Udda människoöden

En misslyckad tidningsman

LÄRARE UTAN ELEVER
Den 3 januari 1856 kunde man för första gången i stadens historia hålla en lokalt utgiven tidning i handen. Det första numret av Enköpings Weckoblad hade sett dagens ljus. Mannen bakom tidningen var August Theodor Paban, lärare vid stadens skola. Paban var född i Stockholm och prästutbildad och hade tjänstgjort som präst i flera socknar i Uppland innan han kom till Enköping 1852. Dit kom han för att tillträda en tjänst som lärare vid stadens skola som gick under namnet Pedagogi. Den låg i korsningen av nuvarande Kungsgatan och Rådhusgatan och i skolhuset fanns även en skolmästarbostad i vilken han flyttade in med hustru och sex barn.
Skolan var öppen för borgerskapets söner. För flickorna fanns ingen skola. I de fall de undervisades skedde det i hemmet med informator. Några år senare – 1855 – fick Enköping sin första folkskola och därmed fick även flickor gå i skolan.
Skolhuset var byggt i två våningar och hade vid hans ankomst redan åttio år på nacken. Två klasser undervisades i varsitt klassrum. En lägre och en högre klass. Två år räckte, ansåg man, för inlärning av de grundläggande färdigheterna för borgarsönerna. Skolan omvandlades några år senare till läroverk med fler klasser och flyttade år 1864 in i den ståtliga läroverksbyggnaden som ännu i dag står kvar nedanför Vårfrukyrkan. 
Vad man kan förstå av arkiven var detta hans första och enda tjänst som lärare och det verkade inta ha fungerat särskilt bra. I ett dokument angående skolan i Enköping kan man läsa följande:
”Med Pedagogien, hvarvid likaledes är en lärare, som tillsättes af Uppsala Dom-Capitel , är det anmärkningsvärda förhållande, icke funnits eller nu finnes någon lärjunge, medan den nuvarande läraren Prästmannen A T Paban anses vara till lärarekallet olämplig och föräldrar som hafva barn, hvilka i Pedagogien skulle kunna njuta undervisning, för läraren sakna det förtroendet samt i stället sända sina barn till Westerås eller Uppsala Skolan flera år förr än eljest skulle erfordras, derest läraren vid Pedagogien härstäders funnes duglig och lämplig.”

I vad denna olämplighet låg framgår inte. Han var välutbildad i de franska och tyska språken och skrev flera läroböcker och översatte skönlitterära verk i både tyska och franska. Men teoretiska kunskaper i ett ämne garanterar inte alltid lämpligheten i undervisandets svåra konst. Hans korta karriär som lärare i Enköping blev också hans enda. I fortsättningen av livet försörjde han sig som präst, författare och förläggare. 

