Enköping
Telegraf och telefon
Vid ett möte med Enköpings borgerskap i april år 1857 togs ett beslut att hos Kungl. Majt måtte bifalla en önskan från nämnda borgerskap att inrätta en telegrafstation i staden. Det var alltså på egen begäran, borgarna i Enköping nu skulle bli en del av landets telegrafnät. Att detta skulle medföra en extra utgift för staden var man väl medveten om, men då man ansåg ”att en telegrafstation härstädes blifva för staden och orten i högsta måtto nyttig”, som det står i mötesprotokollet, var man villig att ta denna kostnad.
Således erbjöd man tre rum i andra våningen på rådhuset (nuvarande museet) för detta ändamål.I de tre rummen inkluderades även bostad för telegrafist
Den förste som flyttade in var telegrafkommissarien Anton Fredrik Schweder när stationen startade. Han blev kvar till 1869 då mamsell Anna Octavia Gumaelius tog vid.
Hon titulerades telegrafassistent. Att hon verkligen bodde i rådhuset vet vi. Vi vet även att hon inte trivdes särskilt bra i rådhusets översta våning.
I juni år 1871 inkom detta brev från henne till magistraten. Hon klagar därpå att rummen är kalla och dragiga och att annan lokal borde användas.Något gehör för detta fick hon dock inte.
År 1892 flyttade hela telegrafstationen till det gamla skolhuset i korsningen Kungsgatan – Rådhusgatan. På nedre botten inrättades stationen. Telefonen hade nu gjort sitt intåg och telegraf- och telefonstation slogs ihop. Där kom den att ligga under många år. Huset kom att i dagligt tal kallas ”telegrafhuset”.
Telefon
De första abonnenterna i Enköping år 1886 fick betala ca 300 kr för ett abonnemang, vilket motsvarade nära nog en årslön för en arbetare. Då ingick förutom tillgång till telefonnätet, även en telefonapparat. Då skall även nämnas att möjligheterna till telefonering i början var ytterst begränsade. Abonnenterna i Enköping kunde endast ringa till varandra eller till de som tecknat abonnemang i Stockholm. Till andra platser gick det inte ännu att ringa förrän telefonnätet byggdes ut. En annan begränsning i telefonerandet var att aktörerna på denna marknad utgjordes av privata företag och samtal kunde endast kopplas mellan abonnenter i samma telefonbolag. Enköpingsborna var kunder hos Allmänna telefonbolaget.
Nu kunde man tala direkt med leverantörer och andra och då till en början endast i Stockholm. Tidigare hade man varit hänvisad till telegram eller brev.
Under de närmaste decennierna utvecklades telefonnätet i rask takt och strax efter sekelskiftet 1900 lär (enligt en notis i Enköpingsposten) mer än en tiondel av de vuxna invånarna i staden ha tillgång till en telefonapparat. Invånarantalet var då nära 4000.
Telefonväxeln kom senare att flytta in i det s.k Telegrafhuset i korsningen Rådhusgatan och Kungsgatan där telegrafstationen legat sedan år 1890.
Trots telefonernas växande antal i Enköping visar statistik angående telegraferandet att detta inte minskade under de närmast följande decennierna.
Lista på de första abonnenterna
- G Braunerhjelm Haga
- J J Björnvall handlare
- Alb. Jansson handlare
- F Löfgren handlare
- Hotellet
- Th Pettersson handlare
- Gussander & Lundblad handlare
- Henrik Lindroth handlare
- J L Thorslund handlare
- Aug. Andersson handlare
- Tändsticksfabriken
- Enköpings Tidning
- Erlangens bryggeri
- Joh. Wallin handlare
- Polisvaktkontoret
- Enköpingsposten
- Fr. Mollstadius bokhandlare
- B J Åborg bleckslagare
- Erlandsson slaktare
- E Westerlund doktor
- Fr Eriksson Valla
- Mejeriet
- L G Bergqvist stadskassör
Senare samma år sattes även upp en telefon hos bagaren Pettersson vid torget att användas av allmänheten, på vilken man kunde ringa samtal inom Enköping för en kostnad av 50 öre vilken senare sänktes till 25 öre. Senare, år 1903, sattes en telefonkiosk upp vid stationen där man kunde ringa till en avgift av 10 öre.
Som synes på listan är det inga privatpersoner med på listan. Kostnaden var ännu allt för hög för enskilda medborgare i förhållandet till nyttan. Att det var främst handlare och företagare som skaffade sig telefon märks inte minst på den tidens annonser i tidningarna där man under 1890-talet och framåt kunde se ett telefonnummer bifogat. År 1893 invigdes en telefonledning mellan Enköping och Uppsala. Telefonen som endast ett decennium tidigare mest sågs som en leksak för de välbeställda i samhället blev mer och mer en angelägenhet för allmänheten även om det skulle dröja många år innan telefonnätet kom att byggas ut i hela landet. Såsom alla nymodigheter väckte även telefonen ett visst motstånd bland allmänheten. Tidigare hade somliga ondgjorts angående järnvägens utbyggande och hävdat att folk skulle bli sjuka av att fördas i så höga hastigheter som 50 km/h vilket skulle yttra sig i rubbningar i nervsystemet. Vad gällde telefonen hade den redan, enligt en notis i Enköpingsposten år 1889, framkallat skador i öronen inte endast hos kvinnor utan även hos män med svagare kroppskonstitution såtillvida att hörselapparaten drabbades av överansträngning av det intensiva lyssnandet i luren. Även den skarpa ringsignalen kunde skada örat menade man. En annan sak som uppmärksammades i telefonens barndomstid var språket. Att använda ett vårdat språk i samtal ansågs under denna tid som självklart och lika självklart var det att detta även gällde samtal via telefonen. Ett exempel på hur illa det kunde gå är hämtat från Västerås år 1890. En person hade där under ett telefonsamtal kallat sin samtalspartner för fähund samt hotat att piska upp honom. Det slutade i stämning inför domstol med böter på 25 kronor som följd.
Oaktat problem och motstånd från vissa håll kunde inget stoppa denna nya uppfinning och i dag kan de allra flesta av oss nås per den telefon vi i dag bär med oss. Om detta är positivt eller negativt får var och en avgöra.
