Tidig Idrott

Den första idrottsföreningen

Den 8 september år 1878 var egentligen en helt vanlig söndag och många förberedde sig säkert för gudstjänsten i Vårfrukyrkan. Dock skulle denna dag bli annorlunda. Ingen insåg det säkert då, men det som hände på en gräsplan söder om staden skulle komma att få stor betydelse för framtiden. Stadens första idrottsförening - Enköpings Gymnastik och målskjutningsförening – för det mesta enbart kallad ”Gymnastikföreningen”, hade sin första träff. Den var till största delen doktor Ernst Westerlunds verk. Förmodligen hade han varit i kontakt med gymnastikläraren vid stadens läroverk, löjtnant Ahlgren, innan hans plan för denna idrottsförening sjösattes. Westerlund ivrade ofta för motion och rörelse och han ansåg att stillasittandet för gossarna i läroverket ej passade en sund och frisk ung kropp. Han insåg att för att lättare locka ynglingarna till rörelse krävdes nytänkande. Gemensamma övningar tillsammans i en förening skulle få fler att ansluta sig. Den organiserade idrotten befann sig i sin linda när detta hände och vad man menade med idrott stämmer kanske inte helt vad vi talar om i dag. I tidningen ”Tidning för idrott” som startade år 1881 skrevs mest om jakt, fiske, ridning och gymnastik. Gymnastik hade redan förekommit länge på schemat i läroverken men man såg det inte som den idrott den är i dag. Den tidens gymnastik var framför allt uppvisning i trupp där rörelser utfördes gemensamt och harmoniskt. 

ENKÖPINGS MANLIGA UNGDOMRedan den 18 juli detta år kunde man läsa i Enköpings Weckoblad under rubriken ”Upprop till Enköpings manliga ungdom” om den blivande föreningen. Som synes vände man sig enbart till pojkar. Den allmänna uppfattningen under denna tid var att den kvinnliga kroppen inte passade för ansträngande aktiviteter och den inställningen har suttit i länge. Först vid Olympiska spelen i Helsingfors 1952 tilläts kvinnor exempelvis springa längre än 400 meter vid tävlingarna i friidrott.I uppropet i Enköpings Weckoblad, som var undertecknat av Ernst Westerlund själv, kunde man läsa att det var sämre beställt med ungdomens fysiska fostran än tidigare då man under lediga stunder hade ägnat mer tid åt lekar och kroppsövningar och att stillasittandet var ohälsosamt. Westerlund uppmanar ungdomar att samlas utanför läroverket eller vid otjänlig väderlek inne i dess gymnastiksal söndagen den 21 juli kl 5 för att diskutera ett eventuellt bildande av en gymnastik – och målskjutningsförening.Denna första träff blev uppenbarligen lyckad och doktor Westerlund arbetade senare fram ett förslag på stadgar för föreningen. Detta förslag finns för övrigt ännu kvar i doktorns efterlämnade samlingar. I stadgarna som senare fastslogs kan man läsa att varje väl frejdad man över 15 år i Enköping kunde mot en inträdesavgift av 5 kronor samt en halvårsavgift av 2 kronor eller 2 kronor respektive 1 krona för ”lärlingar, drängar, deras vederlikar och mindre bemedlade” som det står i de slutgiltiga stadgarna. Detta betalades till