ETT NÄSTAN PERFEKT BROTT

På eftermiddagen den 26 augusti år 1910 lämnade byggmästaren Johan August Eklund sin bostad i ”telegrafhuset” i korsningen mellan Kungsgatan och Rådhusgatan i Enköping. Han släpade sin kappsäck nedför trapporna och lastade in sig i den väntande hästdroskan, som genast satte av mot järnvägsstationen. Byggmästare Eklund var på väg till Vättlösa i Skaraborgs län där han var i färd med att rusta en kyrka.

Under det några dagar långa besöket i hemstaden hade Eklund packat ned finkläder till sig själv och till hustrun som stannat kvar i Vättlösa. Återinvigningen av den restaurerade kyrkan skulle nämligen firas med en fest till vilken byggmästaren givetvis skulle bli inbjuden.

Väl ombord på kvällståget pustade Eklund ut. En lång resa via Västerås och Örebro väntade nu framför honom. Ingen i staden – allra minst han själv – kunde väl ana att när han senare återvände till Enköping skulle det bli med handfängsel och i sällskap med fångvaktare från Mariestads cellfängelse! I Enköping inträffade nämligen märkliga saker efter hans avresa. Natten mellan den 29 och 30 augusti kom postexpediten fröken Axelsson, endast klädd i nattdräkt, inrusande på det närbelägna polishuset och berättade att det brann i huset där hon bodde. Huset i fråga var det samma som byggmästare Eklund lämnat tre dagar tidigare. Fröken Axelsson hyrde ett av rummen i Eklunds lägenhet på översta våningen.

Brandkåren tillkallades naturligtvis och fann vid sin ankomst rök i trappan och man kunde snabbt konstatera att det var i Eklunds lägenhet det brann. Då dörren var låst – ägaren var ju bortrest – tvingades man bryta sig in. Några brandmän tog sig även in på vinden via en stege och kunde där släcka en brandhärd.

Väl inne i lägenheten fann man att det brann på flera olika ställen – i två olika rum och i en låst garderob! Elden hade tagit sig väl och skulle ha övertänt hela våningen på några minuter om brandkåren inte anlänt så snabbt. Katastrofen hade således varit nära och de i huset boende kunde ha fått sätta livet till. Stadens telegrafstation, som låg på nedersta våningen, hade även den sannolikt gått upp i rök. När så branden var släckt företogs en undersökning av lägenheten. Nästan omgående kunde man konstatera att den var anlagd. Det hela skulle därmed bli ett fall för polisen.

Stadens polis under ledning av stadsfiskal Ström gjorde en hel del märkliga fynd. På flera ställen hade flaskor med brännbara vätskor såsom bensin och fotogen riggats upp mot trådar som var dragna kors och tvärs i lägenheten. Avsikten hade uppenbarligen varit att när trådarna bränts av skulle flaskorna falla omkull och därmed tömmas på sitt eldfängda innehåll! Överallt på golven låg spån, indränkta med bensin och fotogen.

Frågan man ställde sig nu var naturlig. Vem var mordbrännaren? Varför ville någon byggmästare Eklund så illa? Uppenbarligen hade han fiender i staden. Hur hade någon kunnat ta sig in i den låsta lägenheten? De boende i huset förhördes, men ingen hade sett eller hört något misstänkt efter det att Eklund själv lämnat huset. Några fynd i ett av rummen förbryllade polisen. På ett och samma ställe hittades en halvt förkolnad väggklocka, en sotig trådrulle, några brända plankbitar och ett tungt järnlod.

Man vred och vände på de märkliga fynden och till slut kunde man sätta ihop delarna till en ytterst finurlig brandmaskin! Plankbitarna var i sammanfogade med en läderbit. Järnlodet och några tändstickor var fastsatta på den ena plankan. Allt var uppstöttat av en trästicka på ett sätt som gjorde att när stöttan rycktes bort, föll den ena brädbiten ned av lodets tyngd, tändstickorna drogs mot ett plån och fattade eld. Var kom då klockan och trådrullen in i sammanhanget? Jo, i den stöttande stickan var knutet en tråd som gick till den på väggen sittande klockan. Tråden gick till trådrullen som var fästad i en pinne som i sin tur var en förlängning av minutvisarens axel. För varje varv minutvisaren gick runt snurrades tråden upp en bit. Tråden spändes mer och mer och till slut drog den undan den stöttande stickan. Plankan med tändstickorna föll och branden var ett faktum!

