Enköping
Enköpings skolhistoria
I hwarje stads-församling och hwarje socken på landet bör finnas minst en, helst fast, skola med wederbörligen godkänd lärare.
Så står det under §1 i folkskoleförordningen som kom år 1842, eller som den benämns i svensk författningssamling från detta år: Kungl. Maj:ts Nådiga Stadga angående folk-undervisningen i Riket.
Om det finns något årtal i den svenska skolhistorien är just 1842 det som många känner till, året då folkskolan infördes. Man kan måhända föranledas att tro att historien om den svenska skolan startar detta år. Inget kan vara mer fel. Skolor har funnits i vårt land under flera sekel före detta årtal. Detta gäller även Enköping.
ETT BREV TILL SKOLMÄSTAREN
På riksarkivet i Stockholm finns bevarat ett gåvobrev som skrevs år 1406. Detta brev är ett av de äldsta ännu bevarade aktstycken rörande Enköping och är skrivet av riddaren Sten Bengtsson på Marienborg vid Haga i Svinnegarns socken. Han redogör i brevet för hur han donerar en badstuga samt en tomt med bodar han äger i Enköping till skolmästaren där.
Han nämner alltså skolmästaren i Enköping. Således fanns redan då en skola i staden. Hur länge den existerat före detta årtal vet man inte. De historiska källornas antal glesnar dessvärre avsevärt när vi kommer ned till medeltiden. Skolmästare var den titel dåtidens lärare tillskrev sig.
FYRA MÄSSOR OM ÅRET
Denna gåva var dock behäftad med flera krav som skolmästaren hade att uppfylla. Till-sammans med djäknarna (eleverna) skulle han läsa fyra mässor om året över herr Sten och dennes familj. Allt för deras själars frälsning efter döden.
Den skänkta tomten samt badstugan var tänkta att ge skolmästaren extra inkomster. Vem som helst fick inte äga en badstuga. Ägde man en sådan kunde man låta allmän-heten nyttja den mot betalning.
Det skulle dröja fram till Gustaf Wasas dagar innan vi åter möter skolan och dess skolmästare i arkiven. På 1530-talet försökte några av Sten Bengtssons ättlingar återta vad han givit bort i sin donation. Ett klagobrev från skolmästaren i Enköping till kung Gustaf berättar om detta. Skolmästaren fick dock till slut behålla både gård och badstuga.
LÄSNING OCH KATEKES
I de historiska källorna nämns föga om den pedagogik man bedrev, hur skoldagarna såg ut eller hur många elever man hade. Klart är dock att skolan i Enköping på 1500-talet gick under beteckningen trivialskola. Där studerades förutom läsning och skrivning även latin och matematik. Skolan var avsedd endast för gossar. Troligen gick undervisningen till så att skolmästaren föreläste för eleverna och att de äldre eleverna förhörde de yngre. Dessutom förekommer i vissa källor ”hörare” vilket tolkas som någon slags andrelärare med uppgift att just förhöra elever på läxor.
Skoldagarna var antagligen långa. Från kl. 5 på morgonen till kl. 5 på eftermiddagen enligt vissa källor. Gossarna tränades även i kyrkosång och deltog självklart i guds-tjänsten på söndagar. Skolan var på denna tid kyrkans angelägenhet. Var skolan låg under denna första tid vet man inte exakt. Säkert är emellertid att den låg någonstans i kvarteren närmast Vårfukyrkan.
Åren 1572 och 1609 brann staden ned – i stort sett till grunden. Därmed gick givetvis även skolan upp i rök. Några rester av den tiden skolbyggnad går således inte att finna.
SKOLMÄSTAREN AVRÄTTAD
Genom registrerade fastighetsaffärer och oenigheter om löner känner man till namnen på de flesta av skolmästarna från denna tid. Dock sällan mer än just namnen. Några undan tag finns emellertid.
Ett sådant undantag är Nicolaus Campanius vars levnadsöden onekligen rymmer stoff till en spännande roman med äventyr i Tyskland och Polen, dödsdom för högföräderi samt påföljande avrättning. Han hann även med att vara skolmästare i Enköping under några år.
Han var klockareson från Gävle och gav sig av, såsom många andra svenska ynglingar, till kontinenten för att där studera vid olika universitet på 1610-talet.
Olyckliga omständiheter gjorde att han några år hamnade i Polen där han kom att umgås med katolska landsflyktiga svenskar i Polen. Det finns inget i källorna som visar att Nicolaus omvänts till den katolska tron. Om så var fallet skulle han säkerligen inte ha återvänt till hemlandet vilket han gjorde runt 1620.
ERKÄNNANDE EFTER ”SKARPA FÖRHÖR”
Han blev därefter skolmästare i Enköping, gifte sig och bildade familj. Framtiden såg ljus ut för honom och familjen. Dock ville ödet annorlunda. Några av hans forna studiekamrater som återvänt avslöja-des såsom bekännare av den katolska tron. Efter ”skarpa förhör” ( troligen tortyr) dök skolmästarens i Enköping namn upp tillsammans med graverande uppgifter om dennes katolska förhavanden i Polen.
Nicoluaus blev givetvis inkallad och förhördes och tvingades medge vissa av anklagel-serna. Det hela slutade med att han och hans kamrater dömdes till döden. Vädjanden om nåd inför konungen – Gustaf II Adolf – utföll negativt. Den 15 september 1624 halshöggs Nicolaus Campanius för föräderi. Därmed kom hans öde såsom halshuggen att bli tämligen unikt bland följande seklers skolmästare och lärare i Enköping.
GYMNASIUM I ENKÖPING?
