Enköping
Tjuvar och bedragare
Stölder och snatterier var 1700- och 1800-talens vanligast förekommande brott i de dåtida domböckerna, näst efter fylleribrotten. ”Tjuvnadsbrotten”, som dåtiden benämnde dem kan delas i två kategorier. Man talade om stöld med inbrott och stöld utan inbrott. Planeringen som ibland kunde vara nog så mager och anspråkslös krävde ändå vid ett inbrott i de flesta fall ett medhavt verktyg av något slag. De planerade stölderna tillhörde inte de vanligaste. Att i stunden sno åt sig någon annans ägodel var den vanligaste formen av tjuvnadsbrott.
Synen på stöld har förändrats genom åren. Under 1700-talet kunde det leda till döden. I 1734 års lag kan man läsa att den som stjäl något med värde över 10 daler bötar tre gånger stöldgodsets värde samt att även ”plikta med kroppen” dvs att undergå spöstraff, vilket för övrigt utfördes offentligt. Vid andra resans stöld blir böter och spöstraffet hårdare. Vid tredje resan blev det hängning om värdet på det stulna översteg 100 daler. Vid fjärde resan - hängning utan undantag.
Under 1800-talet mildrades straffen för stöld. Vid första resan blev straffet, under 1800-talets början, oftast ett antal dygns fängelse på vatten och bröd samt böter. Vid upprepade stölder tvångsarbete på fästning i 2 – 4 år. Dödsstraffet för stöld avskaffades.
I slutet på 1800-talet var straffet första resans stöld oftast straffarbete på 2 månader. För fjärde resan – straffarbete 4 - 5 år.
De hårda straffen för stöld under tidigare sekel må ses med bakgrund av att de flesta människor levde utan överflöd. Förlusten av ett klädesplagg eller några få riksdaler kunde få svåra konsekvenser för den drabbade. Dessutom fanns fortfarande rester kvar från tidigare lagar som byggde på Gamla testamentets lagar där stöld ansågs vara ett brott mot Gud.
Därtill ansågs stöld vara ett gement brott, ett brott att skämmas för. Av denna anledning sågs okvädingsord som ”tjufstryker” eller ”tjufkona” särskilt nedsättande och allvarliga och straffades i allmänhet hårt.
Stölder var under 1800-talet förmodligen ovanligare än i vår tid. Statistiken visar att antal lagförda för stöld per capita under mitten av seklet låg långt under vad vi har i dag, men statistiken visar endast de som dömts för brott och hur stort mörkertalet är vet vi inte. De hårda straffen tillsammans med den vanheder en stöld medförde, hade antagligen en viss inverkan i förhindrandet av tjuvnadsbrott. Om värdet av det stulna understeg en viss summa betecknades stölden, liksom idag, som snatteri. I de få fall där ungdomar förekom i domstolsprotokollen rörde det sig oftast om snatteri.
*
Kyrkostölden
EN NATTLIG VANDRING
Vid tvåtiden på natten mellan den 12 och 13 januari år 1851 sågs tre män gående lämna Västerås. De tog vägen över den frusna Mälaren och deras mål var Enköping. Att ta sig mellan de två städerna under denna tid gjordes vintertid vanligen med häst och släde, men inte nattetid om man kunde undvika det. Seglationen låg nere då Mälaren var frusen och någon järnväg fanns ännu inte. Återstod då att gå. Att förflytta sig gående flera mil var inte ovanligt under denna tid, men varför starta mitt i natten? Troligen visste de tre männen ungefär hur lång tid färden skulle ta. De ville vara på plats i Enköping på kvällen den 13 januari ty deras ärende i staden var sådant att det måste utföras nattetid. De skulle bryta sig in i Vårfrukyrkan och stjäla kyrkokassan som de var säkra på förvarades i sakristian. Alla tre, Johan Eric Torpman, hans bror Anders Lindberg och förre slottsknekten Eric Johansson hade gjort detta tidigare, dock inte i Enköping. De var alla med i en liga, där f.ö även Eric Torpmans far Lars Torpman ingick, som gjort inbrott i flera kyrkor i trakterna runt den västra delen av Mälaren. De stal både kyrkokassor och kyrksilver. Silvret smältes ned för att lättare säljas. Nu hade turen kommit till Vårfrukyrkan i Enköping.
Under ledning av Lindberg, som kände till trakten, passerades Ängsö där de lämnade Mälarens is och fortsatte mot Teda, passerade kyrkan och gick vidare mot Svinnegarns kyrka och Haga gård innan de anlände till Enköping. Färden hade tagit över ett halvt dygn så klockan var mellan 7 och 8 på kvällen den 13 januari då de passerade torget för att sedan kliva in på en krog vid Kungsgatan eller Stora gatan som man i allmänhet sade under denna tid. De beställde där in mat och brännvin som intogs utan större åthävor. De var främlingar i staden och ville inte göra något väsen av sig. Kuppen skulle ske under natten. Därefter skulle de snabbt försvinna från staden.
