Mördare, dråpare och revolvermän

Skottlossning på Korsängen

HOT OM VÅLD
Som tidigare nämnts var det under 1700- och 1800-talen tillåtet att var beväpnad med både revolver och kniv, även ute bland allmänheten. Att dessa vapen sällan användes bör påpekas, även om det ibland hände. Knivbråk var inte ovanligt men skjutningar med skjutvapen förekom sällan. Några exempel finns emellertid. Den 16 december år 1885 på eftermiddagen uppkom en skärmytsling mellan några personer på en gata i Enköping.  De inblandade var hästhandlaren Olof August Olsson, arbetskarlen Fredrik Axelsson från Litslena, handlaren Johan Magnus Ekholm och dennes hustru Kristina Albertina. Enligt Olsson hade det startat med att Ekholm knuffat till Axelsson då de möttes på gatan utanför Thorslunds järnhandel. Olsson och Ekholm kände uppenbarligen till varandra sedan tidigare och var redan ovänner.  Olsson reagerade med hotelser och okvädingsord. Det blev ordväxling och hade inte poliskonstapel Lundell anlänt och skilt dem åt, hade det hela kanske eskalerat till slagsmål.  Ekholm berättade senare vid rättegången att han var rädd för Olsson då denne redan tidigare hade hotat honom. Olsson slaktade och handlade med hästar och tillhörde därmed en yrkesgrupp som hade låg status och som ej sällan sågs med misstänksamhet.   Vittnen hade hört Olsson skrika och hota Ekholm med orden: ”Tjuv och skojare, kom och följ med mig skall jag sticka dig!” Tydligare än så kan väl knappast ett hot framföras. Ekholm hade sålunda grund för sin rädsla.
Inget mer hade dock hänt vid mötet på gatan. De inblandade skildes åt men konflikten var långt ifrån över. 

ETT SKOTT I MÖRKRET
Olsson och Axelsson hade efter detta begivit sig till Fanna, men återkom senare med häst och vagn in till Enköping. Efter en stund stannade ekipaget och unge Axelsson klev av.  Anledningen till stoppet finns inte angivet i något protokoll, men man kan väl misstänka att en del öl intagits och att Axelsson måste uträtta naturbehov. Plötsligt hördes ett skott avlossas. Olsson sade sig ha sett en mynningsflamma lysa upp i mörkret. Axelsson hade ropat att han var skjuten i bröstet och i samma ögonblick såg Olsson, enligt vittnesmålet i rätten, en man och en kvinna gående förbi. Kvinnan hade en lykta i handen. Olsson hade känt igen de båda. Det var Ekholm och dennes hustru. Enligt Olsson skulle hustru Ekholm ha yttrat ”nu fick ni bofvar”. Axelsson fördes genast till sjukstugan där doktor Westerlund konstaterade att en kula trängt in i den vänstra lungan. Utgången var oviss. Naturligtvis blev det rättssak av händelsen. Ekholm hämtades in och sattes i häktet. Han nekade emellertid till att vara inblandad i det som skett. Allt byggde så här långt på vittnesmål från Olsson och det var ju redan känt att fiendskap rådde dem emellan.  Rättegångsförhandlingarna drog ut på tiden och avslutades inte förrän i mars, året därpå, då den skjutne Axelsson inte kunde förhöras tidigare. Förhören avslöjade att flera vapen kan ha varit inblandade. Poliskonstapel Lundell berättade att han vid incidenten på gatan, känt något hårt som han misstänkte kunde vara en revolver i Olssons ena ficka, då han föst honom åt sidan. Att det verkligen rört sig om en revolver var dock osäkert. Ekholm hade efter bråket på gatan berättat för bekanta att han var rädd för Olsson och inte vågade bege sig hem till Fanna, där han för tillfället hyrde bostad. Han hade då blivit erbjuden att låna en revolver för att skrämma Olsson. Ekholm hade, enligt vad han själv uppgav, nekat till detta anbud. Även om ingen av dem, enligt egen utsago, var i besittning av en revolver vid tillfället, visar ändå resonemanget att beväpna sig med ett skjutvapen inte var så märkligt. Rådhusrätten stod nu inför ett problem. Att Axelsson blivit skjuten rådde inget tvivel om, men vad gäller gärningsman stod ord mot ord, och eftersom ingen av dem påstod sig vara beväpnad betydde det att någon for med osanning. Ekholm erkände att han och hustrun varit på väg över Korsängen mot Fanna vid tiden för det inträffade, men då de hört av en mötande person att Olsson och Axelsson var på väg åt motsatt håll hade de lämnat vägen för att ta sig upp till landsvägen nedanför åsen. Därför hade de inte mött eller sett Olsson och Axelsson.

