Enköping
Mördare, dråpare och revolvermän
Mord har varit sällsynta i Enköping under 1700- och 1800-talen. Visst har människor (mest män) bragts om livet i olika konflikter, men det har nästan alltid handlat om dråp. Detta är inte på något sätt förvånande. Under denna tid var det tillåtet att gå beväpnad med både kniv och revolver i staden, och även om skjutningar var ovanliga så förekom de då och då, dock ej med dödlig utgång.
Nu skall vi ha i minnet att vi är hänvisade till de källor som finns i arkiven. Självklart har brott begåtts utan att någon upptäckt det – förmodligen inklusive mord. Flera mystiska dödsfall finns rapporterade i Enköping och är omskrivna i arkiven, men de har inte fastslagits som mord. Flera av dessa fall hade förmodligen fallit under rubriken mord om man hade använt de metoder och den kunskap som kriminaltekniker använder i dag, men dåtidens brottsplatsundersökningar var ytterst enkla, om de ens förekom. Konsten att ta fingeravtryck kom exempelvis först i början på 1900-talet. Gängkonflikter liknande dagens fanns inte. Organiserad brottslighet förekom möjligen i större städer. I Enköping lyser allt sådant med sin frånvaro. Möjligen kunde samarbete ske vid inbrott eller stölder, men det var i så fall endast tillfälligt.
Planerade mord med avsikt att ta någon av daga och med tydligt och genomtänkt motiv, har alltså varit mycket sällsynta i Enköping. Emellertid finns ett undantag – barnamorden. I domböckerna dyker de upp då och då och det handlar oftast om olyckliga unga kvinnor som inte sett någon annan utväg efter en oönskad graviditet. Ser man enbart till statistiken hamnar därför unga kvinnor i topp vad gäller mord under denna tid.
*
Barnamörderskan Anna Stina Nässén
OM BARNAMORD
Unga kvinnor fanns alltså med i toppen vad gäller mordstatistiken under 1700- och 1800-talen. Barnamorden har varit ett gissel i det svenska samhället under flera sekel. Ett tecken på att samtiden uppmärksammade barnamorden är att de fick ett eget kapitel i missgärningsbalken i 1734 års lag. Enligt lagen kunde barnets mor endast dömas för barnamord om hon hållit graviditeten och födseln hemlig. Om en kvinna tog livet av sitt barn under andra omständigheter betraktades brottet som ett ”vanligt” mord. I praktiken hade detta inte så stor betydelse då straffet var det samma – döden. Tilläggas bör att sådana mord är ytterst sällsynta. Vad gäller Enköpings domböcker under 1800-talet kan inga sådana fall hittas.
Bara att hålla en graviditet hemlig var i sig ett brott. Hemlighetsmakeriet ansågs vara en förberedelse inför det planerade barnamordet. Man insåg att om ett barn föddes i hemlighet kunde modern ta livet av det och låta det försvinna utan att någon ens vetat om dess existens, vilket säkert hände. Som redan tidigare nämnts är vi i dag hänvisade till skrivna källor i forskandet i historien. Detta gäller i högsta grad brott. Vad gäller barnamord kan man inte bortse från att mörkertalet är långt ifrån försumbart. Även om det inte kan ha varit lätt att hålla en graviditet och barnafödsel hemlig, kan man nog räkna med att det inte var helt ovanligt. Det finns exempel i Enköping där kvinnor lyckats med detta, men misslyckats med att gömma undan det döda barnet och därför till slut avslöjats. Även i ett sådant fall fanns det en möjlighet för modern att komma undan. Att barn föddes redan döda eller dog kort efter förlossningen var inte ovanligt under denna tid och i många rättsfall angående eventuellt barnamord försvarade sig modern med att framhålla att barnet var dött vid födseln eller dött kort därefter.
Polis och domstolar stod inför flera problem vid ett misstänkt barnamord om modern nekade. Det döda barnet måste återfinnas inom rimlig tid. Ofta kunde man avgöra om fostret var fullgånget, men att konstatera eventuella skador som kunde tyda på att det utsatts för våld blev naturligtvis svårare om nedbrytningen gått för långt. Misslyckades domstolen att bevisa barnamord blev kvinnan i stället fälld för att ha lönnlagt fostret, men det straffet var ingenting jämfört med döden som för barnamord fanns kvar ända fram till år 1865. I många fall – beroende på omständigheterna - benådades emellertid kvinnor dömda för barnamord, från dödsstraff till fängelsestraff, under 1800-talet.
