Enköping
På resande fot
Människan har under större delen av sin existens fört en nomadiserande tillvaro. Först under de senaste millenierna har vi blivit bofasta. I och med det har vi blivit mer orörliga. Visst har resor förekommit även senare, men då har det rört sig om vissa människor såsom handelsmän sjöfolk och vandrande gesäller. Fram till mitten av 1800-talet höll sig de flesta inom sin hemmasockens gränser större delen av sin tid. Lämnade man sin hembygd var det ofta vid speciella tillfällen som exempelvis resor till marknader. Att resa var besvärligt innan tågen och ångbåtarnas tid. Häst och vagn på usla vägar var det bästa alternativet om man inte kunde ta sig fram på vattnet. Tillhörde man de obesuttna var det ofta apostlahästarna som gällde. Man gick miltals om det behövdes.
Samtidigt som man insåg att resor var nödvändiga både för vissa yrkesgrupper och för vanliga medborgare fanns från samhället ett visst mått av misstänksamhet och oro inför människors förflyttningar i landet. Man ville ha kontroll på befolkningen. Människor utan fast hemvist och fast försörjning titulerades tattare eller skojare. Hästbytarna som tidigare berättats om i denna bok var tydliga exempel på detta. För resor inom riket krävdes, som tidigare nämnts, pass ända fram till 1860. Utskrivning av passen finns i många fall bevarade i passjournaler. En titt i dessa avslöjar att de flesta resor var yrkesrelaterade. Handlare och skeppare förekommer ofta. Män och kvinnor som reser för att söka anställning likaså. Besök hos släkt förekommer också. Rena nöjesresor hittar man inte. Om man ansökte om pass för att företa en resa utan annat mål än att bara se sig om i landet blev förmodligen svaret nej. Tröskeln för att ge sig ut på resor var således hög. Att förse sig med dessa resedokument kunde kosta på i både tid och pengar. Att resande saknade pass var därför inte helt ovanligt. Att passlösa personer kunde ställa till det för andra visar ett exempel från Enköping år 1848. Befälhavaren på ångbåten Öland dömdes till böter på 25 riksdaler för att ha medfört två passlösa personer till staden utan att anmäla detta till magistraten. Änkan Ann Lisa Lagerström dömdes i november 1842 till 6 riksdalers böter för att ha inhyst personer som saknat pass. Böterna kunde hon inte betala varför dessa omvandlades till 14 dagars fängelse på vatten och bröd. Straffmässigt betraktades brottet likvärdigt med stöld.
*
När järnvägen kom
INVIGNING MED KONUNGEN
Den 12 december mitt på dagen år 1876 anlände konung Oscar II till Enköping. Han kom med tåg för att deltaga i invigningen av den nya järnvägen mellan Stockholm och Bergslagen. Invigningen skulle ske med diverse festligheter i Västerås, men konungen ämnade stiga av en kort stund i Enköping för att där ta emot hyllningar och uppvaktning av stadens befolkning. En välkomstkommitté med borgmästare Frick i spetsen väntade otåligt i kylan. Majestätet med sällskap kom i ett specialtåg draget av tvenne lokomotiv inköpta hos Sharp Stewart & Co i England. Han klev ned via en blåklädd plattform (någon perrong fanns inte) och togs emot av hurrarop och leverop. Hornmusik spelades av en musikkår sittande i en öppen vagn närmast loken. Den för tillfället ditforslade kanon med vilken salut skulle avskjutas vägrade dock att fungera. Konungen beledsagades genom en äreport av granris in i stationsbyggnaden. Där hälsade han på de församlade. En sextett från Uppsala framförde några folksånger och fil.dr Åmark, kollega vid stadens läroverk, framförde några egentillverkade verser, varpå borgmästaren utbringade en skål för konungen. Kung Oscar lyssnade tålmodigt till allt detta, utbringade en skål för Enköping, klev åter på tåget och for vidare mot Västerås.
Äntligen var så järnvägen invigd. Det hade varit ett svårt projekt att genomföra, inte minst p.g.a ständiga ekonomiska problem. Det hade startat fem år tidigare då representanter från några av Stockholms större handelshus och några ledande politiker beslöt att 1871 bilda ett bolag för att förbinda Bergslagen med huvudstaden. Bolagets namn blev Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägs-aktiebolag. Ofta förkortat till SWB. När nyheten om att en järnväg skulle byggas mellan Stockholm och Bergslagen nådde Enköping mottogs den givetvis med glädje. Staden skulle få möjlighet att bli en del av det växande järnvägsnätet. Resandet till Stockholm skulle nu förändras avsevärt. Det skulle bli möjligt att resa fram och tillbaka till huvudstaden på en och samma dag. Dessutom kunde resandet fortgå hela året oavsett isläget för ångbåtarna på Mälaren. Frakten av diverse gods till och från staden skulle givetvis också underlättas betydligt. Det hade varit en lång och besvärlig färd från det att en idé kläcktes i Stockholm fram till denna högtidsdag. Under 1850-talet hade frågan om järnvägar på allvar blivit aktuell i Sverige. I riksdagen hade beslut tagits om att staten skulle bygga stambanor från Stockholm till Göteborg, Malmö och Norrland. De mindre järnvägar överlät man till privata bolag.
