Enköping
Udda människoöden
En misslyckad tidningsman
LÄRARE UTAN ELEVER
Den 3 januari 1856 kunde man för första gången i stadens historia hålla en lokalt utgiven tidning i handen. Det första numret av Enköpings Weckoblad hade sett dagens ljus. Mannen bakom tidningen var August Theodor Paban, lärare vid stadens skola. Paban var född i Stockholm och prästutbildad och hade tjänstgjort som präst i flera socknar i Uppland innan han kom till Enköping 1852. Dit kom han för att tillträda en tjänst som lärare vid stadens skola som gick under namnet Pedagogi. Den låg i korsningen av nuvarande Kungsgatan och Rådhusgatan och i skolhuset fanns även en skolmästarbostad i vilken han flyttade in med hustru och sex barn.
Skolan var öppen för borgerskapets söner. För flickorna fanns ingen skola. I de fall de undervisades skedde det i hemmet med informator. Några år senare – 1855 – fick Enköping sin första folkskola och därmed fick även flickor gå i skolan.
Skolhuset var byggt i två våningar och hade vid hans ankomst redan åttio år på nacken. Två klasser undervisades i varsitt klassrum. En lägre och en högre klass. Två år räckte, ansåg man, för inlärning av de grundläggande färdigheterna för borgarsönerna. Skolan omvandlades några år senare till läroverk med fler klasser och flyttade år 1864 in i den ståtliga läroverksbyggnaden som ännu i dag står kvar nedanför Vårfrukyrkan.
Vad man kan förstå av arkiven var detta hans första och enda tjänst som lärare och det verkade inta ha fungerat särskilt bra. I ett dokument angående skolan i Enköping kan man läsa följande:
”Med Pedagogien, hvarvid likaledes är en lärare, som tillsättes af Uppsala Dom-Capitel , är det anmärkningsvärda förhållande, icke funnits eller nu finnes någon lärjunge, medan den nuvarande läraren Prästmannen A T Paban anses vara till lärarekallet olämplig och föräldrar som hafva barn, hvilka i Pedagogien skulle kunna njuta undervisning, för läraren sakna det förtroendet samt i stället sända sina barn till Westerås eller Uppsala Skolan flera år förr än eljest skulle erfordras, derest läraren vid Pedagogien härstäders funnes duglig och lämplig.”
I vad denna olämplighet låg framgår inte. Han var välutbildad i de franska och tyska språken och skrev flera läroböcker och översatte skönlitterära verk i både tyska och franska. Men teoretiska kunskaper i ett ämne garanterar inte alltid lämpligheten i undervisandets svåra konst. Hans korta karriär som lärare i Enköping blev också hans enda. I fortsättningen av livet försörjde han sig som präst, författare och förläggare.
EN NY TIDNING
Kanske var det just avsaknaden av elever som gjorde att han i stället beslöt sig för att starta en lokaltidning. Han hade, enligt vad han själv berättar, funderat på detta under en längre tid, väl medveten om svårigheterna som skulle möta honom i en stad där ingen erfarenhet av tryckning av ett nyhetsblad fanns. Han hade också redan innan det första numret kommit ut förberett allmänheten samt skickat ut listor där intresserade prenumeranter kunde anteckna sig. Utan tillräckligt kundunderlag skulle det inte gå ihop ekonomiskt.
Redan i det första numret redogör han för hur tidningen fick sitt namn. Flera förslag hade inkommit som anspelade på att staden i stor utsträckning levde på odling av rotfrukter. Rotbladet, Kålbladet och Pepparrotsbladet föreslogs. Själv fann han dessa förslag något oseriösa varför han tog beslutet att kalla tidningen för det mera traditionella ”Enköpings Weckoblad”.
Tidningen skulle innehålla nyheter, lokalt, och från huvudstaden så väl som landsorten. Vidare annonser vilket var viktigt ty dessa tillsammans med prenumerationsavgiften skulle ge de inkomster som var nödvändiga. Följetonger lovade han också skulle ingå i de fyra sidor varje nummer bestod av. Ingenstans kan man finna antalet prenumeranter, men tillsammans med annonsintäkterna skulle det visa sig att det inte räckte till. Efter elva månader gav han upp. Han hade hoppats att han skulle kunna anställa en medhjälpare, men därav blev intet. Att ensam stå för allt arbete blev för mycket.
Om man läser tidningen (den finns att läsa digitalt på Kungliga bibliotekets sida: ”digitaliserade svenska tidningar”), kan man nog dra slutsatsen att det var annonserna som uteblev i kombination att kundunderlaget var för litet i staden med endast ca 1500 invånare.
Annonser bygger på att det finns tillräckligt många egna företagare i form av handlare eller hantverkare. I Enköping som i de flesta mindre städer hade utvecklingen vad gäller fri företagsamhet just startat. Det gamla skråväsendet, under vilket ingen fri företagsverksamhet fanns togs, som tidigare nämnts, bort år 1846. Borgerskapet avgjorde hur många handelsmän och hantverkare som skulle tillåtas verka i staden. År 1864 togs de sista hindren bort vad gällde den fria företagsamheten, men dit hade man inte hunnit komma än då Paban startade sin tidning. Det var fortfarande magert vad gällde detaljhandeln och ännu fungerade mycket inom hantverksverksamheten på samma sätt som före år 1846.
Tittar man i en tidning från 1870-talet eller senare, i Weckobladets efterföljare, ser man skillnaden då annonserna ökat betydligt. Mest plats i tidningen tog olika följetonger. Ibland nästan hälften av de fyra sidorna tidningen bestod av. Kanske berodde detta på att Paban själv var intresserad av litteratur. Han översatte, som sagt, litteratur från de franska och tyska språken och skrev själv och gav ut några skönlitterära verk. Nyhetsrapporteringen i tidningen var emellertid mager, vilket kan ha berott på att han ensam arbetade med tidningen, både som redaktör, sättare och tryckare. Så mycket tid för uppsökande journalistik kan det inte ha blivit. Nyheter från Enköping handlade ofta om fall som avgjorts i rådhusrätten. Dömda personers namn publicerades även för de ringaste brott, vilket var det vanliga under denna tid.