EN MAN MED TVIVELAKTIGT RYKTE
Utan utomstående vittnen som kunde verifiera någon av parternas version av vad som hänt, skulle det bli svårt att leda något i bevis. Händelsen uppmärksammades givetvis i lokalpressen och där spekulerades det i olika teorier om hur och av vem Axelsson blivit skjuten, bl.a förekom åsikter om att Olsson haft en revolver och råkat skjuta av ett skott som så olyckligt träffat Axelsson. 
Man kan förstå att rådhusrätten friade Ekholm från misstankarna att ha avlossat skottet. Det enda vittnet, hästhandlaren Olsson, var förutom jävig då han var inblandad i konflikten med Ekholm, även en man med tvivelaktigt rykte. Han hade flera gånger häktats för olika brott -misshandel, stöld, bedrägeri och rån. I flera fall blev han emellertid friad för brist på bevis, men även dömd till böter. År 1887 – två år efter händelserna i Enköping dömdes han till 2 månaders fängelse för rån. Hans titel i brottsutredningar och tidningsnotiser varierade mellan, hästhandlare, hästbytare och hästskojare, alla dåtida tillmälen med dålig klang. Vad som kanske också låg honom till last angående trovärdighet var att han vid flera tillfällen setts tillsammans med män med vida större kriminell belastning än den han kunde uppvisa, Olsson var född år 1853 i Örebro och lämnade Enköping kort efter händelsen på Korsängen och bodde senare i Nyköping där han dog år 1923.
Fredrik Axelsson var född i Ångermanland 1864 och aldrig dömd för något brott. Vid tiden för händelserna i Enköping bodde han i Åkersberg utanför staden tillsammans med tre av sina systrar och åtta! av deras oäkta barn.  Själv gifte han sig senare och fick tre barn – alla odöpta, de sista ett tvillingpar vid 59 års ålder. Han avled 1948 i Håbo Tibble socken. Han blev till slut 84 år gammal, men hade kunnat avslutat sin jordevandring redan i och med skottet i Enköping 63 år tidigare. I en del tidningsartiklar och rapporter har man givit honom titeln hästbytare. Han finns med i några polisutredningar angående bråk och slagsmål mellan hästbytare i Enköpingstrakten och umgicks tydligen i sådana kretsar. Det förklarar också hans bekantskap med hästbytaren Olsson.
Johan Magnus Ekholm var född 1842 i Fjärås i Halland. Han kom som resehandlare tillsammans med hustrun till Enköping år 1884 och flyttade året därpå till Västergötland där han dog på fattighuset i Södra Fågelås i februari år 1925. Alla tre inblandade i händelserna i Enköping kom från olika delar av landet och vistades i Enköping endast en kort tid. Konflikten som ledde till skottlossningen på Korsängen i december år 1885 måste uppstått under månaderna innan, om inte någon annan okänd varit inblandad, men det finns det inget som tyder på. Denna historia visar åter hur bristfälliga polisens utredningar var under denna tid. Inga husransakningar gjordes för att eventuellt hitta ett vapen, inga närmare undersökningar efter krutrester på de inblandades kläder vidtogs. Man nöjde sig med förhör av de inblandade samt eventuella vittnen. Det uteblivna resultatet efter rättegångsförhandlingarna var därför ingen överraskning.

*

Det olyckliga dråpet på drängen Pihl

På kvällen den 1 april år 1893 var det stökigt utanför Bondkällaren på Kyrkogatan. Högljudda unga män hördes och tonen dem emellan var hotfull och vred. Personerna i det drama som nu skulle utspela sig var ingalunda okända för varandra. Helt uppenbart hade de varit i luven på varandra tidigare. På ena sidan i den strid som nyss börjat stod bröderna Lindqvist. Äldste broder Johan August var, den tidens ledande kriminelle i staden med flera fängelsedomar bakom sig angående rån, stölder och misshandel. Han hade nyligen återkommit till staden efter den senaste fängelsedomen. Hans två yngre bröder – Axel och Victor var inte riktigt av samma kaliber, men helt ostraffade var de inte.  På den andra sidan stod bröderna Hellén – Fridolf och Ludvig. Deras brottsregister kunde inte på långa vägar jämföras med bröderna Lindqvists. Några domar angående misshandel är allt man kan hitta. Osämjan denna kväll hade startat redan inne på krogen mellan Ludvig Hellén och bröderna Lindqvist. Fridolf Hellén hade anslutit senare för att stötta sin bror. Man hade lämnat kroglokalen för att göra upp på gatan utanför.