En olycka kommer som bekant sällan ensam. På 1620-talet började man från högre ort se över det svenska skolsystemet. Man kom då fram till att Enköping inte behövde någon trivialskola. Den flyttades helt enkelt till Hudiksvall. Med den flytten hörde även vissa statliga bidrag. Skolan i Enköping skulle degraderas till en s.k barnaskola eller pedagogi. Där studerades ungefär samma saker som i en trivialskola men på en lägre nivå. Protesterna från Enköping blev häftiga men visade sig dock vara förgäves. Runt år 1650 försvann trivialskolan från Enköping. Med flytten av skolan följde även skolmästaren. Kvar blev två ”hörare”. Möjligen kan någon av dessa vikarierat som skolmästare ett tag.
Besvikelsen över förlusten av trivialskolan var stor i Enköping. Dock väcktes ett hopp om en bättre framtid då ett rykte år 1664 gjorde gällande att gymnasiet i Stockholm inte fungerade tillfredsställande och skulle flyttas till ”bekvämare” ort. Borgmästaren i Enköping – Bengt Joensson – agerade snabbt och föreslog att Enköping skulle ta emot gymnasiet. Ett gymnasium i staden skulle mer än väl täcka förlusten av trivialskolan.
Nu visade det sig emellertid att tankarna på flytt av gymnasiet i Stockholm var mycket lösa och alls inte beslutat. Ända fram till 1680 stred enköpingsborna förgäves för denna lösning av frågan. Något gymnasium fick man inte i Enköping – inte än på många år.
NYTT SKOLHUS
Tjänsten som skolmästare i Enköping var inte speciellt eftertraktad under andra halvan av 1600-talet. Därtill var både skolhus och skolmästarbostad ofta allt för bristfälligt underhållna. Detta fick till följd att de skolmästare som ändå kunde anställas endast stannade på sin post en kortare tid, de flesta utan att lämna några större avtryck i arkiven. Ändå bör kanske Michael Kolmodin nämnas. Han var nämligen far till Irael Kolmodin som skrev texten till den välkända psalmen ”Den blomstertid nu kommer”.
Skolhuset reparerades dock till slut och vad man vet hade det två rum. Två klasser kunde alltså undervisas samtidigt. Man kan nog påstå att insatsen fick önskad verkan. Näste skolmästare - Anders Quek – stannade nämligen 24 år på sin post.
STRID OM LÖNEN
Resten av 1700-talet förflöt relativt lugnt på skolområdet – förutom de ständigt åter-kommande bråken om löner och ersättningar till skolmästaren. I samband med en sådan konflikt förekommer en sällsynt uppgift om antalet elever i skolan. Skolmästaren Johan Gåse begär år 1757 högre lön eftersom han hade 63 elever mot hans föregångare som endast undervisade mellan 30 och 40. En högst rimlig begäran kan man tycka.
Skolmästaren hade ofta hjälplärare till sin hjälp. Dessa gick under benämningen ”collega” vilket senare skulle bli titeln på de lärare som tjänstgjorde på det läroverk som senare kom att öppnas i staden.
På 1770-talet visade det sig åter att skolhuset var i dåligt skick. Man beslöt då att bygga ett helt nytt skolhus med skolmästarbostad. Detta skolhus är det första i Enköping vi vet exakta platsen för. Huset låg vid korsningen Kungsgatan – Rådhusgatan och kom att bli hemvist för stadens skola och lärare i över ett sekel. I slutet på 1800-talet inrättades där stadens telegraf varför huset därefter gick under namnet ”telegrafhuset”. Huset stod kvar en bit in på 1900-talet
VÄXELUNDERVISNING OCH SKIFFERTAVLOR
Under skolans utveckling från medeltiden fram till 1800-talet saknas i stort sett all pedagogisk diskussion i arkiven. Under de första decennierna av 1800-talet kom dock något man kallade ”växelundervisning” eller ”Lancastermetoden” att införas i Sverige och därmed även i Enköping. Den gick kortfattat ut på att eleverna delades in i grupper beroende på vilken nivå de låg. Varje grupp undervisades och vägleddes sedan av en ”monitör”. Monitörerna var ofta äldre elever som fått anvisningar från läraren om vad eleverna i respektive grupp skulle göra. En lärare kunde på detta sätt ha ett större antal elever i sin undervisning och metoden blev sålunda billigare än andra metoder, något som säkert underlättade spridningen av den i landets församlingar. Växelundervisningen kom att leva kvar fram till 1860-talet. Uppgifter om undervis-ningsmateriel syns inte så ofta i arkiven. Det finns emellertid en lista med böcker och annat i Enköpings skola från 1837. Böcker om biblisk historia dominerar och förutom läsebok, böcker om geografi och om aritmetik fanns räknetabeller, skiffertavlor (att skriva på), sanddosa (att skriva i) och träpinnar att skriva med. Inget verkar ha funnits i ett antal som räckte till alla eleverna förutom möjligen skiffertavlorna.
Räkenskaperna för skolan i Enköping finns bevarade långt tillbaka i tiden. Där kan man se att en mycket liten del av utgifterna utgjordes av inköp av böcker. Däremot anlitades bokbindare flitigt vilket kan tyda på att de böcker man hade då och då bands om för att återanvändas.
FOLKSKOLEFÖRORDNINGEN 1842
När förordningen om allmän folkskola kom 1842 hade man i landet diskuterat detta under flera decennier. Redan på 1700-talet fanns förslag på en folkskola för alla. Argumenten för och emot skall inte genomgås närmare här. Man kan enbart konstatera att striden för eller emot var ovanligt lång i Sverige. Danmark hade redan 1814 infört folkskola och i Norge (som ju var i union med Sverige ) skedde det på 1820-talet.
Många socknar på landsbygden hade redan skolor. År 1834 fanns sålunda i Uppsala stift 55 skolor med sammanlagt 2500 barn.
BRIST PÅ LÄRARE
I författning från 1842 står att varje socken är skyldig att upprätta en folkskola. Däremot var det inget tvång för barnen att bevista denna. ”Alla i skolåldern varande barn böra i skolan sig inställa”, står det. Någon egentlig skolplikt fanns således ännu inte.
