Samling på torget

 

Bland sprutor, slangar och gevär

Marknaderna gick av stapeln på stadens torg vilket gjorde att just torget blev en central plats i staden. Även under andra tider än marknadsdagarna pågick aktiviteter där. Under andra halvan av 1800-talet och i synnerhet i slutet av seklet användes torget till politiska yttringar i form av demonstrationer, tal mm och torget blev allt mindre viktig som handelsplats. Från långt tillbaka i tiden användes exempelvis torget som samlingsplats för stadens brandmanskap. Söndag 27 oktober år 1900 på eftermiddagen hördes musik från en blåsorkester i Enköping. Folk församlade på torget kunde höra den öka i styrka. Den tycktes komma från Kungsgatan och snart kunde man även se vad som var på gång. Där i backen upp mot apoteket kom en musikkår marscherande ned mot torget med en fana i spetsen. Därpå följde en skara uniformerade män och tåget avslutades med en samling civilklädda personer där bland andra borgmästare Wettervik samt ett antal kvinnor syntes. Det var stadens nyinrättade fasta frivilliga brandkår som tågade genom staden för att uppmärksamma att kåren fått en ny fana. Den hade skänkts av 25 av stadens kvinnor som bekostat den, men också broderat mönstret som i huvudsak bestod i en blå sköld med stadens vapen på en röd botten samt en gyllene krans med bokstäverna E och B samt årtalet 1900, allt i siden och silke.  Allt andades framåtanda och tillförsikt. Ett nytt sekel hade inletts och stadens nya brandkår hade året innan ersatt den gamla borgarbrandkåren med anor från medeltiden. Den nya brandkåren inrättades alltså exakt 100 år efter den stora branden 1799. Nu skulle den tillsammans med den nya fanan visas upp genom denna marsch genom staden och naturligtvis var torget en självklar plats att passera.  Efter torget fortsatte tåget uppför Kyrkogatan. Minnet av den stora branden i Enköping år 1799 låg kvar länge bland borgerskapet under 1800-talet.  Under alla de sekler Enköping och andra städer funnits hade rädslan för eldsvådor ständigt varit närvarande. Med i stort sett enbart träbebyggelse med tak av halm eller torv, samt smala gator och gränder, insåg alla att faran alltid fanns där. Då både värme och ljus endast kunde fås genom öppen eld fanns redan tidigt regler och bestämmelser runt användandet av eld i den s.k brandordningen.

Där stadgades bl. a följande:

All öppen eld förbjöds under den tid stark blåst rådde. All öppen eld var förbjuden nattetid, även i kakelugnar och spisar.All rökning av tobak utomhus i staden var förbjuden.Vid alla gårdar måste släckningsutrustning finnas i form av brandsprutor, stege samt tunnor fyllda med vatten.Nattetid patrullerades stadens gator av brandvakter. Brandsyn i alla fastigheter företogs med jämna mellanrum.All vårdslöshet med handhavandet av eld renderade böter.

BRANDVAKTER OCH BRANDKÅR
Brandvakterna hade, som tidigare nämnts, även vissa polisiära uppgifter. De kunde gripa misstänkta personer som strök omkring i staden nattetid. De var beväpnade med en s.k väktarsax som bestod av en lång stång med en bygel i ena änden som kunde sättas runt den gripnes hals vid transporten till stadens häkte. Att störa brandvakterna i deras viktiga värv bestraffades hårt. I juli år 1858 träffade exempelvis gårdsägaren Eriksson på brandvakterna under deras patrullering. Av någon anledning hade han blivit förtörnad över de två vakterna varför han kallade dem ”sakramenska långholmare”! Sådana okvädingsord mot två av stadens vakter under tjänsteutövning gick inte an. Att beskylla någon för att ha varit fängelsekund var att passera gränsen för vad som ansågs vara anständigt. Eriksson dömdes således till böter i den efterföljande rättegången. Att brandvakterna hade en viktig uppgift att fylla var uppenbart för de flesta. Med detta följde också ett ansvar. Slarv i patrulleringen straffades hårt och flera exempel finns rörande brandvakter som mist sin tjänst på grund av upprepat uteblivande från sin vakt. Brandvakterna drogs in när en ny polisorganisation infördes i Enköping år 1885 och ersattes av nattpatrullerande poliskonstaplar. Brandsyner gjordes regelbundet. Vid varje syn upprättades ett protokoll av vilka en del finns att läsa i arkiven än i dag. Främst var det skador på skorstensmurar, kakelugnspipor och brist på brandsläckningsredskap som noterades, men hela byggnader kunde också dömas ut såsom allt för brandfarliga. Brister i brandskyddet var inte enbart den enskilde gårdsägaren sak. Om hon eller han slarvade kunde det drabba även andra gårdsägare om en brand skulle sprida sig. Alla regler och försiktighetsmått var i första hand inriktade på att alla olyckor med eld skulle undvikas och om en eldsvåda ändå uppstod, att den skulle kunna kvävas i sin linda. En eld som spridit sig till flera byggnader var i de flesta fall omöjlig att stoppa med den tidens enkla släckningsutrustning. Torka och stark blåst var fiender, kyla och regn kunde man däremot ibland räkna in bland borgerskapets vänner.

