Enköping
Krogar och andra näringsställen
Om brännvin
Intag av alkoholhaltiga drycker har länge varit en del av det svenska samhället. Öl och vin har funnits på borden sedan långt tillbaka. Öl i de lägre samhällsklasserna och vin bland de bättre bemedlade. Människor har druckit sig berusade så länge dessa drycker funnits tillgängliga. Brännvin framställdes först genom ”bränning” av vin dvs destillation av vin. Produkten blev dyr och därmed svår att komma över och användes till annat än som dryck bl.a till kruttillverkning. Först när konsten att framställa brännvinet från spannmål eller potatis startade det stora intaget av brännvin bland den breda allmänheten. Man brände hemma till husbehov eller försäljning. Brännvin blev en del av det dagliga livet. När försök gjordes från högre ort för att stoppa hembrännandet var det inte i första hand för att minska supandet. Man hade insett att det fanns pengar att tjäna på framställning och försäljning av den begärliga varan. Gustaf III förbjöd under 1770-talet hembränningen. I stället byggdes kronobrännerier runt om i landet. Staten skulle ha kontrollen över tillverkningen och därmed även inkassera vinsterna.
Förbudet orsakade missnöje ute i landet. Upplopp och protester följde – vissa med dödlig utgång. Dessvärre visade det sig snart att det ändå brändes hemma ute i landet. Kronobrännerierna blev snart olönsamma. Försök gjordes på olika sätt att återta kontrollen, bl.a med möjligheten att, mot en avgift, få bränna en viss mängd hemma. Detta rann ut i sanden och när 1800-talet tog sin början var man i stort sett tillbaka på ruta ett. År 1809 blev det åter tillåtet att bränna hemma mot en avgift och supandet tog åter fart.
Exakt hur många krogar i Enköping där brännvin serverades under 1700-talet och i början av 1800-talet är okänt, men ett brev från landshövdingen till magistraten avslöjar att han tyckte de var för många och att en undersökning borde göras huruvida alla dessa var nödvändiga. Om denna undersökning kom till stånd och hur resultatet i så fall såg ut avslöjar dessvärre inte källorna i arkiven. År 1812 skall det ha funnits 15 krogar i staden.
RÄTTEN ATT BRÄNNA BRÄNNVIN
Enligt ett dokument ur magistratens arkiv för 1814 hade 30 borgare eller borgaränkor tillåtelse att bränna brännvin. Hur många som utnyttjade denna förmån är okänt, men det var vanligt att rättighetsinnehavare arrenderade ut denna rättighet. Att borgaränkor tilldelades en sådan rättighet var ett sätt för staden att säkerställa deras försörjning efter mannens död.
På samma sätt fungerade tillståndet att öppna krog. Även bland de som tilldelades krogrättighet fanns borgaränkor vilka ofta arrenderade ut rättigheten till någon annan. Tilldelandet av krogrättighet lämnades av magistraten och hur dessa diskussioner gick till är oklart, åtminstone i början av 1800-talet. År 1815 ansökte exempelvis stadsbetjänten Lars Sjöstedt om att få tillstånd att öppna och driva en krog, vilket magistraten beviljade. Stadsbetjänten var stadens poliskonstapel och för oss i dag känns detta naturligtvis fel. Anledningen till att magistraten tog detta beslut torde bero på att detta var ett sätt för stadsbetjänten att försörja sig. Han var nämligen inte heltidsanställd av staden. Att i stället ge honom en rimlig lön var uppenbarligen inget alternativ. Även stadsvaktmästaren Eric Åhlén hade tilldelats denna rättighet, men fråntogs den efter att landshövdingen ingripit med förklaringen att den som i sin tjänst skall ha uppsikt över stadens krogar och näringsställen med avseende på oordning och stök inte kunde syssla med en sådan verksamhet. Stadsvaktmästaren var också en slags polis och stadsbetjäntens överordnade. Noteras bör att det var stadsvaktmästarens egen bror, skepparen Anders Åhlén, som gjort landshövdingen uppmärksam på detta, som han ansåg, missförhållande. Huruvida stadsbetjänten Sjöstedt fick behålla sitt tillstånd är okänt. Att utskänkning och försäljning av brännvin i första hand sågs som en möjlighet till försörjning visar fler exempel från arkiven. År 1817 fick färgaren Bolin i Enköping tillstånd att öppna en krog vid västra tullen. I hans ansökan framhävde han att detta skulle vara ett bra sätt att försörja familjen med hustru och sex barn. Att det dracks mycket brännvin under 1800-talet är alla experter eniga om. Någon tillförlitlig statistik finns ej att tillgå från början av seklet, men på 1830-talet beräknas vuxna mäns dagliga konsumtion ha uppgått till ungefär 3 dl dvs 5 – 6 ordentliga supar. Kvinnor drack, som sagt, sällan brännvin och unga män under 18 år syns sällan i domstolsarkiven vad gäller domar angående fylleri. Åtminstone vad gäller Enköping.