UNGA ONYKTRA MÄN
Oväsendet gjorde att en hel del åskådare samlades. Tack vare flera vittnesmål kan man rekonstruera händelseförloppet allt från Bondkällaren till slutet på Munksundet.  Enligt poliskonstapel Sandberg som snart anlände till platsen var Fridolf Hellén ”i hög grad af starka drycker öfverlastad” som det står i polisrapporten. I vilken grad de övriga var påverkade av sådana drycker framgår inte, men man kan nog anta att ingen av de inblandade var helt nykter.  Sandberg uppmanade bråkmakarna att bege sig hem och vände sig särskilt till den mest berusade Fridolf Hellén. Denne svarade då att han först skulle ”förpassa Lindqvistarna till helvetet!” Enligt flera vittnen viftade Johan August Lindqvist med en kniv vilket borde ha fått Sandberg att agera kan man tycka. Att vara beväpnad med kniv var dock inget brott på denna tid och knivskärningar var vanliga. Att vara berusad på allmän plats var däremot ett brott, och med tanke på vad som senare kom att ske, måste poliskonstapel Sandberg bittert ha ångrat att han inte förpassade Fridolf Hellén till häktet.Eftersom inget mer hände utanför Bondkällaren och då bröderna Lindqvist raskt avlägsnat sig, bedömde Sandberg att det hela nu var över. Han nöjde sig med att be den närvarande kyrkvaktaren Johan Olsson att leda den berusade Fridolf Hellén till sitt hem, vilket också denne lovade. Sandberg lämnade därefter platsen för att fullgöra sin patrullering genom staden.Nu visade det sig att uppdraget att lotsa Helén hem var Olsson övermäktigt. Den uppretade Hellén fick höra att brodern följt efter bröderna Lindqvist ned mot Munksundet där de för tillfället bodde, varför även han begav sig dit, om inte annat så för att skydda brodern mot de lömska Lindqvistarna. Man skulle kunna föranledas att tro att Johan August i spetsen för sina bröder tog till flykten undan bröderna Hellén. Detta var dock helt säkert inte fallet. Johan August hade aldrig backat i en konflikt och skulle inte komma att göra det senare heller. Nej, återtåget mot Munksundet var säkerligen en taktisk reträtt. Bröderna Lindqvist bodde som sagt där. Det var deras hemmaplan. Skulle det till en uppgörelse med våld, ville han säkert själv välja platsen för detta. Man får en känsla när man läser alla vittnesmål, att den som kontrollerade hela händelseförloppet var Johan August Lindqvist. En förutsättning för detta agerande var att han var någorlunda nykter. Annars hade säkert slagsmålet mellan de två brödraskarorna tagit fart redan på Kyrkogatan. Enligt ett vittnesmål hördes han ropa nerifrån slutet av Kyrkogatan till Fridolf Hellén, att han minsann skulle klå upp honom, antagligen väl medveten om att denne svårligen skulle avstå från att svälja ett sådant bete.UPPGÖRELSE PÅ MUNKSUNDETDet stod nu alltså klart för alla inblandade inklusive vittnen, att uppgörelsen skulle ske nere på Munksundet. Man kan inte undgå att tänka på den berömda revolverstriden vid O.K Corral i Tombstone mellan bröderna Earp å ena sidan och bröderna Clanton och McLaury å den andra, år 1881. Nu skulle vi få en strid mellan brödragäng även i Enköping. Visserligen fanns inga skjutvapen med i sammanhanget och till skillnad från sammanstötningen i Tombstone var flera av de inblandade i Enköping mer eller mindre påverkade av starka drycker. Men vad kunde man å andra sidan förvänta sig i denna lantliga idyll? Som vi snart ska se finns ju andra vapen förutom skjutjärn att ta till. Vid nio-tiden var så alla kombattanter samlade på Munksundet. Kyrkvaktmästare Olsson var, trots misslyckandet uppe vid Bondkällaren att få Fridolf Hellén att gå hem, uppenbarligen en man som inte gav upp så lätt. Han tappade visserligen bort Hellén i det rådande mörkret, men lyckades hitta honom vid åkanten strax nedanför Ekmanska gården på Munksundet där bröderna Lindqvist bodde. Där satt han på en uppdragen roddbåt, nedsölad med lera efter att i fyllan ha fallit omkull. Enligt Olsson var ilskan och vreden hos Hellén som bortflugen. I stället fann han honom ytterligt nedstämd och talande osammanhängande om att beröva sig själv livet. Olsson lyckades dock få honom på andra tankar och finge han bara hjälpa Helén att tvätta bort det värsta av leran skulle han ledsaga denne hem, vilket också Hellén gick med på. Brodern Ludvig hade han inte hittat.  Här skulle denna tragiska historia slutat någorlunda lyckligt om det inte varit för Johan August Lindqvist. Denne befann sig utanför Ekmanska gården och visste att bröderna Helén fanns i närheten.  Lindqvist ropade ned mot ån att ”Kom hit så ska ni få stryk!” Fridolf Hellén blev nu som förbytt. Att gå hem var det inte längre tal om! Lindqvistarna skulle få så att de teg! Utan att ta reda på var brodern befann sig, begav han sig med ursinniga steg upp mot gården där Johan August befann sig. På vägen dit fick han en lösryckt staketspjäla i handen av en okänd pojke. I mörkret kunde han ana att flera personer befann sig på gården. Han smög sig fram till den han tyckte sig känna igen som Johan August Lindqvist och gav honom ett våldsamt slag i huvudet med sitt vapen. Drängen Erik Anton Pihl hade säkert, såsom många andra, dragit sig ned till Munksundet för att följa händelseutvecklingen mellan bröderna Hellén och bröderna Lindqvist. I mörkret var det naturligtvis svårt att avgöra vem som befann sig var, varför han fattat posto utanför Ekmanska gården där han visste att Lindqvistarna bodde. Hade han vetat att den ursinnige Fridolf Helén var på väg beväpnad med en staketspjäla hade han kanske smugit sig undan. Nu gick det inte bättre än att Pihl som i kroppslängd liknade Johan August Lindqvist fick ta emot det våldsamma slag som var menat åt denne. Slaget tog så illa i huvudet att han genast segnade ned medvetslös.