Nyheterna från andra delar av landet eller från utlandet hämtade han med all säkerhet från andra tidningar. Detta förfaringssätt var han dock inte ensam om. Så gjorde man oblygt i alla tidningar under denna tid. Efter att en nyhet publicerats i en tidning kunde man veckorna efter läsa samma notis ordagrant i flera andra tidningar i riket.
År 1856 hade ännu inte telegraflinje öppnats till Enköping. Den kom först två år senare.
August Theodor Pabans dröm om en tidning i Enköping varade alltså knappt ett år. Prenumeranterna och annonserna, som skulle stå för intäkterna svek.
SISTA NUMRET
I numret som kom den 28 november meddelade han att tidningen skulle läggas ned. Han beklagar där speciellt prenumeranterna blivit för få och detta varit den största anledningen till nedläggandet. Han meddelade och försäkrade att några nummer ytterligare skulle tryckas så att den pågående följetongen, som för övrigt hette ”Baronen och hårfrisören”, kunde avslutas. Detta löfte svek han emellertid. I det allra sista numret av Enköpings Weckoblad som kom den 22 december 1856, kan man läsa att följetongen fortsätter i nästa nummer. Något sådant kom aldrig och läsarna fick således sväva i okunnighet om historiens slut. När år 1857 inträdde stod alltså Enköping åter utan en lokaltidning. Detta försök hade emellertid väckt ett visst intresse i ämnet vilket ledde till att en ny tidning såg dagens ljus våren 1863. Det var boktryckaren Anders Johan Edholm som då startade en tidning med samma namn som Pabans nämligen ”Enköpings Weckoblad”. Den hade emellertid endast namnet gemensamt med sin föregångare. Det nya veckobladet som utkom varje helgfri fredag var mer genomarbetad och följde mallen likt de flesta andra tidningar under den tiden. Edholm hade ett eget tryckeri vilket Paban hade saknat. Paban må ha varit en mer utpräglad litteratör än Edholm men denne hade de tekniska förutsättningarna att ge ut en tidning.
Enköpings Weckoblad liksom de flesta svenska tidningarna liknade varandra. Första sidan fylldes av kungörelser och meddelanden från samhällets styrande organ blandat med annonser, inte minst gällande auktioner av olika slag. De följande sidorna fylldes med nyheter under rubrikerna: Enköping, Landsorten och Huvudstaden följt av utrikes nyheter. Sista sidan fylldes ofta med annonser. Även följetonger fanns ofta med. Antal sidor var genomgående fyra.
Friad från äktenskapslöfte
EN FAR TILL ETT ”OÄKTA” BARN
Den 30 maj år 1840 lämnade Charlotta Granholm in en stämning till rådhusrätten i Enköping. Stämningen gäller en ung man vid namn Johan Eriksson som ska ha givit henne löfte om äktenskap. För hennes del var detta viktigt. Hon hade nämligen, några veckor tidigare, fött en son som hon hävdade att Johan Eriksson var fader till. Som ogift mor till ett sk ”oäkta barn” kunde hon förvänta sig en besvärlig framtid. Ännu fanns lagarna om ”olaga köttsligt umgänge” kvar och en dom i rådhusrätten med böter som följd väntade. En kvinna kunde aldrig undkomma straffet för det som i lagen gick under namnet ”horsbrott”. Barnet var ju ett bevis på att hon bedrivit hor.
Till ett barn finns ju alltid en far, men han blev i de flesta fall okänd. I domböckerna finns många fall där ogifta kvinnor pekar ut män som varande far till deras framfödda barn. I nio fall av tio nekade mannen i rättegångsförhandlingarna och då inga bevis fanns friades han ofta. Ett erkännande skulle kosta ekonomiskt underhåll till barnet under femton år. En del män tog dock sitt ansvar genom att antingen gifta sig med barnets moder eller betala underhållet.
Underhållet till ett ”oäkta” barn kunde kanske ibland bli betungande för en man, men sällan riktade omgivningen den avoghet och avvisande attityd mot honom som barnets mor ofta utsattes för.
För Charlotta Granholm var därför denna stämningsansökan, som sagt, viktig. Om hon gifte sig med barnafadern efter barnets födelse skulle både hon och han undgå straff i form av böter. Däremot kunde båda förvänta sig en kallelse till kyrkoplikt. Hon skriver också att Johan skulle, inför vittnen, ha sagt upp sitt äktenskapslöfte den 20 februari samma år. Vittnet skulle ha varit Anders Rundberg som då bodde granne med Johan i Kungs Husby. Johan Eriksson har en helt annan historia att berätta. Han skriver i ett svar på denna stämning att han anlitat Charlotta Granholm för hjälp med tvätt under den tid han vistades i Enköping. Han nekar inte till att han haft otillbörligt umgänge med henne men hävdar att han inte kunde rå för det. Citaten nedan är ordagrant tagna ur hans försvarsskrift. Stavning och meningsbyggnad kan skilja sig något mot dagens språkbruk. Han skriver bl.a:
”Jag som vore en 19-års yngling och icke ägde någon kännedom för min framtids väl, blef lockad samt med bedregerie bedragen af denna illfundiga qvinna, som mera vore till åldern än jag, huru hon jämkade och fägnade med sin list, föll mig det olycklige tanke slutligen att jag kom att lägra henne.”
BLEV LURAD
Att han lägrat henne var, om man skall tro honom, inget han hade haft för avsikt att göra. Nej, det var hon som lurat honom till det! Han antyder att Charlottas ålder, för honom, också skulle utgöra ett hinder för honom att ingå äktenskap med henne. I själva verket var hon inte mer än fem år äldre än han. Citatet är alltså hämtat från den försvarsskrivelse han inlämnade till rådhusrätten. Utan den hade vi i dag inte kunnat sätta oss in i hans tankar om Charlotta Granholm och den situation han nu befann sig i.
