsberg, gick ur tiden år 1912.

Döden på gästgivargården I

Att ta sitt eget liv var under denna tid och i synnerhet tidigare i historien ingen handling som angick bara den enskilde personen. I 1734 års lag var självmord ett brott. Den döde fick inte ens begravas på kyrkogården. ”En själfspillning skall af skarprättaren till skogs föras, och i jord gräfwas,” som det uttrycks i lagtexten. Det var alltså skarprättaren som skulle se till att kroppen försvann – ingen präst, ingen kristen ritual, endast evig fördömelse. Den 31 november 1838 på morgonen var hållkarlen Brundins elvaårige son Adolf på väg mot gårdens avträde. Han fann att dörren var reglad inifrån. Han knackade och bultade på dörren men inget hände. Ingen verkade befinna sig där inne. Han kunde inte vänta längre så han petade upp låsregeln med en pinne.
Inne i avträdeshuset satt en man. Adolf konstaterade att mannen antingen sov eller var berusad. Han sprang genast för att hämta sin far som försökte att väcka mannen, men han kunde snart konstatera att denne var död. Stadsvaktmästaren tillkallades och vid en närmare undersökning fann man att den döde hade en snara runt halsen och att snaran var fäst i en märla i väggen. Hans ansikte var blåaktigt och allt tydde på att han hängt sig. Vid obduktionen senare, eller liköppningen som man sade under denna tid, fastslogs att det var frågan om ett självmord. Noteras bör att ingen närmare undersökning gjordes i avträdet då ingen misstanke fanns om att något brott hade begåtts. I dag skulle man säkert inte ha avfärdat tanken på ett eventuellt brott så lättvindigt. Den tidens polis ägde inga kunskaper i vad vi idag kallar forensik och brottsplatsundersökningar gjordes sälla.
Liköppningens resultat var innebar säkert en lättnad för både polis, stadsfiskal och rådhusrätt då någon ingående brottsutredning inte behövdes. Den döde hade en del dokument på sig. Dessa visade att han hette Johan Olof Nordeberg, var 35 år gammal och hade ett avskedspass från Svea Lifgardes Regemente. I passet fanns antecknat att han rest mellan Sigtuna, Uppsala, Västerås och Stockholm under det senaste året. Dessutom fanns bland dokumenten några arbetsintyg där men kunde läsa att han uppfört sig ärligt och nyktert.
Gästgivare Nordgren uppgav att han träffat mannen dagen innan och samtalat med honom. Han hade sagt att han kommit från Västerås. Mannen hade bett om att få låna pengar. Ett önskemål gästgivaren inte kunde gå med på. Senare hade han ätit och druckit på gästgivargården. Emellertid hade han ej blivit drucken. Förmodligen hade han på detta sätt gjort av med de sista av sina penningar. I hans fickor hade man endast funnit småmynt.
Rådhusrättens slutliga utslag blev föjande: ”F.d gardisten Johan Olof Nordebergs sinnesförfattning och förda wandel, inga skäl eller omständigheter förekommit de där gifva anledning att han af hufvudsvaghet, raseri eller annan sådan wånda eller genom någon annans handvärkan ljutit döden, utan att han med vilja och uppsåt medelst hängning sig lifvet afhändt. Nordeberg skall såsom själfspilling af skarprättaren till skogs föras och i jord gräfvas.”
Skarprättaren var antagligen Carl Vilhelm Hafström som under denna tid var gemensam bödel för Stockholm och Uppland.
Någon mer ingående efterforskning av den dödes identitet gjordes inte, om man skall tro vad som står i domboken. Inte heller gjorde man några försök att spåra hans familj. Senare under 1800-talet hade man förmodligen agerat något annorlunda och försökt få tag på den dödes anförvanter.
År 1838 såg man något annorlunda på självmördare. Att beröva sig sitt eget liv sågs som en stor synd och ett brott. Om den som försökt ta livet av sig själv överlevde väntade fängelse på vatten och bröd, eller spöstraff. Att bli av med ett självmordsfall så snabbt som möjligt verkar ha varit gängse vedertaget. De dokument man fann hos honom verkar man ha litat fullt ut på och inte ifrågasatt. Frågan är om den dödes identitet var den rätta. Någon med det namnet går ej att finna i arkiven. I protokollet från rådhusrätten står att han var född i Enköping år 1798, vilket i och för sig stämmer med uppgifterna i avskedspasset från Svea Lifgarde år 1833, där hans ålder angavs till 35 år. Problemet är att någon person född i Enköping år 1798 eller åren däromkring och som passar in på detta inte går att finna. Han kan ha bytt namn, men i så fall både förnamn och efternamn.

Döden på gästgivargården II

Tidigt på morgonen den 23 augusti år 1866 stod pigan på gästgivargården i Enköping – Lina Enander - utanför dörren till ett av gästgiveriets övernattnings-rum. Inne i rummet befann sig en resande vid namn Johan August Johansson. Hon hade själv tagit emot honom vid elvatiden kvällen innan. Han hade kommit med skjuts från Litslena och ämnade, enligt egen uppgift, resa tillbaka dagen därpå. Det var inte första gången denna morgon hon knackat på dörren, men då liksom nu, trots att hennes knackningar övergått i bultningar, förblev det tyst i rummet. Hon anade att allt inte stod rätt till ty den resande hade uppträtt något besynnerligt kvällen innan. Bara det faktum att han kommit från Litslena för att övernatta och sedan bege sig tillbaka verkade underligt, men hon var ju bara piga på gården och hade inte något vidare med det att göra.
Mannen hade bett om en cigarr samt bett henne stanna en stund med honom då han tyckte det var så ödsligt att vara ensam. Det kunde hon givetvis inte göra och innan hon lämnat honom sade han att han ville bli väckt vid sjutiden morgonen därpå.
Den unga pigan var för tillfälligt ensam på gästgivargården och hade ingen att rådfråga.
Vad skulle hon göra? Mannen som uppträdd så underligt och som ämnade resa med skjuts tillbaka till Litslena visade inga tecken på att vara vaken.
Fanns han kvar i rummet, eller hade han lämnat gästgiveriet under natten? Till slut tog hon mod till sig och kikade i dörrens nyckelhål. Hon kunde inte se mannen men till sin förskräckelse kunde hon se blod på golvet. En stund senare kunde dörren öppnas i närvaro av gästgivaren och en polisbetjänt. Johan August Johansson låg i sängen och varifrån blodet på golvet kommit rådde det ingen tvekan om. Hans strupe var uppskuren och i högra handen hade han en rakkniv. Efter en undersökning av den döda av stadsläkaren doktor Bark drogs slutsatsen att mannen hade själv berövat sig livet genom att skära sig i halsen. Bland hans tillhörigheter hittades en del dokument som avslöjade att den döde var e.o kammarskrivare och att han var son till förre nämndemannen Johan Johansson i Örby i Sala.
Något protokoll som nämner något om hur undersökningen av rummet gått till finns inte. Precis som i fallet ovan lyser all form av brottsplatsundersökning med sin frånvaro. Det skulle dröja ytterligare några decennier innan polisen i Enköping började inrikta sig på något sådant. Polisen var, under denna tid, främst ordningspolis och hade ingen utbildning. Att hålla ordning på gator och torg samt gripa misstänkta klarade man av, men att leta efter spår på en eventuell brottsplats låg utanför deras kompetens. I detta fall fanns inga tecken på att det skulle röra sig om något annat än ett självmord. All undersökning, utom av den dödes kropp, ansågs onödig. Att Johan August Johanssons död handlade om ett självmord och inget annat, måste fastställas i ett protokoll. Därför blev detta självmord ett fall för rådhusrätten.

