Parkbänken

Det var en helt vanlig bänk, grönmålad och stående vid sidan av cykel- och gångvägen som gick längs den stilla flytande ån. Jag hade suttit på den många gånger, njutande av den ljumma sommarvinden eller bara för att vila en stund under en långpromenad.
Den omgavs av buskar på tre sidor vilket gjorde att man alltid satt i lä om vinden låg på. Under en kvällspromenad sent i augusti satt jag där och lyssnade på tystnaden. Ett avlägset hundskall hördes från fjärran, men annars var allt tyst.

En kvinna kom gående på den grusbelagda gångvägen. Hon tycktes hela tiden spana ut över ån vars svarta vatten då och då glimmade till i det begynnande månljuset. Så stannade hon mitt för den bänk där jag satt. Hon tycktes tveka innan hon satte sig. Som för att inte störa.
Hon såg ut att vara i trettioårsåldern och var klädd i en mörk kjol och en grå kofta. På huvudet bar hon en ljus basker. Jag vill nog påstå att hon såg rätt alldaglig ut. En lång stund satt hon tyst och bara stirrade rätt fram.

”Tore! … Axel!” sade hon som om hon talade till någon. ”Jag vet att ni kommer snart. Mor väntar här.”

Det slog mig hur märkligt detta lät. Tore och Axel var uppenbarligen hennes söner och med tanke på hennes ålder kunde pojkarna inte gärna vara i den åldern då de skulle vara ute ensamma så sent på kvällen.

”Mina pojkar. Dom kommer snart,” fortsatte hon. Hon stirrade fortfarande rakt fram mot ån men jag uppfattade det som att hon talade till mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Att påpeka det där om att barn inte borde vara ute ensamma så sent kunde jag inte gärna göra även om jag ville.

”Mina stackars pojkar. Det är så kallt. Mor skall värma er.”

Det började kännas lite obekvämt. Kvinnan verkade inte vara medveten om att jag satt bredvid henne. Hon hade ännu inte tittat åt mitt håll. När hon snyftade och torkade bort en tår från kinden med ena handen kände jag att jag måste säga något.

”Hur är det fatt. Kan jag hjälpa er med något. Era söner …”

”Dom är borta, men dom är snart här igen.”

Hon sirrade fortfarande rätt fram, ut över det mörka åvattnet.

”Jag försökte …. Det gjorde jag verkligen, men det var så kallt och så mörkt …. vattnet!”

En obehaglig känsla började sprida sig i mitt inre. Vad var det hon pratade om?

”Jag letade länge …. ingenstans kunde jag hitta dem.” För första gången sedan hon satt sig på bänken såg hon mot mig. Hennes ögon uttryckte trötthet och sorg, djup förtvivlad sorg.

”Barn borde vara hos sin mor. Tycker ni inte? Inte i det kalla vattnet.”

Innan jag han svara reste hon sig och gick med långsamma steg ned mot ån. Sedan fortsatte hon bort och in i mörkret. Jag kunde höra hur hon ropade efter sina söner. Sedan blev allt tyst. Förstummad satt jag kvar på bänken. Vad var det som hade hänt? Hade hennes söner fallit i vattnet och drunknat? Hade sorgen efter sönerna drabbat henne så hårt att hon nu irrade runt och letade? Inte orimligt, tänkte jag. En sådan olycka kunde ju få vem som helst att tappa fotfästet.
Men här hade inte hänt några drunkningsolyckor så länge jag kunde minnas. Något sådant måste ha varit en uppmärksammad händelse. Nej, den stackars kvinnan yrade säkert. Veckorna gick men den märkliga händelsen ville inte lämna mig. Tänk om det ändå låg något bakom det hela. Kanske fanns det en förklaring.

I månader letade jag i tidningar – längre och längre tillbaka i tiden. Till slut fann jag vad jag sökte. En dödsannons: Två bröder döda, åtta och tio år gamla. I en nyhetsnotis kunde jag läsa om de två bröderna som gått genom isen och hur deras mor försökt att rädda dem men att de omkommit. Det som till slut fick mig att aldrig mer ta promenaden längs ån och att aldrig sätta mig på den bänken var det faktum att även modern omkommit och att tidningen med dödsannonsen var femtiotvå år gammal.