Protokollen från domstolsförhandlingar innehåller sällan något om hur orden fallit i förhören. De är oftast skrivna som ett referat där frågor och svar sammanfattas utan att exakt ange vad som sades. Personliga inlagor som bifogats domstolsprotokoll förekommer då och då och kan ge en något djupare bild av en person som stod inför rätta. Johan menar alltså att allt var Charlottas fel och att han var ett offer för hennes list. Han fortsätter också hur hans tankar gick angående detta äktenskapslöfte som, enligt honom, enbart var ett påhitt av Charlotta. Han skriver:
”Om jag någon gång skulle ha nämnt det jag skulle gifta mig med Lotta Granholm, det jag icke det minsta kan mig påminna. Skulle jag sådant nämna, vore det aldeles en ungdomens yra af mig. Jag aldeles icke erkänna detta påstående om giftermålet.”
Han påpekar också att han, enligt den allmänna lagen, icke utan konungens tillstånd fick gifta sig innan han uppnått 21 års ålder, vilket stämmer med dåvarande lag.
Han fortsätter i sin skrift:
”Om jag med tiden skulle ingå ägtenskap, emedan jag som ämnar blifva landtbrukare beöfver jag en lantmannaqvinns person, men aldeles icke Lotta Granholm, hvilken har ett påbråd af osnygghet och liderlighet som sin moder, det jag förmodar att det är välkunnigt här i staden om dessa qvinnors uppförande.”
Han avslutar det hela med orden:
”Jag har icke ingådt på något löfte, ej mindre kunde jag behöfva upsäga detta slaferi som Charlotta Granholm ämnat bedraga mig med.
Herren bevare mig för denna person.”
EN KVINNA MED DÅLIGT RYKTE?
Här antyder Johan att varken Charlotta eller hennes mor tillhörde de mest aktade bland Enköpings befolkning och att det skulle ha varit allmänt känt. Var detta möjligen ett försök att få rådsherrarna i rätten att ta hans parti? Han var ju trots allt en oskyldig 19-årig yngling.
Eller fanns det fog för hans påstående? Källorna i arkiven avslöjar dessvärre inget som kan styrka Johans något nedsättande omdöme om Charlotta och hennes mor. Hennes äldre syster var däremot tidigare straffad för stöld. Hennes mor Anna Cajsa Andersdotter dömdes visserligen senare för att ha inhyst en utsocknes person utan att ha meddelat detta till magistraten. Detta var ett brott enligt den dåvarande lagen, men i de flesta fall detta förekom handlade det om att en borgare i staden, av humanitära skäl, lät någon erhålla husrum då risken fanns att denne skulle förvisas från staden. Som tidigare nämnts var man som resande skyldig att medföra ett inrikes pass. Utan ett sådant riskerade man att anhållas för lösdriveri eller att förpassas till hemsocknen. Särskilt om det gällde fattiga personer, var man från stadens myndigheter snabb att förpassa vederbörande innan de kom på idén att skriva sig där. Fattiga människor, skrivna i staden, som kostade i fattingunderhåll hade man redan nog av.
I några fall har borgare som dömts för inhysande av okända haft skumma avsikter, exempelvis att utnyttja den inhyste som billig arbetskraft. Om detta gällde i Anna Cajsa Andersdotters fall har det ändå ingen betydelse i fallet med det eventuellt brutna äktenskapslöftet. Det skedde nämligen långt efter det att Johan Eriksson fällt sina kommentarer angående Charlotta och hennes mor i sin inlaga till rätten. Dock bör tilläggas att människor kan få dåligt rykte bland allmänheten utan att ha begått brott genom ett opassande och mindre lämpligt uppträdande.
Tio år senare födde Charlotta ytterligare ett barn med okänd fader, vilket måhända styrker Johans omdöme om henne. En kvinna med två ”oäkta” barn fick, under denna tid, lätt stämpeln som liderlig och lättfärdig.
Kort efter detta barns födelse dog Charlotta i en ålder av endast 36 år. I rådhusrättens beslut kan man läsa att man inte finner något bevis för att Johan Eriksson givit något äktenskapslöfte varför han frias från detta. Han erkänt dock barnet som sitt, vilket innebar att han fick betala ”uppfostringsbidrag” som det kallades. Detta till dess att barnet uppnått 15 års ålder. Detta underhåll beskrivs noga i domstolsutslaget. Han skulle årligen (den 1 november), ge modern en tunna råg, en tunna korn samt sex riksdaler i kontanter. Hans nedsättande omdömen om Charlotta och hennes mor uppmärksammades också. Charlotta yrkade ansvar på Johan för dessa ”ohöviska ord”, vilket rätten höll med om: Han dömdes till böter för detta. Dessutom dömdes båda till böter samt till hemlig skrift i kyrkan för lönskaläge. Hur gick det då för Johan Ericsson? Han var ju bara 19 år vid dessa händelser och hade ju planer på att bli lantbrukare.
Svaret på den frågan blir dessvärre att vi inte vet. Att han bodde i Kungs Husby är sant. Anders Rundberg som Charlotta nämner som vittne uppges ha bott granne med Johan i Kungs Husby by återfinns mycket riktigt där, men någon granne med namnet Johan Ericsson står inte att finna i husförhörslängden. Det betyder att han har vistats där utan att vara skriven i Kungs Husby socken. Vidare skall han ha bott i Enköping då han träffade Charlotta Granholm. Inte heller i Enköping finns, vid denna tid, någon som passar in på honom. Det enda vi känner till är hans namn samt han måste ha varit född 1820 eller 1821. Johan Ericsson var ett vanligt namn och att återfinna honom bland alla Ericssöner låter sig dessvärre inte göras. Hans fortsatta levnadsöden förblir därför okända. Hans och Charlottas son döptes till Johan Werner. Han bodde kvar hos mormodern efter Charlottas död år 1850. Senare som skomakarlärling flyttade han till Stockholm. Charlottas andra ”oäkta” barn var en flicka som döptes till Desideria Waldeborg. Hon flyttade också till Stockholm, men återvände till Enköpingstrakten, gifte sig och fick efternamnet Hessling samt fick tre barn.