Trots att fallet var klart i och med att man konstaterat att han tagit sitt eget liv, ville man ändå söka en förklaring till självmordet.
Man kallade in vittnen från Litslena där Johan August senast vistats. Flera av dessa vittnen berättade att han betett sig underligt och att de misstänkt att han var till sina sinnen rubbad. Hans bror Johan Axel anlände från Sala och vittnade om att Johan August de senaste två åren vistats hemma hos föräldrarna och att han under senaste tiden varit skygg och besynnerlig till sinnet samt haft underliga syner. Han hade också lidit av klen hälsa. Dessa vittnesmål styrkte misstanken att något inte hade stått rätt till, vilket torde ha varit en lättnad för alla inblandade. Att en, till synes, fullt frisk människa skulle ta sitt liv var svårt att acceptera. Även om synen på självspillingar, som man kallade det, var något mildare än under tidigare sekel, fanns ännu kvar rester från den tid då självmord betraktades som ett brott. Som avslutning på protokollet från rådhusrätten står skrivet att den döde skall ”i stillhet å kyrkogård jordfästas.”
Johan August var 32 år gammal vid sin död.

Öfverdåd å krogställe

Lördagen den 1 december år 1839 mellan klockan 7 och 8 på kvällen kom Anna Catharina Brink, hustru till ”afdragare Brink” in på hustru Lundins krogställe. Hennes man Jan Brinks yrke avslöjar att familjen Brink inte hade någon hög status i staden. En avdragares främsta uppgift var att ta hand om eller dra skinnet av döda kreatur. Det var en syssla som vanligtvis ålåg bödeln eller snarare hans medhjälpare ”rackaren”, men eftersom Enköping inte hade någon bödel vid denna tid, var detta göromål avdragarens ansvar. Allt som hade med bödlarnas eller rackarens arbetsuppgifter att göra, var oftast något man i övriga samhället såg ned på. Bakom detta låg förstås ett månghundraårigt misstroende emot mannen som verkställde avrättningar och som själv ej sällan var en benådad förbrytare. Nu finns det inslag i denna berättelse som avslöjar att alla delar av familjen Brink kanske inte brydde sig om att ligga lågt och inte utmana omgivningen allt för mycket. Det första som sticker ut är det faktum att hon gick på krogen en lördagskväll utan mannens sällskap. Hennes plats borde ha varit i hemmet med man och barn – en dotter på sex år. Inne på hustru Lundins krog mötte hon glasmästaren Carl Henrik Lenning - den andre huvudpersonen i det drama som nu skulle komma att spelas upp. De två var så olika som möjligt var.
Hon var född år 1793 i Ytterselaö socken i Södermanland och således 46 år gammal. Hon var dotter till en soldat och hade kommit till Enköping som ”änkan Ekblom” år 1822. Hon hade gift sig med den dåvarande drängen vid stadens gästgivaregård, Jan Olofsson Brink, i december år 1823. Då hade hon redan fått ett barn – sonen Jan Gustaf. Om Jan var far till barnet framgår ej helt säkert, men är troligt. Denne man tillhörde kanske inte gruppen drömprinsar om man får tro prästens anteckning om honom i husförhörslängden ” har barn med tvenne pigor i lofvat äktenskap” har han skrivit. Ett av dessa barn kan ha varit den lille Jan Gustaf. Tio år senare föddes dottern Sophia. Glasmästaren Carl Henrik Lenning (ibland stavat Länning) var son till en glasmästare i Uppsala. Han föddes år 1815 och skall ha kommit till Enköping år 1838 från Arboga, alltså året före händelserna på hustru Lundins Krog. Han hade ännu ingen familj. Det som hände denne lördagskväll på hustru Lundins krog finns väl dokumenterat i de vittnesmål som avgavs vid den rättegång som en vecka senare inleddes.