Samhällets och inte minst kyrkans inställning till kvinnor med ”oäkta” barn var dömande och avog. För kyrkan handlade fördömandet mest om ett syndfullt och lösaktigt leverne. I lagboken kan man emellertid se en uppmjukning av de stränga lagar som rått under föregående sekler. Dödsstraffet för barnamord, som ansetts självklart under 1700-talet och det tidiga 1800-talet, hade efter 1864 års strafflags införande omvandlats till, i de flesta fall, 5 - 6 års straffarbete.
För samhället innebar de ensamstående mödrarna även en ekonomisk belastning, då de ofta hade svårt att försörja sig och därmed kunde bli ett fall för fattigvården. Det finns flera exempel på hur ensamstående kvinnor med barn motats fram och tillbaka mellan socknar då ingen av dem ville bekosta deras uppehälle. Även om lagarna ändrades med tiden och sexuella kontakter utanför äktenskapet och påföljande graviditeter avkriminaliserades, fanns fördömandet och skambeläggandet kvar från omgivningen runt de ”oäkta” barnen och deras mödrar långt in på 1900-talet.
MISSTÄNKT BARNAMÖRDESKA
Den 1 juli år 1822 stod Anna Christina Nässén, piga hos skeppare Hagboms änka, inför rätta i Enköping, misstänkt för barnamord. Söker man efter henne i kyrkbokföringen kan hon inte återfinnas annat än under de senaste åren före denna händelse. Hon berättade emellertid under rättegången att hon tjänat som piga hos flera husbönder i Enköping och då finner man henne med namnet Anna Stina Ersdotter. Hon hade ändrat namnet till Nässén, förmodligen efter sin födelsesocken Enköpings Näs, eller enbart Näs som man skrev under denna tid. Fallet innehöll alla de delar lagen beskrev angående barnamord. Hon hade hållit graviditeten hemlig, fött barnet i hemlighet och nu var barnet försvunnet. Något dött barn hade man ännu inte funnit men misstanken om ett brottsligt förfarande grundades på att flera personer i hennes omgivning misstänkt att hon varit gravid. Att hemlighålla en graviditet kan, som redan tidigare nämnts, inte ha varit lätt. Under den kalla årstiden kunde möjligen en växande mage döljas under tjocka kläder, men i Anna Stinas fall hände detta under våren och försommaren vilket måste ha gjort hemlighetsmakeriet betydligt svårare. Flera personer hade, som sagt, sett hennes mage växa, men inget sagt. Misstanken att en ogift kvinna var gravid, eller rådd med barn som man sade, skulle egentligen ha rapporterats till polisen, men många människor under denna tid var, precis som många i dag, tveksamma inför tanken på att lägga sig i andra människors angelägenheter. Dessutom kunde man ha fel och det hade hänt tidigare att personer som felaktigt anklagat kvinnor för hemlighållen graviditet dömts till böter för olaga skvaller. Skeppare Hagboms änka - Anna Envall - som var Anna Stinas matmor, hade frågat henne, men fått till svar att det skulle hon inte lägga sig i. Hon var 75 år gammal och hade inte haft ork att gå vidare till polisen om sina misstankar.
Det som till slut fick misstankarna att övergå i en anmälan var att hennes kroppsform ändrats och blivit smalare. Hon inkallades till förhör.
Vid rättegångsförhandlingarna fick hon redogöra för vem hon var och om sin uppväxt.
Hon uppgav att hennes far var torpare i Näs socken och att hon var 28 år gammal, vilket inte stämmer med verkligheten, enligt födelseboken var hon född år 1792 och alltså 30 år gammal. Vidare hade hon tjänat som piga sedan 14-års ålder, först på landet och sedan i Enköping hos bl.a rådmannen Enberg, prosten Strangh och kronobefallnings-mannen Enebom. Under vintern 1821 hade hon bott hos en torpare på Sneden. Därefter hade hon kommit till skeppare Hagboms änka. Hon hade fött två barn – en gosse som nu var 7 år gammal och några år tidigare ett som varit dött vid födseln. Som vanligt, under denna tid, kom stadens barnmorska att spela en viktig roll i utredningen angående ett eventuellt barnamord. Barnmorskan som hette Ulrica Ahlgren var den som först förhörde Anna Stina. Hon hade, enligt eget vittnesmål, ”stilla och sagtmodigt tagit Anna Nässén i förhör.”