 

 

Naturligtvis var olyckor med eld omöjliga att förhindra, därom avslöjar källorna i arkiven en hel del. Flera gånger varje år rapporterades det om incidenter där elden dock redan tidigt kunnat släckas. Gemensamt för dessa incidenter var att de skedde under dagtid och därmed snabbt upptäcktes. Ingenstans, med några få undantag, under hela 1800-talet, finns i Enköping rapporterat någon incident nattetid, vilket måste ses som ett tecken på att enköpingsborgarna noggrant följde föreskrifterna i brandordningen.  Branden i augusti år 1799 var ett undantag. Den startade vid tretiden på natten. Just på grund av detta antogs den i stort sett omedelbart ha varit anlagd, vilket den sannolikt även var.  Att invånarna i Enköping följde reglerna gällande brandfaran kan måhända bero på att just minnet av den katastrofala branden år 1799 satt kvar i flera efterkommande generationer. Trots alla dessa bestämmelser fanns faktorer man inte kunde påverka. En sådan var åskväder. Att blixten kunde slå ned och orsaka bränder var man fullt medvetna om och skedde det nattetid kunde man vara illa ute. År 1854 kom ett förslag om att vaktstyrkan nattetid skulle utökas med ett antal borgare, förutom de två brandvakterna, vid åskväder. Det finns emellertid inget i arkiven som visar att detta förslag genomfördes. I det burskap borgarna i staden ägde ingick både rättigheter och skyldigheter. Bland rättigheterna kan nämnas rätten att bedriva hantverk och handel samt rätten att bruka en del av den jord som tillhörde staden. Till skyldigheterna hörde bl.a deltagande i den allmänna brandkåren. Brandmanskapet var indelat i fyra avdelningar efter stadens fyra rotar under en brandrotemästare. Där fanns pumpmanskap i form av pumpare, slangförare och strålförare, vattenhämtare och vattenlangare. En ej oviktig uppgift hade standarföraren som skulle gå i täten med brandkårens standar vid den gemensamma marschen mot eldsvådan. De större vattenpumparna var hästdragna vilka också krävde sitt manskap. Över allt detta vakade stadens brandchef. Detta var en stor och otymplig organisation och man måste öva regelbundet för att skulle fungera någorlunda. Det stora problemet var tiden. 1800-talets brandkårsutryckningar hade få likheter med dagens räddningstjänst då tiden från larm till släckning var oändligt mycket längre än i dag. Som redan nämnts krävdes övningar för att denna organisation skulle fungera. Samlingsplatsen, när larmet om en eldsvåda hördes genom att klockan i rådhustornet klämtade, var stadens torg. Där ställde man upp rotevis efter att först all utrustning hämtats. Detta kunde ta tid då all utrustning sällan fanns på samma plats. Sprutor och slangar förvarades på olika ställen i spruthus och slanghus. Alla hade sina bestämda uppgifter och när man ansåg att tillräckligt många hade samlats avlämnades rapport om detta för brandchefen. Att utan giltig orsak utebli från övning eller skarp utryckning straffades med böter. Vid övningarna kan man anta att en hel del intresserade åskådare samlats, företrädesvis barn, gamlingar och kvinnor då ju alla män upp till 55 års ålder ingick i brandmanskapet.

Hur effektiv var då denna brandkår? Inte speciellt, måste man nog konstatera. Vid eldsvådor inne i staden kunde man i de flesta fall bekämpa elden, men då med hjälp av andra utomstående som redan vid upptäckten av branden givetvis satte in släckningsförsök. De flesta eldsvådor släcktes förmodligen innan brandkåren ens hade hunnit samlats. Vid några tillfällen både före och efter den stora branden år 1799 kunde man tacka det kalla och fuktiga vädret för hjälp vid den slutliga släckningen. Vid branden i augusti år1799 rådde torrt väder med en stark sydvästlig vind, vilket gjorde att man inte hade några som helst möjligheter att stoppa eldens framfart. Ett bra exempel på hur föga effektiv denna brandkår var, är den eld som utbröt i järnvägsstationen natten mellan 3 och 4 december år 1884. Eftersom stationsbyggnaden låg långt utanför stadens bebyggelse, som då slutade vid nuvarande postrondellen, tog det en bra stund innan branden ens upptäcktes. Samlingen vid torget och marschen upp mot järnvägsstationen tog lång tid och när man anlände fanns endast en sothög kvar av stationsbyggnaden. Mer om denna brand kan läsas senare i denna bok. Exemplet med järnvägsstationen visar att eldsvådor nattetid visserligen var mycket sällsynta, men att då olyckan ändå var framme, möjligheterna att stoppa eldens framfart var mycket små. Om branden i järnvägsstationen utgör ett exempel på hur ineffektiv denna brandorganisation ibland kunde visa sig vara, kan ett annat exempel visa att visst kunde den släcka bränder och förhindra katastrofer bara omständigheterna var de rätta.En sådan händelse inträffade på morgonen den 10 januari år 1871. Klockan halv fem gick larmet. Det brann i apotekare Hornbergs gård vid torget. Det var närmare bestämt i brygghuset elden fått fäste. Just brygghus och bagarstugor utgjorde en fara då det gällde olyckstillbud med eld under denna tid. Där användes nämligen så gott som dagligen öppen eld. I den rapport som skrevs efter denna brand berättas att elden kunde släckas tack vare ett snabbt ingripande och framskaffande av sprutor. Brygghuset kunde man inte rädda, men man hindrade elden från att sprida sig till närliggande byggnader.

