Neanderthal

Han mindes att han hade flytt för sitt liv. Nu satt han ensam på den höga klippan och blickade ut över den oändliga vattenytan. Tröttheten hade tagit överhanden och han försökte samla tankarna. Det hade hänt för många solvarv sedan, men han mindes det ännu. De hade kommit så fort – de mörkhyade och blåögda med sina målade ansikten. Flera av de äldre i hans klan hade berättat om det nya folket som dykt upp för flera mansåldrar sedan, men det hade varit långt bort. Bortom den stora grässlätten och bergen där solen gick upp. Nu var de här. Han hade sett spår men aldrig stött ihop med någon av dem. Hans klan hade flyttat många gånger för att undvika möten. Ingen visste egentligen om de var fientliga eller inte, men nog hade det många gånger pratats om hur de dödat både vuxna och barn, förstört lägerplatser och tagit barn med sig. Andra hade berättat om möten då de nyanlända stannat upp, samtalat sinsemellan för att sedan långsamt ge sig av. Själv visste han inte vad han skulle tro. Allt han visste var att de dykt upp för en kväll. Deras tjut och krigiska målningar hade skrämt honom och hans familj då de suttit vid lägerelden. De hade gjort som så många hade gjort tidigare. De flydde. Själv hade han förlorat kontakten med sina närmaste. I ett dygn hade han suttit gömd under en klippa nere vid havet innan han hade vågat sig fram. Hungern och skräcken för vad som hänt hans familj fick ge vika. Långsamt och försiktigt hade han närmat sig deras tidigare lägerplats - platsen som varit hans hem så länge han kunde minnas. Påken i hans hand hade gjort att han känt sig något säkrare, men det var en inbillad känsla, det visste han. Nykomlingarna hade varit många och hade varit beväpnade med både spjut och pilbågar. Innerst inne hade han känt att han inte skulle kunna försvara sig om han åter stötte ihop med dem. Deras vapen var bättre än hans och deras smidiga kroppar gjorde dem snabbare och betydligt farligare än någon av hans egen sort. Länge hade han spanat mot lägerplatsen på avstånd utan att upptäcka något. Den hade verkat helt övergiven. Kanske hade nykomlingarna bara tagit med sig allt användbart och sedan försvunnit. Han hade hört berättat att så hade de ofta gjort. Endast om någon satt sig till motvärn hade de blivit våldsamma och då hade det hänt att flera av hans folk blivit dödade. Nykomlingarna var våldsamma. Det var som om de var besatta av onda andar. Visserligen hade onda andar alltid funnits i mörkret dit ingen av hans egna gärna begav sig, men de onda skulle man akta sig för. De äldre och kloka kunde, i eldens flammande ljus, åkalla andar, men hans folk hade alltid sökt de goda, de som kunde bistå med lycka i jakten på villebråd. Till slut hade han vågat sig fram, då han varit säker på att ingen av inkräktarna fanns kvar. Platsen hade varit helt tom. Alla i hans familj var borta. De hade, precis som han, flytt ut i skogen för att undkomma. Allt hade var borta. Hudarna som legat på tork, stenredskap och den döda hjorten som han själv varit med om att fälla. De hade tagit allt. Hade hans familj klarat sig? Han hade inte vågat ropa efter dem. Han hade varit allt för rädd för nykomlingarna. Om han väntade kanske någon ur hans familj skulle återkomma. Kanske alla ändå hade klarat sig. Till sin sorg upptäckte han i skogskanten hans far och hans yngsta syskon liggande döda. Fadern med blodigt huvud och systern med ett stort hål i bröstet. Faderns arm låg livlös runt systern som om han hade försökt skydda henne mot det våldsamma angreppet. Det hade tagit honom en hel dag att begrava de två döda. Han hade grävt med händerna i den mjuka jorden. Vid de dödas sida hade han lagt blommor och sedan strött över den röda jorden som han sett andra gjort då de begravt döda klanmedlemmar. Han hade väntat i flera dagar på att någon ur hans familj skulle återvända, men skogen bakom boplatsen förblev tyst och stum. Hans familj var borta. Han hade sedan vandrat mot havet, bort från de nyanlända. Flera månvarv hade nu gått utan att han sett vare sig någon ur hans eget folk eller nykomlingarna. Han var svag och trött. Det var svårt att överleva ensam och någonstans inom sig kände han att han aldrig åter skulle få se någon av det egna folket. Han var ensam kvar där han satt på den höga klippan. Ensam och den siste av sin sort.