OKVÄDINGSORD OCH SLAGSMÅL
Genast när Anna Catharina Brink inkommit i krogrummet började Lenning, som redan befann sig i rummet, att verbalt antasta henne med smädelser och okvädingsord, varvid hon svarade med samma medel. Med tanke på denna omedelbara konflikt kan man med stor säkerhet anta att de två redan tidigare träffat på varandra och då råkat i osämja. Enligt Lenning berodde det hela på att hon spridit ut ett rykte i staden att han skulle med henne ha begått horsbrott, vilket enligt honom inte var sant. Hon hade på detta sätt berövat honom hans heder. Det var ett allvarligt brott hon anklagade honom för, och frågan är om det var med sanningen överensstämmande. Om hon verkligen menat allvar med sin anklagelse skulle det betyda att även hon hade begått ett brott och att hon såsom gift skulle ha straffats hårdast. Lenning hävdade dock att det var hon som spridit ut ryktet och att det var detta som orsakat det våldsamma uppträdet på krogen denna lördagskväll. Han hade nämligen, efter det att de två okvädat varandra, försökt att avlägsna henne från krogen. Hustru Brink lät sig dock icke så lätt motas undan. Hon stretade emot under högljudda protester. Vi vet inget om de två inblandades kroppsstorlekar, men Lenning var en ung man på 24 år och hans motståndare en 46 årig kvinna. Trots detta lyckades han inte i sitt uppsåt och han tvekade inte att ta till mer våld varför han gav henne två örfilar samt knuffade omkull henne på golvet. Inte heller detta verkade skrämma hustru Brink som fortsatte att ösa okvädingsord mot honom.
"Ville ni icka hafva mig?!” skall hon ha retsamt ha skrikit åt honom.
Lenning lyckades varken få henne ut ur krogen eller att få henne tyst, och det som startat som en häftig ordväxling växte nu till ett regelrätt slagsmål och enligt hustru Brink hade han sparkat henne där hon låg på golvet. Några sparkar hade dock inte noterats av de personer som senare kom att vittna vid rättegången, men ett vittne kunde inte utesluta att han åtminstone slagit henne. Vid rättegången påvisade hon blåmärken i ansiktet och hävdade att dessa var orsakade av Lenning. Dock kunde hon inte förevisa något läkarintyg varför rätten bortsåg från detta. Lenning kommenterade detta vid rättegången och förklarade att fru Brink säkert hade åsamkat sig själv dessa blåmärken ” hälst hustru Brink är allmänt känd för begifvenhhet på starka drycker,” som han uttryckte det. Så var det då sagt. Avdragaren Brinks hustru var inte endast en lögnerska, hon var även begiven på alkohol. Allt enligt glasmästare Lenning.

DIN TUSANDE DJEFVUL
Om detta med begivenheten på starka drycker var i överensstämmelse med verkligheten vet vi naturligtvis inte, men det finns inget i protokollen som visar att vare sig hon eller någon annan protesterat mot Lennings anklagelser vid rättegången. Att en kvinna och mor skulle ha missbrukat alkohol under denna tid var mycket sällsynt om man får tro arkiven. Att vara berusad på allmän plats var, som tidigare nämnts, ett brott och ledde till böter. Man får dock leta mycket länge i domböckernas rättegångsprotokoll innan man träffar på kvinnor som dömts för detta. Anna Catharina Brink finns inte nämnd i något sådant sammanhang. Detta hindrar emellertid inte att Lenning kan ha haft rätt i sina anklagelser. Det vi kan se i domböckerna är endast de fall som lett till åtal och dom. Vad som försiggick inom hemmets väggar är förr oss fördolt. Man kan nog med fog påstå att Anna Catharina Brink inte uppträdde på det sätt man förväntade sig av en kvinna under denna tid. Bara det faktum att hon befann sig på krogen en lördagskväll utan sin man var minst sagt betänkligt. Hon borde ha varit hemma med sin man och sin sexåriga dotter. Klart är att hustru Brink inte kunde räknas bland de mest aktade kvinnorna i staden. Det tillhörde minsann inte vanligheterna att en kvinna hamnade i slagsmål med en man på en av stadens krogar. Nu var det visserligen Lenning som inlett slagsmålet, men alla okvädingsord hon vräkt ur sig avslöjade en hel del om hennes brist på insikt när det gällde den allmänt accepterade uppförandekoden för en kvinna under denna tid, eller också brydde hon sig inte. De ord hon gav till Lenning som avsked då hon ändå till slut lämnade krogen lämnade föga tvivel om hennes brist på allmänt förtroende.
”Hade jag dig utanför dörren så skulle jag sticka dig din tusande djefvel!”

I de närvarandes ögon var hon inte enbart en kvinna som spridit lögner och missbrukat alkohol, nu hade hon dessutom mordhotat Lenning. Visserligen tog hon tillbaka uttalandet vid rättegången under förklaring att de hade fallit av häftigt sinne och ej menat på allvar. Att Anna Catharina Brink var en kvinna med tvivelaktigt rykte bland borgerskapet i staden visas även av att ingen av de män som befann sig på krogen då slagsmålet utbröt, gjorde några ansatser att hjälpa henne. Att en vuxen man med våld gav sig på en kvinna i offentlig miljö var ytterst ovanligt. Gifta kvinnor var inte myndiga vid denna tid och ansågs inte på egen hand kunna fatta beslut utan mannens medgivande. Möjligen kunde man tänka sig att det kunde ske om någon av dem eller rent av båda var påverkade av alkohol vid tillfället. Dock finns det inga noteringar i protokollet att så skulle ha varit fallet denna lördagskväll på hustru Lundins krog. Inte ens stadsvaktmästare Wallinder, som befann sig i rummet ingrep, vilket måste anses något uppseendeväckande. Som stadsvaktmästare var han nämligen en del av stadens poliskår och därmed ansvarig för ordningen i staden.

Att skydda en ensam kvinna som utsattes för våld borde ha suttit i ryggmärgen på de närvarande männen, men ingen ingrep alltså. Detta kan svårligen tolkas på annat sätt än att hustru Brink var en kvinna med vilken man inte ville ha att göra. Det finns inget i stadens domböcker som tyder på att hon eller hennes man skulle ha något brottsligt förflutet. Domböckerna berättar å andra sidan inte allt om människors uppträde och det fanns, liksom det finns i dag, oskrivna regler och uppförandekoder i sociala sammanhang som alla förväntas följa. Att Anna Catharina Brink med råge överskridit dessa gränser råder inga tvivel om. Bara det faktum att hon vistades på krogen utan sin man var, som sagt, illa nog. Att hon öppet talat om sig själv och den unge glasmästaren gjorde inte saken bättre. Om de två nu hade begått detta ”horsbrott” – vilket Lenning med emfas förnekade – hörde det sannerligen inte till god sed att berätta om detta för hela staden. Hennes grova språk och högljudda hotelser hörde heller inte hemma i en sedesam kvinnas repertoar. Svordomar och knivhot hörde enbart de råbarkade busarna och det försupna slöddret till. Att allt för mycket avvika från vad som ansågs lämpligt behövde i sig inte betyda att man begick något brott, men kunde likväl innebära att man bestraffades från det lokala samhället med utfrysning och ofredande på olika sätt. Under den tid detta hände var det personliga anseendet i samhället mycket viktigare än i dag. Att försvara sin heder var något man förväntades göra och det var precis det glasmästare Lenning gjorde då han ansatte Anna Catharina Brink denna kväll på krogen. Att bli beskylld för horsbrott var allvarligt, vilket Lenning nogsamt noterade i den stämningsansökan han senare lämnade in mot fru Brink.
”Hwarmed jag ansåg mig att hon ej borde hafva den rätt att beröfwa min heder” som han skriver.