I rapporten påpekas att den lyckliga utgången även kunde tillskrivas gynnsamma omständigheter såsom lugn väderlek, samt att ett tjockt snötäcke täckte alla byggnaders tak. Andra omständigheter som må anses som lyckliga, men som ej nämns i rapporten, var att elden startade halv fem på morgonen då de flesta i gården redan var uppstigna. Elden upptäcktes således på ett tidigt stadium. Att man inte nämner detta beror säkert på att det ansågs självklart. I dag kunde vi måhända tycka att det var tur att elden inte startade en eller två timmar tidigare då alla fortfarande sov. För 1870-talets människor skulle en sådan tanke anses både ologisk och obegriplig, eftersom all eldning var förbjuden nattetid.Att gården i fråga låg intill torget måste också ses som en lycklig omständighet. Det nämns inget i rapporten om brandmanskapets samling med sin utrustning på torget. Antagligen skedde detta aldrig. Alla visste säkert var stadens brandsprutor och slangar förvarades och någon organiserad hämtning av dessa behövdes troligen inte.  Helt säkert började man bekämpa elden med gårdens och de närliggande gårdarnas egna brandsprutor innan de större sprutorna kunde sättas in. Utan den omständliga samlingen på torget kunde således en allvarlig brand som den i apotekare Hornbergs brygghus släckas.  Större bränder i staden var ovanliga. De allra flesta tillbud med eld kunde åtgärdas omedelbart av de av stadens invånare som befann sig närmast.  Frågan är hur ofta den stora samlingen på torget verkligen ägde rum. Vi vet att det skedde vid större övningar. Detta föreskrevs i stadens brandordning och från den gjorde man med säkerhet inga undantag. Det skedde, som redan nämnts, vid branden i järnvägsstationen år 1884, med känt resultat.Vid första påseendet kan insatsen från brandkåren verka varit särdeles lyckad vid branden i apotekare Hornbergs gård, men skärskådar man omständigheterna närmare får nog framgången mest skrivas på väderkontot samt på det faktum att hela brandmanskapet aldrig deltog i släckandet. Vid den stora branden år 1799 uppstod ett annat problem vad gäller samlingen på torget. Det finns inga uppgifter i arkiven som tyder på att brandmanskapet samlades vid torget denna olyckliga natt. Troligen skedde det aldrig. Anledningen till detta troliga uteblivande var att elden redan spridit sig då den upptäcktes. De flesta insåg säkert att den inte skulle kunna släckas, då en stark vind ökade på dess spridande.  Männen som ingick i brandmanskapet stod inför två val. Antingen att överge sin familj och bege sig till torget för att uppfylla sin plikt, eller att stanna hos familjen och rädda så mycket man kunde av sina ägodelar innan det var för sent, och därmed medvetet utebli från samlingen på torget.Valet kan inte ha varit svårt. Trots att övningarna på torget, med några få undantag, var de enda tillfällen då hela brandmanskapet med sin utrustning samlades, ansågs de säkert viktiga. Förutom övningen var det ett sätt att visa upp sig. Vetskapen bland stadens invånare om att brandmanskapet fanns och fungerade ingav säkert en viss trygghet, samtidigt som det blev en ständig påminnelse om att man aldrig fick slappna av inför hotet från den röde hanen.Så småningom insåg man att denna organisation av brandväsendet blev för otymplig och ineffektiv.  År 1899 kom ett förslag på att ändra till en fast brandkårsstyrka som avlönades av staden. Resultatet av diskussionerna blev att man beslöt att anställa 40 man på tre år i taget. Lön skulle utgå i form av 10 kr per år och brandsoldat samt 25 öre i timmen vid utryckning med släckning. Det var alltså inte frågan om en heltidsanställd kår. Tanken var att man skulle finnas till hands då larmet gick, något som var betydligt enklare än i dag. Under denna tid arbetade i stort sett alla inom stadens gränser och kunde snabbt vara på plats vid behov. I kontraktet stod även att man var skyldig att deltaga i 16 övningar per år samt att man måste meddela brandchefen om man avsåg att lämna staden nattetid. Vid denna tid hade telefonnätet byggts ut och alla som ingick i den nya brandkåren försågs med en ringledning som kunde utnyttjas då larmet gick.