Brännvinet kostade visserligen, men priset var överkomligt. Enligt en lista kan man läsa om priset på brännvin vid Enköpings gästgivargård år 1826. En kanna (ca 2,6 liter) kostade knappt en riksdaler. Som jämförelse låg värdet av ett dagsverke under denna tid på ungefär 1,5 riksdaler. Omräknat blir alltså priset på 2,6 liter brännvin under en dagslön.
ENKÖPINGS SPRITVARUBOLAG AB
Från magistratens sida bestod kontrollen av alkoholförsäljningen i utdelanden av dessa tillstånd samt beslut om antalet utskänkningsställen i staden. I början av seklet är antalet, som tidigare nämnts okänt, men efter 1860 låg de konstant på 6 stycken.
På 1850-talet lade man från statens sida extra skatt på brännvinet och år 1860 förbjöds all hembränning. Staten tog kontroll över tillverkningen och håvade samtidigt in inkomster i form av skatter och avgifter från de som fått tillstånd att driva brännerier. Det finns statistik på hur mycket som tillverkades i landet, men de siffrorna betyder inte så mycket om man vill uppskatta hur mycket som dracks. Hembränningen var, trots lagar och bestämmelser, allmänt förekommande. I Enköping bildades år 1879 ”Enköpings spritvarubolag AB”, som fick ensamrätt på brännvinshandeln i staden. Bolaget ägdes till hälften av staden och hälften av privata intressen. Man kan utan tvekan notera att inkomsterna från detta bolag skulle komma att vara viktiga för stadens ekonomi. Under flera år utgjorde inkomsterna från bolaget runt en tredjedel av stadens totala inkomst. Stadens inkomster i form av avgifter och arrenden avseende brännvinsbränningen hade även tidigare varit av betydelse. När man i slutet på 1850-talet planerade för en ny läroverksbyggnad beslöt man att ta ett lån samt att öronmärka en viss summa av brännvinsinkomsterna till avbetalning av detta lån. Läroverksbyggnaden står ännu kvar i Kyrkbacken och har under alla år varit till stor nytta för staden. Få har emellertid varit medvetna om att bygget gjordes med hjälp av stadens inkomster från brännvinsförsäljning.
Att man i delägarelistan i detta bolag hittar flera av Enköpings ledande handelsmän är knappast förvånade, men i dag höjer vi kanske på ögonbrynen då vi upptäcker att även doktor Westerlund, rektor Grafström vid läroverket, kollegan Rönnqvist vid läroverket, provinsialläkaren Ihrfors, kyrkoherde Hjärpe m fl finns med på nämnda lista.
Att läkare, lärare och präster tjänade pengar på att sälja brännvin till allmänheten var, under denna tid, inte något man kände någon tveksamhet inför. Visst var alla medvetna om att det dracks för mycket brännvin och att människor och familjer for illa, men man såg det inte som ett samhällsproblem på det sättet vi gör i dag. Man resonerade mer i termer av det personliga ansvaret. Den som fördärvade sitt liv genom att supa kunde lätt, på egen hand, lösa problemet genom att helt enkelt sluta, menade man. Svårare var det inte. Begreppet alkoholism lyser med sin frånvaro i de dåtida dokumenten.