RÅDHUSRÄTTENS DOM
Att de övriga i krogrummet hade hört ryktena hon spridit om detta horsbrott är troligt. Hennes uppträde med okvädingsord, svordomar och mordhot styrkte säkert deras uppfattning om henne samt Lennings rätt att skydda sin heder. Möjligen var detta tillräckliga skäl för de övriga i krogrummet att inte ingripa till hustru Brinks fördel. Emellertid visade det sig att Lenning något överdrivit sin rätt att rädda sitt anseende. Hustru Brink lämnade även hon in en stämning där hon anklagade honom för misshandel och övervåld. Vid den påföljande rättegången togs båda stämningarna upp. Vittnen inkallades och efter att dessa hörts kunde rådhusrätten bilda sig en ganska klar bild över det som hänt på krogen mellan hustru Brink och glasmästare Lenning. Den 16 december kom så domstolens utslag.
”finner rådhusrätten det vara uplyst och styrkt att vid omstående tillfälle glasmästaren Lenning emot hustru Brink afgifvit ohöfiska och föraktlige utlåtanden, swurit och tillfogat henne 2 slag och 2 knuffar utan åkomma hvardan Lenning för detta sitt förhållande dömd till böter på 4 riksdaler banco.”
”Enär hustru Brink blifvit förevunnen till hafva under svordom emot Lenning utfarit i oqvädings ord och ohöfviska utlåtelser så varder hustru Brink för svordom och öfverdåd å krogställe dömd till böter på 2 riksdaler banco.”

Båda fick alltså böta för sitt uppträdande på krogen. Lennings böter blev högre med tanke på de utdelade slagen och knuffarna, men trots detta kan man anta att han ändå kände sig nöjd. Han hade näpst hustru Brink och offentligt försvarat sin heder. Det hade kostat några riksdaler, men det var det troligen värt. För Anna Catharina Brink däremot, blev rättens utslag knappast någon vinst. Tvärtom hade rätten fastslagit hennes opassande uppträdande. Det kunde ha varit värre. Hon hade kunnat blivit dömd även för de rykten hon utspridit om sig själv och glasmästare Lenning. Utspridande av falska rykten var nämligen även det ett brott. I dag skulle vi kanske tycka att Anna Catharina var en självständig kvinna som hävdade sin rätt och som valde att gå sina egna vägar. I 1830-talets samhälle var detta helt oacceptabelt. Måhända var hon född två sekel för tidigt.
Hur gick det sedan för de tvåinblandade i slagsmålet på krogen? Ingen av dem förekommer senare i något domstolsärende. Anna Catharina Brink, född Wallgren gick en våldsam död till mötes då hon stångades ihjäl av en tjur då hon arbetade i Krägga i Övergrans socken den 9 september år 1844. Glasmästare Carl Henrik Lenning bodde kvar i Enköping till sin död den 23 februari år 1848. Enligt död- och begravningsboken var orsaken ”wattusot”. Han blev endast 33 år gammal och hade vid sin död ingen familj.

Utöfvat köttsligt umgänge å krog

En förmodlig ganska vanligt förekommande händelse både i Enköping och annorstädes vad som gick under benämningen ”horsbrott”, det vill säga sexuella förbindelser utanför äktenskapet. Ända sedan vårt land kristnades och lagar började nedtecknas har samlivet mellan människor reglerats. Horsbrott, som man sade, har ända fram till år 1865, då en ny strafflag trädde i kraft, funnits med i lagboken. I 1734 års lag delades horsbrotten in i tre grader:
Lönskaläge om båda var ogifta
Enkelt, eller enfalt hor, om en av parterna var gift
Dubbelt, eller tvåfalt hor, om båda var gifta på var sitt håll
För lönskaläge dömdes båda till böter. Mannen bötade dubbelt så mycket som kvinnan. År 1810 togs böterna bort för kvinnorna om det inte var frågan om tredje resan eller fler. Kvar blev emellertid böterna till kyrkan som alltid betalades vid horsbrott. För enkelt hor steg böterna väsentligt då en av parterna var gift. Någon skillnad för mannen eller kvinnan fanns inte i straffskalan. Båda straffades med böter, men den som var gift bötade dubbelt så mycket som den ogifte. I lagboken från 1734 var straffet kortfattat för dubbelt hor. Båda straffades med döden. Detta hårda straff togs dock bort ut lagboken redan år 1779 och ersattes med böter eller fängelse på vatten och bröd.
I domböckerna är brott mot dessa lagar inte ovanliga, men mörkertalet är sannolikt stort. För en fällande dom krävdes vittnen om de två inblandade nekade. Undantaget är givetvis om umgänget slutade i en graviditet. För kvinnan var det, av förståeliga skäl, svårt att komma undan i sådana fall. Mycket sällan finns vittnen till dessa brott, men det finns undantag. Ett sådan kan hämtas från Enköpings dombok från år 1846. Det handlar om den förre trumpetaren Pehr Lundqvist från Simtuna, som var gift, och den ogifta Maria Carlsdotter, som i domboken uppges komma från Enköping eller Litslena.
Detta köttsliga umgänge skulle ha skett natten till den 18 juni detta år på Ulrica Carlsdotters krog i Enköping. I protokollet tituleras Maria Carlsdotter ”kvinnspersonen”, en etikett man satte på kvinnor med dåligt rykte – hon kan ha varit dömd för brott tidigare eller levde ett liv i utkanten av den samhälleliga gemenskapen. Lundqvist hade övernattat på golvet i krogrummet tillsammans med Maria Carlsdotter och två arbetskarlar. Ett av vittnena, som framträdde vid rättegången, var drängen Mikael Carlsson, som bodde i ett rum invid krogen. Han utkom, av någon anledning, ur sitt rum och steg in i krogrummet. Där såg han att Lundqvist och Maria Carlsdotter idkade köttsligt umgänge.
Krögerskan Ulrica Carlsdotter anlände även hon in i krogrummet. Hennes vittnesmål överensstämmer med förra vittnets. Saken var klar. Med två vittnen till händelsen var det ingen idé att neka. Den som lämnat in stämningen mot de båda var Pehr Lundqvists hustru som uppenbarligen kände till vad som inträffat. Vi vet inget om förhållandet i äktenskapet mellan Pehr och hans hustru, men att hon inte tänkte förlåta sin man står klart. Otrohet i äktenskapet var en av få anledningar till skilsmässa under denna tid. Att hon stämt sin man inför rätten kan väl tas som ett tecken på att hon inte var främmande inför tanken på skilsmässa.