*
Med träben och dåligt ölsinne
I slutet av december år 1889 lämnade Johan Albert Wallin och hans fästekvinna Johanna Sofia Kristiansson in en gemensam stämning mot kyparen Wiktor Larsson på stadshotellet i Enköping. I denna stämning yrkar de två ansvar gentemot Larsson för att denne överfallit dem samt uttalat kränkande ord. Nu var inlämnandet av en stämning till rådhusrätten där det handlade om våld och hårda ord inget ovanligt. Det skedde i stort sett varje vecka under denna tid. Det ovanliga med just denna stämningsansökan var att det faktum att det var Johan Albert Wallin som lämnat in den. Under hela 1870- och 1880-talen hade mängder med liknande stämningar inlämnats till rådhusrätten och då alltid mot Wallin själv för våld, fylleri och smädelser. Man kan utan att överdriva påstå att Johan Albert Wallin under de tre sista decennierna av 1800-talet var den mest frekvente gästen i rådhusets häktesceller. Wallin var fattighjon, alkoholmissbrukare, försedd med Enköpings sämsta ölsinne samt ett träben. Han var allmänt känd i staden för sitt leverne, eller som det uttrycks i ett av rådhusrättens protokoll: ”att han gjort sig känd för ett supigt och fridstörande lefnadssätt och härför mångfaldiga gånger blifvit fälld till ansvar af denna rådhusrätt”.
Han kallades allmänt Pil-Olle. Anledningen till detta namn är okänd. Möjligen kan det ha att göra med fadern som hette Per Olof. Alkoholen hade följt honom genom hela livet, från barndomen med en far som dömts för fylleri bl.a under en gudstjänst år 1841, till vuxen ålder med otaliga konflikter i berusat tillstånd med stadens poliskår. När och hur han förlorat sitt ena underben avslöjar inte arkiven, och kanske var det detta handikapp som gjort att han redan i unga år hamnade på stadens fattighus och i arkiven – såväl kyrkliga som civila – kom att tituleras ”fattighjon”.
VÄGRATS FÅ EN SUP
Träbenet låg honom naturligtvis i fatet, inte endast då det gällde att genom arbete trygga sin försörjning. Det minskade avsevärt även hans möjligheter att värja sig då stadens ordningsmakt i form av poliskonstaplar, vid de tillfällen då de under tjänsteutövning i lagens namn, nödgades föra honom till häktet. Som vi snart skall komma till var berusning med alkohol samt innehav av ett träben ingen lyckad kombination då det gällde att undkomma lagens långa arm. Låt oss emellertid först reda ut vad som hände i stadshotellets krogrum den 28 december år 1889. Johan Albert och Johanna Sofia berättar gemensamt i sin stämningsansökan mot kyparen Wiktor Larsson att denne, enligt deras uppfattning, utan ringaste anledning med sparkar och slag överfallit dem så att blodvite uppstått samt till dem uttalat ärekränkande ord såsom buse och tjuvhora! Vid en sammanställning av de vittnesmål som avgavs vid den följande rättegången kan man i dag ganska säkert återberätta vad som skedde vid detta tillfälle. När Johan Albert tillsammans med Johanna Sofia hade inkommit i hotellets krogrum var han i vanlig ordning icke helt nykter. Dock var hans tillstånd inte värre än att han själv tyckte att han behövde en sup varför han lade fram en tjugofemöring på disken och begärde brännvin. Kyparen Larsson som stod bakom disken vägrade emellertid lämna ut någon sprit till Wallin. Detta var inte hans eget beslut. Han hade av sin arbetsgivare fått order om att inte servera Wallin någon sprit. En överlastad Wallin var inget man önskade med tanke på hans rykte i staden. Det var mer regel än undantag att kombinationen Wallin och brännvin i stort sett alltid slutade i bråk, våldsamheter och polisingripanden. Alla visste om detta. Även hans fästekvinna Johanna Sofia visade det sig. Även hon uppmanade nämligen kypare Larsson att inte servera Johan Albert något brännvin. Denna vägran föll naturligtvis inte i god jord hos Wallin. Han slog handen i disken med en smäll och röt: ”Jag lämnar ej krogen innan jag fått min sup!”
Ingen i rummet hade antagligen väntat att Wallin bara skulle acceptera det negativa svaret angående brännvinet och därefter snällt lämna lokalen. Man visste vad som skulle hända. Enligt ett vittne skyndade man sig nämligen att snabbt rensa disken från alla glasvaror. Uppenbarligen hade samma sak hänt vid tidigare tillfällen då det hela slutat med krossade glas i lokalen. Trots vetskapen om Wallins troliga utbrott angående den uteblivna supen valde man ändå denna väg. En någorlunda nykter uppretad Wallin var i slutändan mycket lättare att hantera än en berusad uppretad dito. Det talade all erfarenhet för. Kyparen Larsson bad nu Wallin och dennes sällskap att lämna stadshotellet vilket Wallin naturligtvis vägrade. Om kyparen Wiktor Larsson hade fått order från sin arbetsgivare att med våld förpassa Wallin ur rummet, eller om han själv tog detta beslut vet vi inte, men då Wallin vägrade att avlägsna sig tog Larsson tag i hans rock och föste honom mot dörren. Vi vet inget om de två inblandades kroppsbyggnad annat än att Wallin hade ett träben. Larsson var en ung man på 29 år. Wallin var tjugo år äldre och hade säkert sett sina bättre dagar och saknade antagligen möjligheter att värja sig. Troligen var detta inte första gången de råkade på varandra. Några vittnen berättade att Wallin kallat kyparen för ”Lasse” vilket kanske kan tolkas som de var bekanta sedan tidigare. I vilket fall bedömde uppenbarligen Wiktor Larsson att han utan större besvär, med måttligt våld, skulle kunna fösa ut Wallin trots dennes rykte som våldsbenägen och vildsint. Visserligen försökte Wallin värja sig genom att sparka Larsson med sitt träben, men fick ge sig för övermakten. Under tumultet hade Larsson givit Wallin ett slag i ansiktet med handflatan. Polis hade tillkallats och det hela slutade med att Wallin fördes till stadens häkte. En stund efter detta kom Wallins fästekvinna tillbaka in i krogen för att tala med Larsson. Denne var dock inte intresserad av detta och förde därför ut henne med ett stadigt grepp om armen. Att Larsson någon gång under händelserna skulle ha okvädat de två, som Wallin påstod i stämningen, kunde inget av vittnena verifiera. Allt detta slutade med en rättegång som inleddes den 7 januari år 1890 och pågick i några omgångar till den 3 februari då rådhusrätten kom med sitt utslag. Det visade sig att den enda lagöverträdelsen som ägt rum var Larsson slag med handen i Wallins ansikte. För detta fick han böta fem kronor. Att vägra servera Wallin brännvin visade sig, till dennes stora besvikelse, inte vara ett brott. Det var inte heller att kalla Wallin för ”Pil-Olle” som Larsson hade gjort. Larsson förklarade vid rättegången att det var detta namn han kände till. Uppenbarligen var det under detta namn Johan Albert Wallin var känd i staden. Det finns fler tecken som tyder på detta.