föreningens kassör – apotekare Kaijser. Vidare skulle medlemmarna träffas två gånger i veckan för kroppsövningar samt på söndagar för målskjutning. Under vintern skulle föreningen hålla en skridskobana öppen på ån. Styrelsen skulle bestå av 5 ledamöter och årsmöte skulle varje år hållas i augusti, närmare bestämt den första vackra söndagen. Den första ordföranden blev Ernst Westerlund. Uppenbarligen avsåg man att hålla årsmötena utomhus. Den 8 september hade föreningen sin första träff och aktiviteterna skulle ske utomhus. Man samlades på en gräsplätt, söder om staden. Hur många som deltog finns inga uppgifter om. Att löjtnant Ahlgren var tillstädes kan man förmoda. Han skulle ju leda övningarna. I vad dessa övningar bestod är okänt förutom att man spelade ”bollspel”. Vilken typ av bollspel vet vi inte, men det kan ha varit fotboll. Att springa efter en boll och sparka den kan alla deltaga i, men vi vet som sagt inte. Det kan alltså ha varit den första gången det spelades någon form av fotboll i Enköpings historia. Om inte så var det i alla fall den första gången en idrottsförening samlade sina medlemmar för aktiviteter.Föreningens namn avslöjar att även målskjutning skulle vara en del av dess verksamhet. Frågan är hur mycket det blev av detta. Gevär måste införskaffas och de var ju inte gratis. I den lilla information som finns om föreningens aktiviteter kan man inte finna något om målskjutningen.LEDARBRISTDessvärre kom denna idrottsförening att bli ganska kortlivad. Redan några år efter bildandet tycktes den ha somnat in. Varför verksamheten upphörde framgår inte i källorna, men det antyds att löjtnant Ahlgrens medverkan blev mer och mer sporadisk, möjligen på grund av sjukdom. Han avled nämligen några år senare knappa fyrtio år gammal. Vår första idrottsförening drabbades troligen av ett problem som många känt av genom hela idrottens historia, nämligen ledarbrist. Även om denna idrottsförening blev kortlivad väckte den ändå ett visst intresse angående idrottsföreningar i staden. Under de två efterföljande decennierna bildades både skridskoklubb, velocipedförening och en gymnastik- och fäktförening. År 1888 kom en ny gymnastiklärare till läroverket. Han hette Adolf af Sandberg och satte åter fart på idrottandet. Det var framför allt vinteridrotterna som intresserade honom. Således an-ordnade han skidtävlingar och för att locka de något tröga enköpingsynglingarna till spåren, inbjöd han flera av dr. Westerlunds unga norska kvinnliga patienter att deltaga! Han arrangerade t.o.m utförsåkning och backhoppning på Gröngarnsåsen. I december, året därpå bildade han Enköpings skridskoklubb som bedrev sin verksamhet på Enköpingsåns is. Under mörka vinterkvällar ordnades åkning för allmänheten där banan lystes upp av ljuslyktor och där ytter- och innerskären togs till musik spelad av en inbjuden orkester. Alla dessa föreningar försvann emellertid ganska snart och först efter sekelskiftet 1900 dök mera långlivade föreningar av vilka några finns kvar ännu i dag.