Införandet av folkskolan gick minst sagt trögt, detta av flera anledningar. De två största hindren var att det saknades både lämpliga skolhus och lärare, i många fall av ekono-miska orsaker.
En väl fungerande folkskola krävde naturligtvis utbildade lärare. Folkskoleseminarier för utbildning av lärare inrättades därför i varje stiftsstad. Runt år 1850 räknar man med att skolbarnen i alla församlingar i landet undervisades av en utbildad lärare.
Förordningen klargjorde även att man i varje socken förutom lärare även måste skaffa en bostad åt denne. Vidare skulle ett skolstyrelse inrättas med kykoherden som ordförande. Skolan var fortfarande en kyrkans angelägenhet.
STOR FRÅNVARO
För Enköping och andra städer där skolor funnits sedan länge kom folkskole-förordningen inte att förändra mycket när det gällde undervisningen med ett undantag. Förordningen gällde alla barn. Även flickorna skulle nu gå i skolan.
Långt ifrån alla barn i landet kom emellertid att från starten bevista folkskolan. Fem år efter införandet av folkskolan räknar man med att 40% av landets barn i skolåldern fortfarande inte gick i skolan. Många av dessa frånvarande barn undervisades dock i hemmet såsom de gjort redan tidigare.
Även i Enköping saknades en del barn i skolan. Protokoll från tiden efter 1842 visar att man blev mer och mer mån om från skolrådet att alla barn skulle bevista skolan.
TRE ÅR I FOLKSKOLAN
År 1863 gjorde man i Enköping en undersökning om varför en del barn uteblev från skolan. Resultatet visar att i de flesta fall var barnen tvungna att passa småsyskon eller på annat sätt hjälpa till i hemmet. En piga svarar att hon visst önskade att sonen Per August skulle gå i skolan men att han själv inte ville.
Folkskolan i Enköping kom att indelas i en nedre och en övre avdelning. I den nedre avdelningen tränades grundkunskaper som sedan byggdes på i den övre avdelningen. Från den övre avdelningen kunde man sedan ansöka om plats vid läroverk. Från 1862 hade Enköping ett eget läroverk. Tidigare var dessa elever hänvisade till läroverk i andra städer, företrädesvis Västerås eller Uppsala. Inga elever flyttades upp från den nedre avdelning utan att genomgå tester. Man fick inte börja den övre avdelningen utan rätta förkunskaper. Detta gjorde att eleverna gick olika många år i folkskolan. På 1860-talet gick eleverna i medeltal tre år i folkskolan.
INGA FLICKOR I FOLKSKOLAN
Även om folkskoleförordningen kom 1842 skulle det dröja innan folkskolan infördes i Enköping. Ända fram till 1850 kallades skolan fortfarande ”Enköpings schola” såsom den gjort sedan långt tillbaka. Även om man kom att ändra namnet till Enköpings folkskola kom den gamla pedagogin - där endast pojkar gick - i praktiken att leva kvar ännu några år. I den ”folkskola” man hade i Enköping fick alltså inga flickor gå. Därvidlag bröt man alltså mot bestämmelserna i folkskoleförordningen. Någon större debatt inom församlingen om detta verkar inte ha förekommit. En av anledningarna till detta missförhållande var antagligen brist på skollokaler. Med flickornas intåg i skolan skulle elevantalet fördubblas och skolhuset där den gamla pedagogin var inrymd skulle inte räcka till. Innan folkskolan infördes i praktiken måste alltså lokalfrågan lösas.
FOLKSKOLA I RÅDHUSET
Att flickor i praktiken utestängdes från folkskolan innebar ett problem började man så småningom inse även i Enköping. En av dem var borgmästare Hans Wilhelm Carlsson som i sitt testamente år 1846 skänkte medel till en flickskolefond. Pengarna i denna fond skulle användas till en skola för stadens borgardöttrar. Även om flickorna i denna skola skulle få utbildning i läsning, skrivning och viss mån räkning kunde detta inte jämföras med den undervisning pojkarna fick i den gamla pedagogin. Att flickor skulle förberedas för högre studier var inte aktuellt under denna tid. Vägen mot högre studier var i princip stängd för flickor. De enda kunskaper de ansågs behöva var läs- och skrivkunnighet. Detta enbart för att klara av konfirmationsundervisningen. Mycket av det medeltida samhället fanns ännu kvar och kvinnans plats var som husmor i hemmet. Redan i mitten på 1850-talet fanns medel tillhandas för en start av flickskolan. Problemet var dock att ingen lämplig lokal fanns att tillgå. Under flera år diskuterades om en ny skolbyggnad skulle uppföras för detta ändamål, men man kom aldrig till skott.
Samtidigt (år 1855 )flyttades den nedre avdelningen av folkskolan till rådhuset där skolsal och lärarbostad inreddes. Där fanns även plats för flickorna. Först tretton år efter det att folkskoleförordningen kom kunde alltså även flickorna i Enköping börja folkskolan.Den skolan kallades ”Erikssons skola” då läraren hette Eriksson.
FOLKSKOLA FÖR FLICKOR 1864
I början på 1860-talet gjordes den högre avdelningen av folkskolan för pojkar om till läroverk. I samband med detta planerades ett nytt läroverkshus. På läroverket fick inte flickorna gå. Först när detta skolhus stod klart 1864 kunde Flickskolan starta i det gamla skolhuset vid korsningen Rådhusgatan – Kungsgatan som nu blev ledigt. Skolsituationen i Enköping var således något rörig under denna tid. Det fanns en folkskola öppen för alla, men även en skola för flickor som från början var menad att bli en folkskola för flickor. Att flickskolan över huvud taget startade torde ha berott på att alla elever inte fick plats i den folkskola som låg i Rådhuset.