DET FÖRSTA PROVET
Den första övningen med denna nya brandkår gick av stapeln den 12 december år 1899 vid tiotiden på kvällen. Enligt vad som rapporterades tog det inte mer än sex – sju minuter för hela brandmanskapet med utrustning att samlas på torget. Den korta samlingstiden verkar onekligen imponerande, men då skall hänsyn tas till tiden på dygnet. Så sent på kvällen befann sig säkert de allra flesta medlemmarna i brandkåren hemma och kunde snabbt ta sig till samlingsplatsen då larmet gick. Hade övningen skett under arbetstid dvs dagtid, hade det antagligen tagit lite längre tid. Ej heller framgår av källorna i vilken mån denna övning var förberedd. Det skulle nu dröja endast tre dagar efter denna övning, innan den nya brandkåren skulle testas i skarpt läge. Klockan 9 på morgonen den 15 december gick nämligen larmet. Brand hade utbrutit i Emil Johanssons snickerifabrik på Eriksgatan. Brandmanskapet var snabbt på plats och på mindre än en timma var allt släckt. Alla var nöjda med denna insats. I Enköpingsposten sparade man inte på superlativen då man bl.a skrev följande: 

”De unga kraftfulla brandsoldaterna sparade sig sannerligen icke, utan gingo modigt och kallblodigt så att säga både i eld och vatten.”

Enköpings nya brandkår hade med glans klarat denna första utmaning. Något mer betänksamma i staden blev man sannolikt i början av juli 1901 då en brand upptäcktes uppe på Kyrkåsen. Då larmet gått visade det sig nämligen att endast fyra brandsoldater infann sig. Alla andra, inklusive brandchefen, skall enligt uppgift ha varit bortresta. Nu löste de fyra ensamma brandmännen situationen och kunde ganska lätt släcka branden. Hade en eldsvåda utbrutit inom stadens bebyggelse hade utfallet kanske blivit annorlunda. Att man i Enköping hade stort förtroende för den nya brandkåren visar det faktum att man arrangerade en påkostad fest på stadshotellet i maj år 1902. Där hyllades brandmännen och polismännen för deras insatser för staden. Från rådhuset marscherade man i uniform med musikkår till torget och stadshotellet. Där bjöd staden på mat och dryck samt tacktal från såväl borgmästaren som representanter för stadens invånare med stadsfullmäktiges ordförande i spetsen.Alla var överens om att man nu hade en brandkår som motsvarade de krav det nya seklet krävde vad gällde medborgarnas säkerhet och trygghet. På 1860- och 1870-talen kunde man även se frivilliga skarpskyttekåren samlas på torget. Även den hade en musikkår. Skarpskyttekåren kan närmast beskrivas som en blandning av ett hemvärn och en skytteförening. Som medlem i föreningen betalade man en avgift och bland medlemmarna fanns både aktiva skarpskyttar och andra som endast var stödjande medlemmar. Alla aktiva medlemmar utrustades med ett gevär med hjälp av statliga medel. En blå uniform fick man hålla sig med på egen hand. Ett litet bidrag fick man även från Enköpings stad. Under flera år gick nämligen stadens hundskatt till skarpskyttarna. Bidrag till inköp av ammunition och lön till en instruktör kom från landshövdingeämbetet. Verksamheten i Enköping leddes av handelsman Höfling.

SKARPSKYTTAR
Skarpskytterörelsen var en nationell rörelse som startade i början på 1860-talet och växte ganska fort. I var och varannan socken fanns en skarpskyttekår på 1870-talet. Enköpings skarpskyttar samarbetade exempelvis ofta med kårerna i Boglösa och Tillinge. Man övade exercis och målskjutning. Långa marscher exempelvis till Boglösa eller Tillinge stod också på programmet. Dessa militära övningar var emellertid endast en del av kårens verksamhet. Även kortare marscher gjordes. Efter ett möte tog man sig med sång och musik till stadens gästgivargård där sjungandet fortsatte under ett antal supars intagande. Även träffar med de närliggande skarpskytteföreningarna slutade ofta med glam och sång samt intag av förfriskningar. Tanken med skarpskytterörelsen var att den likt senare dagars hemvärn skulle vara ett komplement till krigsmakten vid krig. I en annons där nya medlemmar söktes kunde man läsa följande: ”Du friske, unge och raske män, som ej sky farans stund vid måhända blifvande krig, att med gevär och hand försvara Kung och Fosterland.”

Hur dugliga soldater skarpskyttarna var måste emellertid ifrågasättas. Verksam-heten verkar mest ha innehållit exercis, marscher, sång och musik, lustresor med ångbåt samt målskytte då och då. Vintertid utfördes exercisen inomhus och samlingar ute i det fria flyttades inomhus vid dåligt väder. Musikkårens verksamhet verkar ha varit lika viktig som de soldater som vid ett krig skulle försvara fosterlandet. Intresset för skarpskytteföreningen svalnade ganska

raskt. Under1870-talet diskuterades en nedläggning av den. Den verkar dock ha överlevt ytterligare några år.En liknande kår fanns hundra år tidigare i Enköping. Den bildades år 1788 och gick under namnet Borgerskapets militär-corps. Alla borgerskapets män, undantaget de allt för gamla, förväntades deltaga. Beväpningen bestod av värja och handgevär och i jämförelse med tidigare nämna skarpskyttekår verkar denna kår ha varit mer inriktad på rent militära aktiviteter. Allvaret i denna kårs betydelse understryks av att frånvaro från dess övningar straffades med böter. Man hade befälsordning med officerare och underbefäl. Högst i rangordningen och med kaptens grad, var handelsmannen Nils Svensson Stahre (som lät bygga det handelshus som sedan blev 

stadens rådhus). Någon musikkår hade man inte. Däremot två trumslagare. Även Borgerskapets militär-corps verkar ha sysselsatt sig mest med exercis. Om de samlades på stadens torg avslöjar inte källorna i arkiven, men det torde ha varit den mest naturliga samlingsplatsen.

