Enköping under medeltiden

Enköping är en av landets äldsta städer och blev såsom andra städer stad i och med att man fick stadsprivilegier av kungen. Dessa privilegier innebar bland annat att där fick man rätt att bedriva handel och hantverk. Samtidigt passade kungen på att införa tull på allt som fördes in i staden för att försäljas. Städerna kom alltså att bli en inkomstkälla för statsmakten. I många fall bildades städerna runt handelsplatser som funnits långt innan stadsprivilegierna delades ut. Om så var fallet med Enköping är, enligt de senaste rönen, osäkert. Att platsen mellan åsen och den mälarvik som då nådde upp förbi dagens torg varit en mötesplats är dock mycket troligt. Enligt språkforskare skall ordet ”ena” just betyder vägknut eller liknande.

Oavsett hur staden Enköping uppstod är den, som sagt, en av landets äldsta. Dessvärre har stadens första stadsprivilegier gått förlorade, men mycket tyder på att Enköping fick dessa under 1200-talet. Däremot vet man att det funnits en stadsliknande bebyggelse tidigare än så där handel bedrivits. Under Tjugondedagsmarknaden som hölls på den tidigare nämnda isbelagda viken av Mälaren handlades troligen bl.a med järn som sedan forslades vidare.
Att just handel varit grunden till Enköpings uppkomst kan ganska säkert fastslås. Namnet Enköping eller Enescopinge som det skrevs på tidig medeltid avslöjar vidare att det var platsen för handel. Ändelsen -köping anses vara ett säkert bevis för detta.

Vad vi i dag känner till om stadens tidiga historia är alltså följande:
Ur den mötesplats som troligen fanns där åsen mötte vattnet uppstod en bebyggelse – antagligen redan på 1100-talet.
Bebyggelsen ökade och någon gång på 1200-talet fick staden sina privilegier. Inte mindre än tre kyrkor uppfördes och ett franciskanerkloster anlades. Allt detta fanns på plats före sekelskiftet 1300.

Då källorna vad gäller Sveriges tidiga medeltid är något glesa vet vi inte så mycket om vilka som bodde i det tidiga Enköping, men några finns nämnda.
Prosten Walterus nämn i ett dokument utfärdat av ärkebiskop Stefan på 1160-talet. År 1275 omnämns prosten Jakob i Enköping.

Enköping i den svenska medeltidshistorien

Under första halvan av 1200-talet kom Enköping att synas i den svenska historien. I det medeltida Sverige utmynnade, vid flera tillfällen, kampen om makten i stridigheter. Från kungamaktens sida gjordes ansträngningar att centralisera makten och stärka greppet över landet. Motstånd mot dessa försök gjordes från olika grupperingar av stormän med öppen konflikt som resultat. Framför allt tre sådana fall har utspelats utanför den medeltida staden Enköping.

Den första är slaget vid Gestilren. Visserligen har ännu ingen kunnat bevisa var detta slag ägde rum. Av tradition har slaget tidigare lagts i Västergötland, men numer menar många historiker att platsen var vid nuvarande Gästre utanför Enköping. Det ägde rum år 1210 och var en del av en mångårig kamp om makten mellan den erikska ätten och den sverkerska dito. Två år tidigare hade Erik Knutsson utmanat kung Sverker i slaget vid Lena i Västergötland. Sverker återkom 1210 för att återta kronan men misslyckades och stupade vid Gestilren.

Det andra slaget utkämpades år 1247 i närheten av Sparrsätra kyrka. Även detta slag hade sin grund i kampen om kungakronan. Vid den tiden var Erik Eriksson (även kallad Erik läspe och halte)kung. Motståndaren hette Holmger Knutsson som var upplänning. Han ledde en grupp stormän som gick under namnet ”Folkungar”. I den mån enköpingsbor deltog i slaget torde de ha stridit på Holmgers sida. Detta visade sig dock vara ett misstag. Holmger och hans upplänningar förlorade slaget mot Birger Magnusson (Birger Jarl) som ledde kung Eriks styrkor. Holmger tillfångatogs och halshöggs och som det står i en av de historiska källorna:

”Detta år förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor”. 

Det tredje slaget är slaget vid Gata skog i Tillinge år 1365. Albrekt av Mecklenburg var då svensk kung. Den tidigare kungen Magnus Eriksson reste upprorsfanan tillsammans med sin son Håkan. Slaget vid Gata skog skall enligt källorna ha varit blodigt. Magnus och hans son förlorade. Han tillfångatogs men släpptes senare och dog genom drunkning i Norge 1377.