PÅ FATTIGHUSET
Under en tidigare rättegång mot Wallin då det som vanligt handlade om fylleri och våldsamt motstånd mot polis, anges hans namn som Johan August i stället för Johan Albert. Vare sig domstolens ledamöter eller notarien som skrev protokollet har uppmärksammat detta fel. Tydligen var hans namn svårt att minnas då han allmänt gick under namnet ”Pil-Olle”. Till domstolens försvar må man väl konstatera att namnet Johan August var betydligt vanligare än Johan Albert. Nu var det som hände den 28 december på stadshotellet inte på något sätt typiskt för händelser där Wallin varit inblandad och som lett till häktet och rättegång. Vanligtvis hade det blivit betydligt våldsammare. Johan Albert var av det lilla man kan se i arkivens dokument egentligen en snäll och hygglig människa. Han hade endast två stora problem i livet. Det ena var att han inte kunde vara utan brännvin. Han var alkoholist. Det andra var att han egentligen inte tålde brännvin. Endast med en försvarlig mängd alkohol i kroppen blev han våldsam, oregerlig och utom självkontroll. Inte vid ett enda tillfälle – om man får tro källorna – nekade han till vad som lades honom till last. Det hände t.o.m att han inför domstolen bad om ursäkt för sitt uppträde och till det besvär han orsakade. Då alla anklagelser om fylleri, okvädingsord, oljud samt våldsamt motstånd mot polis i sin tjänsteutövning lästes upp i domstolslokalen erkände han oftast direkt, ibland med tillägget att han för egen del inte kunde minnas allt. Det finns ett tillfälle noterat då han även förklarade för rådmännen i rätten att det var brännvinet som gjorde honom så svårhanterlig. I oktober år 1870 – vid 25 års ålder – debuterade han som åtalad inför Enköpings rådhusrätt. Målet gällde fylleri samt våldsamt motstånd mot polisen och här startade han den resa som under nära tre decennier skulle bli en ständig kamp mot rättsväsendet. Denna första gång inskränkte sig anklagelsepunkterna till fylleri på allmän gata, våldsamt motstånd samt okvädingsord mot polismakten i det han kallat poliskonstapeln Lundell ”sugga”!
Han var redan då intagen på stadens fattighus som gick under namnet ”Lustigkulla” och låg på det nuvarande sjukhusområdet. Fattighuset var under vissa tider hans hemvist och hantitulerades i husförhörslängden som ”fattighjon”. Under andra tider står han skriven som ”arbetare” och hade uppenbarligen ibland någon form av egen försörjning. Det hela slutade med böter och fängelse i en månad. Han anlände till länsfängelset i Uppsala för att avtjäna sitt straff. Det skulle inte dröja länge innan han åter blev föremål för rättsväsendets omsorger. Redan ett halvår efter det första mötet var det dags igen. Denna gång hade – förutom fylleri, våldsamt motstånd och okvädingsord – även tillkommit misshandel. Att vildsint slå mot poliser innebar att stadens konstaplar då och då blev utsatta för olika typer av våld. Vid gripandet av brottslingar var detta något man måste räkna med. Det finns i arkiven inte ett enda exempel på att Wallin skulle ha gripits av ordningsmakten utan att denne tagit till våld och okvädingsord. Skulle man gripa och föra Wallin till häktet visste man vad som väntade. Detta kände alla stadens poliskonstaplar till. Vad som oroade både polismakt och allmänhet i staden var att han nu även börjat ge sig på civila oskyldiga medborgare – i första hand de fattighjon som, liksom han själv, bodde på fattigstugan. Att närmare gå in på och beskriva Wallins alla konflikter, med så väl polis- och rättsväsendet, som en del av stadens invånare under 1870- och 1880-talen, låter sig här inte göras. Dock kan man vid närmare betraktande av protokollen från domstolen ganska snart upptäcka ett mönster i hans tilltag som alltid gick av stapeln under mer eller mindre berusat tillstånd. Ett typiskt exempel hämtar vi från juni år 1880 då ledamoten av fattigvårdsstyrelsen, handlaren Gustafsson, fått bud om att det var bråk och slagsmål på fattighuset samt att Johan Albert Wallin var inblandad. När Gustafsson tillsammans med poliskonstapel Lundell anlände till fattighuset fann de fattighjonet Johansson liggande på golvet beklagande sig över Wallin som misshandlat honom. Wallin själv befann sig synnerligen överlastad av starka drycker sittande i förstugan. Gustafsson och Lundell insåg genast att här behövdes hjälp, dels i form av fler poliser eller andra vuxna män, dels i form av en kärra att transportera Wallin till häktet. Att lämna fattighjonen ensamma med den våldsamme Wallin kan tyckas något lättsinnigt och obetänksamt. Wallins benägenhet att ta till våld var allmänt känt och i synnerhet hjonen på fattighuset råkade ofta ut för hans oberäkneliga humör.