Att brännvinsdrickandet utgjorde ett problem i det dåtida samhället råder det emellertid ingen tvekan om. Utan spriten hade definitivt stadens domböcker blivit avsevärt tunnare. Av alla brottmål som avhandlades vid rådhusrätten i Enköping under 1800-talet handlade ungefär 40% om fylleri eller misshandel och slagsmål i samband med fylleri. Att häva i sig brännvin på krogarna var en självklarhet. En man som var en notorisk drinkare stod inför rätta för fylleri och uppmanades att sluta drickandet och att man inte ville se honom i rättssalen igen anklagad för fylleri. Mannen svarade: ”Var skall man vara full om inte på krogen?”
Antalet mål i Enköpings domböcker rörande livet på stadens krogar är alltså stort. Här kommer några exempel.
*
Hot med okvädingsord och sabel
Att någon under brännvinets berusning kommit i delo med andra, utbrustit i hotelser och nedsättande tillmälen, är föga anmärkningsvärt. Brännvinet kan som bekant lätt rasera de murar på vilket ett någorlunda friktionsfritt förhållande medborgare emellan vilar. Små förtretelser som vi i vårt alldagliga liv, oftast med en suck eller en axelryckning, vänder ryggen åt, kan i brännvinets våld växa till ett oöverstigligt hinder för ett någorlunda anständigt och städat uppträde gentemot omgivningen. Därom är exemplen legio.
Ett sådant kan hämtas från den 13 januari år 1831 i Enköping. Vintermarknaden var i full gång och på änkan Hjortsbergs krog var många människor samlade. Bland gästerna fanns stadsvaktmästaren Petter Olenius och gårdsfogden Abraham Hjortsberg från Gäddeholm i Västmanland. De hade träffats redan ute på gatan och inkommit på krogen samtidigt. Som de flesta andra i krogrummet var de där för att få sig en sup. Man kan föranledas att tro att Olenius därför inte var närvarande å tjänstens vägnar, men så var faktiskt fallet. Att under tjänsteutövning ta en sup eller två var tillåtet. Att låta det övergå i berusning var däremot mot reglementet. Det var marknad och stadsvaktmästaren var självklart i tjänst då han var en del av stadens polisstyrka.
Lindrigt nykter var däremot gårdsfogden Abraham Hjortsberg från Gäddeholm i Västmanland. Han hade anlänt till staden med häst och släde, förmodligen med anledning av den pågående marknaden.
Änkan Hjortsberg hette Sara Köpsén och var änka efter krögaren Olof Hjortsberg. Gårdfogden Hjortsberg och krögaren Olof Hjortsberg var, trots namnet, inte närmare släkt med varandra. Efternamnet lär med all säkerhet härstamma från Hjortsberga i Teda socken, dit båda hade anknytning i tidigare generationer. Att gårdsfogden Hjortsberg befann sig på änkan Hjortsbergs krog i Enköping denna vinterdag var troligen inget annat än en ren slump och hade således inget med deras eventuella släktskap att göra. Abraham Hjortsberg verkar ha varit på dåligt humör denna dag. Detta faktum samt hans onyktra tillstånd skulle komma att påverka händelserna på änkan Hjortsbergs krog denna dag.
Olenius och Abraham Hjortsberg kom i samspråk och ganska snart höjdes intensiteten i samtalet. Som vanligt när de inblandade i en tvist avger sina vittnesmål, skiljer sig dessa något, inte minst om minst en av parterna befunnit sig i onyktert tillstånd. Sålunda hävdade Hjortsberg att Olenius lovat honom en sup, men vägrat uppfylla detta löfte. Stadsvaktmästare Olenius avfärdade detta som en lögn. Någon sup hade han inte utlovat.
EN SKETEN VAKTMÄSTARE
Det fanns gott om vittnen på krogen och en sammanfattning av dessa som framfördes vid den efterföljande rättegången blir som följer:
Hjortsberg hade blivit uppbragt, utfarit i skällsord samt givit Olenius två knuffar i bröstet med sin knytnäve. Olenius upplyste då att han var stadsvaktmästare i staden och hotat Hjortsberg med arresten, varvid denne utropade:
”Du lusrygg! Hvad är du för en skitdjefvul, en sketen vaktmästare i Enköping. Hvad är det för slag?!”