EN NY TIDNING
Kanske var det just avsaknaden av elever som gjorde att han i stället beslöt sig för att starta en lokaltidning. Han hade, enligt vad han själv berättar, funderat på detta under en längre tid, väl medveten om svårigheterna som skulle möta honom i en stad där ingen erfarenhet av tryckning av ett nyhetsblad fanns. Han hade också redan innan det första numret kommit ut förberett allmänheten samt skickat ut listor där intresserade prenumeranter kunde anteckna sig. Utan tillräckligt kundunderlag skulle det inte gå ihop ekonomiskt.
Redan i det första numret redogör han för hur tidningen fick sitt namn. Flera förslag hade inkommit som anspelade på att staden i stor utsträckning levde på odling av rotfrukter. Rotbladet, Kålbladet och Pepparrotsbladet föreslogs. Själv fann han dessa förslag något oseriösa varför han tog beslutet att kalla tidningen för det mera traditionella ”Enköpings Weckoblad”. 
Tidningen skulle innehålla nyheter, lokalt, och från huvudstaden så väl som landsorten. Vidare annonser vilket var viktigt ty dessa tillsammans med prenumerationsavgiften skulle ge de inkomster som var nödvändiga. Följetonger lovade han också skulle ingå i de fyra sidor varje nummer bestod av.  Ingenstans kan man finna antalet prenumeranter, men tillsammans med annonsintäkterna skulle det visa sig att det inte räckte till. Efter elva månader gav han upp. Han hade hoppats att han skulle kunna anställa en medhjälpare, men därav blev intet. Att ensam stå för allt arbete blev för mycket.
Om man läser tidningen (den finns att läsa digitalt på Kungliga bibliotekets sida: ”digitaliserade svenska tidningar”), kan man nog dra slutsatsen att det var annonserna som uteblev i kombination att kundunderlaget var för litet i staden med endast ca 1500 invånare.
Annonser bygger på att det finns tillräckligt många egna företagare i form av handlare eller hantverkare. I Enköping som i de flesta mindre städer hade utvecklingen vad gäller fri företagsamhet just startat. Det gamla skråväsendet, under vilket ingen fri företagsverksamhet fanns togs, som tidigare nämnts, bort år 1846. Borgerskapet avgjorde hur många handelsmän och hantverkare som skulle tillåtas verka i staden. År 1864 togs de sista hindren bort vad gällde den fria företagsamheten, men dit hade man inte hunnit komma än då Paban startade sin tidning. Det var fortfarande magert vad gällde detaljhandeln och ännu fungerade mycket inom hantverksverksamheten på samma sätt som före år 1846. 
Tittar man i en tidning från 1870-talet eller senare, i Weckobladets efterföljare, ser man skillnaden då annonserna ökat betydligt. Mest plats i tidningen tog olika följetonger. Ibland nästan hälften av de fyra sidorna tidningen bestod av. Kanske berodde detta på att Paban själv var intresserad av litteratur. Han översatte, som sagt, litteratur från de franska och tyska språken och skrev själv och gav ut några skönlitterära verk. Nyhetsrapporteringen i tidningen var emellertid mager, vilket kan ha berott på att han ensam arbetade med tidningen, både som redaktör, sättare och tryckare. Så mycket tid för uppsökande journalistik kan det inte ha blivit. Nyheter från Enköping handlade ofta om fall som avgjorts i rådhusrätten. Dömda personers namn publicerades även för de ringaste brott, vilket var det vanliga under denna tid.
Nyheterna från andra delar av landet eller från utlandet hämtade han med all säkerhet från andra tidningar. Detta förfaringssätt var han dock inte ensam om. Så gjorde man oblygt i alla tidningar under denna tid. Efter att en nyhet publicerats i en tidning kunde man veckorna efter läsa samma notis ordagrant i flera andra tidningar i riket.
År 1856 hade ännu inte telegraflinje öppnats till Enköping. Den kom först två år senare.
August Theodor Pabans dröm om en tidning i Enköping varade alltså knappt ett år. Prenumeranterna och annonserna, som skulle stå för intäkterna svek. 

SISTA NUMRET
I numret som kom den 28 november meddelade han att tidningen skulle läggas ned. Han beklagar där speciellt prenumeranterna blivit för få och detta varit den största anledningen till nedläggandet. Han meddelade och försäkrade att några nummer ytterligare skulle tryckas så att den pågående följetongen, som för övrigt hette ”Baronen och hårfrisören”, kunde avslutas. Detta löfte svek han emellertid. I det allra sista numret av Enköpings Weckoblad som kom den 22 december 1856, kan man läsa att följetongen fortsätter i nästa nummer. Något sådant kom aldrig och läsarna fick således sväva i okunnighet om historiens slut. När år 1857 inträdde stod alltså Enköping åter utan en lokaltidning. Detta försök hade emellertid väckt ett visst intresse i ämnet vilket ledde till att en ny tidning såg dagens ljus våren 1863. Det var boktryckaren Anders Johan Edholm som då startade en tidning med samma namn som Pabans nämligen ”Enköpings Weckoblad”. Den hade emellertid endast namnet gemensamt med sin föregångare. Det nya veckobladet som utkom varje helgfri fredag var mer genomarbetad och följde mallen likt de flesta andra tidningar under den tiden. Edholm hade ett eget tryckeri vilket Paban hade saknat. Paban må ha varit en mer utpräglad litteratör än Edholm men denne hade de tekniska förutsättningarna att ge ut en tidning.