Tidsmaskinen

Ingen kan färdas i tiden sägs det. Vetenskapen har slagit fast detta faktum eftersom det strider mot rumtidens egenskaper och Einsteins relativitetsteori. Själv är jag dock osäker.  Redan i min barndom inträffade en händelse som jag inte kan förklara på annat sätt än att tidsresor kanske är möjliga … ja, att det redan har gjorts. Den händelse jag relaterar till utspelade sig under ett dygn sommaren då jag nyss fyllt tio år. I utkanten av den by där jag bodde tillsammans med mina föräldrar och min bror fanns vid den tiden en ödegård. Ingen hade bott där på många år och vissa byggnader på gården hade börjat förfalla. Jag och min bror hade besökt gården och undersökt alla skrymslen och vrår. Vi fantiserade om folket som bott där, men som nu sedan länge var borta. Inne i någon av byggnaderna hade vi inte vågat oss, Förvåningen var stor då vi en dag upptäckte en bil stående på gården. Någon annan var alltså där! Den dagen vågade vi oss inte in på gårdstomten. Vi spanade över det gamla murknande staketet efter bilens ägare. Vi såg ingen, men vi hörde ljud inifrån ett av gårdens uthus. Efter en stund öppnades dörren och en man kom ut. Han upptäckte oss genast.
”Så bra,” sade han. ”Jag kan behöva lite hjälp.”
Mannen var ganska gammal och vithårig, men såg snäll ut så jag och min bror gick fram till honom.
”Jo, förstår ni. Jag har byggt en maskin som jag vill prova och behöver lite hjälp.”
”En maskin?” undrade jag.
”Jo det är en tidsmaskin förstår ni. Kom så skall jag visa er.” Han pekade mot uthuset varifrån han nyss kommit. Inne i huset stod maskinen. Den liknade mest en stor tunna. På locket fanns några visare som såg ut som klockor. Mannen öppnade locket. Inne i tunnan fanns en ett säte med någon slags säkerhetsbälte. Framför stolen syntes en liten hylla med små glasrutor i vilka siffror syntes. Till höger om sätet fanns en spak som liknade en växelspak på en bil och på andra sidan ett blankt hjul som snurrade långsamt.
”Med den här maskinen kan jag resa framåt i tiden … hoppas jag i alla fall,” sa mannen. ”Jag har själv byggt den och nu vill jag prova den.
”Här på locket ser ni en liten ratt som går att vrida. Där ställer jag in den tid i framtiden jag vill resa till. Nu när jag provar den så räcker det med att jag hoppar ett dygn framåt.” Han vred försiktigt på ratten.
”Det jag vill ha hjälp med är att ni skall bevittna min resa. Folk tror inte på att sådana resor är möjliga, men jag skall visa dem. Jag kommer nu att kliva ned i maskinen och göra mig redo. När jag stängt locket drar jag i spaken och det här lilla hjulet börja snurra fortare. När hjulet nått rätt hastighet hoppar jag ett dygn fram ni tiden.”
Mannen klättrade ned i maskinen och spände fast sig med bältet. Han satte sedan på sig ett par glasögon som liknade de som motorcyklister brukade ha.
”Om en minut är klockan exakt tolv och trettio. Då startar min resa och jag kommer fara genom tidsrymdens eoner och landa exakt på samma tid och samma ställe i morgon. Själva maskinen kommer att stå kvar, men jag själv kommer att försvinna en kort sekund. För mig tar resan bara ett ögonblick, men ni som befinner er utanför maskinen måste naturligtvis vänta till i morgon för att återse mig. Exakt klockan tolv och trettio i morgon öppnar jag locket. Då vill jag att ni är här och kan bevittna att jag verkligen har lyckats. Lovar ni det?”
Jag och min bror nickade. Därpå stängde mannen locket. Det klickade till när han låste det från insidan. Sedan började hela maskinen vibrera i takt med ett vinande ljud som blev högre och högre. Plötsligt upphörd ljudet och maskinen blev åter stilla.
Dagen därpå stod jag och min bror åter bredvid maskinen som vi lovat. Det surrade till och det vinande ljudet hördes åter. Sedan klickade det till och locket öppnades. Mannen hade svettpärlor i pannan och håret var rufsigt. Han reste sig mödosamt från sätet.
”Jag tror jag lyckades. Maskinen fungerar. Det är ni vittnen på. Tack för hjälpen. Nu skall jag fara vidare och prova maskinen på andra ställen.”
När min bror och jag berättade om mannen och om hur han rest i tiden och att vi sett det med egna ögon ruskade bara folk på huvudet. Påhitt och dumheter, sade man.
Hade mannen verkligen rest i tiden? Under alla år som gått sedan den dagen har jag funderat men inte kommit fram till något svar.