Bara ett rutinbesök

Regnet hamrade intensivt mot fönstret och den gamle mannen tittade tankfullt ut i mörkret. Han sörplade lätt lite kaffe ur en kopp. Därpå såg han mot sin hustru som satt mitt emot honom. Hennes milda leende och hennes slutna ögon gav ett intryck av att hon njöt av stillheten och dunklet i den lilla stugan.Hustrun hade varit sjuk och folket från socialtjänsten hade lagt sig i, men han hade envist hävdat att han själv kunde ta hand om henne i hemmet. Skulle han inte klara av en sådan sak? De hade levt ihop i femtio år och nog visste han vad hon kunde behöva. Ja, ett långt liv hade de fått. En stor sorg var att de inte hade fått några barn.
Han såg åter mot henne. Hon hade inte rört sin kaffekopp. Det gjorde inget. Att få sitta så här vid köksbordet räckte mer än väl. Att han vunnit kampen mot kommunen fyllde honom med tillfredsställelse, men bara för ett ögonblick. De skulle återkomma, det visste han.
”Jag kommer aldrig att låta dom ta dig ifrån mig,” sade han och lade sin hand på hennes. Så sjönk han tillbaka i sin stol och tänkte tillbaka på deras gemensamma liv.
De hade jobbat och slitit med den lilla jord de ägt. De hade haft grannar som de umgåtts med och livet hade ändå inte varit allt för svårt. Nu var grannarna sedan länge borta och deras stuga tom och förfallen, men resultatet av deras vänskap fanns ännu kvar i den lilla stugan. Hans granne hade varit en händig karl som lärt honom att stoppa upp djur. Runt om i stuga satt de – en duvhök, en mård, en ekorre, en kattuggla och flera småfåglar.  På väggen satt ett älghuvud. Han hade blivit skicklig i utövandet med sin hobby och hade faktiskt tjänat lite pengar då han sålt några uppstoppade fåglar till skolan nere i byn. Plötsligt skars tystnaden itu av en ilsken telefonsignal. Han ryckte till och tvekade först. Han anade vem det var som ringde.
”Socialen,” muttrade han och reste sig.
Rösten i luren lät inställsam men ändå bestämd. Den meddelade att det var dags för ett hembesök.
”Hembesök?” sade han tvivlande. ”Jag vet nog vad ni vill. Ni kommer för att ta hustrun ifrån mig.”
Kvinnan i luren försäkrade att så inte alls var fallet.
”Vi vill bara se att ni har det bra. Om det är något vi kan hjälpa till med. Herr Andersson är ju inte så ung längre.”
”Vi behöver inget besök. Allt är bra,” svarade den gamle mannen.
”Det tror jag säkert, herr Andersson, men vi har ju våra rutiner. Jag kommer redan i kväll om det går bra. Om allt är bra behöver ju ingen oroa sig.” Samtalet avslutades med ett klick.
Det tog inte så lång stund innan det ringde på dörren. Den gamle mannen väntade nervöst vid sidan om sin hustru. Han insåg att han inte kunde hindra dem att komma in. Långsamt gick han mot ytterdörren. På vägen från köket hade han bestämt sig. Hustrun var hans och nog kunde han försvara sig. Han öppnade och där stod hon. Kvinnan från kommunen. Hon log inställsamt och klev in i tamburen.
”Seså herr Andersson. Detta kommer inte att ta lång tid. Var är hustrun?”
Han pekade tyst mot köket. Samtidigt som han kostade på sig ett leende. Kvinnan marscherade mot köket. Hon tände belysningen och köket flödade i ljus. Stående bakom kvinnan såg den gamle mannen hustrun där hon satt med ett milt leende på läpparna. Plötsligt tog den främmande kvinnan några steg mot hans hustru och skrek till..
”Herr Andersson!” Vad…
Längre hann hon inte. Den gamles hand hade funnit stekpannan på spisen och utan att tveka slog han den i huvudet på kvinnan. Hon tystnade tvärt, föll ihop på golvet och stekpannan gled ur hans hand. Han såg mot sin hustru och log.
”Det är över nu. Ingen kommer för att hämta dig.” mumlade han tyst. Hon var så vacker där hon satt. Aldrig skulle någon få ta henne ifrån honom. Hon log så änglalikt mot honom och han fylldes av en varm glädje. Hennes ansikte hade han lyckats bra med, men så här i det starka ljuset kunde man tydligt se sömmen på halsen där han sytt ihop henne. Det skulle han förbättra.
Han hade ännu tid på sig.