*

Idrottsparken

Enköpings Gymnastik- och Målskytteförening blev som sagt inte så långlivad, men intresset för idrottsliga aktiviteter fanns kvar och snart skulle, som sagt, fler föreningar följa efter. Två decennier senare hade utvecklingen gått snabbt. Idrottsföreningar dök upp i stort antal. Ännu tävlade man mest i skid- och skridskoåkning på vintern och simning och cykelåkning på sommaren. Det var idrotter som inte krävde någon speciell idrottsplats. Naturen blev tävlingsarenan. När så fotboll och allmän idrott (friidrott) ökade i popularitet blev idrottsplatser nödvändiga. Den första idrottsföreningen i Enköping där man kom att utöva dessa idrotter var Enköpings Allmänna Idrottsklubb som bildades år 1900. Den kom några år senare att ändra namnet till Enköpings Allmänna Idrottsförening – EAI - och finns kvar än i dag. Året efter bildandet började man diskutera möjligheterna att iordningsställa en idrottsplats i staden.  I mars 1901 lämnade klubben in ett förslag till stadens drätselkammare, angående en idrottsplats mellan Strömparterren och gamla mejeriet, ungefär där dagens kommunhus står. Planen var minst sagt ambitiös. Där skulle finnas planer för tennis- och bollspel. Runt området skulle en 14 fot bred velocipedbana gå och en serveringspaviljong för kaffe, choklad och läskedrycker skulle byggas. Frågan diskuterades i drätselkammaren där kostnaden givetvis var ett spörsmål. Marken som skulle användas måste dräneras och fyllas ut med grus och jord då den på vissa ställen var sank. Hela området bortom ån var obebyggt, främst just av denna anledning. Enligt den nya stadsplan som gjorts efter branden år 1799 skulle bostadskvarter byggas även på den sidan av Kungsgatan men det blev aldrig av. Stadsplanen gjordes förmodligen av den dåvarande landshövdingen Eric af Wetterstedt som antagligen inte känt till markförhållandena på platsen. Beskedet från drätselkammaren blev att någon idrottspark med allt detta inte kunde iordningsställas det året. Kostnaderna diskuterades inte närmare, men att idrottsföreningens förslag knappast skulle komma att förverkligas var det säkert flera som anade. Enligt föreningens egna beräkningar skulle kostnaden för gräsplanen och velocipedbanan komma att hamna på 2500 kr, en kostnad som vida översteg dess egen budget. Med insamlade medel och visst stöd från staden samt att medlemmarna själva fick stå för en del av torrläggnings- och fyllnadsarbetet, kunde man ro projektet i hamn såtillvida att tävlingar kunde arrangeras. Velocipedbanan fick man emellertid stryka ur planen tills vidare. Den visade sig bli för dyr. I arkiven finns ej närmare beskrivet hur denna velocipedbana skulle se ut. Förmodligen stod andra idrottsparker som modell där banan byggts i cement.DE FÖRSTA TÄVLINGARNAEnköpings stad planerade samtidigt att omvandla hela området till en parkanläggning med planteringar av olika slag. Staden kom därför att bekosta det mesta av markarbetet. Bl.a planterades en granhäck. Hösten 1902 kunde så vissa idrottsaktiviteter utövas på den ännu ej färdigställda idrottsparken. Bl.a spelades en fotbollsmatch mellan två lag inom föreningen, kallade det gula laget och det blå laget.  I Enköping fanns ännu inga andra idrottsklubbar att tävla mot. Några resultat från dessa första tävlingar finns ej bevarade med ett undantag, gula laget vann fotbollsmatchen. Övriga aktiviteter kan man antaga var löpning, längdsprång (längdhopp), förmodligen höjdsprång (höjdhopp) och stavsprång (stavhopp). I ett protokoll nämns nämligen att ”stafvar för stafsprång” var anskaffade. Dåtiden stavhopp hade få likheter med dagens. Man använde stavar av bambu och man hoppade på höjder runt 2,50 m och man landade på fötterna. I maj 1902 meddelade provisorn C O Lind vid apoteket att han under sommarmånaderna, mot betalning, ämnade hålla allmänheten till handa kaffe, te, choklad eller andra icke spirituösa drycker vid den s.k idrottsparken. Naturligtvis efter att ha erhållit därtill vederbörligt tillstånd. Lind valdes f.ö till idrottsklubbens ordförande detta år.I samband med klubbens ettårsfirande hölls där tävlingar för dess medlemmar. Grenarna var budkavlelöpning (stafett), löpning en engelsk mil samt fotboll. Idrottsplatsen gick nu allmänt under namnet Idrottsparken. Snart kom idrottsparken att utnyttjas för andra ändamål än idrottandet. Redan i oktober år 1904 kan man läsa i Enköpingsposten att markandsnöjena vid marknaden förvisats dit. Hyran av tältplatser skall ha inbringat 250 kr. Om detta gick till idrottsföreningen eller till staden framgår icke. Året därpå arrangerade Enköpings arbetarekommun, med idrottsföreningens tillstånd, ett möte den 1 maj på idrottsparken. Den ännu ej färdiga idrottsparken inbjöd inte till några större tävlingar den sommaren. Trots att den var byggd för sommaridrotter kom den att användas även under vintern och då som start eller målgång för skidtävlingar. I februari 1902 arrangerades en skidtävling mellan Västerås och Enköping med start i Västerås och målgång vid idrottsparken i Enköping.

Vy med den nya idrottsplatsen Enavallken. Den gamla och nedlagda Idrottsparken till höger