Vid niotiden lämnade de krogen och begav sig mot Litslena tull. Utanför tullen fanns lador. I en av dem tog de sig in för att invänta natten.
Halv ett lämnade de ladan och begav sig upp mot kyrkan. De letade sig fram till dess norra sida där Torpman slog ut glaset i ett fönster. De kunde därefter haka upp fönstret för att ta sig in. Torpman och Johansson klättrade in. Lindberg stannade utanför för att hålla vakt. Vi vet inget om temperaturen denna vinternatt, men att vänta ute i mörkret bland gravarna kan inte ha varit en särskilt behaglig upplevelse, men skulle stölden lyckas måste alla inblandade utföra sin del. Detta är Torpmans och Johanssons version av vad som hände. Vid rättegången senare skulle Lindberg neka till all inblandning av stölden.
GRÄVDE SIG IN I SAKRISTIAN
Väl inne i kyrkan letade Torpman och Johansson sig fram mot dörren till sakristian. Först nu vågade de tända det ljus de hade medfört. En bastant dörr med kraftigt lås stod nu emellan dem och kistan i vilken kyrkokassan bevarades. Att forcera dörren eller låset ingick dock inte i deras plan. I stället skulle de först ta bort tegelstenarna i golvet framför och under dörren och därefter gräva sig in. Till detta använde de en isbill, ett verktyg som annars användes vid vinterfiske för att göra hål i isen. Allt detta berättade de under den rättegång som senare följde. Hur mycket som är med sanningen överensstämmande går ej att avgöra. Att de grävt sig in under dörren kunde man konstatera då inbrottet upptäcktes nästa dag. I deras erkännande finns inget om varför de valde att gräva sig in i stället för att bryta upp låset i dörren. Däremot berättade de att arbetet tagit hela tre timmar, så frågan är om de inte hade valt fel metod.
Då de jämte några andra i stöldligan till slut senare åkte fast, avslöjades att de både före och efter inbrottet i Vårfrukyrkan gjort inbrott i flera andra kyrkor, däribland i Teda. Hur de, i dessa fall tagit sig in i respektive sakristia nämns inget i protokollet. Arbetet var emellertid inte klart i och med att de tagit sig in i sakristian. Nu återstod att hitta den kista där kyrkokassan förmodades finnas. I det svaga ljuset från det ljus de medfört lyckades de till slut hitta en kista. Att ta sig igenom kistans lock visade sig inte vara så lätt, men till slut hade de lyckats göra ett hål i vilket de kunde lysa med det brinnande ljuset. Kistan visade sig innehålla kyrksilver, men det var de inte intresserade av. Vid andra stölder hade de inte tvekat vad gällde kyrksilvret, men varför de ratade det denna gång anges inte i protokollet. Stulet kyrksilver ville man naturligtvis bli av med så fort som möjligt. Kyrksilver kunde identifieras och om man som misstänkt blev påkommen med stöldgodset blev det svårt att neka till inblandning i stölden. Medlemmarna i ligan var tidigare kända av polisen och flera av dem hade redan domar angående stölder bakom sig. Att undgå misstankar efter att en stöld uppdagats kunde man därför inte räkna med.
Tidigare hade de haft kontakt med en smed som ombesörjde uppköpning och nedsmältning av det stulna silvret. Kanske var smeden av någon anledning inte tillgänglig denna gång och därför nöjde man sig med de pengar man kunde hitta. Mynt såg alltid likadana ut och kunde inte kopplas direkt till någon stöld. En annan anledning till att silvret fick vara kvar i sakristian var att de helt enkelt inte kunde få det med sig. De hade förmodligen blivit tvungna att ta med hela kistan i så fall då de inte hade något annat att bära kyrksilvret i och kistan var för stor att få med sig under dörren. Det visade sig att det fanns fler kistor i sakristian. Efter samma procedur som med den tidigare kistan kunde de till slut konstatera att den innehöll pengar.
FLER KYRKOR
Sammanlagt 105 riksdaler banco i penningar och sedlar fick de med sig. Rättegången blev komplicerad då de inblandade samtidigt stod anklagade för stölder på andra ställen och prästbevis för de inblandade och andra dokument måste skickas mellan domstolarna med brev.