Det fanns emellertid ett problem. Flickskolan bekostades av flickskolefonden och en slöjdskolefond för flickor. Så länge församlingen utnyttjade dessa fonder – och det gjorde man naturligtvis av ekonomiska skäl – tvingades man även följa dessas statuter.
Detta gjorde att en hel del tid på flickskolans schema upptogs av träning i hushållsgöromål vilket givetvis tog tid från den övriga undervisningen.
På detta sätt kom den gamla indelningen med pojkar för sig och flickor för sig att finnas kvar kvar under många år framöver. Trots folkskolans införande hade vi alltså ännu långt ifrån en likvärdig skolgång mellan flickor och pojkar.
LÄRARE UTAN ELEVER
Folkskolan för gossar delades i en ”undre och en övre avdelning”. I den övre avdelningen gick de gossar som kommit så långt att de behövde en mer avancerad undervisning något som kan ses som det förste steget mot en realskola i staden.
Namnen på lärarna för gossar är kända, men på flicksidan är det magrare med uppgifter i arkiven. År 1842 uppmärksammas en mamselle Söderström som utan lön eller ersättning undervisat fattiga flickor. Hon fortsatte trots att hon var till åldern kommen och borde således ha utövat denna lärargärning sedan många år tidigare. I budgeten för år 1852 finns lön till en fru Grip med såsom lärarinna vid flickskolan.
När det gäller lärarna för övrigt framträder ett namn framför andra, nämligen magister A T Paban. Han var lärare vid folkskolan för gossar i början 1850-talet och troligen endast för den övre avdelningen. I femårsberättelse från magistraten i Enköping till landshövdingen år 1855 kan man läsa följande:
”Med Pedagogien , hvarvid likaledes är en lärare , som tillsättes af Uppsala Dom-Capitel , är det anmärkningsvärda förhållande , icke funnits eller nu finnes någon lärjunge , medan den nuvarande läraren Prästmannen A T Paban anses vara till lärarekallet olämplig och föräldrar som hafva barn, hvilka i Pedagogien skulle kunna gjuta undervisning, för läraren sakna det förtroendet samt i stället sända sina barn till Westerås eller Uppsala.
Varför denne magister Paban ansågs olämplig som lärare framgår inte i arkiven. Han var välutbildad och hade givit ut flera läroböcker i det franska språket. Trots uteblivna elever satt han kvar på sin post och utkvitterade sin lön under dessa år. I stället för undervisning sysslade han med annat. År 1855 utgav han stadens första tidning under namnet Enköpings Weckoblad som år 1880 f.ö omvandlades till Enköpingsposten. Då hade han emellertid ersatts med en ny lärare.
SKOLLÄRARE OCH LANTBRUKARE
Magister Paban hade en kontant lön på 100 riksdaler årligen vilket var helt otillräckligt till att försörja en familj. Förutom denna kontanta lön ingick både hag- och ängsmark utanför staden. Avkastningen från denna mark skulle alltså bidra till det dagliga brödet. Dessutom hördet till skolhuset en ladugård med både stall, fähus för 6 kor samt svinhus . Till detta kom uthus i form av vagnslider ”hemlighus” mm. Magistern var således förutom lärare även lantbrukare. Därvid liknade han flera av stadens övriga tjänstemän och borgare. Enköping var ännu på 1850-talet en stad vars ekonomi vilade på jordbruk och grönsaksodling vilket varit fallet ända sedan medeltiden. Här och var i staden, förutom vid skolmästarens bostad, fanns ladugårdar och svinhus.
Magister Pabans bostad låg i samma hus som skolan. Skolgården där barnen vistades på raster låg alltså mitt i en bondgård. Paban liksom många av stadens övriga borgare skötte dock inte alltid detta jordbruk själv. Ofta hade man drängar och pigor anställda eller också arrenderades jordbruket ut.
Utvecklingen i staden gick dock fort. Några decennier senare var allt detta borta. Stall för hästar fanns emellertid kvar långt in på 1900-talet.
ELEMENTARLÄROVERK FÖR GOSSAR
I slutet på 1850-talet började man inse att gamla pedagogin som nu gjorts om till folkskola inte räckte till för att tillgodose behovet av skolor i staden. Det behövdes en nivå till. År 1861 lades därför fram ett förslag om att starta ett tre-klassigt läroverk i staden. För detta behövdes en ny byggnad och garantier från staden när det gällde ekonomin för ett sådant projekt. Förslaget godkändes och platsen för denna byggnad bestämdes till tomten mellan tingshuset och kyrkan. Kostnaden för det nya skolhuset beräknades till 44000 riksdaler. För att samtidigt lösa problemet med folkskolans brist på lämpliga lokaler beslöt man att även folkskolan för gossar skulle få flytta in i det nya skolhuset. I huset skulle även inredas en lärarbostad.
Införandet av ett elementarläroverk kunde endast göras med tillstånd från Kungl. Majt. Staten åtog sig nämligen att bidra ekonomiskt till lärarnas löner. En intressant detalj i den ansökan som lämnades in angående ett läroverk är att man där kan läsa att Enköpings stad på ett orättmätigt sätt minsann blev berövad sin trivialskola på 1650-talet. Ännu efter två sekel skavde denna irriterande tagg i enköpingsbornas sinnen. Om detta påpekande på något sätt kom att påverka beslutet om elementarläroverket i Enköping är inte känt, men staden fick sitt läroverk.
PENGAR FRÅN BRÄNNVINSFÖRSÄLJNING
Statusen på utbildningen ökade väsentligt i och med att läroverket inrättades. Lärarna med rektor Lindgren i spetsen var mycket välutbildade och hade i flera fall avlagt filosofie doktorsexamen. I undervisningen förekom nu förutom de man tidigare studerat även ämnen som tyska, engelska, franska och latin.