STATION LÅNGT UTANFÖR STADEN
Då nyheten om att ett järnvägsbolag bildats med avsikt att bygga en järnväg mellan huvudstaden och Västerås spreds, började man diskutera järnvägsfrågan även i Enköping. Om järnvägen skulle anläggas mellan Stockholm och Västerås insåg man i Enköping att den skulle kunna bli dragen genom staden. Ännu hade emellertid dess sträckning i detalj ej beslutats. I Enköping rådde det till en början delade meningar om en eventuell järnvägs nytta för staden. De skeptiska var rädda att den skulle konkurrera ut båttrafiken mellan staden och Stockholm. När järnvägsbolagets planerade sträckning av banan till slut kom, inkluderade den inte Enköping. Den skulle gå långt norr om staden - genom Litslena, Härkeberga och Sparrsätra. Man att ändå försöka få till en station i Enköping. Nu visade det sig att ett sådant arrangemang inte skulle bli gratis. Endast genom ett stort aktieköp på 65000 riksdaler i bolaget lyckades man ändra planerna på banans sträckning. Summan var långt över stadens inkomster i budgeten varför man fick låna till denna utgift. Till mångas lättnad hade man på detta sätt lyckats få järnvägsbolaget att ändra sträckningen. Järnvägarna tillhörde framtiden och Enköping skulle inte lämnas utanför. Den först planerade sträckningen över Korsängsfälten, in mot hamnen där stationen skulle ligga och vidare västerut mot Västerås visade sig bli för kostsam. Bolaget drogs med en ständig brist på pengar vilket gjorde att man valde de billigaste alternativen även vad gällde skenor, stationsbyggnader mm. Man bestämde sig för det billigaste alternativet - att dra banan norr om åsen och där placera stationen. Att dra järnvägen genom staden hade blivit för dyrt och att gräva sig genom den mäktiga åsen var inte ett alternativ.
Placeringen av stationen långt utanför bebyggelsen i staden, som vid den tiden slutade vid ”Prästtullen” vid nuvarande postrondellen, var säkert en missräkning för enköpingsborna. Vid invigningen får man förmoda att Enköpings ledande män med borgmästaren i täten skämdes en smula inför den besökande kungen. Staden syntes ju inte ens från stationen. Så småningom förlikade sig enköpingsborna med stationens läge och det berättades att då besökare något retsamt undrade varför de lade stationen så långt bort från staden, lär invånarna ha svarat: ”Vi tyckte det var lämpligt att lägga stationen vid järnvägsspåret.”
I Enköping har under många år talats om att det var doktor Westerlund som drev igenom beslutat att lägga stationen där den hamnade. Detta p.g.a miljöskäl då ångloken skulle släppa ut mycket orenheter samt att han ville få sina patienter att promenera ned till staden för motionens skull. Inget av detta är emellertid sant. Ernst Westerlund hade inte nått den position i Enköping i början på 1870-talet att han skulle ha haft ett sådant inflytande. Ingen människa skulle heller ha haft tankar på miljön under denna tid. Rök från fabriksskorstenar, buller från fabriker och gnisslande ånglok sågs som ett tecken på framtidstro och framgång i samhället. Det skulle dröja ännu ett sekel innan miljöfrågan hamnade i centrum.
Doktor Westerlund ansåg förvisso att motion var bra för hälsan, men det där med promenader ned till staden var inget han arbetade för. Tvärtom bildades bl.a på hans initiativ Enköpings Omnibus-bolag som skulle frakta passagerare med hästskjuts från järnvägen in till staden. Företaget bildades vid ett möt den 13 december 1876, alltså dagen efter invigningen av järnvägen. Doktor Westerlund har gjort mycket för staden Enköping och dess befolkning, men i beslut om järnväg och station deltog han inte. Stationen hamnade där den ligger helt och hållet p.g.a järnvägsbolagets dåliga ekonomi.
Arbetet med banan startades på flera olika platser samtidigt och under våren 1873 lär nästan 1500 arbetare vara sysselsatta med bygget vilket gjorde den till en av landets största arbetsplatser. Av dessa fanns mellan 100 och 150 på sträckan Grillby – Tillinge. Att arbetet närmade sig Enköping märks om inte annat på saköreslängden i domboken för 1873 där alla bötesstraff noterades. Rallare har haft ett rykta om sig att vara vildsinta och oregerliga. Detta må förvisso ha varit något överdrivet, men något korn av sanning verkar det ha funnits däri. År 1873 dyker flera noteringar upp i domboken gällande järnvägsarbetare som varit inblandade i fylleri, slagsmål och misshandel. Under sommaren arrangerades s.k ”lustresor” med ångbåtar utgående från Enköping. Vid ett tillfälle noteras i Enköpings Weckoblad att senaste lustresan förlöpte lugnt trots att flera järnvägsarbetare funnits bland passagerarna!