*

 

Invigning av ett hotell

Fredagen den 31 oktober år 1879 hade en stor människoskara samlats på torget i Enköping. Där fanns folk ur alla stadens samhällsklasser. För de ur den högre borgarklassen samt representanter från stadens styrande organ och vissa inbjudna gäster, tillsammans drygt 200 personer, väntade storartade festligheter på stadens nya stadshotell som nu skulle invigas. Många andra församlade fick nöja sig med att för en stund beblanda sig med stadens finare societet, samt då festligheterna startat, uppleva dessa på avstånd ute på torget. Vad som hände denna festliga dag finns beskrivet i Enköpings Weckoblad den 6 november:

”Stadshotellets invigning försiggick den 31 sistlidne Oktober medelst stor middag kl. 3 e. m. samt bal, som började kl. half 8 e. m. Wid middagen utbragte borgmästaren m. m. M W Frick en skål för H. M:t Konungen, hwarefter skålar föreslogs för Enköpings samhälle, för byggmästarne Lindberg och Lundgren äfwensom för byggnadskomitérade  för det nit och den osparade möda, som så wäl byggmästare som komiterade ådagalagt för detta arbetes tydliga och tillfredsställande fulländning.Balen, som war särdeles animerad, war besökt af öfwer 200 personer och räckte till kl. half 3 på morgonen. I fråga om arrangementerna war intet öfrigt att önska, tack ware den driftige, omtänksamme och särdeles humane källarmästaren Swanfeldt, som gör allt för sina gästers trefnad. Festen qvarlemnar utan twifwel hos warje deltagare ett angenämt minne.”

Enköping hade äntligen fått ett första klassens hotell med en elegant festvåning, matsalar samt rum för resande och med tiden elektriskt ljus samt Rikstelefon på rummen. Det hade varit en lång och besvärlig resa men nu kunde man äntligen radera de förnedrande rader som skrivits i boken ”Handbok för resande” som utkom redan på 1820-talet. Där kunde man nämligen läsa följande om Enköping:”En obetydlig stad med ett uselt gästgifveri”. En av anledningarna till att man på 1870-talet började diskuterandet av en lösning på de ordningsproblem som ändå fanns vid stadens olika utskänkningslokaler av sprit, var att man ville samla allt på samma ställe. Att den planerade och påbörjade järnvägen mellan Stockholm och Bergslagen skulle öka resandet och besöken från andra delar av landet gjorde också att behovet av övernattningsmöjligheter beräknades öka. Ett stadshotell skulle lösa båda dessa problem, menade man.  Vid den allmänna rådstugan den 11 december 1875 utsågs rektor Grafström, handlare Östlund och fabrikör Löfgren att bilda en kommitté för utarbetandet av ett förslag, framför allt vad ett sådant projekt skulle komma att kosta. Den kom med sitt förslag under våren året därpå då alla intresserade bjöds in till allmän rådstuga för diskussion. Frågan diskuterades fram och tillbaka under resten av år 1876 och beslut togs december samma år. Kostnaden hade då beräknats till 135000 kr. En högst avsevärd summa då staden totala årliga inkomster under denna tid låg på ca en tiondel av detta. Av denna anledning förekom kritiska röster. Denna kostnad tillsammans med vad järnvägen och ett planerat sjukhus skulle komma att kosta gjorde att en del var tveksamma då den kommunala debiteringen (kommunalskatten) skulle stiga som en följd av detta, menade man.  Vad gäller järnvägen byggdes den av ett privat bolag och någon kostnad för dess bygge drabbade inte staden alls. Dock hade staden tvingats att köpa aktier i bolaget för att få järnvägen dragen via staden, vilket inte var meningen från början.