Vad gäller inbrottet i Vårfrukyrkan blev Torpman och Johansson dömda till livstids straffarbete på Varbergs fästning. Förklaringen till det hårda straffet var att båda hade tidigare dömts för stöld. Lindberg som hela tiden nekat att han deltagit i inbrottet friades då åklagaren inte lyckats prestera några bevis mot honom. Att han anlände tillsammans med de andra två till Enköping kunde han inte neka till. Det vittnade pigan om på krogen de besökte. Varför han medföljt Torpman och Johansson ända till Enköping om han inte skulle delta i inbrottet kan vara lite svårt att förstå. Möjligen kan han enbart ha agerat vägvisare, då han, som tidigare nämnts, var den som kände trakten bäst. Varför de andra två vittnade om att han deltog i inbrottet som vakt, trots hans nekande, är okänt. Ingen av de tre verkar ha hamnat i rättsväsendets händer efter denna dom. Både Torpman och Johansson benådades år 1863. Eric Johansson hamnade, efter frigivningen från straffarbetet, i Västerås där han försörjde sig som arbetskarl. Han dog i augusti år 1869. Johan Erik Torpman flyttade även han till Västerås efter frigivningen. Hans senare öden är okända. Lindberg påstås ha dött i Karbenning år 1853. Denna uppgift har ej kunnat bekräftats.
*
Posttjuven
I 1700- och 1800-talens domböcker lyser ungdomar i stort sett med sin frånvaro. Brott begicks av yngre eller medelålders män samt i enstaka fall av vuxna kvinnor. Personer under 18 år är därför sällsynta vad gäller förekomst i rättegångsprotokollen från Enköpings Rådhusrätt. Emellertid finns undantag. Vid stölder av pengar handlade det mest om smärre summor, mycket säkert beroende på att de flesta människor sällan var i besittning av större mängder kontanter. I sällsynta fall lyckades någon komma över mer än småpengar. Ett av de grövsta brotten i detta hänseende i Enköping ägde rum sommaren år 1856. 184 riksdaler banco stals på postkontoret, vilket motsvarade gott och väl ett halvårs lön för en arbetare. Visserligen värderades kroppsarbete mycket lägre under den tiden jämfört med i dag, men så mycket pengar var få förunnat att ha i sin ägo. Förövarens namn var Zacharias Ödman och tillhörde knappast stadens skara av kriminellt belastade individer. Han var tretton år gammal och son till guldsmeden och traktören Nils Petter Ödman. Frågan man ställer sig är naturligtvis hur en trettonåring kunde komma över så mycket pengar och varifrån han stal dem.
EN HÖGST OVANLIG TJUV
Vad vi vet om Zacharias var han förmodligen en vanlig ung gosse. Han hade i början av året, efter att ha slutat skolan, fått tillfällig anställning på postkontoret för att utföra olika sysslor. Hans främsta uppgift var att leverera brev till och från adressater i staden. Då han dagligen kom att handskas med brev upptäckte han att en del av dem innehöll pengar. Zacharias uppfostrades i ett borgerligt hem. Fadern var som sagt guldsmed och senare traktör. Säkert hade han gått några år i stadens pedagogi – stadens skola för gossar som senare skulle bli läroverk. Utan god läskunnighet hade han förmodligen inte fått tjänsten på posten. Det prästbetyg som presenterades vid den påföljande rättegången visar att hans kunskaper i kristendomen och Luthers katekes är goda. Det allmänna omdömet om Zacharias Ödman var att han var en välartad gosse. Förvåningen och upprördheten i staden måsta ha varit omfattande då hans stölder uppdagades. Inte minst i hans egen familj. Trots vetskapen om att vissa brev innehöll pengar borde rimligtvis en god uppfostran ha hindrat alla tankar på att tillskansa sig dessa. Även om frestelsen varit stor, och han först fallit för den, är det svårt att förstå att insikten om detta oerhörda brott inte drabbade honom redan efter den första stölden. Hans ungdom må förlåta en del, men barn fick lära sig bli vuxna tidigare under denna tid än i dag och att Zacharias började arbeta vid tretton års ålder var inte på något sätt anmärkningsvärt. Pengarna i breven bestod i sedlar av olika slag. Mynt skickade man av förklarliga skäl inte i brev. Hans brott föranleddes inte av något akut behov av penningar. Han bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar så förklaringen till hans tilltag måste sökas annorstädes.
Måhända var det spänningen, en oemotståndlig kittling att göra det förbjudna. Känslan att ha en stor sedel i sin hand måste ha varit överväldigande. Hur som helst släppte han all försiktighet. Det handlade ju ändock om stöld och han utförde allt i smyg, men därefter tycks alla försiktighetsspärrar ha släppt. Han gick omkring med mycket pengar på sig utan att smyga med det. Stora sedlar försökte han växla hos olika handelsmän, han lånade ut pengar och han bjöd vänner och bekanta på förtäring. Allt detta skapade naturligtvis misstankar. Han var en trettonårs gosse som visserligen ägde en avlönad anställning, men den lönen han utkvitterade kunde näppeligen räcka till allt det där. Misstankarna i omgivningen omvandlade snart till handling. Dessutom började klagomål inkomma om pengar som sänts i brev, men aldrig kommit fram.