Rallare, eller jernvägsarbetare som de titulerades då järnvägen genom Enköping byggdes
JÄRNVÄGSTID
Arbetet med banan tog något längre tid än beräknat. En orsak var ständig penningbrist. En annan var hur övergången över vattnet vid Ekolsund skulle lösas. I maj 1874 tog Stockholms stad över bolaget då hela projektet var på väg att gå över styr. Stationsbyggnaderna blev med hänsyn till ekonomin mycket enklare än vad som var planerat. I Enköping blev det en envåningsbyggnad - 63 fot lång och 32 fot bred. Den ödelades f.ö vid en brand i december 1884 (se nedan). Den nya - något pampigare - som sedan byggdes, står kvar än i dag. Till stationen i Enköping anställdes en stationsinspektör, en telegrafist och bokhållare, en notisbärare och fyra stationskarlar. I tidtabellen anges tiden i ”Jernvägstid”. Ett problem som måste lösas då järnvägarna byggdes ut och tidtabeller upprättas, var att ingen gemensam tid fanns i landet. Klockslaget var lokalt. Det skilde exempelvis 24 minuter mellan ”stockholmstiden” och ”göteborgstiden”. Med järnvägarnas införande behövdes en gemensam tid. Den inrättades 1862 och det kom att bli klockslaget i Göteborg, till stockholmarnas förtret, som blev den gemensamma järnvägstiden. Anledningen till att man valde göteborgstiden var att den låg efter de lokala tiderna i landet vilket innebar att den som råkade följa den lokala tiden skulle komma för tidigt till tåget vilket ju var bättre än att komma för sent. Klockorna på järnvägsstationerna hade ofta två minutvisare för att visa både dem lokala tiden och järnvägstiden. År 1879 togs alla lokala tider bort och hela landet fick en gemensam borgerlig tid. Den kom att ligga mitt emellan göteborgstiden och stockholmstiden. Tidtabellen utökades senare. På 1890-talet avgick tre tåg per dag i vardera riktningen. År 1944 övertogs trafiken av SJ.
Lägg märke till att tiden för avgång och ankomst angavs i "järnvägstid"
*
En ny järnvägsstation och ett mystiskt dödsfall
JÄRNVÄGSSTATION I LÅGOR
Natten mellan den 3 och den 4 december 1884 var till en början lugn. Stadens nöjeslokaler hade stängt, mörkret hade lagt sig och de flesta av Enköpings invånare låg och sov. De två brandvakterna som patrullerade gatorna i staden upptäckte dock en bit in på natten ett ovanligt starkt ljussken norr om staden. Att det var något som brann misstänkte man snabbt, men vad var det som höll på att bli lågornas rov? Där, norr om åsen fanns ju inget förutom några lador och byggnaderna vid järnvägsstationen. Snart förstod man att det var självaste järnvägsstationen som brann. Larmet gick och nu skulle alla stadens män mellan 18 och 55 år samlas på torget för att där, under brandrotemästarnas befäl, iordningställa brandkårens utrustning, precis som man gjort under otaliga övningar. De fyra sprutorna hämtades från spruthuset på Sandgatan, slangkärran med 300 fot slang kördes fram, vattenhämtarna och bärgningsavdelningen skyndade till och reserven anmälde sig. Allt skedde under överinseende av brandchefen Hans Wallin, till vardags lärare vid stadens folkskola. Detta tog naturligtvis en bra stund och när väl allt var klart återstod endast den långa marschen mot järnvägsstationen. På en vinterfrusen väg längs den mörka åsen tågade man så, med standarbärare Lundbladh i spetsen, mot ljusskenet i norr. Väl framme kunde man endast konstatera att inte mycket fanns kvar av stationshuset. Allt var nedbrunnet. Stationsinspektör Löfgren som med sin familj och några pigor bodde i stationshuset hade lyckats rädda alla ur lågorna och själv försökt släcka elden. Alla försök var dock förgäves och med den långa tid det tog för stadens brandkår att ta sig fram till brandplatsen hade han tidigt insett att inget fanns att göra.
Den blott 8 år gamla byggnaden fanns inte mer. Orsaken till branden kunde aldrig klarläggas. Inga brandfarliga vätskor eller ämnen hade funnits i huset och vid tiotiden på kvällen hade stationskarlarna Bersell och Johansson släckt alla lampor och låst dörrarna. Resultatet av det hela blev att Enköping något år senare fick en ny järnvägsstation. Den nya byggnaden var av sten och betydligt pampigare än den ursprungliga. Ja, en reporter i Enköpingsposten konstaterade med viss förtjusning att ”det nya stationshuset har ingen likhet med den nedbrunna osmakliga laduliknande byggnaden”.