Vissa röster hördes om att det var något betänkligt att i detta läge lägga så mycket pengar på att uppföra ett hotell bara för att samla supandet under ett och samma tak. Förslaget gick dock igenom och planeringen av bygget kunde påbörjas. I förslaget ingick ej endast en hotellbyggnad. Till detta kom en hel gård med vagnshus, stall och andra nödvändiga byggnader.  Mark uppköptes vid torget och år 1879 stod som sagt hotellet färdigt. Man hade då en byggnad i två våningar, samt en källarvåning. På nedervåningen fanns bl.a krogrum, schweizeri och biljardrum. På övre våningen kunde man se en stor festivallokal samt ett antal rum för resande. Byggmästare Lindeberg från Gävle utsågs till byggherre och arbetet startade. I oktober 1877 meddelas från Lindeberg att 300000 murtegel uppköpts för att levereras till hotellbygget i Enköping. Knappa två år senare skedde alltså invigningen. Enköping hade nu fått ett ståtligt stadshotell som kom att dominera stadsbilden vid torget i långt över ett sekel. Förmodligen var de allra flesta i staden nöjda, även om de som oroat sig för att det skulle bli dyrt till slut fick rätt.  Under de närmast följande åren ökade mycket riktigt stadens utdebitering bland de skattepliktiga invånarna ganska avsevärt. Dock kom hotellet även att bidraga till stadens inkomster att öka i form av ökade hyresintäkter. Stadshotellet kom att bli centrum för stadens nöjesliv under flera generationer. Hotellet utgjorde inte den enda samlingsplatsen i staden. På krogar, kaféer, gästgiveriet och andra näringsställen träffades folk. Förutom mat intogs både öl och supar och både ljudnivån och stämningen kunde förmodligen bli nog så hög. Öl och brännvinsintaget gjorde att dessa lokaler ofta var ett bekymmer för ordningsmakten. Även i stadshotellets krogrum och schweizeri erbjöds både mat och spritdrycker. Där fanns även ett biljardrum att roa sig i. Om polis ibland måste tillkallas till krogarna i staden, kan man konstatera att det ytterst sällan gällde stadshotellet. Där samlades framför allt matgäster ur stadens övre borgerskap väl medvetna om sin ställning och de krav som ställdes på deras uppförande. Ett undantag från den oskrivna regeln är följande något udda exempel. I februari år 1882 hade således Georg Konrad Wilhelm Pettersson tillsammans med en bekant besökt stadshotellet i Enköping. Han tillhörde definitivt inte den del av Enköpings befolkning man kunde förvänta sig att träffa på där. Tvärtom hörde han till stadens busar med ett gediget bagage av domar rörande stölder, rån och misshandel. Han var ofta onykter och hade lätt att ta till våld. Mer om honom kommer att berättas senare i denna bok. Förutom den bekante hade han en stor svart hund i sällskap. De hade till slut hamnat i biljardrummet. Hunden, som för övrigt gick under namnet Björn, visade sig vara av en ilsken natur varför han morrade och gläfste mot de andra personerna i rummet. Pettersson blev av denna anledning ombedd att avlägsna sig med djuret men vägrade trotsigt under argumentet:

”Hunden har samma rättigheter som alla andra här i rummet.” 

Detta besked upptogs dessvärre negativt av de övriga församlade hotellgästerna. Att hunden dessutom passade på att nafsa efter några av biljardspelarna lade knappast sordin på den nu något upprörda stämningen. Källarmästare Svanberg tillkallades genast för att lösa situationen och Pettersson blev ånyo uppmanad att med sin hund lämna lokalen. Denne vägrade dock fortfarande och handgemäng uppstod. Händelsen slutade så småningom i Enköpings rådhusrätt. Pettersson som gick under titeln hästbytare vägrade att inställa sig till domstolsförhandlingarna. Det hela slutade med att han dömdes till böter för ”förfallolöst uteblivande från rätten” som termen löd. Något straff för uppträdet i biljardrummet verkade han inte ha fått. I övrigt kan få händelser rörande våld och handgripligheter på stadshotellet återfinnas i arkiven. Från andra näringsställen finns däremot en hel del i den vägen att hämta.I en del dagstidningar kan man se i annonser om möten som sker på Stadshotellet i Enköping redan på 1860-talet, alltså långt innan Enköpings stadshotell ens var påtänkt. Lokalen dessa annonser handlar om låg på Kungsgatan och gick under namnen Tunellis Salong eller Höflings Salong. Den kallades även ibland Stadshotellet. Mer om denna lokal berättas senare i denna bok.

                                   

Enköpings stadshotell 1917

*

 