Den nya byggnaden togs i bruk år 1864 och kom att dominera stadsbilden under lång tid där den låg högt uppe i kyrkbacken.
För att finansiera detta bygge tog staden ett lån. Värt att nämnas är måhända att magistraten beslöt att en viss del av stadens inkomster av brännvinsförsäljningen skulle öronmärkas till att amortera av lånet. Enköpings stad var delägare i det bolag som hade monopol på försäljningen av alkohol i staden. Denna inkomst utgjorde vissa år nära en tredjedel av stadens totala inkomster. Att stadens nya stolthet delvis kom att betalas via brännvinsförsäljning var inget som verkade orsaka några diskussioner.
OCH SMÅBARNSSKOLA
På hösten år 1863 började man diskutera införandet av en småbarnsskola eller småskola som det senare kom att heta. Detta för att underlätta undervisningen i folkskolan. I småbarnsskoan skulle all undervisning inriktas på läsning. När barnen kunde läsa nöjaktigt flyttades de upp i den egentliga folkskolan. Med detta följde anställning av ytterligare en lärarinna. Mamselle Laura Envall anställdes till en lön av 250 riksdaler per år samt vedpenning. Noteras bör också att hon fick 75 öre per år från varje barn hon undervisade. Skolgången var alltså inte gratis som i dag. Även föräldrar till barnen i övriga folkskolan betalade en avgift. Denna avgift var dock låg men mindre bemedlade föräldrar kunde ändå befrias från den.
Småbarnsskolan flyttade in i rådhuset då folkskolan lämnade byggnaden för det nya läroverkshuset år 1864. Vidare beslöts att barnen i småbarnsskolan skulle gå 4 timmar per dag och att läsåret skulle sträcka sig över 8 månader.
NYA SKOLHUS OCH STORA KLASSER
Ett ständigt återkommande problem för skolorna i Enköping var i slutet av 1800-talet var problem med lokaler och det kom att pågå under flera decennier. Staden växte och därmed ökade antal barn i skolåldern. År 1850 bodde ca 1400 människor i Enköping. År 1900 hade antalet stigit till ca 3400.
Under slutet av 1870-talet började man planera för en helt ny skolbyggnad för folkskolan. Olika platser diskuterades men till slut enades man om platsen vid Strömparterren även om det fanns invändningar mot detta. Platsen bestod nämligen delvis av något sank mark. Byggmästare Lindeberg från Västerås fick till slut förtroendet att uppföra byggnaden. Allt till en kostnad av 35500 kr enligt kontraktet.
STORA BRISTER I SKOLHUSET
Nu visade det sig dessvärre att det hela blev ett fuskbygge. Redan vid avsyningen år 1883 fann man ett tiotal svårare fel såsom sprickor i väggar och kakelugnar, dörrar som måste reglas om mm. Allt detta måste åtgärdas vilket gjorde att kostnaden steg. Skolhuset i två våningar bestod av 4 läsesalar på nedre våningen och två på övervå-ningen. Där fanns även bostadsrum för lärare.
Skolhuset kunde så invigas med pompa och ståt den 8/10 år 1883. Reparationerna till trots blev bygget ingen succé. Redan dryga tjugo år senare stod man inför valet att riva huset och bygga nytt eller åter reparera. Dock kom huset att förbli folkskola till slutet av 1940-talet då Hettemarks Konfektions AB övertog byggnaden. Den revs 1966.
Småskolan flyttade nu ut från Rådhuset som nu blev polisstation och arrestlokal. Fortfarande kom dock folkskolan för gossar att stanna dels i nya läroverkshuset, dels i det gamla skolhuset vid korsningen Kungsgatan – Rådhusgatan.
TRÄNGSEL OCH STORA KLASSER
Under resten av 1880-talet och följande decennium kämpade man vidare med lokalbrist. Antalet barn i folkskolan steg från 225 år 1880 till 320 år 1890. I detta sammanhang bör också nämnas att storleken på klasserna ofta låg mellan 40 – 50 elever. De stora klasserna gjorde att färre salar behövdes och även färre lärare. De 320 barnen i folkskolan år 1890 undervisades av endast sju lärare eller lärarinnor.
Man flyttade klasser mellan skolhusen och man gjorde om lärarbostäder till lärosalar, allt för att inte behöva bygga ytterligare skolbyggnader. Till slut höll det dock inte. År 1895 föreslogs byggandet av ett småskolehus i Fanna. En lärarinna anställdes och verksamheten kunde starta 1897.
POJKAR OCH FLICKOR TILLSAMMANS
Småskolan i Fanna skiljde sig från övriga skolenheter i Enköping i och med att pojkar och flickor undervisades tillsammans. Det låg dock inga nya pedagogiska idéer bakom detta. De barn som kom att gå i denna skola bodde i de flesta fall i det allt mer växande Fanna. Avståndet geografiskt ansågs för stort för att låta hälften av småskolebarnen traska den långa vägen till någon av de andra skolorna i staden.
Fannaskolan kom i detta fall att bli ett undantag. Pojkar och flickor kom i övriga skolor att undervisas var för sig under många år framöver. År 1902 var det dags igen för diskussioner om ännu ett skolhus. Olika platser föreslogs bl.a utanför Litslena tull och vid Prästtullen (nuv. postrondellen). Av olika anledningar förkastades dessa förslag och skolhuset kom att byggas vid Kryddgårdsgatan och togs i bruk år 1906. Till en början gick där endast småskolebarn.
REGLEMENTE FÖR FOLKSKOLAN
För att på rätt sätt sätta sig in i hur folkskolan fungerade kan det kanske vara värt att ta en titt på Reglemente för folkskolan 1884
Där kan man läsa att läsåret skulle bestå av 190 skoldagar och att man gick sex dagar i veckan. De äldsta barnens skolvecka bestod av 36 timmar (klocktimmar), de yngsta småskolebarnens av 24 timmar. Skoldagarna startades och avslutades med bönestund.