GÖMT PÅ POSTKONTORET
Flera personer tog kontakt med postmästare Giertz som började nysta upp historien. Han var säkert väl medveten om att pengar i form av sedlar dagligen passerade postkontoret. Zacharias Ödman togs in på förhör och delgavs misstanken om att han stulit pengar. Först nekade han, men snart kom erkännandet. Jodå, han hade tagit sedlar ur olika brev. En del brev hade han lyckats återförsluta. En del kastade han bort eller gömde på postkontoret. Själv visste han inte hur många brev det hade rört sig om, men troligen var det mer än femtio. Det hela blev nu en polissak och den unge tjuven häktades och sattes i arresten. En hel del av de stulna pengarna hade han kvar, men åtskilligt hade försvunnit i inköp av diverse saker – silverfickur, kläder, fickknivar mm. Rättegångsprotokoll från den tiden innehåller sällan något om hur den anklagade uppträtt under förhören. Sällan beskrivs om visade känslor eller ledsnad över det inträffade. Zacharias svarade utan att tveka på alla frågor och berättade ingående hur han stulit sedlarna. Man får en känsla av att han upplevt allt som en lek, när man läser protokollen. Han verkar inte ha förstått allvaret i sina handlingar. Ett av breven var adresserat till en änka på fattighuset. Ur det stal han en sedel utan att inse det extra skamliga i att stjäla från en redan fattig. De största sedlarna mindes han extra väl. Han kom ihåg adressaterna på dessa brev. Utredningen angående dessa stölder svällde i och med att fler och fler inkom med anmälan om försvunna pengar. Problemet var att ingen kunde bevisa hur mycket pengar som försvunnit. Man hade lagt sedlar i ett brev, men valörerna på sedlarna var det bara avsändaren som kände till. En del av pengarna hade, som sagt, Zacharias gjort av med. Ungefär hälften fanns kvar, antingen i hans ägo eller gömda på postkontoret. Alla skulle inte få tillbaka sina förlorade pengar. Tjuven var tretton år och inte straffmyndig. Den gränsen gick vid femton år. Att stämma honom för att få ersättning var alltså inte möjligt. Att några ändå återfick sina sedlar berodde på att i en del av de gömda breven på postkontoret låg pengarna fortfarande kvar. Några brev med innehåll mindes Zacharias adressatens namn på och vilka sedlar där funnits och i de fall där sedlarnas valörer stämde med vad avsändaren uppgav, kunde pengarna återbetalas. Många blev dock utan.
AGAS I HEMMET
Hur gick det då för den unge tjuven. Visserligen var han minderårig och kunde inte straffas med böter eller fängelse, men utan straff skulle han inte bli. I domen kan man läsa följande:
”Skall Ödman för af honom föröfvade stöld, af dess föräldrar eller målsman näppsas, hvilket här ska ske i närvaro af stadsfiskalen eller en stadsbetjent, som har att tillse det sådant sker med tillräckligt allvar.”
Han skulle alltså agas av föräldrarna. Detta var det vanliga straffet för minderåriga under denna tid. Märk väl att agan inte skulle utföras av någon polis. Det var en sak för föräldrarna. Det blev därmed en form av straff även för föräldrarna – en påminnelse om att samhället förväntade sig att föräldrar uppfostrade sina barn till ansvarstagande samhällsmedborgare.
Man kan nog påstå att, antingen denna aga fick Zacharias att vända ryggen åt det kriminella, eller också hade han i grunden en god uppfostran. Aldrig mer skulle han nämligen förekomma i några rättegångsfall. Kanske var det hans låga ålder som räddade honom. Hade han varit några år äldre hade han dömts till ett flerårigt fängelsestraff. Visserligen handlade det om första resans stöld som i de flesta fall inte gav så hårt straff, men när en stöld handlade om så mycket pengar hamnade man i ett annat läge. Några år i fängelse hade kunnat få hans liv att ta en helt annan väg än det gjorde efter sommaren 1856. Några år efter händelserna i Enköping flyttade han hemifrån, gick i lära hos en sadelmakare i Falun och titulerade sig därefter sadelmakargesäll. Han flyttade omkring på flera ställen därefter – Södertälje, Stockholm, Lidingö mm för att till slut hamna i Bålsta. År 1876 gifte han sig med den 23 år äldre Christina Amalia Hellström. Några barn fick han aldrig. Han gick ur tiden i Bålsta maj år 1904.