EFTER FESTEN
Sommaren året därpå kunde man läsa i lokaltidningarna om en händelse vid järnvägen innan byggandet av den nya stationen var slutfört. Den 26 juli år 1885 var en söndag och vilodag för de flesta. Emellertid gällde detta ej lokomotivputsaren Karl Bernhard Svedlund. Han var tidigt på morgonen på väg mot järnvägsstationen för att väcka lokomotivföraren och eldaren. Morgontåget skulle avgå från Enköpings station strax efter klockan fem. Uppenbarligen var detta en av hans dagliga sysslor, så arbetsdagen startade tidigt och han hade givit sig av mot järnvägsstationen redan före halv fyra. Denna dag upplevde han troligen tillvaron något besvärligare än i vanliga fall. Kvällen före hade det nämligen varit taklagsfest vid den nybyggda järnvägsstationen och han hade kommit till sängs sent. Byggnadsarbetare, hantlangare, förmän, järnvägsanställda och andra hade deltagit. Hela staden gladdes åt den nya stationen som skulle ersätta den gamla som så olyckligt brunnit ned året innan. De flesta av festdeltagarna kunde ta igen lite sömn genom att sova längre denna söndagsmorgon, men tågen stod ju inte stilla och Svedlunds arbete måste utföras som vilken annan dag som helst. När han så långsamt närmade sig stationsbyggnaden såg han något liggande över spåret. Hade någon slängt kläder på spåret? Ett sådant tilltag! Eller var det något annat? Plötsligt såg han det tydligt. Det var en människa som låg på rygg tvärs över spåret. Svedlund blev först arg. En uteliggare, en luffare, säkerligen utslagen efter allt för stort alkoholintag. Hur kunde man välja järnvägsspåret som sovplats?!
Det var onekligen att leka med döden! Hans stigande irritation över människors dumhet övergick med ens i förfäran då han upptäckte timmerbjälken som låg över halsen på den liggande mannen. När han lyft undan den tunga bjälken såg han genast att mannen var död. Huvudet var tillplattat och blod hade trängt ut genom näsan och munnen. Han kände också igen den döde. Han hette Johan Edvard Borgström och var anställd som pumpare vid järnvägen. Polis och stations-inspektor Löfgren tillkallades. Den döde bars in på stationen och undersökning av platsen gjordes. Det visade sig därvid att bjälken som Svedlund lyft undan från den döde under flera dygn legat över ett par bockar intill spåret. Man fann även omslaget till ett paket som Borgström löst ut dagen innan. Paketets innehåll var dock försvunnet. Efter detta kallades vittnen till förhör. Det blev ett digert arbete, eftersom den döde hade deltagit i taklagsfesten och alla övriga festdeltagare måste höras.Vid förhören framkom att Borgström varit kvar bland de sista på festen och att han uppmanats av murare Ros att bege sig hem. Ros uppgav att Borgström inte varit nykter. Detta skulle enligt Ros ha hänt mellan elva och tolv på natten. Borgström hade då givit sig av och Ros sade sig ha hört en duns som om något tungt hade fallit ned kort därefter. Stationsinspektören Löfgren kunde berätta att han upptäckt en främmande person vid stationen då han anlänt på morgonen strax innan Svedlund gjort sin fasansfulla upptäckt.
OLYCKSHÄNDELSE?
Svedlund, i sin tur, meddelade att han tyckte sig ha sett två främmande kvinnor avlägsna sig från platsen då han närmat sig. Hans vittnesmål var lite vagt då dimman varit tät och hans uppmärksamhet varit något nedsatt av orsaker som tidigare redogjorts för i denna sorgliga historia. Ingen hade sett eller hört om Borgström råkat i gräl med någon. Uppenbarligen hade det hela varit en olyckshändelse. Man utförde faktiskt ett experiment så till vida att man provade att stöta till bjälken då den låg på bockarna så hårt att den föll. Samtliga försök slutade med att en av bockarna också föll. När Svedlund upptäckte Borgström liggande på spåret hade båda bockarna fortfarande varit stående.
Ingen visste heller vad som funnits i det paket vars omslag man funnit bredvid den döde. Polisens första teori var den mest sannolika: Borgström hade råkat stöta till en av bockarna där bjälken legat och samtidigt fallit så olyckligt att han fått den tunga bjälken över sig. Vittnesmålet från murare Ros stödde denna teori då han ju uppgivit att han hört en duns. Det fanns dock mycket som talade mot denna hypotes. Hur kunde Borgström ha kunnat hinna hamna under den fallande bjälken? Med all sannolikhet borde väl bjälken, som legat på de båda bockarna i midjehöjd, ha nått marken innan Borgström gjort det. Eller hade han redan befunnit sig på marken då bjälken föll?Vad hade funnits i det mystiska paketet? Hade han blivit rånad, eller rent av mördad med anledning av paketet?
Enligt Ros som varit den siste som sett Borglund i livet hade denne sagt att han inte ämnade bege sig hem då han skulle ta morgontåget till Stockholm. Det finns ingen notering om att man undersökte detta närmare. Exempelvis verkade man inte ha kontrollerats detta med Borgströms hustru.