Skolplikten började vid 7 års ålder. Längden på skolplikten angavs inte. Barnen flyttades upp till nästa klass först efter prövning. Likaså avgick eleverna från folkskolan efter prövning och betygssättning. Eleven anmälde sig själva till denna prövning , givetvis i samråd med läraren. De som klarade denna prövning fick betyg och kunde sluta. De som inte klarade sig fick fortsätta skolgången. Alla barn gick således inte lika länge i folkskolan. Betygskalan var f.ö nästan samma som i dag: A – D där D var ”undermåligt” dvs underkänt.
Skolåret startade under denna tid med vårterminen. Läsåret var alltså detsamma som kalenderåret. Skolplikten innebar givetvis att närvaron var viktig. Precis som i dag fanns giltiga orsaker till frånvaro såsom sjukdom mm. Att detta var en annan tid förstår man då man även kan finna bland de giltiga skälen till frånvaron ”tillfällig brist på kläder eller skor”.
ORDNINGSREGLER FÖR LÄRJUNGAR
I reglementet fanns givetvis ordningsregler för lärjungarna. Där kan vi bl.a läsa följande:
Skolbarnen äro skyldige:
att punktligt infinna sig i skolan på de bestämda lärotiderna
att vara med nödiga läro- och skrifböcker försedde
att visa aktning och lydnad mot skolans lärare och styrelse
att vinnlägga sig om snygghet och renlighet
att i lärosalen iaktaga ordning, tystnad och uppmärksamhet
att under fristunderna (rasterna)samt på vägen till och från skolan öfvensom i öfrigt uppföra sig skickligt och anständigt
att med varsamhet behandla skolans tillhörigheter och ersätta det som genom vårdslöshet varda fördärfvadt.
ANVISNINGAR FÖR LÄRARE
Anvisningar för lärare och lärarinnor fanns också:
Det åligger läraren:
att läroinnehållet göres för lärjungen tillgängligt och lefvande genom tillämpningar och exempel
att lärjungens sjelfverksamhet och uppfinningsförmåga oaflåtligen anlitas och öfvas
att gymnastiska öfningar anställas så vidt möjligt hvarje dag
att i fall af uppenbart trots eller svårare förseelse må lärjunge äfven kunna af läraren(lärarinnan) med lämplig kroppsaga tuktas.
Att i samverkan med hemmen omsorgsfullt vårda sina lärjungar
Att rätta de felande med mildhet och allvar och att där kroppsaga måste användas gå till väga med varsamhet
När man läser ordningsregler för eleverna och anvisningar till lärarna slås man av hur lite skolan har förändrats. Ordningsreglerna för eleverna skulle i stort sett ha kunnat hämtats från dagens skola.
Det som sticker ut och påminner oss om att detta var en annan tid är naturligtvis kroppsagan. Den kom att leva kvar länge i den svenska skolan och förbjöds först år 1958.
Kunde vi besöka folkskolan på 1880-talet skulle vi även slås av de stora klasserna. Över 40 barn i samma klassrum var inte ovanligt.
ENSKILDA SKOLOR
Folkskolans och läroverkets problem med lokaler under slutet av 1800-talet öppnade en marknad för privata skolor – eller enskilda skolor som det hette. Flera försök gjordes att öppna skolor – de flesta av kvinnor. Fröken Lina Husberg var den som lyckades bäst. Hösten år 1873 öppnade hon en skola för flickor där de vanliga skolämnena lästes. Skolan var ett internat och årskostnaden för helpension låg på 200 – 300 kr och halvpension ca 50 kr. Avgifterna gjorde att det knappast var en skola för vanliga ”arbetarbarn”. De flesta av eleverna kom från Enköpingstrakten, men även flickor från övriga Uppland och från Västmanland sökte sig dit.
FLICKSKOLA PÅ ERNST WESTERLUNDS INITIATIV
Hur många elever Lina Husberg hade är svårt att få fram. År 1885 meddelade dr Westerlund att han ämnade ta initiativ till starten av en elementarskola för flickor i Enköping. Fröken Husbergs skola upphörde i samtidigt och hon kom i stället att anställas som lärare i den nya flickskolan.
Meningen var att den nya skolan skulle äga samma status som läroverket för gossar. Nu blev det inte så till en början. Först efter år 1911 då antalet årskurser ökades från 6 till 8 fick skolan läroverksstatus. Enköping hade i och med detta ett läroverk även för flickor.
Ernst Westerlund kom att personligen bidra ekonomiskt till en början och senare genom bildandet av en fond vars avkastning skulle bli en del av skolans inkomster. Den stora inkomstkällan kom dock att bli elevernas terminsavgifter. Dessa låg vid starten på 20 kr för den lägsta årskursen och 60kr för den högsta. Enköpings stad stöttade också med ett årligt bidrag. Bidraget från staden var behäftat med ett villkor nämligen att man även beredde plats för några ”medellösa” flickor varje år. Avgiften för eleverna ökade under tiden och hade vid skolans avveckling år 1935 stigit till ungefär det dubbla.
MERPARTEN KVINNLIGA LÄRARE
Man hyrde in sig i ett hus på Rådhusgatan (det som kallades ”Långholmen”). Under de första åren var elevantalet runt 40. De undervisades av 8 lärare varav hälften kvinnor. Några av lärarna arbetade dock endast deltid på skolan och ägnade resten av tiden till undervisning på läroverket för gossar eller på folkskolan. År 1897 flyttade man i det nya bankhuset i kyrkbacken.
Att skolan fyllde ett behov visas av att elevantalet hela tiden ökade. År 1900 hade man således 70 elever och år 1911 då man utökats till 8 klasser 88 elever.