*
Carl August Millbergs sorgliga öde
Posttjuven Zahcharias Ödman må ha stulit mycket pengar, men kan ändå svårligen räknas in i det historiska Enköpings kriminella kretsar. Hans tilltag var tillfälligt och förmodligen utan eftertanke eller djupare motiv. Han kom från en stabil borgerlig familj och kom aldrig senare att ägna sig åt liknande aktiviteter. Därvidlag var han ett undantag. Personer som dyker upp i domböckernas protokoll vad gäller tjuvnadsbrott återkommer ofta vid flera tillfällen och ej sällan även på olika platser. Många hade haft en trasslig start i livet och inte klarat av att bryta sig ur den väg som ledde till fortsatt liv på fel sida om lagen.
Ett sådant exempel är Carl August Millberg, född 1834 och i samma ålder som Zacharias när han inledde sin kriminella bana, men hade en helt annan bakgrund. Han var son till pigan Catharina Millberg och född i oäkta säng liksom hans åtta år äldre syster. Att försörja sig själv och två barn som piga och utan understöd från någon av barnens fäder skulle bli svårt. En fattig och mödosam uppväxt väntade för den nyfödde. Ödet tog emellertid ifrån den unge Carl August hans moder. Hon dog redan då han var på sitt andra levnadsår. Moderlösa och utan nära släktingar som kunde ta hand om de små trädde fattigvården in och utackorderade dem till tillfälliga fosterföräldrar. Mycket har sagts och skrivits om barn som ”auktionerades” ut av fattigvården i vårt land. Ofta gick barnen till den som begärde minst ersättning från fattigvårdkassan och risken att bli utnyttjade som både arbetskraft och annat fanns naturligtvis och det skedde också ibland. Dock måste påpekas att många fosterföräldrar tog emot barnen med inställningen att uppfostra dem till goda och nyttiga samhällsmedborgare. Detta var också intentionen hos fattigvården. Om fosterföräldrarna misskötte sin uppgift skulle det till slut slå tillbaka på samhället i form av kostnader för unga vuxna som hamnade i fattigdom eller kriminalitet. Det finns flera exempel från fattigvården i Enköping där barn inte ackorderades ut till de som krävde lägst ersättning, som alltså skulle bli ”billigare” för fattigkassan. Detta med motiveringen att dessa helt enkelt inte var lämpliga i den rollen. När barn auktionerades ut på detta sätt kan man nog påstå att det var ett lotteri. Många råkade illa ut, men många fick en bra start på livet på detta sätt.
BESVÄRLIG BARNDOM
Vad gäller Carl Augusts barndom vet vi inget om de fosterhem han kom att placeras i, men någon lyckad uppfostran verkade han inte ha fått. Som sjuåring sattes han i skolan, men gick endast två år. Vilket år han kom till Enköping är okänt, men nästa gång han dyker upp i arkiven handlar det om en fickstöld av en plånbok innehållande fem riksdaler som han utförde vid tolv års ålder. I arkiven noteras även att för detta agades han av stadsfiskal Wallin. År 1847 blev han placerad hos skolmästare Asp i Vårfrukyrka socken. Måhända var tanken att i en skolmästares vård skulle han ledas bort från den kriminella väg han råkat in på. Kanske ansågs också att en plats på landsbygden var bättre för honom. Dessvärre gjorde skolmästaren misstaget att skicka honom in till Enköping att utföra ett ärende åt honom. På en krog i staden, där han inte alls hade något ärende, passade han på att från en dalkarl stjäla en låda innehållande bl.a två fickur. Han blev genast påkommen och tvingades återlämna det stulna. Det verkar som att han därför undgick straff denna gång. Han skickades tillbaka till skolmästare Asp. Senare tog skolmästaren med honom till kyrkan vilket inte var på något sätt märkligt. Att då och då bevista gudstjänsten var en självklarhet under denna tid. Vi vet inget om förhållandet mellan skolmästaren och Carl August. Asp och hans hustru var vid denna tid över de sextio och passade kanske inte till att uppfostra en gosse som kommit något på glid. I vilket fall passade Carl August på att under detta kyrkobesök smita från sin fosterfar.