Husförhörslängden för Simtuna socken avslöjar mycket riktigt att paret skiljdes. För Pehr gick det inget vidare. Han tituleras ”lösdrivaren”, vilket betyder att han varken hade fast bostad eller arbete. Han dog år 1860 i Tillinge där hans exakta vistelseort också var okänd. Vad gäller Maria Carlsdotter uppges att hon var född i Litslena och att hon vid detta tillfälle år 1846 skulle ha varit femtiotre år gammal. Någon som passar in på dessa uppgifter går ej att finna, varken i Enköping eller Litslena. Förklaringen till detta kan vara att hon ej uppgivit sitt rätta namn eller födelsedata. Åter igen träffar vi på en person som vi ha svårt att identifiera utifrån de arkiv som finns tillgängliga.
Kanske fanns det en eller annan anledning till att rådhusrätten benämnde henne ”kvinnspersonen”. Personer som levt ett liv utanför den samhälleliga gemenskapen är ofta svåra att följa i arkivens källor. Krögerskan Ulrica Carlsdotter återfinns på några andra ställen i rådhusrättens protokoll. Året efter händelserna på hennes krog stod hon, tillsammans med några andra personer, inför rätta för olaga kortspel på hennes krog under gudstjänsttid.
Hur såg då domarna ut för de två inblandade. Båda dömdes för enkelt horsbrott då den ena av dem var gift. Han fick böta 26 riksdaler och hon 13 riksdaler. Dessutom ingick även böter till kyrkan på ungefär en riksdaler. Båda dömdes även till kyrkoplikt. Kyrkoplikten fanns, som tidigare nämnts, i två former. Uppenbar kyrkoplikt betydde att den dömde fick stå på pliktpallen under en gudstjänst och be om förlåtelse inför församlingen. Hemlig kyrkoplikt betydde att detta hände i sakristian inför prästen och några andra utvalda församlingsmedlemmar. I Pehrs och Marias fall blev det den hemliga varianten. Böterna på 26 respektive 13 riksdaler var så höga att ingen av dem förmodligen kunde betala dem, vilket gjorde att böterna omvandlades till fängelse på vatten och bröd. I Pehrs fall rörde det sig om 20 dygn och Marias 12.

Mannen med de många namnen

SKRÄDDARGESÄLL LINDGREN
Den 30 september 1850 inleddes en rättegång vid Enköpings rådhusrätt. Den kom att avslutas först efter två månader. Anledningen till att den drog ut på tiden och uppsköts flera gånger, var inte att fallet var speciellt komplicerat. Det rörde sig om en stöld av en plånbok innehållande 13 riksdaler, på änkan Hjortsbergs krog. Nej, orsaken till dröjsmålen var att den man som misstänktes för brottet och som placerats i häktet, var av okänd identitet. Förutom att neka till stölden uppgav han sig heta Carl Magnus Lindgren och vara skräddargesäll. Som bevis på detta uppvisade han ett pass utfärdat i Karlshamn. Före år 1860 kunde man inte resa utan pass i Sverige. Passet kunde utfärdas av borgmästaren eller någon av rådmännen om man kom från en stad och av landshövdingen, men även av kronofogde och länsman på landsbygden Att ge sig ut på resa utan pass var riskabelt. I värsta fall blev man gripen för lösdriveri. Till lands reste man med hållskjuts mellan gästgiverierna. Utan pass kunde man förvägras fortsatt resa med skjuts.
Det pass skräddargesällen Lindgren lämnade fram var dessvärre ofullständigt. Ett pass skulle innehålla innehavarens namn, titel/yrke, ålder, signalement samt resans slutmål och hur länge passet var giltigt. Lindgrens pass saknade signalementsdelen samt datum för utfärdandet. Signalementet var viktigt. Detta var under den tid då konsten att fotografera visserligen var känd, men ännu i sin linda så något fotografi fanns inte i passen. Utan signalement och datum för passet var det i stort sett värdelöst. Som gesäll borde Lindgren även ha varit försedd med ett gesällbrev, men även detta saknade han.
Magistraten i Enköping kunde välja mellan två vägar i sitt agerande:
1. Lindgren var en slarver som tappat bort dessa viktiga dokument.
2. Lindgren var inte den han uppgav sig vara.
Man lutade tveklöst mot alternativ 2.
Vad hade magistraten med detta att göra kan man fråga sig. Magistraten var den församling som styrde staden. Där satt borgmästaren som ordförande och till sin hjälp hade han rådmän, vars antal varierade under olika tider. Under 1800-talet var de för det mesta fem eller sex. Vad gäller passärenden, vilket ju här var fallet, låg ansvaret på magistraten. Att ärendet för tillfället låg hos rådhusrätten hade ingen betydelse. Rådhusrättens ledamöter var de samma som magistratens och borgmästaren satt som ordförande i båda. Gränsdragningen mellan rådhusrätten och magistraten var därför svår att göra. Går man längre tillbaka i tiden kan man se att ingen skillnad gjordes mellan de två institutionerna. Oavsett den misstänktes identitet hade man ändå ett rättegångsärende att utreda, så förhandlingarna startade med vittnesförhör från personer som varit närvarande på krogen.
Rådhusrätten stod sedan inför uppgiften att säkerställa identiteten på den anhållne. Detta kunde endast göras genom brevkontakt med magistraten i Karlshamn som, enligt den misstänkte, utfärdat passet. Detta skulle ta sin tid och man beredde sig på att uppskjuta rättegången i väntan på svaret.