Runt 1920 hade flickskolan ungefär lika många elever som läroverket för gossar. När det gäller personalen kan man under åren tydligt se en tendens till att andelen lärarinnor ökade. När skolan avvecklades bestod lärarskaran nästan enbart av kvinnor.
I och med att skolan fick läroverksstatus efter 1911 kom det ekonomiska bidraget från staten att öka, men hela tiden utgjorde elevernas avgifter en stor del av skolans inkomst. Även vid läroverket för gossar betalade eleverna en avgift. Den var dock lägre än på flickskolan. Att Elementarskolan för flickor i Enköping till slut avvecklades berodde inte på ekonomiska besvär. Det faktum att realskolan för gossar gjordes om till samrealskola år 1928 där även flickor fick gå gjorde att det inte längre fanns något behov av en enskild skola för flickor.
Den sista klassen gick ut från flickskolan vårterminen 1935.
LÄROVERKET BLIR REALSKOLA
I och med att läroverket flyttade in i det nya skolhuset i kyrkbacken kan man nog påstå att en ny tid för den högre utbildningen i Enköping tog sin början. Med jämna mellanrum skulle läroverket komma att växa, antal elever och klasser ökade. År 1905 infördes realskolan i Sverige. Den fanns i två delar. En lägre sexårig realskola med realexamen som slutpunkt och en övre fyraårig som avslutades med studentexamen. De kallades nedre respektive högre allmänt läroverk. I Enköping infördes detta år ett nedre allmänt läroverk. Någon studentexamen kunde man alltså ännu inte avlägga i Enköping. Den statligt understödda realskolan var i Enköping - såsom i hela landet – endast avsedd för gossar. Flickor var hänvisade till enskilda eller privata realskolor. Först år 1928 infördes samrealskola där både pojkar och flickor gick.
ANDERS ZORN BEFRIAD FRÅN AVGIFT
Lärarkollegiets protokoll finns bevarade och återkommande punkt på dagordningen var fastställande av terminsavgiften för eleverna. På 1860-talet låg den på 4-5 kr men ett antal gossar blev varje termin befriade från avgiften. Detta för att även obemedlade föräldrar skulle kunna låta sina söner gå på läroverket. I ett protokoll från oktober 1873 dyker namnet A L Zorn upp bland de befriade från avgift. Anders Zorn var elev på läroverket från 1872 till 1875.
GYMNASTIK MED VAPENÖVNINGAR
Den nedre realskolan kan man i grova drag jämföra med vårt nuvarande mellan- och högstadium. I den lägsta klassen var eleverna 10 - 11 år gamla och 16 år när de slutade.
Skoldagen för lärjungarna skiljde sig inte så mycket från dagens. Några inslag i schemat sticker dock ut. Dagen startade och avslutades således med bönestund samt bibelläsning. Gymnastiken kombinerades med ”vapenövningar”. I en lista på inventarier i gymnastiksalen från 1890-talet återfinner man bland bollar och plintar även ”trägevär för exersis”.
Gymnastiksalen låg till en början i själva läroverkshuset. När antalet elever fortsatte att öka i början av 1900-talet startades diskussioner om att bygga ett gymnastikhus utanför skolbyggnaden. I oktober anslog staden 20000 kr till byggandet av ett sådant. År 1905 stod det klart på andra sidan Kyrkogatan. Det nya gymnastikhuset kom även att utnyttjas av både folkskolan och flickskolan.
SAMREALSKOLA OCH GYMNASIUM
När så samrealskolan infördes 1928 och flickorna strömmade till gick det inte längre. Lokalfrågan blev akut. Redan efter några år var flickorna lika många som pojkarna – tillsammans drygt 200 elever. En tillbyggnad av en flygel diskuterades men därav blev intet. I stället hyrde man in sig bl.a i sparbankshuset och en skolpaviljong byggdes i skolparken år 1947.
Samma år beslöt man att de högsta klasserna i realskolan skulle göras om till gymnasieskola. Den tog sin start höstterminen 1948.
En beräkning gav vid handen att antal elever en bit in på 1950-talet skulle stiga till över 300. En utredning tillsattes med uppdrag att planera en helt ny läroverksbyggnad.
Den kom att ligga i kvarteret Hunden och heter i dag St:Iliansskolan. År 1951 lämnade den första kullen (13 elever) med examen gymnasiet i Enköping. Skolan byggdes ut i flera etapper och år 1968 tog den sista kullen studentexamen. År 1970 flyttades gymnasiet till Sandbroskolan som senare fick namnet Westerlundska gymnasiet.
YRKESUTBILDNING
Vad vi i dag menar med yrkesutbildning är ett relativt sent inslag i den svenska skolhistorien. År 1850 levde ca 90% av den svenska befolkningen på landet. De flesta av dessa hade sin utkomst i jordbruk eller skogsbruk där ingen organiserad yrkesutbild-ning behövdes. Man deltog redan som barn i arbetet och lärde sig den vägen.
Hantverken och handeln reglerades inom ramen för skråväsendet såsom det gjort allt sedan medeltiden. Under denna tid och fram till andra halvan av 1800-talet då industrialiseringen tog fart fanns helt enkelt inget behov av särskilda yrkesskolor.
År 1846 tog man bort skråväsendet och 1864 kom förordningen om utvidgad näringsfrihet. Detta innebar att det inte längre fanns några hinder för den som ville etablera sig som yrkesutövare oavsett om det var på landet eller i staden.
Företagsamheten ökade och industrierna växte. Behovet av en teknisk-praktisk utbildning vid sidan av folkskola och läroverk ökade.
FORTSÄTTNINGSSKOLAN
I Sverige infördes i år 1877 fortsättningsskolan. Den var då i första hand tänkt som en repetitionskurs för elever som slutat folkskolan och var frivillig. Den låg på kvällstid eller på helger. Den kom att mer och mer utvecklas till en teoretisk och praktisk förberedelse för vuxenlivet. Pojkar och flickor gick var för sig såsom i folkskolan. Flickornas kurser var i stort sett helt inriktade på hushållsarbete. Under de första decennierna på 1900-talet infördes mer yrkesinriktade kurser och år 1918 gjordes den obligatorisk för alla ungdomar.