Därefter sprang han ut till sin släde och återkom med en sabel och gick till anfall mot Olenius, som tvingades ducka och vika undan.
Hjortsberg hade enligt ett vittne varit ”ganska upphetsad och vild till sinnes.”
Med sabeln i högsta hugg hade han sedan lämnat krogen. Ett av vittnena hade försökt hindra honom att ge sig av i sin släde, men misslyckats. Hjortsberg kom senare att ställas inför rätten. Då de vittnen som förhördes under förhandlingarna var ganska eniga om händelseförloppet, lönade det sig föga för honom att neka till brotten. Sålunda dömdes han för marknadsbrott till böter på drygt tre riksdaler, för knuffarna en riksdaler, för okvädingsorden 16 skilling och för hotet med sabeln, eller ”i oträngt mål blottat svärd”, som man uttryckte det, drygt 6 riksdaler. Den totala summan uppgick till drygt 11 riksdaler banco. Olenius var gift och hade tre döttrar. Han flyttade senare till Fresta och vidare till Järfälla där han dog på fattighuset år 1850 i en ålder av 57 år. De sista åren verkar han inte ha bott med sin familj som vid hans död fanns i Kungsåra.
Sara Köpsén, eller änkan Hjortsberg, som hon i de flesta fall kallades i dokumenten efter mannens död, hade tillsammans med sin man och efter hans död, i sammanlagt femtio år, drivit krogrörelse i Enköping ända fram till sin död år 1866. I gården, som låg vid Kungsgatan nedanför torget, hade hon även bedrivit vinhandel, gästgiveri och hotellrörelse. Lokalen på Kungsgatan, eller Stora Gatan, som man sade, var under många år Enköpings nöjescentrum. Sara själv förekommer på några ställen i arkiven. Vid några tillfällen har hon dömts till böter för att ha salufört illasmakande öl och svagdricka. Och vid ett annat hade hon uteblivit som kallat vittne till en domstolsförhandling, vilket var straffbart.
År 1832 kom hon i konflikt med stadens utsände under en brandsyn. Alla gårdar i staden genomgick brandsyn årligen då brandsäkerheten kontrollerades. Vid synen tyckte hon att syningsmannen rådman Sundström var lite väl hård då han påpekade brister i brandsäkerheten. Han hade en sotare med sig som ansåg att en av hennes spisar inte uppfyllde kraven. Hon lät då meddela att sotaren skulle vara tyst samt att han var en kanalje som borde utkastas ur staden. Sundström svarade att sotaren var viktigare för staden än en krögerska. Därmed var konflikten ett faktum. En del okvädingsord utkastades, men vid domstolsförhandlingarna som följde kunde inget bevisas, varför varken hon eller Sundström dömdes.Huruvida vi, utifrån detta fall, kan påstå att Sara Köpsén skulle ha haft ett häftigt humör eller ha varit stridslysten är osäkert. Att gårdsägare blev osams med syningsmän under brandsyn var inte ovanligt. Syningsmännen hade sina regler att följa och kunde kanske i vissa fall vara onödigt hårda och gårdsägarna önskade naturligtvis så få anmärkningar som möjligt. Alla fel måste åtgärdas och det kostade pengarSara Köpséns yngsta dotter - Sofia Eugenia - gift Tunelli - tog över rörelsen efter att modern avlidit. I en annons år 1866 benämner hon lokalen ”Stadshotellet”. Den övergick att, i folkmun, kallats ”Hjortsbergs salong” till ”Tunellis salong”. Sofia Eugenia gifte senare om sig med handelsmannen Carl Johan Höfling varvid namnet ändrades till ”Höflings salong.” År 1873 sålde hon lokalen, men verksamheten fortsatte med baler, musikaftnar, teater mm även efter att stadshotellet tagit över som Enköpings nöjeslokal nummer ett.
År 1907 startade där Enköpings första egentliga biograf under namnet Enköpingsbiografen, men lokalen gick fortfarande under namnet ”Höflings salong.” Sofia Eugenia Hjortsberg, gick ur tiden år 1912.
*