ETT ÖDESDIGERT MISSTAG
Det tog några sekunder innan Helén insåg sitt misstag. Vittnen berättar att han försökte ruska liv i Pihl och be honom vakna. När så alla inblandade insett vad som skett och den skadade förts till sjukhuset rann all ilska och fiendskap av. Fridolf Hellén var helt utom sig och anmälde sig själv till polisen. På morgonen nästa dag avled Erik Anton Pihl av sina skador och den misshandel som Helén förväntade sig ta ansvar för omvandlades nu till dråp. Den påföljande rättegången som inleddes en dryg vecka senare var relativt snabbt avklarad. Fridolf Hellén hade ju erkänt och flera samstämmiga vittnesmål gjorde det lätt för rådhusrätten att fastställa händelseförloppet. För den åtalade blev det dock en påfrestande upplevelse och det berättas att han bröt ihop flera gånger under förhandlingarna. En intressant detalj kan man tycka var att det tilltänkta offret, Johan August Lindqvist, aldrig kallades som vittne. Det berodde på att han efter den senaste fängelsedomen förlorat medborgerligt förtroende under två år. Detta innebar bland annat att hans eventuella vittnesmål inte ansågs trovärdigt.Domen som avkunnades mot Fridolf Hellén den 24 april innebar sex års straffarbete för dråp. Dessutom måste han betala vissa omkostnader i samband med fallet. I detta ingick kostnaden för den dödes obduktion och begravning. Man kan nog påstå att Fridolf Helléns liv tog slut i och med detta. Han satt av de sex åren, men dog kort tid efter avtjänat straff i en njursjukdom. Om denna trista historia kan man väl gott säga att den lätt hade kunnat undvikas. Om poliskonstapeln Sandberg följt de lagar och bestämmelser som avsåg fylleri på allmän plats hade han utan pardon förpassat den överlastade Hellén till häktet. Alla de närvarande vittnena hade kunnat stoppat det hela när de väl insåg vad som höll på att ske. I stället verkar det som om man uppmuntrade de inblandade att gå vidare. Man ville uppenbarligen se en uppgörelse. Ett spännande slagsmål i en annars ganska trist tillvaro. Den ende som bröt mönstret var kyrkvaktmästare Olsson. Hans idoga arbete för att förmå Fridolf Hellén att bege sig hem är värt allt beröm. Att han till slut misslyckades med detta må ej ligga honom till last.De övriga inblandade fortsatte sina liv i Enköping. Viktor och Axel Lindqvist lämnade Enköping några år efter denna händelse. Johan August Lindqvist fortsatte sitt liv i staden, med polisingripanden rörande fylleri, stölder och misshandel. Redan en knapp månade efter händelserna på Munksundet dömdes han av rådhusrätten till fyra månaders fängelse för hemfridsbrott, och året efter till tre års straffarbete för rån samt ytterligare tre månaders fängelse för stöld, innan han lämnade Enköping och flyttade till Folkärna i Dalarna där han dog år 1937. Ludvig Hellén bodde endast tillfälligt i Enköping. Han var vid tiden för drängen Pihls död skriven i Lillkyrka och förekommer ej efter detta i Enköpings domböcker.  Slutligen kan tilläggas att det faktum att omständigheterna runt Erik Anton Pihls död bevittnades av flera personer och gärningsmannens erkännande gjorde händelsen till en tacksam uppgift för polis och domstol att lösa.