TEKNISKA AFTONSKOLAN
Det som i Enköping så småningom skulle komma att bli en yrkesskola var en aftonskola med yrkesinriktning som startades 1888. Det var ett initiativ som togs av några nykterhetsföreningar. Den var helt kostnadsfri och bekostades till en början enbart av frivilliga bidrag. År 1898 lyckades man få bidrag från kommunen bl.a genom J P Johanssons medverkan. Senare erhöll man även statsbidrag. Även stadens näringsliv bidrog ekonomiskt.
Som namnet antyder skedde undervisningen på kvällstid. De flesta som läste kurser på skolan var redan yrkesarbetande som på detta sätt fick vidareutbildning. Kurserna som mestadels handlade om hantverk- och industri, handel samt husligt arbete kom att ligga på kvällstid eller på helger ända fram till år 1948 då även dagkurser startades.
NY YRKESSKOLA INVIGD 1961
Precis som för Folkskolan var tillgången på lämpliga lokaler ett ständigt problem. År 1911 huserade man på vinden till gymnastikhuset på Kyrkogatan. Senare återfanns man i gamla mejeribyggnaden på Eriksgatan och 1942 i realskolans lokaler. Noterbart är att rektorn, som visserligen bara var deltidsantälld, ett tag tvingades förlägga skolans expedition till sitt eget hem. Planerna på 1950-talet att införa enhetsskolan i staden fick stor betydelse för yrkesskolan. Enhetsskolans årskurs nio skulle innehålla en yrkesförberedande gren. Ett samarbete med stadens yrkesskola ansågs nödvändig. Därtill krävdes dock nybyggandet av en yrkesskola. Man tillsatte en utredning och beslut togs 1957 om ett nybygge i kvarteret Violen. Den nya skolan stod klar 1961 och invigdes i december detta år. I dag har den namnet Nyborgsskolan och ingår som en del i gymnasieskolan.
TRE SKOLHUS
Efter det att Kryddgårdsskolan tagit i bruk år 1906 hade stadens folkskola tre skolbyggnader, förutom Kryddgårdsskolan även Folkskolehuset vid Strömparterren och skolan i Fanna. Under de första decennierna på 1900-talet hände inget på byggnads-fronten annat än ombyggnader och renoveringar. Trots ökat antal elever lyckades man hålla antalet klasser och därmed antalet lärare på en relativt jämn nivå.
Skolhuset vid Strömparterren visade sig dock bli ett ständigt bekymmer. Byggnaden sjönk i den sanka marken. Man stod inför valet att renovera eller att bygga nytt. Både 1905 och 1923 gjordes omfattande renoveringar av skolhuset.
Då hade redan frågan om ytterligare skolhus tagits upp. Ett förslag om nybyggnad av ett skolhus avslogs, men man tillsatte en kommitté att utreda huruvida det vore lämpligt att planera för ett skolhus på Korsängen i kvarteret Sippan (där nuvarande Korsängsskolan ligger). Planer på en ”korsängsskola” fanns alltså redan före 1920.
FOLKSKOLAN BLIR KOMMUNAL
ÅR 1920 tog man även beslutet att huvudmannaskapet för folkskolan skulle flyttas från församlingen till staden. Folkskolan blev därmed en kommunal angelägenhet. Kommunens övertagande av ansvaret för folkskolan kom inte att innebära några ändringar i verksamheten. Skolrådet som tidigare hade hand om skolfrågor bytte nu namn till skolstyrelsen.
Skolarbetet såg i stort sett ut på samma sätt ända fram till 1930-talet. Arkiven avslöjar då och då diskussioner om spörsmål som verkar vara tidlösa. År 1924 togs problemet om elevernas råa språk upp. ”I det dagliga livet höres talet ofta bemängt med svordomar, som verkar förråande på det uppväxande släktet” kan man läsa i ett protokoll från mars detta år.
KORSÄNGSSKOLAN INVIGS
En stor förändring skedde i början av 1930-talet. Ett sjunde skolår infördes 1933.
På 1930-talet plockades åter planerna på en skola på Korsängen fram flera gånger. Arkiven avslöjar att man kom närmare och närmare en ny skola och hade inte andra världskriget kommit emellan hade staden antagligen haft en Korsängsskola redan i början på 1940-talet.
I mitten på decenniet började läget bli akut. Man fick hyra in sig på flera olika ställen i staden bl.a i posthuset, Immanuelskyrkan och Frälsningsarméns lokal. Planerna på att införa ett åttonde skolår kunde inte genomföras innan ett nytt skolhus stod färdigt.
Så till höstterminen år 1948 stod den nya skolan klar och det gamla folkskolehuset vid Strömparterren övergavs. Korsängsskolan blev nu stadens nya folkskola. Invigningen av den nya folkskolan var en stor nyhet i staden. ”Succéstart för nya folkskolan” kunde man läsa på förstasidan i EP den 26/8 1948.
ENHETSSKOLA OCH GRUNDSKOLA
År 1950 beslöt riksdagen att införa en enhetsskola med nio års skolplikt. Den infördes på försök i några kommuner i landet och 1958 i Enköping. Enhetsskolan ersattes 1962 av grundskolan som vi ännu har kvar. Realskolan skulle med tiden försvinna. I fort-sättningen skulle eleverna gå nio år i grundskolan för att sedan söka till gymnasiet eller yrkesskolan eller till den nya gymnasieskolan där även den tidigare yrkesskolan kom att ingå efter 1969.
Nya skolhus har efter detta uppförts och med friskolornas återintåg har så skollandskapet i Enköping förändrats till det vi har i dag.