Uppenbarligen räknade Lundell och Gustafsson att Wallin för stunden lugnat sig och att läget var under kontroll. Varför de inte tog hand om Wallin på stället och skickade bud efter hjälp framgår inte av deras vittnesmål. Att poliskonstapel Lundell genast insåg att en kärra var nödvändig, visar att han varit med förr då det gällde att föra Wallin till häktet. Man hade från polismaktens sida utarbetat en taktik då det gällde Wallin. Att till fots föra honom till häktet var inget alternativ. Till ett sådant företag skulle det krävas fyra, fem man. Wallin var heller inte främmande för att med sparkar och slag och klösande försvara sig. Att på detta sätt föra honom från fattighuset där han ofta höll till, genom hela staden upp till häktet, var i stort sett omöjligt. Nej, bättre då att använda dessa fyra, fem vuxna männen att få ned Wallin på marken, ta av honom träbenet och därefter binda fast honom på en kärra. Enbent minskade hans möjligheter att motsätta sig ordningsmakten högst avsevärt. Flera gånger hade detta med framgång gjorts till glädje för stadens nyfikna som kunde följa transporten under Wallins högljudda rop och okvädingsord mot poliskonstaplarna vilka han liknade vid ”suggor, grisar och busar”. Nu visade det sig att Wallin var försvunnen när de extra poliserna med kärra anlände till fattighuset. Wallin kunde dock inte hålla sig från fattighuset allt för länge. Han återvände nästa dag för att fortsätta den misshandel han påbörjat dagen innan - även denna gång ordentligt berusad. Fattighjonet Johansson, som ju blivit misshandlad dagen innan, samt fattighjonet Blomberg var de som nu fick motta Wallins vrede. Osämjan dem emellan lär ha handlat om vem som var skyldig vem när det gällde tillgången på brännvin. Denna gång var dock polismakten beredd och begav sig med kärra i hast till fattigstugan och genomförde sin aktion enligt tidigare utarbetad taktik och kunde senare transportera den skrikande och vildsinte Wallin, bunden på kärran och med borttaget träben, till häktet. Vid påföljande rättegång var Wallin nykter och därmed en helt annan person. Lugnt och stilla erkände han allt vad som lades honom till last. Straffet för fylleri, misshandel samt okvädande av polis under tjänsteförrättning blev 1 månad och 24 dagars fängelse att avtjänas på länsfängelset i Uppsala.
I fängelsenoteringarna kan man f.ö läsa att han var ringa läskunnig samt ej skrivkunnig. I augusti samma år var han tillbaka i staden varpå samma historia upprepades gång på gång. Åtskilliga gånger dömdes han för fylleri och misshandel och minst vid fyra tillfällen fick han sona med ett antal månader i fängelse.
STÄNDIGA POLISINGRIPANDEN
Samma mönster upprepade sig ideligen vare sig det rörde sig om hans uppträde på fattigstugan eller på någon av stadens krogar där han allt som oftast blev nekad servering av brännvin. Hans konflikter med polisen i Enköping blev till slut som ett inövat teaterstycke där det mesta tycktes vara övat och repeterat i förväg och där huvudpersonernas agerande och repliker ständigt återupprepades.
I korthet kan dessa teaterliknande händelser beskrivas sålunda:
1. Wallin dricker sig berusad på brännvin.
2. Wallin beger sig till krogen, gästgiveriet eller fattighuset.
3. Wallin kommer i konflikt med personer på platsen.
4. Wallin tar till våld för att lösa konflikten.
5. Polis tillkallas.
6. Polisen övermannar Wallin och tar av honom träbenet.
7. Polisen transporterar Wallin till häktet fastbunden på en kärra.
8. Wallin överöser poliserna med okvädingsord.
9. Wallin nyktrar till i häktet och erkänner inför rådhusrätten de brott han anklagats för.
Till en teaterföreställning krävs givetvis publik och vi kan nog vara tämligen säkra på att en skara åskådare med skräckblandad förtjusning följde det märkliga ekipaget upp mot stadens häkte, med den fastbundne Wallin på kärran högljutt utdelande diverse okvädingsord mot poliskonstaplarna. Detta ”spel” kan tyckas något komiskt, men man får inte glömma att flera personer inklusive poliskonstaplar ibland skadades mer eller mindre allvarligt vid Wallins våldsamma attacker. Dessutom hände det att möbler och annan inredning gick i spillror vid de tillfällen hans utbrott skedde inomhus. Vid ett tillfälle förstörde han inredningen i den häktescell han insattes i för att tillnyktra. Johan Albert startade sitt liv som alkoholist i samhällets utkant redan i tidig ålder. Allt pekade mot att han skulle avsluta sitt liv i förtid i armod och fattigdom. Under hans tid fanns ingen vård för människor i hans situation. Den allmänna uppfattningen om män som förstörde sitt eget och andras liv genom ett omåttligt supande var att de i stort sett hade sig själva att skylla.
Det faktum att Johan Albert var, som man då kallade det ”krympling”, må i ett tidigt stadium ha givit honom en viss förståelse till sin fattigdom. Arbetsmarknaden under hans tid gav få tillfällen till anställning för en man med ett träben. Den sympati och medkänsla han till en början möjligen åtnjöt i hans svåra situation lär dock ha flagnat allt mer ju mer tiden gick och hans alkoholmissbruk ökade. Den enda instans som något kunde hjälpa män i Johan Alberts situation var fattigvården. På fattigstugan hade man i alla fall tak över huvudet och en säng att sova i, men denna förmån var inte självklar. Ofta krävde man av de intagna ett nyktert och ordentligt leverne och det måste ses som något förvånande att Johan Albert tilläts bo på fattigstugan så länge med tanke på det liv han levde. Han titulerades fattighjon fram till slutet på 1880-talet. Ända upp i 50-årsåldern saknade han således fast arbete. Någon form av tillfälliga påhugg torde han ändå haft. Brännvin var visserligen inte så dyrt under denna tid, men det var inte gratis. Möjligen kunde han och andra män i samma situation utöka kassan med inbrott och stölder. Det finns spår i arkiven som pekar mot att han inte var helt oskyldig när det gäller stölder. I polisens egen tidning - ”Polisunderrättelser”- uppges i augusti år 1879 att han blivit häktad i Sala misstänkt för stöld, men då ingen dom i ärendet kan påträffas blev han av allt att döma frikänd från alla misstankar.