*

Hästbytarna på stadens östra område

Flera av personerna ovan dyker upp i olika sammanhang där även andra likasinnade förekommer. Många av dem titulerades sig hästhandlare, hästbytare eller valackare och sysslade säkert med hästhandel då och då, men tjänade även sitt uppehälle genom andra affärer, ej sällan utanför lagens råmärken. De förekommer också ofta i rättsfall angående misshandel och dråp - både som offer och gärningsmän.  De var illa sedda av de flesta i det dåvarande samhället och i massmedia ondgjorde man sig ofta över dem och de beskrevs med nedsättande och förnedrande ord. I Enköpingsposten talades det exempelvis om ”hästskojareligan i Fanna” i slutet på 1880-talet. Att denna liga skulle ha haft sitt säte i Fanna var ingen tillfällighet. På stadens östra område – Fanna, Stenvreten, Annelund, Barkan mm, som kallades stadens östra område, samlades de ofta, även om inte alla var bosatta där.  Det där med ”hästskojareliga” var kanske något överdrivet. Något organiserat nätverk var det inte tal om. Det förekom ett visst samarbete ibland, men inget under någon längre tid. Ena dagen kunde man vara kompanjoner, andra dagen bittra fiender. Flera av dem var dessutom släkt med varandra. Några tillhörde resandefolket som under denna tid gick under benämningen tattare eller skojare. En del av dem ingick ibland i en löst sammansatt grupp som begick brott med inriktning på fickstölder över i stort sett hela landet. Någon djupare lojalitet dem emellan får man leta efter. Man samarbetade när det gynnade de inblandade, men man kunde också vittna mot varandra i rättegångar om det blev nödvändigt.Bland dem fanns personer som var mycket våldsamma och inte drog sig för att ta till kniv eller andra vapen i konflikter och slagsmål.Flera av dem var kända av polis- och rättsväsendet över hela landet och de flesta hade suttit bakom lås och bom vid ett eller flera tillfällen. Vill man närmare studera deras levnadsöden stöter man på problem. De uppträdde ibland med olika namn och födelsedata och uppgifterna i kyrkböckerna stämmer inte alltid. Vidare kan man konstatera, genom att jämföra kyrkböcker med andra källor, att de ej sällan bodde på andra ställen än där de var skrivna. Via rättegångsprotokoll, fängelsearkiv och polisens efterlysningar kan man, i bästa fall, få en bild över hur de rörde sig genom landet.Anledningen till att flera av dem samtidigt bodde på östra området i Enköping är okänd. Några av dem var födda i eller i närheten av staden. Andra kom från andra delar av riket. Att de flesta av dem kände och var bekanta med varandra kan man se i rättegångsprotokoll och andra vittnesmål, men om det berodde på att de redan tidigare var bekanta eller om bekantskapen var en följd av att de bodde i samma område går ej att avgöra. Ingen av dem har lämnat några egna skrivna dokument efter sig. De enda källor vi har är rättegångsprotokollen, kyrkböcker och fängelsearkiv. Att de bosatte sig utanför stadens kvarter kan nog ha sin grund i det faktum att där sällan eller snarare aldrig syntes till några poliser. Patrullerande konstaplar fanns endast inne i staden. Tilläggas bör även att de mest oberäkneliga och våldsbenägna av dem även var familjefäder med hustru och barn. En del var gårdsägare och levde säkert på vad gården kunde ge i form av inkomster även om man ibland ägnade sig åt skumma affärer och rent kriminella aktiviteter.

MED OLIKA NAMN
De mest kända, eller snarare ökända var Carl Fredrik Wilhelmsson som även kallade sig Pettersson, Johan August Erlandsson (ibland Carlsson) och Georg Konrad Waldemar Petterson. Pettersson, liksom sin far lade ”van der Hagen” till sitt namn. Ingen vet varför, men stora delar Petterssons släkt var känd för att syssla med diverse olagligheter och enligt en del skribenter i de dåtida tidningarna var anledningen att de ville tvätta bort stämpeln som kriminella genom att ge sig själva ett finare namn. Den förklaringen torde vara något tveksam. Med tanke på Petterssönernas uppträde och leverne verkade de fullständigt strunta i vad som ryktades om dem. De var heller inte ensamma om att frisera sitt namn. En av dem som dyker upp i samma församling hette Frans Elof Carlsson Stark kallade sig även Gyllenflykt som var ett adligt namn. Adliga släkten Gyllenflykt var visserligen utdöd sedan början på 1800-talet, och Frans Elof en f.d artillerist och skorstensfejare från Kråksmåla var långt ifrån adlig. Pettersson lär ha tagit bort ”van der Hagen” till slut. Hans leverne mådde säkert bäst av det mer anonyma namnet Pettersson. Carlsson Stark Gyllenflykt verkar dock ha behållit sitt fina namn. Först år 1901 kom en lag som gjorde det svårare att ändra sitt namn. Före det hade det varit i stort sett fritt fram. Det lär, i slutet på 1800-talet, suttit ovanligt många adliga personer i fängelse. Vid närmare granskning visar det sig att i stort sett alla själva hade tagit sig dessa namn och var inte alls adliga. Pettersson van der Hagen och Carlsson Stark Gyllenflykt var alltså inte ensamma i detta beteende. Gemensamt för hästbytarna på Enköpings östra område var att de flesta visserligen mer eller mindre var kriminellt belastade, men att få av de brott de begick utfördes på hemmaplan.  Det var främst under 1880-talet dessa hästbytare gjorde avtryck i Enköping, även om de höll sig en bit utanför staden. En del var skrivna där och bodde där. Vissa bodde tidvis där, men var skrivna annorstädes.