PÅ RYMMEN
Han var ännu inte fyllda tretton år men begynte nu sin bana bland rådhus- och häradsrätter runt om i Mellansverige. Första anhalten blev Boglösa socken, sedan ned i Södermanland och vidare till Västmanland. Under de månader denna färd tog lyckades han undkomma polisen. Vid denna tid var man, som tidigare nämnts, tvungen att ha ett inrikespass vid resor. Något sådant hade han inte. Utan stölder här och där kan han inte ha klarat sig. Om inte annat för att skaffa sig mat. Så småningom fick man, i Enköping, reda på vart han begivit sig. Ett brev anlände från landshövdingeämbetet i Västerås där man kunde läsa om unge Carl Augusts äventyr i Västmanland. Han hade gripits för stölder i Sala och Norberg och i Västerås fanns inget annat att göra än att skicka honom tillbaka till Enköping, där han var skriven, med fångtransport. Straffa honom kunde man inte på plats. Man skriver att man räknar med att han agas på hemmaplan för sina förbrytelser. I Enköping sattes han under övervakning av polisbetjenten Thordeman. Om straffet om att agas genomfördes nämns inte i arkivens dokument, men om det gjordes var det sannolikt Thordeman som stod för verkställandet. Carl August var ännu endast tretton år fyllda, men redan erfaren som ficktjuv och rymmare. Att hålla kvar en flyktbenägen gosse utan att låsa in honom var naturligtvis en näst intill omöjlig uppgift och snart var Carl August åter på rymmen. En efterlysning gick ut där han beskrevs som ”liten till wexten med ljust hår, blå ögon och svag kroppsbyggnad.” I oktober 1848 befann han sig i Gävle där han på höstmarknaden stal en plånbok och försvann från staden innan han blev fast. Nästa anhalt blev Uppsala där han fortsatte sin karriär som ficktjuv. Denna gång lyckades han inte smita undan rättvisan. Han greps och sattes i länshäktet. Minderåriga kunde, enligt då rådande lag, inte dömas att sitta i fängelse. Att sättas i häktet i väntan på rättegång var däremot tillåtet. I Uppsala stod han så inför rätta där han dömdes att agas av målsman. Han var ju, som sagt, fortfarande minderårig. Åter fick han sättas på fångtransport till sin hemstad. Det dåtida samhällets oförmåga att hantera unga brottslingar märks tydligt i fallet med Carl August Millberg. För vuxna brottslingar fanns en hel palett av åtgärder, från spöstraff, böter till fängelse, straffarbete eller tvångsarbete som lösdrivare. För barn eller ungdomar kunde endast aga dömas ut. Några sociala insatser annat än fattigvårdens utplacering av barn till fosterfamiljer fanns inte. Om detta inte fungerade, vilket inte var helt ovanligt, fanns inte mycket att göra. Att agas då och då löste inte problemen som ofta bottnade i otrygghet och brist på omvårdnad.
Carl Augusts fick en olycklig start i livet och lyckades aldrig ta sig ur den spiral som ledde honom allt längre bort från livet som en hederlig och betrodd medborgare. Tack vare sin ungdom hade han så här långt, som sagt, sluppit undan med endast aga som straff, men med tiden skulle han även få smaka på livet bakom galler.
ARBETSINRÄTTNING
Efter att han blivit straffmyndig hösten 1849 blev läget ett annat. I Uppsala dömdes han året därpå för första resans stöld och några år senare hamnade han på Långholmen, dömd för förfalskningsbrott. Han blev överflyttad till Karlsborg där han efter straffets slut frivilligt anslöt sig till arbetskompaniet där. Att självmant anmäla sig till ett arbetskompani där annars fångar dömda till tvångsarbete satt, kan tyckas något märkligt. Orsaken var ofta att en dom för lösdriveri hotade om man saknade fast bostad och arbete, vilket torde ha gällt Carl August i den situation han befann sig. I Enköpings magistrats arkiv finns ett brev från januari år 1851avsänt från landshövdingeämbetet i Uppsala. Efter genomgånget straff var det vanligt att den dömde skickades tillbaka till den plats han eller hon var skriven. I Carl Augusts fall var det alltså Enköping. I brevet anmodas magistraten i Enköping söka lämplig arbetstjänst till Carl August, vilket man också gjorde. Emellertid nappade ingen tänkbar arbetsgivare i staden med motiveringen: ”att bemälde Millbergs vanart ifrån barndomen gaf föga hopp om någon förbättring.”
Det negativa beskedet visar att man i Enköping mycket väl kände till hans liv utanför lagens råmärken, trots att han varit borta från staden några år. Carl Augusts öde drabbade många frigivna fångar. Ingen vill ha en före detta fånge i sin tjänst. Samtidigt fanns kravet angående fast boende och arbete kvar, annars väntade häktning för lösdriveri. Av denna anledning valde, som redan nämnts, en del frigivna att frivilligt anmäla sig till ett arbetskompani. Det var helt enkelt bättre än att dömas för lösdriveri och därmed få ytterligare en dom antecknad i de kriminella registren. Ett gott betyg från en arbetsinrättning kunde dessutom ge något ljusare möjligheter att senare få en fast tjänst. Att ”frivilligt” ingå i ett arbetskompani var således en sanning med modifikation. Det var snarare ett val mellan ett dåligt och ett mindre dåligt alternativ. För Carl August Millberg hade detta kunnat bli en vändning i livet, men ödet ville annorlunda. I juli år 1856 dog han, ännu inte fyllda 22 år. Dödsorsaken saknas dessvärre i arkiven.