Telefonmötet

Lördagen den 12 september år 1885 sågs en samling män anlända till stadshotellet i Enköping. I denna församling kunde man känna igen flera av stadens ledande näringsidkare med grosshandlare Björnvall i spetsen. Där fanns även två personer som ingen av de eventuellt församlade åskådarna kände igen. Det var ingenjörerna Cedergren respektive Eriksson från Stockholms Allmänna Telefonbolag. De hade anlänt från huvudstaden för att undersöka intresset för en eventuell telefonförbindelse i första hand mellan Enköping och Stockholm.  Mötet var ett önskemål från Enköpings borgare där frågan om denna nya uppfinnings eventuella nytta diskuterats under en tid. Frågor måste redas ut angående möjligheten för ett sådant projekt – inte minst vad gällde kostnaden för de tilltänkta abonnenterna. Samtalsämnet telefonen var ingalunda helt nytt i Enköping. Redan i januari år 1878 hade ett försök gjorts med en tillfällig telefonförbindelse mellan staden och Västerås. Några telefonlinjer fanns ännu inte, så man utnyttjade telegraftråden som redan fanns.  I en artikel i Enköpings Weckoblad beskrevs detta försök som synnerligen lyckat. Däri beskrivs hur man tydligt kunde höra hur en västeråsare bland annat sjöng ”strålande stjärna”. Huruvida något samtal, utöver sjungandet företogs, förtäljer inte denna nyhetsartikel, men då inget nämns om eventuellt samtal kan man nog dra slutsatsen att kvalitén på ljudöverföringen var i svagaste laget för ett lyckat samtal. Man skall då ta i beaktande att det, då detta försök gjordes, endast två år förflutit sedan Alexander Graham Bell fått patent på denna uppfinning och att tillgängliga telefonapparater ännu inte kommit så långt i utvecklingen. Det skulle komma att dröja åtskilliga år innan någon diskussion angående denna uppfinning återupptogs i Enköping och man kan nog dra slutsatsen att detta första försök inte gjorde något större intryck bland de ledande enköpingsborna. Troligen sågs telefonen mest som en rolig och dyr leksak. Ännu var det antagligen få som såg den potential som låg i möjligheterna att koppla ihop flera apparater i ett nät. Ett annat exempel som visar detta, förutom den nyss nämnde sjungande västeråsaren, kunde man läsa i en annan samtida tidningsnotis. Där berättades det om två hundar i Jönköping som lärt sig hälsa på varandra genom att skälla via telefonen. Huruvida detta är med sanningen överensstämmande har dock inte kunnat fastslås.

EN DYR LEKSAK
Telefonen, i den mån man talade om den, ansågs nog mest, som sagt, vara en dyr leksak för de som hade råd. Dyrt blev det nämligen. De första abonnenterna i Enköping år 1886 fick betala ca 300 kr för ett abonnemang, vilket motsvarade nära nog en årslön för en arbetare. Då ingick förutom tillgång till telefonnätet, även en telefonapparat. Då skall även nämnas att möjligheterna till telefonering i början var ytterst begränsade. Abonnenterna i Enköping kunde endast ringa till varandra eller till de som tecknat abonnemang i Stockholm. Till andra platser gick det inte ännu att ringa förrän telefonnätet byggdes ut. En annan begränsning i telefonerandet var att aktörerna på denna marknad utgjordes av privata företag och samtal kunde endast kopplas mellan abonnenter i samma telefonbolag. Från början var det främst Stockholm Bell Telefonaktiebolag och Stockholms Allmänna Telefonbolag som konkurrerade om kunderna. Ganska snart försvann Stockholm Bell Telefonaktiebolag så när de första abonnenterna tecknade kontrakt i Enköping var det Stockholms Allmänna Telefonbolag det handlade om. Den höga kostnaden utgjorde naturligtvis ett hinder för de flesta att ansluta sig till nätet. Bland förespråkarna kunde man höra att man nu kunde spara in på brevportot och telegrafiavgiften som kunde bli nog så kostsamt för exempelvis en handelsman. Att telefonen var en lyckad uppfinning bevisas av att utvecklingen gick oerhört snabbt. Visserligen hade många olika försök gjorts att bygga telefoner ända sedan 1840-talet, men redan året efter att Bell fått patent på sin apparat dök de första exemplaren upp i Sverige. År 1878 kunde man köpa ett par telefoner för 55 kr av Lars Magnus Erikssons tillverkning. Telefoner köptes då i par eftersom man måste ha någon att ringa till. Ännu fanns inget telefonnät så de första apparaterna användes internt exempelvis mellan två kontor i samma byggnad eller mellan kontoret och verkstaden vid ett företag. Redan år 1886 lär Stockholm ha varit världens telefontätaste stad. Detta inte minst tack vare Lars Magnus Erikssons företag som redan 1889 hade tillverkat 20000 apparater. Telefonen som uppfinning var känd redan innan Bell fick sitt patent 1876, även i Sverige. Åren innan kan man finna artiklar skrivna i pressen om denna uppfinning. Innan den ens var etablerad i vårt land föreslogs att telefonen skulle gå under namnet ”fjärrtalare”. I dag kan vi konstatera att detta namn aldrig kom att slå igenom. Trots kostnaden visade sig en del enköpingsbor intresse vid ovan nämnda möte på stadshotellet. Året efter besöket i Enköping kan man nämligen notera att det i staden fanns 23 abonnemang hos Stockholms allmänna telefonbolag. Bland dessa 23 fanns främst affärsidkare och företag som exempelvis tändsticksfabriken, stadshotellet, ett antal handlare samt polisvaktkontoret. Doktor Westerlund fanns på listan med nummer 20.  