RÄDDAD AV SIN FÄSTEKVINNA
Detta betyder dock inte att han helt kan befrias från misstanken att ha begått stölder, vare sig i Sala eller annorstädes. I domböckerna finns endast de fall upptagna som lett fram till en rättegång. Många brott klarades, då liksom nu, aldrig upp. I denna notis i Polisunderrättelser beskrivs han som ”förre sjömannen”. Ingenstans i de många domstolsprotokollen från Enköpings Rådhusrätt nämns något sådant. Att han varit sjöman kan givetvis vara något han själv hittat på inför polisen i Sala, men det kan också vara sant. Han förekommer inte i rådhusrättens arkiv före år 1870, dvs då han var 25 år gammal. Att han skulle ha startat sitt supande och orediga leverne först i den åldern kan naturligtvis vara med sanningen överensstämmande, men hans frånvaro i arkiven kan också tyda på att han var frånvarande från Enköping under sin tidiga vuxenålder. Visserligen var han hela tiden skriven i Enköping, men detta betyder inte att han också vistades där. Ingenstans i arkiven finns heller nämnt om hur han fick sitt träben. Sannolikt måste han ha råkat ut för någon typ av olyckshändelse. Att det skulle ha rört sig om en medfödd skada kan nog uteslutas. Detta skulle i så fall, med stor säkerhet, ha noterats i stadsförsamlingens husförhörslängd. En olyckshändelse av denna kaliber skulle med största sannolikhet ha noterats i lokalpressen, men i ”Enköpings Weckoblad” som finns bevarad från långt ned på 1860-talet finns inga notiser om detta. Det är alltså mycket möjligt att han lämnade Enköping en tid för att gå till sjöss, råkade som sjöman ut för en olycka som tog hans ena ben och återvände till hemstaden med sitt träben. Allt detta är naturligtvis mer eller mindre trovärdiga spekulationer och må tas med en nypa salt, men dessvärre avslöjar arkiven inte alltid sina hemligheter efter våra önskemål. De förblir under stundom stumma och tysta och vi får nöja oss med det. På 1890-talet händer något i Johan Alberts liv. Han slutade visserligen inte supa, men han syns alltmer sällan i rådhusrättens protokoll. Dessutom tyder flera tecken på att han haft någon typ av fast arbete. Efter ett återfall år 1897 verkar han ha tagit avsked av herrarna i rådhusrätten. Man kan givetvis spekulera i hur och varför denna vändning kom i hans liv efter årtionden av supande och utanförskap, men man kan nog inte bortse från hans fästekvinna Johanna Katarina Kristiansdotter, som han för övrigt gifte sig med år 1895. Tvärtom kan det mycket väl vara hon som räddat honom från en allt för tidig död och till ett, om inte helnyktert liv, så i alla fall ett liv bortom poliskonstaplar, våldsamheter och fängelsedomar.
I rättegångsprotokollet från incidenten med kyparen Larsson på stadshotellet år 1890 nämns från flera vittnen att hon uppmanat Larsson att inte servera Johan Albert något brännvin. Att han själv vid detta tillfälle då lät sinnet något rinna över och slå näven i disken måste ändå, i jämförelse med det raseri han tidigare visat i liknande situationer, ses som ett steg i rätt riktning. Några år in på 1900-talet träffar vi på honom som husägare i Åkersberg. I en källa anges hans yrke som kvastbindare. Han och hans Johanna Katarina levde vidare som de flesta andra av stadens invånare. Johan Albert hade på sin ålders höst blivit - om inte en aktad medborgare, så i alla fall en accepterad sådan. Johan Albert Wallin – mannen med träbenet - som redan från ungdomen misshandlat sin kropp med mängder av alkohol och slagsmål och som borde ha gått mot en för tidig död levde ända till februari år 1924 då han avslutade sin jordevandring på sitt sjuttionionde år. Bouppteckningen skvallrar något om hur han och hustrun hade det i sin stuga i Åkersberg. Där kan man läsa att han ägde ett hus samt tre kappland jord (ca 450 m2) vid Fanna mosse , allt taxerat till 1000 kr samt 270 kr på banken. Bland det som räknas upp finns diverse husgeråd samt 10 höns. Hönsens värda anges till sammanlagt 20 kr. När en skuld till fattigvården räknats av var värdet i boet ca 1400 kr. En inte alls oäven summa om man betänker att penningvärdet har ökat ca 40 gånger sedan dess.
*
Den gråtande soldaten
Någon gång under år 1773 kom en kopparslagaregesäll vandrande till Enköping. Han hette Petter Brink och hade lämnat staden tre år tidigare. Att blivande hantverkare gav sig ut på gesällvandringar var inte ovanligt på den tiden. Dessa ofta årslånga vandringar innebar inte sällan att man genomkorsade flera länder i Europa. Under tiden skulle man förkovra sig i sitt blivande yrke. Att man därutöver lärde sig främmande språk och fick ta del av andra folks liv och sedvänjor var ju dessutom ingen nackdel. Man ska dock ha klart för sig att resandet för över två sekler sedan var något helt annat än i dag. Oftast innebar det fotvandring. Någon större reskassa var det inte tal om att ta med. Man fick lita till sin egen förmåga för att överleva. Han hade lämnat sin fästmö Anna Lisa Schröder i Enköping och förmodligen hoppades han nu att hon troget väntat på honom. Väl hemkommen visade det sig att hans förhoppningar slog in. Hon hade väntat på honom. När han avlagt sitt mästarprov som kopparslagare blev det giftermål. Han var inte den förste enköpingsyngling som givit sig ut på gesällvandring och skulle heller inte bli den siste. Men dessa är för oss okända och vi skulle i dag inte heller ha vetat något om hans äventyr under de tre år han varit på vandring ute i Europa om han själv inte berättat om dem.