FOTBOLL OCH ALLMÄN IDROTT
När idrottsplatsen stod färdig fanns inga löparbanor runt gräsplanen. Dessa kom inte till förrän 1912. Förmodligen belades dessa med kolstybb. Före 1912 avgjordes antagligen alla längre löpsträckor på gräsbana runt idrottsplanen. År 1905 ansökte EAI om medel till byggandet av en paviljong för omklädningsrum och förråd. När ett sådant till slut kom till är dock osäkert. Fotboll och allmän idrott utgjorde ännu de grenar man tävlade i. År 1905 spelades den första fotbollsmatchen mot ett gästande lag. Det var IK Sleipner från Uppsala (ej att förväxlas med dagens IK Sleipner som kommer från Norrköping). Uppsala spelarna gav Enköpingspojkarna en lektion i konsten att spela fotboll. Uppsalalaget vann med 7 – 0 och Enköpingspostens utsände uppmanade något syrligt i en kort artikel att enköpingspojkarna borde öva mer så kanske det gick bättre nästa gång. Övade gjorde man uppenbarligen. Två år senare vann man hemma på Idrottsparken mot IFK Sala med 3 – 0. Fler idrottsföreningar började nu dyka upp i Enköping. IF Realarna, Enköpings Godtemplares IF och några år senare Munksunds IF och Fanna SK (inte samma förening som dagens Fanna BK, som grundades först 1962). Dessa föreningar blev nu naturliga motståndare för EAI vad gäller fotbollsmatcher. Ännu var dock EAI storebror i Enköping i konsten att spela fotboll och man sökte ofta motståndare annorstädes. Lag ifrån Stockholm, Västerås, Sala, och Uppsala gästade ofta Idrottsparken. År 1915 anslöt sig EAI till Östsvenska serien där mest lag från Stockholm deltog. I och med detta kom matcher mera regelbundet att spelas på Idrottsparken. Även vad gäller allmän idrott ökade utbytet med föreningar från andra städer. Den första tävlingen i allmän idrott på Idrottsparken med deltagare utifrån gick av stapeln i oktober 1906 med deltagare från föreningar i Västerås och Sala. För första gången fick nu gossarna i EAI känna på motstånd utifrån och resultatet blev liknade det i den första fotbollsmatchen. Motståndet blev övermäktigt. Endast en seger blev det för de tappra EAI-pojkarna. Mauritz Kling vann höjdhoppet med resultatet 156 cm. Det var naturligtvis tungt att inför en stor hemmapublik bli så utklassad, men man lärde sig av detta. I fortsättningen ordnade man träningstävlingar för medlemmarna två gånger i veckan på idrottsplatsen under hela sommaren. Det skulle fortgå under många år och skulle ganska snart ge resultat.
Det tävlades flitigt i allmän idrott under somrarna och många resultatlistor finns bevarade. Dessa resultat går naturligtvis inte att jämföra med dagens friidrott. Utrustning och underlag såg annorlunda ut i början av 1900-talet. Dock blir man förvånad då resultaten i kastgrenar ser u att vara jämförbara med dagens. Spjutkast på över 70 m, diskuskast en bit över 50 m och kulstötar över 18 m förbryllar. Förklaringen till dessa resultat är att man under denna tid kastade med både höger och vänster hand och sedan lade ihop de två resultaten. Man hade t.o.m rekord för höger resp. vänster hand. Vid en tävling på Idrottsparken år 1909 satte Sven Berglund, till vardags stationsskrivare i Enköping, nytt svenskt rekord i spjutkastning med vänster hand när han nådde 43,30 m! Nationsrekord på Idrottsparken i Enköping! Sensationen visade sig emellertid inte vara av den dignitet man först velat göra gällande. Berglund var vänsterhänt. Separata rekord för höger och vänster hand försvann, av naturliga skäl, ganska snart. År 1916 var det dock dags för ett ”riktigt” rekord. Oscar Zallhagen, från Kronobergs IK i Stockholm, kastade diskusen 45,30 m, vilket var svenskt rekord. Idrottsparken kom även att nyttjas till andra aktiviteter. Politiska manifestationer och möten, nöjesarrangemang mm arrangerades med jämna mellanrum blandades med idrottsutövning

År 1934 invigdes så Enavallens idrottsplats och Idrottsparken lades ned. En av anledningarna till detta torde ha varit att Idrottsparkens mått i längd och bredd inte längre motsvarade kraven för seriespel fotboll. 

