Regnväder

Om det bara kunde sluta att regna, tänkte Adam Putman. Hur länge hade han stått här nu? Han mindes inte riktigt. Det senaste dygnet hade varit osammanhängande vad gällde hans minne. Det hade varit mörkt då han begivit sig från lägret för att …. Ja, varför? Varför hade han givit sig ut i mörkret?
 Hur många gånger de senaste dygnen hade anställt sig den frågan?
idiotiskt inget annat än idiotiskt! Det var farligt att ensam bege sig ut i mörkret. Det visste ju alla. Ändå hade han gjort det. Han måste ha drabbats av någon typ av sinnesförvirring. Kanske hade han fått i sig något olämpligt via maten, eller kanske hade han fått ett insektsbett. Så var det förmodligen. Giftiga insekter var det gott om i dessa trakter. Nåväl, förvirringen hade så sakta släppt greppet om honom och han kunde tänka någorlunda klart.
Emellertid hade han ingen aning om var han befann sig. Var låg lägret? Hade han lång väg dit?
Han visste inte. Faktum var att han inte ens visste hur länge han varit borta. Ett dygn? Flera?
Om han tänkte efter intensivt kunde han konstatera att det senaste säkra minnet var från lägret. Han hade druckit en kopp kaffe och börjat göra sig i ordning för natten.  Hans kollegor … hur många var de nu? Han försökte frammana ansikten, men lyckades inte. Inte heller kunde han minnas några namn. Han suckade och försökte trycka sig närmare bergväggen bakom honom. Regnet dånade ned framför honom och verkade inte vilja avta. Nåja, tänkte han. Regn i denna del av världen kan ju vara våldsamma men hur det än var skulle det naturligtvis sluta så småningom.
Så länge det föll så här häftigt var han tvungen att stanna. Han lade nu även märke till att han saknade sina glasögon. Han måste ha tappat dem under sin förvirrade färd från lägret. Med oro insåg han att detta skulle kunna betyda problem för honom. Han var ganska hjälplös utan sina glasögon. Såg ytterst diffust även i fullt dagsljus. Han försökte fokusera blicken för att se bortom regnet. Han borde ha kunnat upptäcka något eftersom det nu uppenbarligen var fullt dagsljus, men allt flöt ihop till en mosaik av skuggor och ljusglimtar. Åter ansträngde han sig för att minnas, men misslyckades. Allt var bara mörker fram till att han vaknat liggande där intill bergväggen. Han var blöt och drog slutsatsen att när han hade tagit sig fram till bergväggen måste regnet redan ha startat.Nu stod han där och glodde på det nedfallande vattnet, villrådig och irriterad.
Han svor högt över regnet. Inte drabbas av panik. Att svära över regnet var kanske ett gott tecken. Förvirringen var över. Han kunde tänka klart. Han borde göra upp en plan. Vad skulle han göra då regnet upphört? Skulle han kunna lista ut åt vilket håll lägret låg?
En tröstande tanke slog honom med ens. Säkert hade hans kamrater redan börjat leta efter honom. Han hade ju varit borta länge nu, kanske mer än ett dygn. Skulle han kanske skrika på hjälp? De skulle ju kunna befinna sig i närheten utan att se honom i detta satans regn. Skulle de kunna höra honom i regnets oväsen?
Missmodet drabbade honom då han insåg att något sökande efter honom knappast skulle företas så länge det regnade så här häftigt. Förmodligen skulle man vänta tills regnet upphört.
Vad han inte visste var att hans kamrater redan börjat söka efter honom. I timmar hade de letat utan resultat. De hade rört sig längs floden och nu hade de äntligen funnit honom. De hade ropat hans namn, i timmar, men han hade inte hört dem. De kunde inte nå fram till honom. Floden var allt för vild så här nedanför det stora vattenfallet.De såg undrande på varandra. Deras kamrat Adam Putman måste ha råkat ut för någon slags sinnesförvirring. Varför skulle han annars ha blivit stående i flera timmar mitt under ett vattenfall och hur i hela friden hade han hamnat där?