Hon hade frågat om Anna Stina varit gravid och nyligen fött barn, vilket Anna Stina hade nekat till. Ulrica ville då göra en närmare undersökning, men då hade hon åter fått svaret nej. Barnmorskan var dock erfaren i sitt yrke och hade då upplyst Anna Stina om hon inte frivilligt gick med på en undersökning så kunde hon tvingas till detta med hjälp av två poliskonstaplar att hålla fast henne. Inför detta hot gick hon till slut med på en undersökning. Den visade att hon verkligen fött ett barn och hon insåg att hon inte kunde ljuga om detta. Hon berättade att hon hade fött barnet, som sedan dött, ungefär en månad tidigare och att en karl, vilken hon ej ville namnge, hade burit upp det till kyrkogården. Som far till det barn som hon nu fött angav hon en för henne obekant herre från Stockholm.
Så långt hade man alltså konstaterat att Anna Stina hållit sin graviditet hemlig och sedan även fött barnet i hemlighet. Allt pekade således mot ett misstänkt barnamord. Återstod så att hitta det döda barnet, vilket oftast var den besvärligaste delen i en utredning om barnamord.
Något dött barn hittades inte på kyrkogården varför Anna Stinas historia betraktades som en lögn.
UPPENBARA LÖGNER
Hon ändrade sig och berättade att hon vid midsommartid begivit sig mot Tillinge där hon ämnade uppsöka en piga som var skyldig henne pengar. I närheten av kaptensbostället i Taxhuvud hade hon fått känningar av födslosmärtor. Hon hade då lämnat landsvägen och begivit sig ut på ett gärde där hon under svåra smärtor framfött ett gossebarn. Därefter hade hon somnat och när hon åter vaknat var barnet borta. Däremot hade hon varseblivit olika kreatur, både kor och svin, på gärdet. Förskräckt över att barnet försvunnit hade hon återvänt till staden och ej omtalat för någon vad som hänt. Att hon nu ändrat sin berättelse förbättrade naturligtvis inte hennes trovärdighet.
Problemet för Anna Stina och hennes berättelse var att den inte stämde med vittnesmål från andra personer. En granne till änkan Hagbom vittnade om att Anna Stina inte alls hade varit borta från gården så länge som hon antydde i sitt vittnesmål om utflykten till Tillinge. Dessutom hävdade vittnet att Anna Stina först en vecka efter midsommar blivit smal och således inte kunnat fött barn vid midsommartid som hon berättat om. Snaran började nu dras åt runt Anna Stina. Hon hade bevisligen ljugit vid flera tillfällen i förhören.
Att hon fött ett barn hade man säkerställt och det hade hon också erkänt, men då hon inte varit borta från gården måste det döda barnet finnas på närmare håll. Tillingealternativet hade man därmed förkastat. Sökandet efter barnet koncentrerades till änkan Hagboms gård. Att påstå att det, från polisens sida, gjordes någon grundlig undersökning vore att överdriva. Som redan nämnts gjordes sällan brottsplatsundersökningar under denna tid. I detta fall hade man dessutom ingen brottsplats att undersöka.
EN RYSLIG UPPTÄCKT
Att fallet till slut löstes berodde på en tillfällig upptäckt. Johanna Asplund hyrde plats för sin ko i fähuset hos änkan Hagbom. En dag upptäckte hon blodspår i halmen och befarade att hennes ko skadat sig. Några skador fanns dock inte hos kon. En annan granne hittade blod på skullen till fähuset och när dessa fynd kom till polisens kännedom vidtogs en närmare undersökning. Man fann mer blod på skullen och på väggen invid ett fönster. Anna Stina erkände nu att hon fött sitt barn på höskullen men att hon trodde att barnet var dött och att hon därför lämnat det där. Senare hade hon återkommit för att gömma barnet under några jordtorvor på skullen. Poliskonstapel Hellstedt tog med sig den häktade Anna Stina som visade honom var barnet låg. Den döda barnkroppen hade legat i över två veckor och var illa däran. Emellertid kunde stadsläkare Österberg konstatera att det hade skador i huvudet. Anna Stina gav upp allt motstånd och erkände att hon slagit barnet i väggen, vilket förklarade blodspåren vid fönstret. Hon sade sig dock vara säker på att barnet redan innan detta var dött. Hon förklarade att hon inte hade kunnat försörja sig och barnet då hon ju redan hade en son på sju år. Under rättegångsförhandlingarna ändrade hon sig vad gäller barnet far. Det skall ha varit en sergeant vid Kungliga Upplands regemente med namnet Wassberg, eller en fanjunkare med namn Palmstedt vid samma regemente. Hon sade sig icke vara säker på vem. Detta uttalande kunde knappast ha gjort hennes sak bättre då hon framstod som en lösaktig kvinna.