SMEDSARBETARE HELLGREN ELLER BOSTRÖM
Mannen som kallade sig Lindgren förekom emellertid rådhusrättens agerande genom att erkänna att han hittat passet och att hans egentliga namn var Hellgren och att han var smedsarbetare, men ändrade sig ganska omgående och hävdade att han i verkligheten hette Carl Fredrik Boström och var född i Eskilstuna år 1817 samt att han arbetat som smedsarbetare på olika ställen, och erhållit ett pass från kronoarbetskåren på Rindö, men att han olyckligtvis tappat bort det. Han hade anlänt till Enköping för att sälja rakknivar på marknaden.
I rättegångsprotokollet antecknades hans signalement som följer:
Kroppslängd medelmåttig, stark kroppsbyggnad, mörkt hår, blå ögon, smalt ansikte och ett mindre ärr på vänstra sidan av näsan. Signalementet skulle bli viktigt som jämförelse med ett eventuellt sådant man kunde få från Rindö.
Att han påstod sig ha varit intagen i kronoarbetskåren öppnade en möjlighet för rådhusrätten. Till kronoarbetskåren skickades nämligen dömda personer, oftast för lösdriveri. Att inte ha ett arbete och fast bostad var under denna tid ett brott. Hade han varit intagen där skulle han naturligtvis finnas i deras register. Man beslöt att vända sig dit brevledes för att efterfråga nödiga dokument. Fortsatta rättegångsförhandlingar sköts därför upp. Vid nästa rättegångstillfälle hade dessvärre dessa efterfrågade dokument ännu ej anlänt. Förhandlingarna kom att handla om fortsatta vittnesförhör angående själva stölden eftersom den misstänkte förklarat sig oskyldig.
Vid återupptagandet av förhandlingarna den 21 september hade äntligen de saknade dokumenten kommit. Det handlade om ett prästbetyg för kronoarbetskarlen nummer 366 Carl Fredrik Boström. I detta kunde man läsa att han var född den 5 april 1817 i Eskilstuna, när han senast tagit nattvarden, var ogift och dömd för stöld år 1840 i Stockholm samt flera gånger för lösdriveri och därför hamnat i kronoarbetskåren på Rindö utanför Vaxholm. Vidare upplystes det att Carl Fredrik Boström år 1849 dömts till två års fängelse på Långholmen för andra resans stöld. Enligt signalementet som medföljde var denne Boström kortväxt (ca 155 cm), brunt hår och blå ögon samt trindlagt ansikte, vilket knappast stämde in på den man som satt i Enköpings häkte. Detta betydde att mannen som uppgav sig vara Carl Fredrik Boström uppenbarligen ljög om sin identitet. Dessutom borde han ju fortfarande ha suttit på Långholmen då strafftiden ännu inte gått ut.

BJÖRKMAN
Inför rådhusrätten i Enköping berättade då denne Carl Fredrik Boström att han egentligen hette Carl Johan Björkman och var född i Eksjö år 1817 och att han arbetat som smed på olika ställen i landet samt under några år varit i tjänst vid Svea Artilleriregemente, där han namngav en batterichef vilken han hänvisade till. Angående eventuella tidigare kontakter med rättsväsendet berättade han att han i början av år 1850 blivit dömd till 28 dygns fängelse på vatten och bröd för att ha misshandlat sin moder.
För rådhusrätten i Enköping började nu en ny vända med försök att få sig tillhanda sänt nödvändiga dokument. I detta fall från Eksjö och Svea Artilleriregemente. Rättegångsförhandlingarna blev därför uppskjutna ännu en gång. Vid nästa rättegångstillfälle, som var den 4 november hade handlingarna inkommit. Av det mannen som nu kallade sig Carl Johan Björkman berättat stämde det mesta, men hans namn var Johan Fredrik och inte Carl Johan och var född den 18 februari år 1817. Uppenbarligen hade han själv blivit så förvirrad av alla olika namn att han uppgett fel förnamn. Om detta verkligen var hans rätta namn. Från Svea artilleriregemente meddelades nämligen att någon batterichef med det namn Björkman uppgivit inte hade funnits därstädes.

WELANDER
Efter detta upplyste mannen som nyss kallat sig Björkman, att hans rätta namn var Carl August Welander och var född den 8 augusti år 1816 och att han var smedsarbetare.
Så var man då åter tillbaka till ruta ett och förhandlingarna sköts upp igen. Att den dömde verkligen var rätt person var viktigt. Eventuellt tidigare domar kunde, som redan nämnts, påverka senare domstolsutslag. I detta fall handlade det om stöld och där skärptes straffet för varje gång. Andra resans stöld medförde ett strängare straff än första resas osv.
När rådhusrätten samlades den 2 december 1850 för att meddela utslag i fallet med den stulna plånboken hade man uppenbarligen bestämt sig för att den man som stod inför rätta verkligen var Carl August Welander. Vad som låg bakom detta beslut framgår dessvärre ej i de dokument som kan återfinnas i arkiven. I domstolsutslaget kan man läsa att Welander döms för fjärde resans stöld till spöstraff, uppenbar kyrkoplikt i Enköpings kyrka samt arbete på Karlsborgs fästning ”all sin tid” dvs livstid. Emellertid blev han benådad 1864. Efter tre år i frihet var det dags igen. År 1867 dömdes han för femte resans stöld, naturligtvis till livstids fängelse. Att uppge ett falskt namn inför domstolen var uppenbarligen inget brott. Det var däremot att underteckna ett dokument med falskt namn. Att detta kunde ställa till omfattande besvär för rättsväsendet är tydligt i detta fall. Det här var ju långt före införandet av personnummer. Då och då dyker det upp fall med personer som uppger falskt namn inför domstolen, men Carl August Welander torde inneha ett rekord i detta förfarande. Om detta nu verkligen var hans rätta namn.