Detta är hans historia:
I FREDRIK DEN STORES ARMÉ
Han lämnade sin hembygd för att, i första hand, bege sig till Baltikum. Dessa länder – som då gick under namnen Estland och Livland - tillhörde sedan 1743 Ryssland, men hade tidigare i ett drygt sekel varit svenska provinser. Enligt flera källor lär svenskarna haft ett relativt gott rykte i dessa länder varför det kan ha varit en naturlig start på en vandring genom Europa. Redan innan han hunnit lämna dessa länder höll det på att gå på tok. Petter lär ha varit en lång och ståtlig man och en prästdotter i Livland förälskade sig häftigt i honom. Själv berättar han att han var nära att bli fast, men minnet av hans kära Anna Lisa hemma i Sverige fick honom på andra tankar. Vandringen fortsatte till Preussen där han till slut hamnade i Fredrik Den Stores armé. Själv hävdade han att han blivit tvångsrekryterad vilket säkert kan vara sant. En annan möjlighet är att han lät sig frivilligt rekryteras p.g.a brist på pengar. Soldatlönen var visserligen inte stor, men för en svältande fattig stackare fanns kanske inte så många alternativ.
Livet såg, i och med detta, inte så ljust ut för den stackars Petter. Han visste säkert att en soldat har små chanser att överleva någon längre tid. Några stupade ärofullt i strid, men många fler dog av sjukdomar i fält eller förläggning. Frågan han förmodligen ställde sig var om han någonsin skulle se Enköping och sin kära Anna Lisa igen.
Allt detta är enligt hans egen berättelse och det finns inget i den som låter osannolikt, så det kan säkert vara med sanningen överensstämmande. Fortsättningen av hans historia må kanske tas med en nypa salt, men den måste ändå berättas. Under en manöver anlände självaste kung Fredrik för att inspektera sina soldater. Peter hade drabbats av en svår hemlängtan och såg framtiden med Anna Lisa försvinna i fjärran. Han kunde inte hålla tårarna tillbaka. Eftersom han stod i första ledet upptäckte kung Fredrik honom.
Står inte karln och gråter?! Kungen stannade framför Peter och frågade om orsaken till detta missmod. Petter svarade att han blivit tvångsrekryterad och att han längtade hem till Sverige och sin fästmö. När kung Fredrik hörde detta utbrast han:
” Jag vill icke i min här se sådana modlösa stackare som lipa och gråta! Släpp honom! ”
Så gick det till – enligt Petter själv – när han hemförlovades av den preussiske kungen. Denna humana handling gjorde så stort intryck på honom att han under resten av sitt liv lär ha haft ett porträtt på denne store konung på en framträdande plats i sitt hem i Enköping. Om nu konung Fredrik inte upptäckt den långe svensken med hemlängtan, hade vår historia slutat här. Petter hade gått mot ett okänt öde någonstans nere i Europa. Nu får vi inte glömma att detta helt och hållet är hans egen version av vad som hände honom under gesällvandringen. Vi har i dag inga möjligheter att kontrollera sanningshalten i denna historia, men även om en del är uppdiktat och överdrivet måste den ändå berättas. I Enköping trodde man uppenbarligen på hans berättelse. Då han och Anna Lisa firade sitt guldbröllop år 1825 skrev den diktande enköpingsprosten Afzelius följande diktverk till honom.
Fordomdags i Tysklands skog
I de lätta åren
Gick en yngling – hjertat slog
Hoppfullt såsom våren
Blott en rensel och en Gud
Svensk gesäll behöver
På sin höjd en älskad brud
Önskar han deröver
Mycket der vår yngling såg
Som märkvärdigt vore
Men ack, aldrig i hans håg
Fredrik gick, den store.
”Pojke, kom uti min här!”
Fredrik tog till orden
Nej, Jag längtar, sade Per (Per är i detta fall en omskrivning av Petter)
Hem igen till Norden
FÖRMÖGEN BORGARE OCH RÅDMAN
Efter att ha blivit kopparslagarmästare gifte han sig, den 28 december 1775, med sin Anna Lisa. I novemberåret därpå föddes deras första barn – en dotter som döptes till Anna Helena. Dessvärre dog hon, som så många andra spädbarn under denna tid, redan innan ettårsdagen. Även nästa barn – en dotter som döptes till Greta Elisabeth – dog redan som barn. Döttrarna Anna Lovisa och Johanna Petronella som föddes 1780 resp. 1783 överlevde däremot barndomen. Några söner fick de inte. Han arbetade idogt ihop en smärre förmögenhet och blev en aktad och respekterad borgare i Enköping. Vid den stora branden år 1799 förlorade han hela sin mangårdsbyggnad och de flesta av uthusen enligt den lista som ännu finns bevarad angående resultatet av den stora katastrofen. Samma år blev han rådman – vilket var det finaste man kunde bli i en småstad näst efter borgmästaren. Därmed hade han en plats i både magistraten och stadens rådhusrätt. Han blev även förman i stadens borgarkår och han lär, i den egenskapen, ha träffat självaste kung Gustav III vid Litslena. Om denna borgarkår berättats senare i denna bok. Både han och hustrun Anna Lisa levde förmodligen ett gott liv. Hon gick ur tiden år 1826 i en ålder av 71 år och han året efter, 80 år gammal. Enligt bouppteckningen lär Peter Brink ha varit en av de förmögnare borgarna i staden vid sin död. Döttrarna Anna Lovisa och Johanna Petronella ärvde gården och Anna Lovisa gifte sig med kopparslagaren Carl Peter Wallén som varit gesäll hos fadern i början på 1820-talet. Under denna tid var det inte ovanligt att en hantverkare gifte sig med en hantverkaränka och på så sätt fick tillgång till sin föregångares verkstad. Det kallades att ”konservera” änkan och var vanligt även bland präster. Carl Peter Wallén konserverade i stället dottern. Han var för övrigt 16 år yngre än hon. De fick inga barn.
Den andra dottern Johanna Petronella förblev ogift och titulerades mademoiselle eller mamsell under resten av livet. Kopparslagare Brink hade levt ett gott liv då han avslutade sin 80 år långa jordevandring. Spänning hade inte saknats om nu hans historia om allt som hände under gesällvandringen var med sanningen överensstämmande. Lite sorg kände han och hustrun säkert efter de två döda barnen och måhända även för att de aldrig fick några barnbarn.
Fredrik II av Preussen, även kallad Fredrik den store. Porträtt av Anton Graff 1781
*