Vilka var de mystiska personerna som strukit omkring vid stationen tidigt på morgonen? Frågorna var många och de flesta förblev dessvärre obesvarade. Ytterligare utredningar gav inget resultat och stadsfiskal Svedelius tvingades till slut lägga målet till handlingarna samt konstatera att det hela antagligen varit en ren olyckshändelse. Klart står dock att den i Fanna boende pumparen Johan Edvard Borgströms liv ändade natten mellan den 26 och den 27 juli år 1885. Han efterlämnade hustru och tre barn.
*
Med häst och vagn
GÄSTGIVERIER OCH SKJUTSHÅLL
Att ge sig ut på resa längre sträckor var under 1700- och 1800-talen ett äventyr. Innan järnvägarna byggdes ut var det häst och vagn som gällde. När resandet med tiden ökade behövdes skjutsverksamhet samt möjligheten att övernatta organiseras. I 1734 års gästgiveriförordning fastslogs närmare i detalj hur detta skulle fungera. Gästgiverierna skulle ligga på ett avstånd av 1,5 – 2 mils avstånd från varandra samt försedda med bekvämligheter för den resande såsom övernattningsrum, matservering samt stallplats. Till gästgiverierna hörde även skjutsstationen där hästar kunde bytas eller resor beställas till nästa skjutsstation. Vidare skulle alla priser tydligt presenteras på en skylt. Verksamheten gällande gästgiveriet och skjutsverksamheten lades ut på entreprenad på fem eller tio år i taget. Platsen för gästgiveriet och skjutshållet kunde variera beroende på vem som för tillfället ägde entreprenaden. Ofta anlitades olika entreprenörer vad gällde gästgiveriet och skjutsen, även om skjutsstationen och gästgiveriet, av bekvämlighetsskäl för de resande, oftast låg på samma ställe. I reglementet för verksamheten stod bland annat att vid skjutshållet skulle finnas tre felfria och dugliga hästar, samt att minst ytterligare tre hästar skulle kunna inhämtas inom en timmes tid. Entreprenören skulle tillhandahålla kompletta och snygga vagnar med rymliga lastkorgar och stolar, fyra kärror med stolar varav minst två skulle vara försedda med fjädersäten, två par kälkar, fyra slädar samt tillbehör till varje fordon. Entreprenören skulle ha och avlöna minst tre välfrejdade pålitliga drängar, snyggt klädda samt försedda med nummerbricka av mässing. Dessutom skulle det finnas en ordningsman till vilken de resande kunde vända sig. Ej sällan hände det att entreprenören drog ned på antalet anställda och ibland hoppade över nödvändigt underhåll av lokalerna samt tillhandahöll enklare eller äldre skjutsfordon. Allt för att dra ned på kostnaderna och öka förtjänsten. Allt detta gjorde att gästgiveriet och skjutsverksamheten i Enköping då och då var en källa till irritation för de styrande i staden och de resande. På gästgiveriet fanns en gästgiveridagbok i vilken de resande antecknade sig. Där kunde de också framföra eventuella klagomål angående vistelsen. Många av dessa dagböcker finns kvar i arkiven än i dag. De flesta av klagomålen rörde skjutsen från gästgiveriet.
Om man var ute på en viktig resa och ville försäkra sig om att det fanns hästskjuts från gästgiveriet tillgänglig vid en viss tid, kunde man beställa en sådan genom att i förväg medelst post inlämna en s.k förbudsedel. Att detta inte alltid fungerade talar ett exempel från 1853 om. Häradshövdingen Wallin hade då inlämnat en sådan sedel för avresa från Enköping kl 7 på morgonen den 9 december detta år, men någon häst vid detta klockslag fanns inte tillgänglig. Skjutsansvarige Tillander hävdade att förbudsedeln kommit för sent, men tillsåg att Wallin hade en häst inom en timme. Likaså hävdade Tillander att han inte alls hindrat Wallin att skriva sina klagomål i gästgiveridagboken som denne påstod. Bland andra klagomål kan nämnas att skjutskarlar skall ha varit ohövliga samt svarat med svordomar och otidigheter då resande framfört missnöje.
KLAGOMÅL
Sammanfattningsvis kan man nog påstå att gästgiveri- och skjutsverksamheten i Enköping under vissa perioder på 1800-talet inte levde upp till den standard resande hade rätt att förvänta sig. Således låg det en hel del sanning angående de negativa orden om Enköping i den tidigare nämnda ”Handbok för resande.” Snålandet med hästar och gästgiveriverksamheten resulterade i att klagomål ofta skrevs in i den gästgiveridagbok som alltid skulle finnas tillhanda på gästgiveriet. Klagomålen fördes sedan vidare till landskansliet i Uppsala via magistraten i staden. Att för gästgivaren undkomma åtgärder från högre ort, om klagomålen blev för många, var därför i stort sett omöjligt. Ett exempel på hur ett klagomål kunde se ut är vad kaptenen vid ”Kungl. Wäg- och Wattenbyggnads corpsen” A Adelskjöld skrev i gästgiveridagboken vid Bjuggsta gästgivargård i april 1858. Han var på väg till Västerås och hade beställt skjuts vid skjutshållet i Enköping. Resan blev inte alls vad han förväntat sig.