Trots att man egentligen inte kunnat bevisa att Anna Stina tagit livet av sitt barn dömdes hon ”sig sjelf till straff och androm til warnagel, för thetta thess begångna brott halshuggas å på bålet brännas,” som det står i domstolsprotokollet. Hon skickades till länsfängelset i Uppsala för att invänta Svea hovrätts slutgiltiga utslag. Under denna tid, skickades nämligen alla dödsdomar vidare till hovrätten för att där granskas. Det var inte helt ovanligt att hovrätten kom fram till ett annat utslag. Så även i detta fall. Hovrätten ansåg uppenbarligen att, Anna Stina troligen mördat sitt barn, men av någon anledning ändrade man domen. Den 1 oktober 1822 kom nämligen hovrättens utslag. Anna Stinas dom ändrades till trettio par ris, uppenbar kyrkoplikt i Enköpings kyrka samt därefter fyra år på spinnhuset på Långholmen i Stockholm. Att dödsdomar angående barnamord ändrades blev allt vanligare under 1800-talets gång. I den nya strafflagen från år 1864 togs dödsstraffet för barnamord bort.
*
Mordförsöket på rådmannen Lindgren
Även om, som sagt, mord har varit sällsynta så finns i alla fall exempel på mordförsök. Ett sådant kan vi hämta från år 1823 och är i första anblicken ett synnerligen allvarlig sådant. Det var nämligen riktat mot rådmannen Henric Lindgren. Som rådman satt han som ledamot i magistraten som var landshövdingens och konungens förlängda arm i staden. Ordförande i magistraten var alltid borgmästaren. I denna församling låg makten att styra staden. Ett attentat mot rådmännen eller borgmästaren var således mycket allvarligt. I dag skulle ett sådant brott mot den politiska ledningen antagligen klassas som ett terroristbrott. Att alla beslut som togs av magistraten inte alltid togs emot med öppna armar är förståeligt. Ofta handlade det, som i dag, om ekonomi. Stadens kassa var liten och räckte inte till allt. Prioriteringar måste göras. När inkomster och utgifter räknats ihop i den årliga budgeten blev resultatet alltid ett underskott. För att täcka detta underskott uttaxerade staden en skatt från stadens invånare och fördelades efter var och ens förmögenhet och inkomst. Det var den tidens kommunalskatt. Den varierade med underskottet och var inte bestämd som en procentsats av inkomsten. Det fanns instanser för borgarna att framföra sin mening, dels genom allmän rådstuga, dels genom borgerskapets äldste.
I allmänna rådstugan hade alla borgare rösträtt – olika antal röster beroende på inkomst och förmögenhet. I borgerskapets äldste satt 24 av stadens borgare, invalda av borgerskapet. Båda dessa instanser hade visserligen ett inflytande – framför allt vad gällde stadens ekonomi – men de slutliga besluten togs i magistraten, vilket ibland orsakade stridigheter. Lindgren var även stadsfiskal och satt i den rollen som åklagare vid rådhusrätten, vilket gjorde saken ännu allvarligare. Attentatet kunde inte endast varit riktat mot stadens styre utan även mot dess rättsliga instans. Förutom motiv som handlade om impopulära beslut i magistraten kunde alltså motiv även letas bland brottslingar som åklagaren Lindgren fört talan mot i rådhusrätten. Vad var det då som hände natten mellan den 4 och 5 december i rådman Lindgrens hem år 1823?
ETT SKOTT I NATTEN
Mitt i natten väcktes Lindgren av ett bösskott där han låg i sin säng. Skottet hade avlossats genom fönstret och slagit in i väggen strax ovan för hans huvud och hade bestått av både hagel och kulor och var helt tydligt riktat mot honom. I sin anmälan till rådhusrätten pekar han ut vem han trodde var ansvarig för detta mordförsök, nämligen kakelugnsarbetaren Gustaf Örnström. Detta gjorde han först efter två veckor. Under den tiden hade han bedrivit egna undersökningar angående vem som kunde vara den skyldige. Hur dessa undersökningar gått till framgår ej av de protokoll som finns bevarade. Hur som helst hade han på detta sätt kommit fram till att den huvudmisstänkte måste vara Gustaf Örnström.