*

Olympisk tävling i Enköping

SAMLING PÅ TORGETMänniskor har samlats vid torget av olika anledningar under hundratals år. Oftast har det handlat om handel, men då och då även av andra orsaker. I juli år 1912 hade folk samlats vid torget för att uppleva något som få av dem senare skulle få vara med om. Måndagen den 8 juli år 1912 var solig och varm och en klarblå himmel sträckte sig över hela himlavalvet. Längs Kungsgatan i Enköping hade mycket folk samlats – från tändsticksfabriken, förbi torget och slutligen till Litslena tull. Framför allt vid torget var trängseln stor och många hade väntat länge. Ingen visste egentligen när de skulle dyka upp – cyklisterna som tävlade Mälaren runt hade startat redan tidigt på morgonen i Stockholm.  Cykeltävlingen ”Mälaren runt” var inget nytt påhitt. Den hade avgjorts många gånger ända sedan år 1893. Tidigare år hade den kanske samlat en och annan åskådare men aldrig som denna måndag. Denna gång skulle man nämligen få se hur de svenska velocipedryttarna, som cyklisterna kallades, skulle klara sig mot den internationella eliten. Olympiska sommarspelen pågick som bäst i Stockholm och cykelloppet runt Mälaren ingick nu som en del av tävlingsprogrammet. För första och antagligen sista gången kunde man se olympiska atleter i Enköping. Inte undra på att folk hade samlats i stora skaror. I en artikel i Enköpingsposten berättas att ordningen var god och att läskedryckförsäljarna och kaféerna gjorde goda förtjänster. När cyklisterna så småningom började dyka upp kunde man höra utrop ur folkmassan:

”Är det Morén?”

Henrik Morén var det största svenska hoppet. Han hade vunnit tävlingen inte mindre än nio gånger, visserligen endast med svenska medtävlare, men nog skulle väl han och de andra svenska gossarna stå sig gott mot alla utländska cyklister. De kände ju till banan mycket bättre än de utländska gästerna och kunde dessutom räkna med ett enormt stöd från åskådarna.  Att Morén var i god form visste man. Tre veckor tidigare hade han segrat i en velocipedtävling med internationella inslag mellan Stockholm, Uppsala och Enköping och hade placerat sig bra vid uttagningstävlingarna inför de olympiska spelen. Detta uttagningslopp utgjorde år 1912 års egentliga Mälaren runt och avgjordes endast en vecka innan det olympiska loppet. Kanske inte den bästa uppladdningen för de cyklister som sedan skulle representera Sverige. ARLA STARTStarten för loppet hade skett på Liljeholmen i Stockholm och för att undvika den värsta sommarhettan hade den förste cyklisten startat redan klockan två på morgonen. Man startade inte samtidigt utan individuellt med två minuters mellanrum. Nu hjälpte den arla starttiden föga för de som startade sist i det stora startfältet. Då de tävlande var ute i över elva timmar blev loppet en krävande uppgift i värmen för de sent startande. Tilläggas kan också att dåtidens vägar saknade asfalt men däremot kunde erbjuda både grushögar och gropar. Sträckan var ungefär 320 km och det skulle bli ett mandomsprov utöver det vanliga. Många av deltagarna skulle aldrig ta sig i mål och flera av de svenska hoppen blev en besvikelse. Henrik Morén blev illamående i värmen och i pressen påpekade man att sydlänningarna naturligtvis klarade värmen bättre än nordborna. Tre av de svenska deltagarna tvingades bryta. Morén fullföljde visserligen loppet men fick en blygsam placering. Och som det inte var nog med eländet råkade en av svenskarna, vid namn Landsberg, kollidera med en bil strax utanför Stockholm och kunde inte fortsätta. Dessa olyckliga missöden för de svenske var man dock ovetande om i Enköping. När så de första tävlande dök upp bortom tändsticksfabriken hade man ingen aning om vem som ledde loppet eller hur svenskarna låg till eftersom man hade startat individuellt. Detta betydde måhända inte så mycket. Man hurrade och skrek. Bara det faktum att lilla Enköping fick se olympiska tävlanden var stort nog. Den förste cyklisten som passerade Enköping var antagligen den slutlige segraren Rudolf Lewis från Sydafrika. Därefter kom cyklisterna på löpande band och det måste ha tagit åtskilliga timmar innan den siste passerat torget i Enköping. Hur många ur publiken som då fanns kvar avslöjar inte källorna.

Segraren i cykelloppet (Mälaren runt) under OS 1912 Rudolph Lewis från Sydafrika