Här är hans egna ord:
”Wid resan från Enköping erhölls en så eländig häst, att det varit hög grad af djurplågeri att, äfven om det låtit sig göra, begagna densamma hit, hvarför jag, efter en half mils resa såg mig nödsakad ackordera mig till en annan af bondsonen Johan Berggren ifrån Öhr i Tillinge socken, som därföre erhållit full skjutslega från Enköping, hvilket härmed till vederbörandes kännedom anmäles”.
Bjuggsta ligger i Kungsåra socken och där fanns under denna tid ett gästgiveri med skjutshåll. Klagomålet är inskrivet i dagboken i Bjuggsta, även om detta gällde den häst han fått i Enköping. Att vända om bara för att framföra klagomål i Enköping hade han förmodligen varken lust eller tid med. Även om klagomål rörande gästgiverierna och skjutshållen är vanliga i arkiven kan man inte dra slutsatsen att verksamheten ständigt drogs med stora problem. Av gästgiveridagböckerna finns många bevarade och den tidens människor liknade säkert oss då det gällde att framför åsikter. Att framföra negativa omdömen ligger närmare till hands än det motsatta. Nöjda resenärer fann säkert sällan anledning att notera något i gästgiveriets dagbok. I de fall där klagomålen ledde till ingripanden från magistraten i form av varningar eller domstolsmål finns av naturliga skäl inte de nöjda kunderna representerade. Vid riksdagarna anmodades alla gästgiverier och skjutshåll att se till att rum för övernattning och extra hästar fanns tillgängliga. De dåtida riksdagarna sammankallades med ojämna mellanrum och vid dessa tillfällen färdades alla riksdagsmän från de fyra stånden genom landet. Att de kom fram i tid på ett säkert sätt var naturligtvis viktigt. Man kan nog anta att andra resande i möjligaste mån undvek resor vid sådana tillfällen. På 1830-talet började postverket distribuera post och paket med diligens till olika delar av landet. Dessa diligenser medtog även passagerare som mot en avgift kunde få medfölja. Enköping var en av stationerna på sträckan mellan Stockholm och Göteborg. Diligensen gick två gånger i veckan – onsdagar och söndagar. Hela resan tog flera dygn. Hastigheten på de svenska postdiligenserna hade inget gemensamt med den fartfyllda framfart alla säkert har sett på amerikanska westernfilmer. De svenska dragarna lunkade fram i 7 – 8 km/h. I hur hög grad enköpingsbor utnyttjat möjligheten att resa med dessa diligenser vet vi inte. Några noteringar om detta finns inte i arkiven. Till skillnad från diligenserna gick de vanliga hästskjutsarna endast till nästa gästgiveri.
*
Med ångbåt på Mälaren
ÅNGFARTYGSBOLAG
Ungefär samtidigt som diligenserna började gå öppnades även reguljära ångbåtslinjer på Mälaren. År 1834 startade den första egentliga ångbåtslinjen mellan staden och Stockholm. Detta sedan Enköpingsån muddrats tillräckligt mycket för att kunna ta emot större fartyg. Sedan länge hade endast mindre båtar kunnat ta sig hela vägen upp till staden. De större fick lägga till vid Haga. 1834 startade således en reguljär ångbåtslinje mellan Stockholm och Enköping med ångaren Fritihof som året därpå omdöptes till Örnen. Med ångbåtarna blev kommunikationerna till sjöss både snabbare och tillförlitligare än tidigare då ju segelfartygen varit beroende av väder och vind.
År 1849 bildades Enköpings Ångfartygsbolag. Några år senare sattes hjulångaren Enköping i trafik mellan staden och Stockholm med två avgångar i veckan. Att sjöresor inte alltid är säkra fick både besättning och passagerare uppleva midsommaraftonen 1854 då en lustresa med ångfartyget Enköping. På hemvägen gick fartyget på grund och sprang läck. Vatten forsade in under däck och panik utbröt bland passagerarna. Hur många passagerare som fanns ombord finns inga uppgifter på men det torde ha rört sig om några tiotal. Några livbåtar fanns inte och simkunnigheten bland landets invånare var mycket låg så paniken var berättigad. Turligt nog siktades ångfartyget Thorshälla ett stycke bort som kom till undsättning. De skräckslagna passagerarna flyttades över och fördes till Strängnäs varifrån de fick ta sig tillbaka hem landvägen. Fartyget lyckades man rädda men reguljärtrafiken inställdes under dess reparation vilket meddelades via annons i dåtida tidningar dock utan att nämna något om en grundstötning. Ångfartyget Enköping gick i trafik fram till 1865 då det såldes till Finland och lär ha slutat sina dagar i Ryssland.