Polisman inför rätta

OLAGA KORTSPEL
Ordningsmakten i staden arbetade varje dag med att upprätthålla ordningen på gator och torg. Borgmästaren och rådmännen i rådhusrätten var verksamma året runt med rättegångsförhandlingar där män och kvinnor, som brutit mot lagar och förordningar, fick sina straff. Ingen tid fanns att slappna av och ibland överhopades man av ärenden. I den bästa av världar var dessa personer naturligtvis fläckfria och oförvitliga i tanke och handling, men verkligheten har dessvärre en tendens att avvika från vad man kunde önska sig. Under stundom händer det dessvärre att även polismän och andra representanter för rättsväsendet hamnar på fel sida om lagen. Söndagen den 28 mars år 1857, mellan kl 10 och 12 på förmiddagen, pågick kortspel på Ulrica Karlsdotters krog vid torget. Detta enligt gårdsägare Carlsson som sade sig sett det hela. Att detta senare kom att bli ett domstolsärende inför stadens rådhusrätt berodde på de dåtida lagarna. Brott begångna under högmässotiden på söndagar ansågs särskilt allvarliga och kallades sabbatsbrott. Enligt Carlsson hade kortspelet på krogen handlat om spel om pengar. Detta gick under beteckningen ”äventyrligt spel” i lagboken och var straffbart. Att begå ett sådant brott under högmässotid var alltså allvarligare än om det skett på annan tid. Det anmärkningsvärda i detta fall var att, enligt Carlsson, även stadsvaktmästare Johan Erik Brundin deltagit i spelet. Som stadsvaktmästare var han en del av polisorganisationen i staden och var tillsammans med poliskonstapeln – eller polisbetjenten, som titeln löd – stadens väktare mot oordning och kriminalitet. Om stadsvaktmästaren uteblev från högmässan kunde man kanske förvänta sig att detta berodde på att plikten som polisman förhindrade honom. Om gårdsägare Carlsson skulle visa sig ha rätt i sina beskyllningar skulle stadsvaktmästare Brundins tilltag anses synnerligen klandervärt. Brundin nekade dock bestämt till alla anklagelser. Han tvivlade på att Carlsson verkligen hade sett något kortspel, än mindre att Brundin själv deltagit. Han hävdade vid rättegången att allt var påhittat av Carlsson som under en längre tid velat skada honom. Nu visade det sig emellertid att fler vittnen sett vad som pågått på Ulrica Karlsdotters krog och rådhusrätten kom till slut fram till en fällande dom.
Brundin dömdes till böter på 6 riksdaler och 32 schilling. Ulrica Karlsdotter dömdes även hon till böter på samma belopp för att hon haft kännedom om kortspelet. Hon hade nämligen upplåtit ett rum intill själva krogrummet i samma byggnad till detta spel. Om hon varit medveten om att det spelades om pengar framgår inte av protokollen, men uppenbarligen ansåg man i rådhusrätten att även hon måste anses ansvarig och medverkande till detta brott. Denna dom var emellertid inte tillräcklig för att Brundin skulle förlora tjänsten som stadsvaktmästare.

STÖLD AV SPRIT?
Gårdsägare Carlsson var inte den ende i staden som kommit på kant med stadsvaktmästare Brundin. Året innan kortspelet på krogen genomfördes en rättegång där Brundin stod som anklagad för ett brott. Det var kopparslagargesällen Söderman som hade instämt Brundin för inbrott. Detta inbrott skulle ha skett på Anna Christina Petterssons krog i staden på midsommardagen 1845. Brundin hade då tillsammans med några bekanta, vid namn Forsberg respektive Nordström, vistats hemma hos honom. Han ville bjuda på ”något dricka” som han beskrev det. I själva verket handlade det om brännvin. Emellertid hade han inte några sådana starkvaror hemma, men detta löstes genom att han bjöd sina vänner till fru Petterssons krog. Dessvärre hade det visat sig att krogrummet varit stängt och låst då de hade anlänt. Där fanns även kopparslagargesällen Södermans om berättade följande i sitt vittnesmål: Han och de andra två hade lämnat Brundin vid dörren till krogrummet en stund med insikten att det inte skulle bli något brännvin. Brundin skall ha yttrat orden:
”Jag hittar väl på råd.”

Då de återvänt till Brundin var dörren öppen. Forsberg och Nordström hade följt med Brundin in i krogrummet där den sistnämnde genast plockat fram en flaska brännvin och bjöd de andra två. Söderman hade inte deltagit i brännvinsdrickandet. Hans uppfattning var att Brundin brutit sig in i krogrummet och där bjudit på brännvin som inte var hans. Att tilltaget hade skett under gudstjänsttiden i kyrkan hade gjort honom än mer upprörd. Allt detta resulterade i en stämning mot Brundin, inlämnad till rådhusrätten av Söderman i april, året efter. Varför han väntade så länge framgår inte av dokumenten i arkiven. Förklaringen kan ligga i att han var gesäll. Söderman var född i Östhammar och kan återfinnas under 1840-talet i både Södertälje, Linköping och Uppsala. Som gesäll var det vanligt att man vandrade och bytte uppehållsort där man var i tjänst hos någon mästare. Han var aldrig skriven i Enköping, men var uppenbarligen på besök vid midsommartid år 1845. Han lämnade staden och återkom ett drygt år senare. Att han vid detta besök skulle komma att lämna in en stämningsansökan mot Brundin fanns troligen inte i hans sinne och han hade sannolikt aldrig gjort det om han inte träffat på Brundin vid sitt besök året efter händelserna vid fru Petterssons krog. En dag i september stötte de ihop på torget. Söderman var, enligt vittnen, lindrigt nykter och mindes nu vad som hänt vid midsommartid föregående år. Han konfronterade Brundin med orden:
” Du går inte och dyrkar upp flera dörrar än du gjort!