Att denna maskin skulle fungera kunde urmakare Lagerström intyga. Han kunde också visa att maskinen lätt kunde ställas in så att den utlöstes på ett bestämt klockslag upp till fem dygn framåt. Misstankarna riktades genast mot byggmästare Eklund själv. . Att han varit bortrest då branden bröt ut hade ju inte längre någon betydelse. Eklund hade också ett motiv. Han hade nämligen tidigare tecknat en brandförsäkring som nu skulle falla ut med 9000 kr. Att en av honom ägd förrådsbod året innan hade brunnit ned under mystiska omständigheter och givit honom 3000 kr i ersättning från försäkringsbolaget gjorde ju knappast saken bättre. Eklund hade sedan år 1886 bedrivit verksamhet i byggbranschen och det var allmänt känt att verksamheten gått dåligt de senaste åren.

Med detta som bakgrund fanns inget annat för enköpingspolisen att göra än att telegrafera till polisen i Mariestad. Eklund skulle häktas! Väl tillbaka i Enköping nekade han till brottet Han visste inget om den anlagda branden. Han var säkert väl medveten om att det knappast gick att bevisa att det var han själv som konstruerat och satt i gång brandmaskinen. Flaskorna med bensin och fotogen hade han över huvud taget inte sett tidigare, hävdade han bestämt vid förhöret.

Nu visade det sig dock att polisen hade ännu ett ess att spela ut. Efter en kontakt med polisen i Stockholm anlände detektivkonstapel Chrona med en ny utrustning i bagaget. Metoden att leta efter fingeravtryck hade de senaste åren visat sig vara mycket effektiv och många brottslingar satt numer bakom galler tack vare den. Byggmästare Eklund hade säkert aldrig hört talas om fingeravtryck och blev naturligtvis förfärad när hans avtryck fanns på de flaskor han tidigare hävdat att han aldrig sett. Han tvingades nu erkänna att han inhandlat flaskorna, men att de skulle forslas till Vättlösa för att användas där vid kyrkoarbetet.

På frågan varför han köpt denna utrustning i Enköping när det väl måste ha varit enklare att inhandla den på plats nere i Västergötland hade han inget rimligt svar. Han förklaringar till omständigheterna i lägenheten och hans egna förehavanden under de dagar han varit i Enköping blev alltmer förvirrade och motsägelsefulla.

Den 11 november dömde således rådhusrätten byggmästare Johan August Eklund mot sitt nekande, som ansvarig till mordbrand, till åtta års straffarbete.

Han forslades omgående till Långholmen i Stockholm för att avtjäna sitt straff. Straffet kom i verkligheten att bli på livstid ty efter dryga fem år på Långholmen avled Eklund i lunginflammation knappa sextio år gammal. Han erkände aldrig brottet för vilket han blivit dömd och hävdade under hela rättegången att någon annan person som hyst agg gentemot honom måste vara den skyldige. Dock kunde han inte med säkerhet utpeka någon sådan person.

Denna mordbrand uppmärksammades i hela landet främst pga att branden startades med hjälp av en hemgjord maskin som var kopplad till ett väggur. På detta sätt kunde Eklund se till att branden startade tre dygn efter att han lämnat staden. Han befann sig då i Mariestad där han jobbade med renovering av en kyrka. Ett mera perfekt alibi kan man knappt hitta. Att han till slut åkte fast berodde på ett rådigt ingripande av postexpediten fröken Axelsson som bodde i samma hus. Hon hade vaknat och känt brandrök varpå hon sprang i bara nattsärken till polisstationen. Huset som det brann i låg där ”spanska trappan” i dag ligger så hon hade nära till polishuset (gamla rådhuset). Detta tidiga ingripande gjorde att branden kunde släckas relativt snabbt. Eklund hade nog räknat med att det mesta skulle gå upp i lågor, men nu hittade man bl.a den geniala ”brandmaskinen”. Dessutom fann man Eklunds fingeravtryck på de flaskor med bensin och fotogen som placerats på golvet. Metoden att ta fingeravtryck var vid denna tid helt ny i Sverige. Nåväl, Eklund fälldes - trots sitt nekande - för mordbrand till åtta års straffarbete på Långholmen. Han dog i fängelset av lunginflammation efter drygt fem år av straffet.