På resande fot

När järnvägen kom

INVIGNING MED KONUNGEN
Den 12 december mitt på dagen år 1876 anlände konung Oscar II till Enköping. Han kom med tåg för att deltaga i invigningen av den nya järnvägen mellan Stockholm och Bergslagen. Invigningen skulle ske med diverse festligheter i Västerås, men konungen ämnade stiga av en kort stund i Enköping för att där ta emot hyllningar och uppvaktning av stadens befolkning. En välkomstkommitté med borgmästare Frick i spetsen väntade otåligt i kylan. Majestätet med sällskap kom i ett specialtåg draget av tvenne lokomotiv inköpta hos Sharp Stewart & Co i England. Han klev ned via en blåklädd plattform (någon perrong fanns inte) och togs emot av hurrarop och leverop. Hornmusik spelades av en musikkår sittande i en öppen vagn närmast loken. Den för tillfället ditforslade kanon med vilken salut skulle avskjutas vägrade dock att fungera. Konungen beledsagades genom en äreport av granris in i stationsbyggnaden. Där hälsade han på de församlade. En sextett från Uppsala framförde några folksånger och fil.dr Åmark, kollega vid stadens läroverk, framförde några egentillverkade verser, varpå borgmästaren utbringade en skål för konungen. Kung Oscar lyssnade tålmodigt till allt detta, utbringade en skål för Enköping, klev åter på tåget och for vidare mot Västerås.
Äntligen var så järnvägen invigd. Det hade varit ett svårt projekt att genomföra, inte minst p.g.a ständiga ekonomiska problem. Det hade startat fem år tidigare då representanter från några av Stockholms större handelshus och några ledande politiker beslöt att 1871 bilda ett bolag för att förbinda Bergslagen med huvudstaden. Bolagets namn blev Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägs-aktiebolag. Ofta förkortat till SWB. När nyheten om att en järnväg skulle byggas mellan Stockholm och Bergslagen nådde Enköping mottogs den givetvis med glädje. Staden skulle få möjlighet att bli en del av det växande järnvägsnätet. Resandet till Stockholm skulle nu förändras avsevärt. Det skulle bli möjligt att resa fram och tillbaka till huvudstaden på en och samma dag. Dessutom kunde resandet fortgå hela året oavsett isläget för ångbåtarna på Mälaren. Frakten av diverse gods till och från staden skulle givetvis också underlättas betydligt. Det hade varit en lång och besvärlig färd från det att en idé kläcktes i Stockholm fram till denna högtidsdag. Under 1850-talet hade frågan om järnvägar på allvar blivit aktuell i Sverige. I riksdagen hade beslut tagits om att staten skulle bygga stambanor från Stockholm till Göteborg, Malmö och Norrland. De mindre järnvägar överlät man till privata bolag.