LYCKAT TELEFONSAMTAL
Redan en månad efter detta möte anlände en ingenjör Eriksson från Allmänna Telefonbolaget för att tillsammans med några av de blivande abonnenterna göra ett försök att koppla upp sig mot en telefonapparat i Stockholm. Då ännu ingen telefontråd fanns gjordes försöket åter via telegraftråden som gick längs järnvägen. Telefonapparaten i Enköping var därför uppsatt i ett rum i järnvägsstationen. Samtalet med Stockholm visade sig mycket lyckat. Detta trots att de närvarande personerna – enligt Enköpingspostens utsände reporter - var ”fullkomligt ovana vid telefonering” och därför gärna talade i mun på den som satt vid telefonen i Stockholm. Detta lyckade försök gjorde att abonnenterna i Enköping nu definitivt hade bestämt sig. Handelsman Björnvall erbjöd sig att i sin gård inrätta den nödvändiga telefonväxeln. Helt utan ersättning gjorde han emellertid inte detta. Det skulle kosta varje abonnent 15 kr årligen. Någon möjlighet att tacka nej till detta erbjudande fanns inte. Utan telefonväxel kunde inga telefonsamtal göras. Björnvall lät samtidigt meddela att växeln skulle vara bemannad från klockan åtta på morgonen till klockan åtta på kvällen. Några sena kvällssamtal kunde det alltså inte bli frågan om.Redan på våren året därpå var telefonledningar dragna och de första samtalen med Stockholm kunde genomföras. I Enköpingsposten kunde man läsa att 23 abonnenter i Enköping kunde ringa till Stockholm, medan i Uppsala minsann endast fanns 3 stycken. För affärsidkare av olika slag kom naturligtvis telefonen att få stor betydelse. Nu kunde man tala direkt med leverantörer och andra och då till en början endast i Stockholm. Tidigare hade man varit hänvisad till telegram eller brev. Under de närmaste decennierna utvecklades telefonnätet i rask takt och strax efter sekelskiftet 1900 lär (enligt en notis i Enköpingsposten) mer än en tiondel av de vuxna invånarna i staden ha tillgång till en telefonapparat. Invånarantalet var då nära 4000. Telefonväxeln kom senare att flytta in i det s.k Telegrafhuset i korsningen Rådhusgatan och Kungsgatan där telegrafstationen legat sedan år 1890. Man skulle kunna tro att telgraferandet minskade i och med telefonens intåg, men trots telefonernas växande antal i Enköping visar statistik angående telegraferandet att detta inte minskade under de närmast följande decennierna.

 Lista på de första abonnenterna

G Braunerhjelm Haga J
J Björnvall grosshandlare
Alb. Jansson handlare
F Löfgren handlare
Stadshotellet
Th Pettersson handlare
Gussander & Lundblad handlare
Henrik Lindroth handlareJ
L Thorslund handlare
Aug. Andersson handlare
Tändsticksfabriken
Enköpings Tidning
Erlangens bryggeri
Joh. Wallin handlare
Polisvaktkontoret
Enköpingsposten
Fr. Mollstadius bokhandlare
B J Åborg bleckslagare
Erlandsson slaktare
E Westerlund doktor
Fr Eriksson Valla
Mejeriet
L G Bergqvist stadskassör

Senare samma år sattes även upp en telefon hos bagaren Pettersson vid torget att användas av allmänheten, på vilken man kunde ringa samtal inom Enköping för en kostnad av 50 öre vilken senare sänktes till 25 öre. Senare, år 1903, sattes en telefonkiosk upp vid järnvägsstationen där man kunde ringa till en avgift av 10 öre. Kostnaden var ännu allt för hög för vanliga enskilda medborgare i förhållandet till nyttan. Att det var främst handlare och företagare som skaffade sig telefon märks inte minst på den tidens annonser i tidningarna där man under 1890-talet och framåt kunde se ett telefonnummer bifogat. År 1893 invigdes en telefonledning mellan Enköping och Uppsala. Telefonen som endast ett decennium tidigare mest sågs som en leksak för de välbeställda i samhället blev mer och mer en angelägenhet för allmänheten även om det skulle dröja många år innan telefonnätet kom att byggas ut i hela landet. Såsom alla nymodigheter väckte även telefonen ett visst motstånd bland allmänheten. Tidigare hade somliga ondgjorts angående järnvägens utbyggande och hävdat att folk skulle bli sjuka av att färdas i så höga hastigheter som 50 km/h vilket skulle yttra sig i rubbningar i nervsystemet. Vad gällde telefonen hade den redan, enligt en notis i Enköpingsposten år 1889, framkallat skador i öronen inte endast hos kvinnor utan även hos män med svagare kroppskonstitution såtillvida att hörselapparaten drabbades av överansträngning av det intensiva lyssnandet i luren. Även den skarpa ringsignalen kunde skada örat menade man. En annan sak som uppmärksammades i telefonens barndomstid var språket. Att använda ett vårdat språk i samtal ansågs under denna tid som självklart och lika självklart var det att detta även gällde samtal via telefonen. Ett exempel på hur illa det kunde gå är hämtat från Västerås år 1890. En person hade där under ett telefonsamtal kallat sin samtalspartner för fähund samt hotat att piska upp honom. Det slutade i stämning inför domstol med böter på 25 kronor som följd. Oaktat problem och motstånd från vissa håll kunde inget stoppa denna nya uppfinning och i dag kan de allra flesta av oss nås på den telefon vi i dag bär med oss. Om detta är positivt eller negativt är upp till var och en avgöra.

*