Brundin som var i sällskap med andra, bland annat stadsfiskal Wallin, noterade Södermans ord, men reagerade inte. Han vände och lämnade stilla platsen. Förmodligen mindes han inte Söderman vid Anna Christina Petterssons krog från året innan. Söderman var som sagt inte nykter vid detta tillfälle och togs inte på allvar av vare sig Brundin eller hans sällskap. Gesällen hade inte gett sig utan följde efter och överöste Brundin med diverse okvädingsord. Hans upprördhet resulterade alltså i en stämningsansökan som lämnades in till rådhusrätten några dagar senare. Nu kom förhandlingarna i rådhusrätten inte att bli vad Söderman hoppats. Vittnen trädde nu fram vars vittnesmål kom att skjuta hans anklagelser i sank. Krögerskan Anna Christina Pettersson på vars krog Brundin bjudit sitt sällskap på brännvin berättade att hon inte hade något emot Brundins besök, även om krogen vid tillfället var stängd. Brundin besökte ofta hennes krog och brukade äta där. Något inbrott var det aldrig tal om. Brundin hade nämligen egen nyckel till krogrummet.
Kopparslagargesällen Carl Elias Söderman måste nu resignerad se sin insats mot Brundins tilltag att bryta sig in i krogen försvinna ut i det blå. Han hade försökt ställa upp för lag och ordning. Inbrott skulle givetvis beivras! Att en polisman gjorde sig skyldig till detta var naturligtvis, i hans ögon, än värre. Han hade i sin stämning krävt att Brundin skulle skiljas från sin tjänst. Nu visade det sig att han missuppfattat situationen vid hustru Petterssons krog. Det som hade sett ut som ett inbrott hade varit något helt annat. Han var en främling i Enköping. Hade han bott i staden hade han kanske känt till stadsvaktmästarens vanor och krögerskans välvilliga inställning till denne. Nu framstod han enbart som en drucken främmande gesäll som angripit stadens vaktmästare med osanningar och lögner. Resultatet av domstolsförhandlingarna blev att Brundin frikändes från alla anklagelser om inbrott. Söderman däremot dömdes till böter på 8 riksdaler sedan Brundin i sin tur inlämnat en stämning mot honom angående ”oqvädings- och smädelseord samt hotelser”.

SLAGSMÅL
Samma år stod åter stadsvaktmästare Brundin inför rätta. Han hade råkat i delo med smedsarbetaren Johan Persson från Eskilstuna vilket hade slutat med handgemäng. Det hade börjat med att Brundin bad att få se Perssons pass då de påträffade varandra på gästgivargården. Som främling i en stad kunde man räkna med att snart få visa sitt pass. Persson meddelade dock att han inte hade passet på sig. Det låg hemma i den bostad han för tillfället nyttjade. De kom överens om att bege sig till änkan Hörlings krog där han tillfälligtvis bodde. Väl framme vid dörren till det rum Persson hyrde ville denne dock inte släppa in Brundin. Kanske var det så att han saknade pass och hade räknat med att Brundin skulle nöja sig med förklaringen att han inte hade det med sig på gästgiveriet. Brundin gav dock inte med sig. Han var stadsvaktmästare och hade rätt att få se passet så han knuffade undan Persson för att ta sig in i rummet. Persson föll utför trappan men lyckades få tag i Brundins kläder med påföljd att denne följde honom i fallet. De två hamnade till slut ute på gatan. Persson skrek och ropade på hjälp för att Brundin slog honom liggande på marken. Inga vittnen kunde dock vidimera detta vid den rättegång som följde.
Resultatet av förhandlingarna i rådhusrätten blev att Persson dömdes för slagsmål med polisman under tjänsteutövning samt för skrik och oljud på gatan. Straffet blev böter på 71 riksdaler vilket måste anses som mycket hårt. Anledning till det väl tilltagna straffet var att brottet hade begåtts under marknaden och gick därför under beteckningen ”marknadsbrott”. Detta gjorde att straffet blev mycket strängare än om det skett vid annan tid. I domstolens utslag stod också att om Persson inte kunde betala böterna skulle dessa omvandlas till 28 dagars fängelse på vatten och bröd. Stadsvaktmästare Brundin gick emellertid inte ostraffad från denna rättegång. Han dömdes till böter på drygt 5 riksdaler för att ha knuffat Persson utför trappan. Hade Söderman stannat kvar i Enköping skulle han ha fått nöjet att uppleva att stadsvaktmästare Brundin skildes från sin tjänst år 1852. Om detta berodde på att han själv begärde avsked eller att han inte fick fortsatt förtroende bland borgerskapet avslöjar inte källorna, men att Brundin i sin egenskap av stadens polis flera gånger hamnat inför rätta och dömts till böter kan ju inte ha varit positivt för honom.

Om Brundin hade svårt att hålla sig inom lagens gränser är svårt att bedöma. I hans tjänsteutövning som polisman ingick tillgripande av våld om så nöden krävde. Det olaga kortspelet talar ett annat språk. Att ge sig in på sådana olagligheter som polisman måste tyda på ett något grumligt omdöme. Stadsvaktmästare och polisbetjänter hade ingen som helst utbildning under denna tid. De hämtades ur stadens befolkning och de enda krav man hade var att man inte fick vara för gammal och hade fört ett någorlunda förtroendeingivande leverne. Ingen av dem hade heller sin tjänst på heltid, varför arbetet ibland måhända togs något lättsinnigt. Efter sin tid som stadsvaktmästare startade han verksamhet som byggmästare i staden. Han kom att synas vid ett flertal tillfällen i stadens domböcker under 1880-talet. Det handlade om ekonomiska tvister, förskingring och brott mot brandföreskrifter mm. Han och hustrun varnades dessutom för missämja i äktenskapet år 1883. Livet hade inte varit gott mot Johan Erik Brundin och hans hustru Maria Sofia. De hade mellan åren 1852 och 1862 fått fyra barn varav endast yngste sonen Ernst Bernhard överlevde barndomen. Brundins tid som byggmästare slutade dessvärre i konkurs år 1893. Han gick ur tiden i oktober samma år i en ålder av 71 år. Namnet Brundin dyker upp på flera ställen i flera domböcker. Johan Eriks tre år äldre bror bodde också i Enköping. Han bedrev krogverksamhet under några år på 1850-talet, men förlorade krogrättigheterna sedan han brutit mot bestämmelserna angående krogrörelse. Bland annat hade han arrangerat och deltagit i ”äventyrligt spel”. Bröderna Brundin var uppenbarligen benägna på spel om pengar. År 1864 blev han dömd på dryga böter efter en stöld av smycken samt knivhot. Vidare fanns även deras far Per Erik Brundin i staden. Han arbetade som brandvakt, men förlorade sin tjänst år 1853 då han vid ett flertal tillfällen försummat sin tjänstgöring genom att utebli.

Enköpingshistoria - Bernt Lundh

Enköping