Stadsbranden år 1799

I Enköping finns i stort sett inga byggnader kvar sedan tiden före år 1800. En stor anledning till detta är den brand som drabbade staden tidigt på morgonen den 23 augusti år 1799. Visserligen förstördes endast en dryg tredjedel av stadens kvarter, fämst i de södra och centrala delarna, men hela den dåtida staden kom ändå att byggas om. Detta efter ett beslut taget av landshövdingen Eric af Wetterstedt.

Branden skall ha startat i fähuset på rådman Relunds gård. Relund själv var död sedan några år, men gården ägdes av hans arvingar och hyrdes ut bl.a till handelsmannen Johan Petter Ekstedt.

Att branden kunde få så förödande konsekvenser berodde på flera saker. För det första var stadens bebyggelse nästan uteslutande i trä och taken täckta med halm eller torv och därmed enkla byten för en rasande eld. För det andra fick den hjälp att sprida sig av en stark sydvästlig vind. För det tredje var den tidens brandbekämpning i stort sett oduglig mot en större brand och för det fjärde startde den nattetid och därmed upptäckt så sent att den inte gick att stoppa. Ofta inträffade incidenter med eld under denna tid som skulle ha kunnat utvecklat sig till katastrofer, men dessa hade skett under dagtid och genast upptäckts varför en spridning snabbt kunde förhindras.

Nattetid var ingen vaken. Gårdar var stängda och all eld skulle enligt stadens brandstadga vara släckta. Endast brandvakterna, som oftast var två, fanns ute på stadens gator just för att upptäcka eventuella bränder.

Nu var det dock inte brandvakterna som upptäckte branden år 1799. De boende i gården hade redan börjat evakuera sina hem när brandvakterna anlände och då var det redan för sent att stoppa elden. Den arbetade sig långsamt vidare upp genom staden medan invånarna försökte rädda vad som räddas kunde och på eftermiddagen smma dag dog den ut och slocknade. Då låg som sagt en dryg tredjedel av stadens gårdar i ruiner och drygt 400 av stadens ca 1100 invånare stod utan tak över huvudet. Enligt arkivens källor omkom eller skadades ingen av stadens invånare.

Magistraten i staden ville naturligtvis söka orsaken till denna eldsvåda. Man förhörde alla boende i gården om det eldats någonstans (brygghus, tvättsugor, bagarstugor mm), med fick endast nekande svar. Man kunde fastslå genom vittnesmål att elden startat i fähuset och där förekom normalt inget eldande. Man gav upp och inriktade sig på att elden möjligen kunde vara anlagd. Det fanns en misstänkt person nämligen handelsmannen Johan Petter Ekstedt som hyrde en del av denna gård. Han hade nyligen gått i konkurs och hade tidigare gjort märkliga uttalanden om att hans kreditorer nu skulle få se på en annan värdering av hans egendom. Dessutom var han redan tidigare behäftad med ett dåligt rykte med dryckenskap och våld både mot sin hustru och andra. Under rättegången mot honom nekade han till allt och eftersom inga bevis fanns blev han till slut frikänd. Än i dag vet vi alltså inte orsaken till branden.

Borgerskapet befanns sig således i ett nödläge. De hemlösa måste få ta över huvudet innan vintern kom. Återuppbyggnaden måste alltså påbörjas snarast.  Inför denna giganstiska uppgift tog man kontakt med landshövdingen för att få hjälp. Denne lovade att komma till staden för att möta borgarna i rådhuset.

Landshövdingen af Wetterstedt inte bara kom, han hade även ett förslag på återuppbyggnad med sig. De borgare som drabbats av branden antog säkert att det enklaste vore väl att var och en kunde bygga upp sin gård igen på samma ställe. Den hjälp man kanske behövde var till en början av ekonomisk art. Förvåningen bland stadens borgare blev stor när landshövdingen presenterade sitt förslag som såg ut som följer:

Hela staden skulle byggas om, även de delar som inte brunnit.

Alla gator skulle bli raka och alla kvarter rektangulära. Det gamla gatunätet med smala gränder och oregelbundna kvarter skulle bort.

Alla tomter i kvarteren skulle bli lika stora.

En ny huvudgata skulle starta vid Litslena tull, gå över ån via en ny bro och vidare ut ur staden ( dagens Kungsgata). Den gamla gick över Munksundsbron.

Detta betydde att INGEN gårdsägare skulle få ha kvar sin gård på samma plats som tidigare. De kvarter som inte brunnit skulle visserligen få stå kvar ett tag, men allt skulle till slut byggas om. Enligt det protokoll som finns från detta möte med landshövdingen var alla överens om denna nya stadsplan. Landshövdingen avslutade mötet med att lova att en lantmätare skulle skickas till staden för att mäta upp de nya kvarteren och gatorna. Därpå resta han åter till Uppsala.

Nu visade det sig emellertid att borgarna i Enköping inte alls var nöjda med detta förslag. Att ingen protesterat redan vid mötet med landshövdingen kanske vi tycker är märkligt, men man ska veta att respekten för överheten var av en helt annan dignitet än den i dag. Landshövdingen var konungens befallninbgshavare i länet och att sätta sig upp mot konungen var inte många som vågade under denna tid.

Hemma i Enköping, utan landshövdingens närvaro, kunde man dock protestera, och det gjorde man. Ett brev om detta sändes till landhövdingen som inte var sen att svara. Han svarade att han minsann hade makt att genomdriva sitt beslut och att det genast utan dröjsmål skulle verkställas. Därmed var saken avgjord. Hela staden skulle byggas om.

Detta är alltså anledningen till varför man i Enköping inte har någon bebyggelse kvar sedan tiden före år 1800. Det var alltså inte branden som förpassade den gamla staden, med anor från medeltiden, till förgängelsen - det var beslutet från landhövdingen som blev stadens öde.

Nåväl, enköpingsborna gjorde vad de kunde för att fördröja och försena denna nya stadsplan. Allt kom att ta mycket längre tid än vad landshövdingen planerat. Kungsgatans förlängning över ån (Kungsbron) blev exempelvis byggd och invigd först år 1850. Rådhusgatan där rådhuset låg som inte alls passade in i det nya gatusystemet finns ännu kvar. Man kunde inte gärna ge sig till med att riva stadens rådhus som dessutom nyligen inköpts för dyra pengar. Där gick faktiskt landshövdingen bet.

Under de första tre decennierna av 1800-talet förekom hela tiden tvister mellan borgare och staden om hur deras gamla tomter skulle ersättas med nya. Även förlust av den för borgarna mycket värdefulla planteringsjorden där rot- och köksväxter odlades gav upphov till konflikter.

Reultatet av allt detta blev att Enköping, som har anor från tidig medeltid, saknar det som många andra gamla städer har, nämligen en del riktigt gamla kvarter och gårdar.

Detta var en kortfattad berättelse om den stora branden i Enköping år 1799. Den som vill läsa o   m detta mera ingående hänvisas till boken ”En öfver denna stad olyckligen öfvergången wådeld". . Den finns att inhandla på Gestbloms bokhandel i Enköping samt på nätets boklådor som ex adlibris.

Bilden nedan visar brandens utbredning