EFTERLYSTA VÅLDSMÄN
Där kunde man, som ovan nämnts, hitta Carl Fredrik Wilhelmsson – dömd för ett dråp och misstänkt för ytterligare två. Hans hustru hette Johanna Lovisa och var syster till Johan August Erlandsson – dömd för dråp och misshandel. Hans son Oscar hade suttit i fängelse för misshandel med kniv. Där bodde tidigare omtalade Georg Konrad Waldemar Pettersson van der Hagen – dömd för misshandel med kniv, skottlossning på gatan och våld mot polisman mm, nästan blind efter att blivit skjuten i ansiktet. Där fanns Petterssons far och mor – båda straffade för stöld. Där fanns Olof August Olsson och Fredrik Axelsson som det redan berättats om i avsnittet om skottlossningen på Korsängen. Hästbytaren och valackaren Alfred Albrektsson (även kallad Johansson) var efterlyst i hela landet och blev senare dömd för dråp. Han var inte boende i Enköping, men greps till slut på stadens östra område av polis. Där fanns Frans Oscar Friberg som titulerade sig gårdsägare, hästbytare och lumpsamlare. Han misstänktes för misshandel med kniv vid Barkan i februari 1887, men frikändes då huvudvittnet visat sig inte minnas något då han varit drucken vid tillfället. Den tidigare omtalade Lars Elof Carlsson Stark som kallade sig Gyllenflykt och dömd för flera stölder och misstänkt för ännu fler umgicks med flera av ovan nämnda hästbytare. På 1890-talet bodde också en man vid namn Johan Petter Pettersson i Fanna. Han var mera känd som Ramqvilla-Johan och var en av Sveriges mest berömda ficktjuvar under denna tid. Han verkar dock inte ha haft så mycket med hästbytarna att göra.Att tillvaron bland dessa män på stadens östra område inte alltid fungerade friktionsfritt visar flera exempel från rådhusrättens domböcker. I augusti år 1889 inlämnade Johan August Erlandsson och hans syster Johanna Lovisa Wilhelmsson en stämning mot Friberg, Axelsson och Georg Pettersson van der Hagen efter att de skulle ha gjort intrång på Erlandssons gård. Vittnen uppgav sig ha sett Friberg beväpnad med bössa skjuta ett skott genom ett fönster. Hot utdelades och svordomar utväxlades. Friberg, Axelsson och Pettersson nekade till allt. Pettersson hävdade att han omöjligen kunnat deltagit då han var näst intill blind. Enligt reportage i Enköpingsposten skall domstolsförhandlingarna varit synnerligen stormiga och stökiga.Friberg lämnade nu in en stämning mot Erlandsson för att denne två år tidigare inträngt på hans gård vid Barkan och skjutit skott genom ett fönster samt kastat sten som träffat Friberg i huvudet. Erlandsson blånekade till allt och inga vittnen kunde säkert utpeka honom. Allt detta slutade med att ingen kunde ställas till ansvar. ”Mycket väsen för ingenting” konstaterade man i lokalpressen.Efter år 1890 syns inte så mycket av hästbytarna i Enköping vare sig i tidningar eller i domstolsprotokoll. Huvudanledningen torde ha varit att flera av dem flyttade från trakten. En del av dem satt några år bakom galler. Man kan ana att en suck av lättnad drogs i Enköping efter detta. Med sitt våldsamma uppträde spred de förskräckelse bland allmänheten och bekymmer hos polisen. Att man tog dessa personers våldsamhet på allvar visas av att när den dråpmisstänkte Albrektsson (som beskrevs som en man liten till växten) skulle gripas i Fanna, tre poliskonstaplar samt ett uppbåd av frivilliga tog sig an uppgiften. Gripandet gick dock lugnt till och Albrektsson kunde senare dömas för dråp.  Hur gick det då för dessa hästbytare efter händelserna i Enköping?

Carl Fredric Wilhelmsson som var född 1849 – datum och plats osäkert, flyttade till Dalarna, skilde sig år 1908 och gifte om sig, fick 8 barn. Han dog som korgmakare i januari 1934 i Stora Tuna.

Johan August Erlandsson född 1846 flyttade med hustru och en son till Falun. Själv lade han av med det mesta av de kriminella aktiviteter han sysslat med. Sonen Oscar finns med i en del polisrapporter. Johan August gick ur tiden i Norberg 1930.

Om Olof August Olsson och Fredrik Axelsson kan man läsa i avsnittet ”Skottlossningen på Korsängen.”

Alfred Albrektsson var född 1856 och alltså en ung man när han greps i Fanna. Han bodde aldrig I Enköping och var, som sagt, på flykt undan rättvisan när han greps. Att han befann sig bland hästbytarna på stadens östra område berodde på att han kände flera av dem.  Han levde större delen av sitt liv i Vendel i Uppland med hustru och tio barn. Han dog på ålderdomshemmet där i juni år 1945. 

Frans Oscar Friberg var född i Norge år 1838. Han var inte skriven i Enköping även om han vistades här. Han var efterlyst för resande av livsfarligt vapen, häktad i Enköping 1887 men frigiven i brist på bevis. Han dog i Brännkyrka år 1917.