Nästa fartyg på linjen Enköping – Stockholm blev ångfartyget Ivar Blå. Hjulångarnas tid var nu förbi. Ivar Blå var propellerdrivet och gjorde 10 knop. Trafiken utökades nu till tre turer i veckan fram till 1872 då det såldes. Efter detta kom trafiken att ombesörjas av flera fartyg med olika namn men här finns inte plats att redogöra för allt detta. Dock bör ångfartygen Enköping I och Enköping II nämnas då de redan är omnämnt i denna bok under rubriken ”Hämnden vid hamnen”.
LUSTRESOR
Förutom den ordinarie trafiken på Mälaren gjorde ångbåtarna även lustresor under helgerna sommartid. Föreningar och sällskap hyrde in sig och angjorde olika resmål - städerna runt Mälaren men även kortare resor till exempelvis Grönsöö och Bryggholmen.
Ovan har redan berättats om Skarpskytteföreningens resor då ofta musikkår medföljde vilket förekom även vid andra lustresor. Det hände också att Enköping på samma sätt fick besök från andra städer runt Mälaren. Antalet deltagare i resorna kunde variera, från över tvåhundra till att resor inställdes då allt för få köpt biljetter. Ibland kunde man, i lokalpressen, läsa reportage från resor. Ett sådant exempel kan hämtas från Enköpingsposten i juli år 1881 efter en resa till Grönsöö. Det var Enköpings Arbetareförening som gjorde denna resa med sina medlemmar. Arbetareföreningen var inte någon fackförening. Den kanske viktigaste insatsen för medlemmarna gjordes då en gemensam sjukkassa bildades. Annars skulle föreningen mest verka för: ”utbildning och förkofran i sann gudsfruktan och rena seder, i arbetsskicklighet, i ekonomiskt välstånd och oberoende,” som det står i målbeskrivningen. Några socialistiska idéer fanns inte plats för. Lustresor var ett återkommande inslag i föreningens verksamhet. Den hade bildats år 1879 och firade nu sin tvåårsdag med denna resa. Ångbåten Nya Enköping lämnade hamnen klockan 8 på morgonen den 10 juli med klingande spel och kanonsalut. Vid pass klockan 10 ankom man så till Grönsöö där man välkomnades av unge herr Ehrenhjelm då godsets ägare för tillfället var bortrest. Punkt ett på programmet var gudstjänst ute i det fria i slottsparken. Därefter intogs medhavd frukost varpå dans i parken och visning av slottet tog vid. Dansen fick dessvärre flyttas till en loge då regnet gjorde sitt intåg. Middag intogs mellan kl. två och tre. Vid sextiden serverade restauratrisen på ångbåten bål, vilken enligt reportaget i tidningen inte smakade särskilt gott. Vid åttatiden återvände så Nya Enköping med sällskapet till Enköping. Antal passagerare skall enligt reportaget ha varit 250 En annan ångare - Enköping II - förekommer i en historia som handlar om ett barnamord år 1898.
Ångfartyget Ivar Blå. Byggt på Motala Verkstad och levererad till Enköpings Ångfartygsbolag 1865 och gick trafik mellan Enköping och Stockholm 1865 - 1872.
ETT DÖTT BARN I EN LÅDA
Tidigt på morgonen pingstaftonen den 28 april år 1898 lämnade ångfartyget Enköping II på väg mot Stockholm enligt den reguljära tidtabellen. Bland passagerarna fanns en 29-årig kvinna sittande nära aktern med en brun låda i sitt knä. Lådan var hopbunden med ett snöre. Hon hette Sigrid Wilhelmina Jansson och var piga i Hårby i Husby-Sjutolfts socken, men var för tillfället på besök hos sin far i Veckholm. När ångaren närmade sig sin slutstation lyfte hon försiktigt lådan från sitt knä och lät den falla överbord. Det finns inga noteringar om att något vittne skulle ha sett det. Väl framme vid Munkbron steg hon av bland de övriga passagerarna och begav sig till sin bror i Täby. En dryg månad senare – den 30 maj - upptäcktes en brun låda flytande i vattnet nära Mariahissen. Lådan lämnades omedelbart till polisen. Den innehöll nämligen ett barnlik, några kvistar av enris samt en rostig bordskniv. Uppståndelsen blev naturligtvis stor. Handlade det om ett barnamord? Kniven förde onekligen tankarna åt det hållet. Obduktion av det döda barnet, som var en flicka, utfördes genast på Karolinska institutet av stadsläkaren. Av obduktionsprotokollet framgår att barnet var nyfött och inte visade några tecken på yttre våld, möjligen kunde man ana att huvudet var något missformat. Dock kunde p.g.a den framskridna förruttnelsen dödsorsaken icke fastställas. Avsaknaden av tecken på yttre våld gjorde den rostiga kniven än mer mystisk. Polisen stod till synes inför en svår uppgift. Barnet måste ha legat i vattnet under en lång tid då förruttnelsen gått långt. Fallet med det döda barnet i lådan kunde ha förblivit olöst om inte en detalj hade givit polisen ett spår att följa. På lådan hade man nämligen funnit en lapp på vilken det bl.a stod ”Alexius Andersson Enköping.” Polisen i Enköping kontaktades och Alexius Andersson var inte svår att hitta. Han var välkänd möss- och hatthandlare i staden. Han kände igen lådan och förklarade för polisen i Enköping att den antagligen tillhört arbetaren Samuel Jansson i Åkerby i Veckholms socken. Kontakt togs med Jansson och han medgav att lådan var hans men hur den hamnat i Stockholm visste han inte och om det makabra innehållet ägde han inte heller någon vetskap. Däremot hade hans dotter besökt Stockholm vid pingsttiden. Hon förhördes och erkände att hon var skyldig till lådan och dess innehåll.