*
Tjuvligan
En dag i september år 1874 kom en liten gosse in i madam Lagerqvists butik på Kungsgatan för att växla en tiokronorssedel. Då gossen som hette Arvid Ternell endast var sex år gammal blev hon misstänksam. Sedeln motsvarade nästan två veckors lön för en arbetare vid den tiden. Madam Lagerqvist vidarebefordrade sina misstankar till stadsfiskal Svedelius varför unge Ternell förhördes angående hans åtkomst av sedeln. På detta sätt avslöjades en liga av pojkar mellan sex och femton år som veckorna innan sysselsatt sig med flera inbrott och stölder i staden. Till slut hade polisen en lista med åtta namn och alla kallades till förhör. Stadsfiskalen hade flera anmälningar om stölder och förmodade att åtminstone några av dessa skulle klaras upp.
Föräldrar fick nu uppleva förnedringen när deras barn tog in till förhör hos självaste stadsfiskalen. Saken blev snabbt känd bland allmänheten. Endast några dagar senare kunde man läsa i Enköpings Weckoblad: ”Nog kan det tywärr hända, att föräldrar, som allwarligt bemöda sig att hålla sina barn till tukt och ordning, ändock träffas af den bittra pröfningen att få en förlorad son eller dotter; men i allmänhet torde man af dylika tilldragelser kunna draga den slutsatsen, att felet till en stor del ligger inom föräldrahemmet.”Till råga på allt namngavs de unga gossarna:
Skräddarlärlingen Oscar Carlsson 15 år, son till skräddaren Johan Olof Carlsson
Johan Arvid Ternell 6 år, son till skräddare Johan Ternell
Bröderna Carl Dillén 8 år, Rickard Dillén 7 år, söner till sadelmakeriarbetaren Anders Dillén
Frans Öberg 10 år, son till arbetaren Claes Johan Öberg
Klas Lundman 10 år ”oäkta” son till arbetaren Karl Olof Johanssons hustru Maja Kajsa Larsdotter
Carl Fredrik Svensson 10 år, son till änkan Christina Persdotter
Carl Rudolf Johansson 8 år, son till brandvakten Carl Gustaf Johansson.
BULLAR OCH KARAMELLER
Visserligen hade de flesta av stölderna handlat om ringa värden och det mesta hade använts till inköp av bullar och karameller, men stöld var ändå stöld och som tidigare nämnts ansågs stöldbrott, under denna tid, vara allvarligare än hur vi i dag ser på det. När man läser vad som finns i arkiven om denna ”stöldliga” får man intrycket av att det hela rörde sig om pojkstreck, spännande äventyr som slutade med att man tillsammans åt bullar och karameller. De grövsta stölderna rörde sig emellertid om pengar och varor värda 26 kronor. De stölderna genomfördes vid flera olika tillfällen i mjölkhandlare Johanssons hem. Carl Fredrik Svensson deltog i alla stölderna hos mjölkhandlaren. I övrigt deltog olika medlemmar av ligan vid olika tillfällen. De hade inte behövt bryta sig in då dörrnyckeln antingen suttit i dörren eller varit upphängd på en spik. Delar av det stulna gömdes i ett hål på Rådhustomten.
Vid andra stölder hade det rört sig om pengar i form av någon krona eller två. Hos ogifta Anette Lindbom hade de tillgripit flera buteljer öl (enligt de unga tjuvarna hade det rört sig om 8 buteljer), varav de druckit 4 och gömt resten under Lindboms boningshus. Ölstölden utfördes av Rudolf Johansson, Claes Lundman och Carl Fredrik Svensson som alla var mellan åtta och tio år gamla. Någon kommentar till detta finns inte i protokollet. Antagligen sågs själva stölden allvarligare än att de druckit öl. Under förhören erkände alla till slut. Femtonårige Carl Oscar Carlsson stretade emot längst och vägrade erkänna, förmodligen väl medveten om att han var den ende som uppnått straffmyndig ålder. När rådhusrätten överlagt kom slutligen utslaget. Carl Oscar Carlsson dömdes för första resans snatteri till 25 kronors böter. Alla de övriga dömdes att agas i hemmet. Detta äventyr med snatteri, bullar och karameller under några månader hösten år 1874 blev, för alla inblandade, det enda mötet med polis och domstol. Det finns inga noteringar i arkiven att någon av dem senare i livet skulle ha återgått till brottslig verksamhet, med ett undantag – Carl Fredrik Svensson, som vi återkommer till nedan.