Georg Konrad Waldemar Pettersson van der Hagen var född 1863 och tillhörde, som sagt, en ökänd släkt med flera medlemmar som dömts för olika brott. Georg Konrad bodde några år i Enköping och hann där ställa till en hel del elände. Han miste större delen av synen efter skottlossning vid Barkan 1888. Det hindrade inte honom från att fortsätta sitt våldsamma leverne efter tiden i Enköping. År 1893 var han nära döden efter en pistol- och knivduell i Uppsala. Han fick inga barn och dog i Brännkyrka 1923. Mer om honom finns att läsa i boken ”Den tjuvaktige klockaren” som utkom 2018. Där kan man även läsa mer om Ramqvilla-Johan som nämnts tidigare i denna historia.

TJUVAR OCH PROSTITUERADE
Hästbytarna på stadens östra område blev under åren i slutet av 1880-talet omtalade bland allmänheten och omskrivet i tidningar och då sällan i positiva ordalag. Denna negativa syn förstärktes av att även andra personer med tvivelaktigt leverne, som inte räknades till hästbytarnas krets, bodde i samma område. En sådan individ var Didrik Didriksson, till professionen skomakare, men även inblandad i diverse skumraskaffärer. Vid flera tillfällen var han föremål för polisens och rättsväsendets omsorg, dömd för åtskilliga stölder, men också frikänd många gånger i brist på bevis. Bl.a hittade polisen diverse stöldgods nedgrävda i hans gödselstack vid en husrannsakan. Han gjorde 1885 ett försök att undkomma rättvisan, då han blivit misstänkt för en stöld av spannmål, beslöt att arrangera sin egen död. Ute på Mälarens is fann man hans rock med ett brev i vilket han meddelade att han beslutat att dränka sig. Ett tag var han försvunnen, men återkom livs levande endast för att fortsätta sitt liv som tidigare. År 1887 dyker han upp i ett fall hos rådhusrätten rörande en ung kvinna som gripits för lösdriveri i Västerås. Då unga kvinnor greps för lösdriveri i slutet på 1800-talet rörde det sig oftast om prostitution. Kvinnan som hette Emma Charlotta Lindholm och kom från Stockholm hävdade att hon hade tjänst som piga hos Didriksson i Enköping.  I rådhusrätten trodde ingen på henne. Att hon bodde hos Didriksson stämde, men man misstänkte starkt att Didriksson uthyrt rum åt henne och att hon ägnade sig åt prostitution. Enligt vittnen skall hon ha drivit runt i staden kvällstid för att jaga kunder. Några bevis för hennes skörlevnad hittade man emellertid inte. De eventuella kunder hon haft ställde, av förståeliga skäl, inte upp att vittna mot henne. Det hela rann därför ut i sanden. Didriksson lär ha samarbetat med ovan nämnde Fredrik Axelsson i denna sysselsättning.Några av ”hästbytarna” på Enköpings östra område samarbetade ibland med en nationell tjuvliga, som bestod av både män och kvinnor, och som opererade i hela landet. Bland dess medlemmar kan man hitta exempelvis Ramkvilla-Johan och Georg Pettersson van der Hagens mor – Christina Wilhelmina Pettersson.

 Frans Elof Carlsson Stark Gyllenflykt. Skorstensfejare och f.d artillerist från Kråksmåla. Han syntes tillsammans med hästbytarna på Enköpings östra område och var dömd för stöld. Enligt signalementet skall han ha ett är efter ett knivhugg på vänstra pekfingret samt ett ärr på vänster kind intill örat, måhända ett tecken på ett liv i en, under stundom, våldsam miljö.

