Spökhuset

Folk säger att det spökar i huset där jag bor, men de vet inte vad de talar om. Visst, huset är gammalt, men några spöken finns inte. Jag blir faktiskt irriterad varje gång någon påstår det. Det känns som om mitt hus inte längre är riktigt mitt – att någon annan tagit plats här och oroligt går omkring på nätterna.Jag har sett folk nyfiket spana in på gården. Som om de förhoppningsvis skulle kunna få syn på något övernaturligt och mystiskt.Allt detta har gjort mig folkskygg. Jag går nästan aldrig ut numer och jag kan inte minnas att jag någonsin träffat någon av byborna.Jag vill verkligen inte möta någon av dem.Ibland har jag varit nära att gå ut på gården och konfrontera alla som stannat, be dem försvinna och lämna mig i fred. Men jag har liksom aldrig kommit till skott, och jag tänker ibland att jag inte skall behöva ändra mitt liv bara för att andra människor har fått konstiga idéer i huvudet.Om man inte får vara i fred i sitt eget hem, vart ska man då ta vägen?
Jag har träffat många människor i mitt liv och vet att en del har haft föreställningar om tillvaron som inte alls stämmer överens med verkligheten, men jag kunde aldrig tro att jag skulle drabbas av dessa .. ja, jag skulle vilja kalla det sinnesförvirrade individer. Det märkliga är hur några enstaka förvirrade individer kan få flera andra att följa i deras spår. I deras hjärnor har sunt förnuft och klokhet fått ge vika för dårskap och vanvett.

En dag slog det mig att all denna uppmärksamhet mot mig och mitt hem bara var ett sätt att förmå mig att flytta, men jag tänker inte ge mig av.Visst, jag kanske inte är som alla andra. Jag har hela tiden hållit mig för mig själv ända sedan min hustru gick bort.Jag vet att det gick rykten om att jag efter detta mist förståndet och blivit galen, men det finns många sätt att sörja en förlorad livspartner. Människor är så intoleranta … så okunniga.För en månad sedan trodde jag att några var på väg att bryta sig in. Det var sent på kvällen, men fullmånens ljus lyste upp hela omgivningen och jag såg dem tydligt. Det var en grupp på flera personer utrustade med ficklampor. En del hade kameror.En av dem, som verkade vara deras ledare pratade och pekade.Jag stod intill fönstret och hörde det mesta av vad som sades.Mannen berättade en fullständigt löjlig historia om att en osalig ande gick omkring i huset och att man ibland kan höra hur möbler flyttas och att gardiner rör sig.

Jag skulle kunna meddela dem att visst är det någon som rör sig i huset på nätterna. Det är jag som bor här. Under många år har sömnen haft svårt att nå mig. Det kryper i benen och jag blir tvungen att gå upp och gå en stund. Det är inget konstigt med det. Det drabbar säkert en hel del andra äldre människor också. Mannen som verkade vara någon sorts ledare berättade att enligt vad folk visste och trodde var det en man som bott i huset som dött och inte riktigt kommit över på andra sidan. Han hade blivit kvar i huset och kommer inte därifrån. Evigt insnärjd i sorgen efter döda familjemedlemmar. Jag måste motvilligt småle åt alla de tokigheter jag hör. Den natten märkte jag plötsligt att folk hade tagit sig in i min trädgård. Ljuset från deras ficklampor fladdrade fram och tillbaka i månljuset. De kom fram till ett fönster och kikade in. Maken till fräckhet hade jag aldrig tidigare upplevt. Nu fick det allt vara nog! Medan mannen talade om att huset stått övergivet i många år, beslöt jag mig för att öppna fönstret och be dem lämna trädgården. Emellertid hann jag bara visa mig bakom gardinen innan alla plötsligt stannade och rusade skrikande ut ur trädgården och bort längs landsvägen. Obebott och övergivet! Jag fnös åt dumheterna. Här finns inga spöken! Det borde väl jag veta. Detta hus har ju varit mitt hem i 160 år nu.