Olympiska tävlingar i Enköping

Måndagen den 8 juli år 1912 var solig och varm och en klarblå himmel sträckte sig över hela himlavalvet. Längs Kungsgatan i Enköping hade mycket folk samlats – från tändsticksfabriken, förbi torget och slutligen till Litslena tull. Framför allt vid torget var trängseln stor och många hade väntat länge. Ingen visste egentligen när de skulle dyka upp – cyklisterna som tävlade Mälaren runt hade startat redan tidigt på morgonen i Stockholm. Cykeltävlingen ”Mälaren runt” var inget nytt påhitt. Den hade avgjorts många gånger ända sedan år 1893. Tidigare år hade den kanske samlat en och annan åskådare men aldrig som denna måndag. Denna gång skulle man nämligen få se hur de svenska velocipedryttarna, som cyklisterna kallades, skulle klara sig mot den internationella eliten. Olympiska sommarspelen pågick som bäst i Stockholm och cykelloppet runt Mälaren ingick nu som en del av tävlingsprogrammet.
För första och antagligen sista gången kunde man se olympiska atleter i Enköping. Inte undra på att folk hade samlats i stora skaror. I en artikel i Enköpingsposten berättas att ordningen var god och att läskedryckförsäljarna och kaféerna gjorde goda förtjänster.När cyklisterna så småningom började dyka upp kunde man höra utrop ur folkmassan:
”Är det Morén?”
Henrik Morén var det största svenska hoppet. Han hade vunnit tävlingen inte mindre än nio gånger, visserligen endast mot svenska medtävlare, men nog skulle väl han och de andra svenska gossarna stå sig gott mot alla utländska cyklister. De kände ju till banan mycket bättre än de utländska gästerna och kunde dessutom räkna med ett enormt stöd från åskådarna.

Starten för loppet hade skett på Liljeholmen i Stockholm och för att undvika den värsta sommarhettan hade den förste cyklisten startat redan klockan två på morgonen. Man startade inte samtidigt utan individuellt med två minuters mellanrum. Nu hjälpte den arla starttiden föga för de som startade sist i det stora startfältet. Då de tävlande var ute i över elva timmar blev loppet en krävande uppgift i värmen för de sent startande. Tilläggas kan också att dåtidens vägar saknade asfalt men däremot kunde erbjuda både grushögar och gropar. Sträckan var ungefär 320 km och det skulle bli ett mandomsprov utöver det vanliga.
Många av deltagarna skulle aldrig ta sig i mål och flera av de svenska hoppen blev en besvikelse.
Henrik Morén blev illamående i värmen och i pressen påpekade man att sydlänningarna naturligtvis klarade värmen bättre än nordborna. Tre av de svenska deltagarna tvingades bryta. Morén fullföljde visserligen loppet men fick en blygsam placering. Och som det inte var nog med eländet råkade en av svenskarna, vid namn Landsberg, kollidera med en bil strax utanför Stockholm och kunde inte fortsätta.

Dessa olyckliga missöden för de svenske var man dock ovetande om i Enköping. När så de första tävlande dök upp bortom tändsticksfabriken hade man ingen aning om vem som ledde loppet eller hur svenskarna låg till eftersom man hade startat individuellt. Den förste cyklisten som passerade Enköping var antagligen den slutlige segraren Rudolf Lewis från Sydafrika. Därefter kom cyklisterna på löpande band och det måste ha tagit åtskilliga timmar innan den siste passerat torget i Enköping. Hur många ur publiken som då fanns kvar avslöjar inte källorna.
Lewis avverkade de 32 milen på 10 timmar och 42 minuter vilket gör en medelhastighet av ganska precis 30km/h vilket må anses vara nog så imponerande med tanke på den tidens vägar.
Hur gick det då för svenskarna? Trots att favoriten Morén cyklade in först på femtonde plats blev det ändå en guldmedalj till de svenske. Med fyra man bland de tio bästa vann Sverige lagtävlingen.Detta hände långt innan radio och TV fanns så slutresultatet i tävlingen var säkert enköpingsborna ovetande om i flera dagar.Men vad gjorde det? Man hade fått vara med om något enastående och säkert skulle minnet leva kvar länge bland de som samlats på torget denna varma julidag år 1912.