Vid den efterföljande rättegången satt Lindgren som åklagare, vilket vi i dag kanske tycker märkligt. Han var ju brottsoffret och borde ha hållits utanför rättsprocessen, men så resonerade man inte vid denna tid. Eftersom han var rådman hade han en plats även i rådhusrätten, men den fick han nu avstå. Att sitta på två stolar under rättegången var inte möjligt. Vid förhandlingarna nekade Örnström till anklagelsen. Han ägde inget gevär, men han erkände att han ibland vid jakt hade lånat sin bror Carls gevär. Han kunde redogöra för vad han gjort på kvällen den 4 december, men något alibi hade han inte för hela natten. Någon undersökning vid brottsplatsen gjordes uppenbarligen inte. Inget nämns om någon sådan i rättegångsprotokollet. Något vittne till händelsen fanns inte så läget för den anklagade Örnström såg ljust ut.
Handelsbetjänten Gustaf Lagerström vittnade om hur Örnström kommit till honom några dagar tidigare för att låna en hagelform. Med den kunde man tillverka hagel att använda som ammunition. Krut fick man inhandla men ofta tillverkade man själv kulor och hagel.
Örnström skall ha sagt att hagel kunde vara bra att ha om han skulle ut på jakt. I rättegångsprotokollet märks tydligt att Lindgren som åklagare inte avsåg att utreda eventuella spår som kunde visa att attentatet var riktat mot honom i rollen varken som rådman eller stadsfiskal. Örnström skulle ha kunnat ha motiv att ge sig på honom som stadsfiskal. Tre gånger under åren 1821 och 1822 blev han dömd för misshandel i rättegångar där Lindgren varit åklagare.
TVIST MELLAN KAKELUGNSMAKARE
Lindgrens huvudspår var helt klart ett annat. Hans uppfattning var att dådet mot honom hade utförts i en konflikt rörande kakelugnsmakeriet i staden. Lindgren var kakelugnsmakare och det verkar ha rått missämja mellan stadens kakelugnsmakare, speciellt mellan honom och Gustaf Löfdahl. Detta är även rådhusrättens linje. Det kan man se i ett brev som borgmästare Carlsson skrev till Landshövdingen efter rättegången. I brevet resonerar Carlsson i samma riktning som Lindgren, nämligen att detta mordförsök troligen inte hade att göra med Lindgrens position som rådman eller stadsfiskal. Det handlade i stället, precis som Lindgren framhållit, om en konflikt mellan kakelugnsmakarna Löfdahl och Lindgren. Tilläggas kan att även Gustaf Örnström tillhörde kakelugnsmakarna. Han hade varit lärling hos mästaren Nyström samtidigt med Löfdahl.
Löfdahl, i sin tur, hade varit gesäll hos Lindgren. Alla inblandade kände varandra väl. Lindgren var född år 1770 och etablerad hantverkare i staden långt före Löfdahl och Örnström. Hur konflikten mellan Lindgren och Löfdahl startade framgår inte av protokollen, men den hade uppenbarligen funnits under flera år. Kanske startade den redan då Löfdahl var gesäll hos Lindgren.
Att Löfdahl tyckte illa om Lindgren verkar inte ha varit någon hemlighet. Flera vittnen berättade att han fällt nedsättande ord om Lindgren och att Löfdahl hade svårt att få jobb p.g.a honom. Strax innan mordförsöket hade någon hört honom på krogen uttala sig om Lindgren:
”Man skulle skjuta Lindgren i ändan med löst krut,” och ”skulle skjuta ihjäl den rackaren”.
Yttrandena var givetvis besvärande för Löfdahl, men var inte några bevis för att han skulle ha varit inblandad i mordförsöket. Annars anar man, av vad som sägs i rättegångsprotokollen, att man misstänkte att Löfdahl anlitat Örnström att utföra dådet. Örnström var en av 1820-talets mest råbarkade män i staden, dömd, som ovan nämnts, flera gånger till fängelse för misshandel
Hur man än vred och vände på vittnesmål och indicier fann man inga bevis som kunde fälla någon till ansvar i rättegången. Det som först såg ut som en spännande komplott mot stadens styre, förvandlades under rättegångsförhandlingarnas gång till en tristare historia som handlade om personliga motsättningar, avundsjuka och rivalitet inom kakelugnsmakarskrået. Fallet blev alltså olöst. Henric Lindgren fortsatte sitt arbete som stadsfiskal och rådman fram till sin död 1828. Löfdahl blev till slut mästare inom kakelugnsmästarskrået och blev kvar i staden fram till sin död år 1863. Örnström blev, antagligen genom sitt otyglade leverne, inte speciellt framgångsrik i kakelugnsmakaryrket. Åtminstone inte så länge han fanns kvar i staden. Han flyttade bort några år efter att han friats från misstankarna angående skjutningen och slutade sitt liv i Uppsala år 1847.
*
