Simskola

Vårterminens sista blomstrande, syrendoftande andetag svävar ut genom de öppna skolfönstren buren av väsande orgeltoner och pipiga barnaröster i ”Den blomstertid nu kommer”. Solen gnistrar från en klarblå himmel och den svenska flaggan slår då och då till i en vänlig pust från den ljumma sommarbrisen.

Så vill vi alla ha det och så har det länge varit - glada barn som barbenta rusar ut i sommaren.

Vi som upplevde detta som barn på femtiotalet eller tidigare känner dock någonstans en liten obehaglig skärva av ångest bland alla rosenröda minnen. För oss återstod nämligen den årligt återkommande simskolan!

Den gick alltid av stapeln strax efter islossningen ty det var bråttom. Den skulle vara klar till midsommar och vattnet var aldrig varmare än 12 - 14 grader. Vi barn förstod nog aldrig varför vi utsattes för detta obegripliga straff, men på den tiden ifrågasatte man inte de vuxnas nycker hur enfaldiga och obegripliga de än kunde te sig. Man lydde och intalade sig själv att det på något sätt var nyttigt för en – inte nu men längre fram. Man teg och lade även denna företeelse under avdelningen HEMSKHETER. Där fanns redan fiskleveroljan, det årliga tandläkarbesöket samt skolsyster med sina sprutor.

Så satt man där i den skakiga bussen på väg mot det oundvikliga. Den sista biten utgjordes av en vägliknande kreatursstig på vilken bussen med stor svårighet tog sig fram. Alla badplatser på den tiden låg avsides. För oss barn var orsaken till detta uppenbar. Ingen skulle ha insyn i vad som pågick.

I slutet av bussresan kunde man ana vattenspegeln mellan skogsdungar och enbackar. Det var inget glittrande blått välkomnande vatten som tog emot oss. Den stålgrå vattenmassan låg tyst och hemlighetsfull. Vi kände dess isande budskap inom oss: Här är jag. Vänta bara tills jag får tag på dig!

Då vi klev av bussen väntade en tidigare grupp på att få åka hem. Tysta och hålögda och med blåfrusna läppar glodde de matt mot oss. De hade frusit men överlevt! Vilka lyckostar!

Omklädningsrummet luktade av impregnering och våta kläder och med badhandduken virade om oss som vore den en skyddande rustning klev vi ut på det kalla gräset.

Nu vidtog ett av mänsklighetens mest menigslösa påhitt. TORRSIM! Detta bestod i att alla samtidigt och under ledning av simfröken gjorde simrörelser med armar och ben sittande på marken! Alla räknade högt: ett, två , trefyr….ett, två, trefyr..

Det fanns på den tiden uppenbarligen ingen gräns för vilka tokigheter vuxenvärlden kunde hitta på för att hålla oss barn sysselsatta.

Vi var inte dummare än att vi insåg at vi inte kunde lära oss simma på torra land men vi lät simfröken hållas. Vi hade nämligen snabbt räknat ut att ju längre tid torrsimmet tog, desto mindre tid blev det i det iskalla vattnet. Till slut hade ändå stunden kommit. Man skulle ut i vattnet.

Först var man dock tvungen att sätta på sig simdynor, ni som är i min ålder minns säkert dom – två ägg sammanbundna med en sladdrig rem. Dom fungerade tydligen bäst när de var iskalla och blöta. Därför hade simfröken haft dom i frysen hela natten.

Den köldchock man fick av simdynorna var dock bara en liten föraning om det som skulle drabba oss alla när det blev dags att kliva ned i vattnet.

Simfröken läste varje dag av vattentemperaturen. Den tidens termometerskalor gick aldrig längre än till plus 14 grader. Vi hörde nämligen aldrig talas om några högre temperaturer. Kanske hade man köpt in extra billiga termometrar av besparingsskäl, vad vet jag?

Nu spelade gradtalet ingen roll. För oss stackars barn varierade vattentemperaturen mellan kallt isvatten och något mindre kallt isvatten.

Stående i vattnet inför det slutgiltiga ödet dristade man sig vid något tillfälle att skämta om isberg och eskimåer eller att stillsamt påpeka bristerna i den för simning rådande inlärningsmiljön.

Båda resulterade endast i att simfrökens ögon antog samma stålgrå färg som ishavsvattnet samt renderade den olycklige några extra minuter i detsamma.

Ibland bröts den isande tystnaden av något som lätt som ett skratt, vilket givetvis gladde simfröken. Att det inte var frågan om skratt utan fastmer hackande tänder registrerades aldrig av henne. Hon var nämligen fullt i färd med att plocka fram sitt siminlärningsinstrument - ni vet en rund metallstav med en ögla i ena änden. Den skulle man hålla i medan man övade bentagen, men vi var övertygade om att den även kunde användas till att mota ned barn från bryggan om någon dristade sig till att lämna det våta elementet för tidigt.

Efter en stund känner ni inte kylan! Tröstade simfröken. Ni vänjer er. Visst hade hon rätt. Efter en stund kände man inte kylan. I själva verket kände man ingenting!
Ben och armar blev som bortdomnade köttklumpar som vägrade lyda order. Inte undra på att det tog flera år för flera av oss att nöjaktigt behärska simmandets konst.

Så gick det till. Det positiva med allt detta var dock att vi blev härdade. Yngre årgångar har klagat på oss fyrtiotalister suttit som proppar i samhällsmaskineriet och att vi borde givit plats åt andra lite mer bortklemade generationer. Men vi hävdar envist vår rätt och låter oss inte skrämmas. Vi har spjärnat emot och ger oss aldrig. Vi har gått den hårda (kalla) vägen!