*

Revolverdramat i Fanna

MED REVOLVER OCH YXA
En stor nyhet i april år 1903 gick under rubriken ”Revolverdrama i Fanna” i lokalpressen. De två inblandade männen hade redan tidigare varit föremål för rättsväsendets omsorger. Den ene hette Karl Karlsson och den andre Johan August Asp. Karlsson hade anlänt till Asps bostad den 9 april beväpnad med en revolver. Han var vid tillfället inte helt nykter. Asp hade haft en yxa att försvara sig med.Upprinnelsen till konflikten skall ha varit en skuld som Karlsson nu hade tänkt sig att infordra. Asp hade då yttrat: ”När du kan sjunga skall du få betalt.”Karlsson hade blivit så förbittrad över svaret att han hotat Asp med revolvern. Asp å sin sida hötte med sin yxa. Karlsson avlossade, i självförsvar enligt vad han sade senare i rätten, tre skott varav ett träffade Asp i benet. Själv hävdade Karlsson att han enbart siktat mot golvet för att skrämma Asp. Asp påstod att detta inte var sant. Han hade haft sinnesnärvaro att gripa tag i Karlssons arm då denne siktat mot hans bröst och tvingat denne att sikta nedåt. Grannarna till Asp hade hört skotten och kommit inrusande och fann de två inbegripna i ett handgemäng vilket de lyckades avstyra genom att helt enkelt binda den argsinte Karlsson till händer och fötter. Karlsson fördes senare till polisstationen och Asp transporterades till sjukhuset. Vid förhör vittnade flera personer om att Karlsson redan tidigare uttalat hot mot Asp.
Vid ett tillfälle skall han ha yttrat att han skulle skjuta Asp och vid ett annat att han skulle sticka kniven i honom ända in till benet. Båda tillhörde gruppen av män som inte tvekade att ta till våld, gärna med vapen eller tillhyggen, i konfliktsituationer och för det mesta antagligen gick omkring beväpnade. Båda var mogna män – Karlsson 60 år gammal och Asp 53 år – och kunde inte gärna skylla på oförstånd eller ungdomligt hett blod. Karlsson var uppenbarligen inte i själslig balans vid dessa händelser. De vittnen som hört honom tidigare hota att ta död på Asp kunde även berätta att de då påmint honom om det okloka vid ett sådant tilltag då han ju kunde förvänta sig att få sitta på Långholmen. Karlsson hade då svarat att han inte brydde sig då han nyligen förlorat sin kvinna som dött en dryg vecka tidigare. Kvinnan, som var hans hushållerska, hette Kristina Axelsson och var syster till den Fredrik Axelsson som tidigare berättats om i samband med skottlossningen på Korsängen.Rättegången i rådhusrätten startade mindre än en vecka efter dådet. Till en början förhördes Karlsson och andra vittnen då Asp fortfarande vårdades på sjukhus. Först i början på maj kunde Asp förhöras. Förhandlingarna blev okomplicerade. Till skillnad från fallet med skottlossningen på Korsängen fanns här utomstående vittnen som hört och sett saker. Utslaget blev det väntade. Karlsson befanns skyldig och dömdes för ”uppsåtligt med lifsfarligt vapen föröfvad misshandel” till två års straffarbete samt att ersätta Asp med 200 kronor för sveda, värk och förlorade inkomstmöjligheter. Både Karlsson och Asp förklarade sig nöjda med utslaget.

Karlsson utgör ett exempel på hur uppväxten kan påverka en människas framtida liv. Han föddes i Estuna socken i Uppland. Modern lämnade familjen redan då han var två år gammal och han uppfostrades av släktingar. Hans far hette Jan Larsson så varifrån hans namn Karlsson kommer ifrån är osäkert.  Enligt hans egen berättelse blev han tvungen att försörja sig själv redan som 7-åring med bettleri. Han lärde sig senare borstbinderi och kopparförtenning vilket han kom att livnära sig på.  År 1879 blev han häktad i Hudiksvall, misstänkt för inblandning i ett mordförsök på en länsman, men friades p.g.a brist på bevis. Han gifte sig år 1887 och bosatte sig i Gnarp i Gästrikland, fick 2 barn och övergav, precis som hans mor en gång gjort, familjen och flyttade till Enköping där han bosatte sig i Stenvreten. Kristina Axelsson titulerades som hans hushållerska, men de verkar ha haft ett samboförhållande. Skall man tro kyrkböckerna återvände han till hustrun och barnen i Gnarp efter frigivningen från Långholmen. Han är visserligen skriven tillsammans med sin familj, men i kyrkboken noteras också att han varit borta därifrån under flera år. Han avled i september 1923. Om han då bodde i Gnarp är osäkert. August Asp var född år 1850 i Västeråkers socken i Uppland. Han hade flyttat in till Enköping år 1895 från Litslena där han bott i Sneby och arbetat som dräng. Han hade redan då flera domar bakom sig angående stöld med straffarbete som följd, allt från stöld av en klocka första resan år 1869 till en kälke och ett parti fläsk i Vaksala vid den fjärde resan år 1886.  1895 dömdes han för femte resans stöld till 4 års straffarbete. Han hade stulit några säckar havre. Straffet må i våra ögon ha varit väl hårt, men de tidigare domarna för stöld var i sammanhanget en stor belastning.  Efter att ha blivit frigiven från Långholmen i december 1898 återvände han till Enköping där han året därpå gifte sig med Johanna Sofia Axelsson som var syster till Karl Karlssons hushållerska. De bosatte sig i Boängen. De två hade redan två barn, födda 1889 och 1894. Ett vittne sade sig ha hört Karlsson säga när han klev in i Asps bostad med sin revolver. ”God dag svåger Asp. Nu skola vi slåss.”  Det där med svåger var inte riktigt sant då Karlsson och hans hushållerska Kristina Axelsson inte var gifta, men det tyder också på att det var känt att Karlsson och hon levde som vore de gifta. Johan August Asp undgick döden vid skottlossningen år 1903 men avled på fattiggården år 1905 i leukemi. Bouppteckningen skvallrar om fattigdom och misär. Behållningen i boet efter hans död var 18 kronor och 75 öre.  Hustrun Johanna Sofia har undertecknat bouppteckningen med bomärke, vilket avslöjar en begränsad läs - och skrivförmåga.

Arbetskarlen och f.d soldaten Johan August Asp. Dömd fem gånger för stöld, första gången redan som tonåring, och skjuten i benet vid en sammandrabbning i Fanna. Som många andra fängelsekunder hade han tatueringar. I hans fall på båda armarna och ena handen. Bilden är hämtad ur Riksarkivets porträttsamling av fångar. 

*