STATION LÅNGT UTANFÖR STADEN
Då nyheten om att ett järnvägsbolag bildats med avsikt att bygga en järnväg mellan huvudstaden och Västerås spreds, började man diskutera järnvägsfrågan även i Enköping. Om järnvägen skulle anläggas mellan Stockholm och Västerås insåg man i Enköping att den skulle kunna bli dragen genom staden. Ännu hade emellertid dess sträckning i detalj ej beslutats. I Enköping rådde det till en början delade meningar om en eventuell järnvägs nytta för staden. De skeptiska var rädda att den skulle konkurrera ut båttrafiken mellan staden och Stockholm.  När järnvägsbolagets planerade sträckning av banan till slut kom, inkluderade den inte Enköping. Den skulle gå långt norr om staden - genom Litslena, Härkeberga och Sparrsätra. Man att ändå försöka få till en station i Enköping. Nu visade det sig att ett sådant arrangemang inte skulle bli gratis. Endast genom ett stort aktieköp på 65000 riksdaler i bolaget lyckades man ändra planerna på banans sträckning. Summan var långt över stadens inkomster i budgeten varför man fick låna till denna utgift. Till mångas lättnad hade man på detta sätt lyckats få järnvägsbolaget att ändra sträckningen. Järnvägarna tillhörde framtiden och Enköping skulle inte lämnas utanför. Den först planerade sträckningen över Korsängsfälten, in mot hamnen där stationen skulle ligga och vidare västerut mot Västerås visade sig bli för kostsam. Bolaget drogs med en ständig brist på pengar vilket gjorde att man valde de billigaste alternativen även vad gällde skenor, stationsbyggnader mm. Man bestämde sig för det billigaste alternativet - att dra banan norr om åsen och där placera stationen. Att dra järnvägen genom staden hade blivit för dyrt och att gräva sig genom den mäktiga åsen var inte ett alternativ.
Placeringen av stationen långt utanför bebyggelsen i staden, som vid den tiden slutade vid ”Prästtullen” vid nuvarande postrondellen, var säkert en missräkning för enköpingsborna. Vid invigningen får man förmoda att Enköpings ledande män med borgmästaren i täten skämdes en smula inför den besökande kungen. Staden syntes ju inte ens från stationen. Så småningom förlikade sig enköpingsborna med stationens läge och det berättades att då besökare något retsamt undrade varför de lade stationen så långt bort från staden, lär invånarna ha svarat: ”Vi tyckte det var lämpligt att lägga stationen vid järnvägsspåret.”
I Enköping har under många år talats om att det var doktor Westerlund som drev igenom beslutat att lägga stationen där den hamnade. Detta p.g.a miljöskäl då ångloken skulle släppa ut mycket orenheter samt att han ville få sina patienter att promenera ned till staden för motionens skull.  Inget av detta är emellertid sant. Ernst Westerlund hade inte nått den position i Enköping i början på 1870-talet att han skulle ha haft ett sådant inflytande. Ingen människa skulle heller ha haft tankar på miljön under denna tid. Rök från fabriksskorstenar, buller från fabriker och gnisslande ånglok sågs som ett tecken på framtidstro och framgång i samhället. Det skulle dröja ännu ett sekel innan miljöfrågan hamnade i centrum. 
Doktor Westerlund ansåg förvisso att motion var bra för hälsan, men det där med promenader ned till staden var inget han arbetade för. Tvärtom bildades bl.a på hans initiativ Enköpings Omnibus-bolag som skulle frakta passagerare med hästskjuts från järnvägen in till staden. Företaget bildades vid ett möt den 13 december 1876, alltså dagen efter invigningen av järnvägen.  Doktor Westerlund har gjort mycket för staden Enköping och dess befolkning, men i beslut om järnväg och station deltog han inte. Stationen hamnade där den ligger helt och hållet p.g.a järnvägsbolagets dåliga ekonomi. 

 Rallare, eller jernvägsarbetare som de titulerades då järnvägen genom Enköping byggdes

JÄRNVÄGSTID
Arbetet med banan tog något längre tid än beräknat. En orsak var ständig penningbrist. En annan var hur övergången över vattnet vid Ekolsund skulle lösas. I maj 1874 tog Stockholms stad över bolaget då hela projektet var på väg att gå över styr.  Stationsbyggnaderna blev med hänsyn till ekonomin mycket enklare än vad som var planerat. I Enköping blev det en envåningsbyggnad - 63 fot lång och 32 fot bred. Den ödelades f.ö vid en brand i december 1884 (se nedan). Den nya - något pampigare - som sedan byggdes, står kvar än i dag. Till stationen i Enköping anställdes en stationsinspektör, en telegrafist och bokhållare, en notisbärare och fyra stationskarlar.  I tidtabellen anges tiden i ”Jernvägstid”. Ett problem som måste lösas då järnvägarna byggdes ut och tidtabeller upprättas, var att ingen gemensam tid fanns i landet. Klockslaget var lokalt. Det skilde exempelvis 24 minuter mellan ”stockholmstiden” och ”göteborgstiden”.  Med järnvägarnas införande behövdes en gemensam tid. Den inrättades 1862 och det kom att bli klockslaget i Göteborg, till stockholmarnas förtret, som blev den gemensamma järnvägstiden. Anledningen till att man valde göteborgstiden var att den låg efter de lokala tiderna i landet vilket innebar att den som råkade följa den lokala tiden skulle komma för tidigt till tåget vilket ju var bättre än att komma för sent. Klockorna på järnvägsstationerna hade ofta två minutvisare för att visa både dem lokala tiden och järnvägstiden. År 1879 togs alla lokala tider bort och hela landet fick en gemensam borgerlig tid. Den kom att ligga mitt emellan göteborgstiden och stockholmstiden. Tidtabellen utökades senare. På 1890-talet avgick tre tåg per dag i vardera riktningen. År 1944 övertogs trafiken av SJ.

Lägg märke till att tiden för avgång och ankomst angavs i "järnvägstid"