OÖNSKAD GRAVIDITET
Hon var snart fyllda trettio och ännu ogift - således en vuxen och någorlunda erfaren kvinna. Trots detta hade hon råkat i ”omständigheter”, som man sade. Ett tillfälligt möte hade resulterat i att hon blev havande. Fadern till barnet uppgav hon vara en smed i Litslena. Varken denne eller någon annan hade fått veta om hennes graviditet. Hon bodde tillfälligtvis med sin far – hennes mor var död – och vid något tillfälle hade fadern undrat över rykten om hennes tillstånd, men då fått svaret att han inte skulle oroa sig. Den 25 april detta år hade hon som vanligt burit mat till fadern som var sysselsatt med dikesgrävning på en granngård. Väl hemkommen igen – stående vid spisen – kände hon hur födslovärkarna började. Av någon anledning kom hon sig inte för att lägga sig utan födde barnet stående vid spisen. Därpå uppgav hon att hon svimmat och vaknat först en lång stund senare. Hon fann sig då liggande med ena benet över den nyfödda som inte visade några livstecken. Enligt hennes mening hade troligen barnet kvävts av hennes tyngd. Dock sade hon sig inte haft för avsikt att döda barnet. Något som häradsrätten senare skulle visa sig skeptisk till. När barnet så var fött, lindade hon in det i en trasa och lade det i en byrålåda. Hon städade undan allt som kunde avslöja vad som hänt och när fadern återvände på kvällen märkte han ingenting. I över två dygn lät hon det döda barnet ligga i byrålådan, oförmögen att göra sig av med det. Den varma årstiden gjorde dock att det började lukta om liket. Under dagtid lät hon dörren stå öppen så att fadern när han kom hem inte skulle märka av den tilltagande stanken. Hon förstod dock att detta inte kunde fortgå och planen på en stockholmsresa tog form. Att hon ville besöka sin bror under den stundande pingsthelgen var ju inget konstigt. Barnliket fick lämna byrålådan och det placerades i den bruna lådan. För att mildra stanken från lådan skar hon av enriskvistar, färskt gräs samt salviablad och lade i lådan. Varför hon lät kniven, med vilken hon skurit av enriset, ligga kvar i lådan framgår inte av förhörsprotokollet.
STRAFFARBETE
Vid rättegången hävdade hon åter att hon ej med avsikt tagit livet av den nyfödda. Trögds häradsrätt fann dock att hennes hemlighållande av havandeskapet och de märkliga omständigheterna runt barnets försvinnande talade mot hennes oskuld. Rätten dömde därför Sigrid Wilhelmina Jansson den 30 juni 1898 till 4 års straffarbete för barnamord. Hon transporterades omgående till länsfängelset i Uppsala för att där avtjäna sitt straff med start den 14 juni 1898. I fängelserullan kan man läsa att hon var 151 cm lång, hade svart hår och blå ögon samt att bland medhavda persedlar noterades förutom de kläder hon bar även ett paraply och ett par örhängen värda 25 kronor. Efter tre år var hon åter fri och kom tillbaka till Veckholm och fadern. Efter hans död 1902 flyttade hon till Stockholm där hon dog 1952. Straffet för sexuellt umgänge utanför äktenskapet var vid denna tid borta sedan länge. Att föda ett ”oäkta” barn år 1898 innebar alltså inga repressalier från samhället eller kyrkan. Domen från omgivningen kunde emellertid bli hård. Kvinnor som födde barn utanför äktenskapet, ännu en bit in på 1900-talet, fick ofta en stämpel på sig att vara lösaktiga. Att som ensamstående försörja sig själv och ett barn var heller inte lätt för en piga om hon fick behålla sin tjänst. Detta gjorde att barnamord ändå dyker upp då och då i domböckerna ännu in på 1900-talet. Domen från Trögds häradsrätt måste nog, med de fakta vi i dag vet om fallet, anses vara något tveksam. Barnliket var starkt nedbrutet och något bevis på att det bragts om livet fanns egentligen inte och hon erkände aldrig att hon dödat barnet. Att hon fött barnet i hemlighet och därefter försökt få det att försvinna i Mälarens vatten var visserligen en försvårande omständighet, men något bevis för ett barnamord var det inte. I avsaknad av sådana bevis hade hon knappast blivit fälld i dag, men kanske hade herrarna i häradsrätten ännu kvar något av den avoghet man i samhället fortfarande kände inför kvinnor med ”oäkta” barn.
*