Man kan gott påstå att de alla ändå till slut växte upp till normala yrkesarbetande samhällsmedborgare som familjefäder. Skammen tyngde möjligen ett tag, särskilt hos barnens föräldrar, men snart fanns annat att pokulera om på gator och torg. Den yngste ligamedlemmen, Johan Arvid Ternell, försvann på vägen till vuxenlivet. Redan som tolvåring föll han offer för en difteriepidemi som drabbade Enköping år 1880. Även hans yngre syster blev ett av sjukdomens offer. Sammanlagt dog 32 personer i sjukdomen detta år i Enköping, alla utom en var barn under 15 år. Difteri, även kallad strypsjuka, angrep andningsorganen. Att den var smittsam visste man, men inte att den orsakades av bakterier. Någon egentlig metod att bota den fanns inte.
ÄNNU EN LIGA
Söker man vidare i Enköpings Råhusrätts domböcker dyker ett liknande fall av stölder upp i juli år 1878. Några minderåriga gossar tillsammans med en äldre yngling står då inför rätta för att ha begått flera stölder. Man noterar särskilt att en del av stöldgodset gömts på Rådhustomten precis som gossarna gjorde fyra år tidigare. Läser man vidare upptäcker man några bekanta namn, nämligen Carl Fredrik Svensson som fanns med bland de som straffades med aga 1874. Svensson var ett vanligt namn och Carl Fredrik inte helt ovanligt, men vid närmare kontroll, visar det sig att det är samma Carl Fredrik Svensson som åter dyker upp som ung tjuv. Förmodligen var det han som även denna gång kom på att använda Rådhustomten som gömställe.
Även namnet Dillén finns med i denna utredning. Det rör sig emellertid inte om någon av bröderna Carl eller Rickard Dillén som deltog i stöldligan tidigare. Dillén hette denna gång Axel Leonard och var en yngre bror till brödernas far. Det man sannolikt mest pratade om i staden var en fjortonåring som hette Johan Leonard Berglind. Han var nämligen son till extra polisbetjänt Johan Petter Berglind. Att återfinna sin son bland kriminella måste ha varit förfärande för vilken förälder som helst, men för en lagens man måste det ha varit etter värre. Han avgick senare från sin tjänst. Om detta berodde på sonens kriminella verksamhet är osäkert, men otänkbart är det inte.
Den unge Berglind verkar dessutom ha varit den mest aktive i denna tjuvliga. Det hela avslöjades när han tagit sig in i handlare Jerlins kontor. Visserligen hade han använt en nyckel, men likväl befann han sig där olovligen. Han upptäcktes av Jerlins granne - rådman Lundevall, som frågar vad han hade där att göra. Johan Leonard svarade att han sökte handlare Jerlin, men denne hade tidigare talat med Lundevall om misstänkta stölder på kontoret och därför grep han den unge inkräktaren. Vi vet inget om den fjortonårige Berglinds kroppskonstitution men uppenbarligen trodde han sig kunna slita sig loss från den drygt sjuttioårige motståndaren. För säkerhets skull bet han honom först i ena handen sedan slog han honom i ansiktet och rusade sedan i väg. Lundevall hade dock känt igen Berglind och han kunde gripas dagen därpå. Vid förhören av honom nystades det hela upp. Han erkände flera stölder hos handlare Jerlin vars kontorsnyckel han kommit över. Samtidigt avslöjar han namnen på flera andra ungdomar som, förutom Berglind själv, ibland deltagit i stölder.
Axel Leonard Dillén, 13 år
Carl Fredrik Svensson 14 år
Per Edward Moberg 18 år
Dessutom nämns en yngling vid namn Carl Axel Wennberg i utredningen, men han avskrevs senare som varande oskyldig.
Rätten kom fram till att Moberg varit den som i huvudsak planerat stölderna. Enligt de yngre hade de känt sig tvingade att ställa upp. Stulna pengar hade fördelats mellan dem. Det mesta verkar ha använts till inköp av olika klädespersedlar. Enligt Moberg hade Berglind vid ett tillfälle kommit över brännvin som han bjudit de andra på. Per Edward Moberg, i tjänst hos gästgivare Nyström, var den ende som uppnått straffmyndig ålder. Han dömdes till straffarbete i 4 månader. De övriga till att agas i hemmet, precis som vid förra tillfället.
Åter igen kunde alltså enköpingsborna förfäras över hur unga hemfallit åt sedeslöst leverne med både stölder och alkoholintag. Ännu en gång fick några föräldrar utstå skammen att i brist på rätt uppfostran förlorat sina barn till de laglösas skara. De inblandade i den senaste stöldverksamheten hade, även de, lärt sig en läxa ty ej mer syntes de i några rättegångsprotokoll. De två exemplen ovan är ovanliga. Att ungdomar utförde snatterier och stölder hände då och då, men då hade det rört sig om enstaka och enskilda tillfälligheter. Samarbeten i vad som liknar ligor i organiserad brottslighet fanns vanligtvis inte i Enköping, inte ens bland vuxna individer.
*
