Enköping
Tjuvar och bedragare
Stölder och snatterier var 1700- och 1800-talens vanligast förekommande brott i de dåtida domböckerna, näst efter fylleribrotten. ”Tjuvnadsbrotten”, som dåtiden benämnde dem kan delas i två kategorier. Man talade om stöld med inbrott och stöld utan inbrott. Planeringen som ibland kunde vara nog så mager och anspråkslös krävde ändå vid ett inbrott i de flesta fall ett medhavt verktyg av något slag. De planerade stölderna tillhörde inte de vanligaste. Att i stunden sno åt sig någon annans ägodel var den vanligaste formen av tjuvnadsbrott.
Synen på stöld har förändrats genom åren. Under 1700-talet kunde det leda till döden. I 1734 års lag kan man läsa att den som stjäl något med värde över 10 daler bötar tre gånger stöldgodsets värde samt att även ”plikta med kroppen” dvs att undergå spöstraff, vilket för övrigt utfördes offentligt. Vid andra resans stöld blir böter och spöstraffet hårdare. Vid tredje resan blev det hängning om värdet på det stulna översteg 100 daler. Vid fjärde resan - hängning utan undantag.
Under 1800-talet mildrades straffen för stöld. Vid första resan blev straffet, under 1800-talets början, oftast ett antal dygns fängelse på vatten och bröd samt böter. Vid upprepade stölder tvångsarbete på fästning i 2 – 4 år. Dödsstraffet för stöld avskaffades.
I slutet på 1800-talet var straffet första resans stöld oftast straffarbete på 2 månader. För fjärde resan – straffarbete 4 - 5 år.
De hårda straffen för stöld under tidigare sekel må ses med bakgrund av att de flesta människor levde utan överflöd. Förlusten av ett klädesplagg eller några få riksdaler kunde få svåra konsekvenser för den drabbade. Dessutom fanns fortfarande rester kvar från tidigare lagar som byggde på Gamla testamentets lagar där stöld ansågs vara ett brott mot Gud.
Därtill ansågs stöld vara ett gement brott, ett brott att skämmas för. Av denna anledning sågs okvädingsord som ”tjufstryker” eller ”tjufkona” särskilt nedsättande och allvarliga och straffades i allmänhet hårt.
Stölder var under 1800-talet förmodligen ovanligare än i vår tid. Statistiken visar att antal lagförda för stöld per capita under mitten av seklet låg långt under vad vi har i dag, men statistiken visar endast de som dömts för brott och hur stort mörkertalet är vet vi inte. De hårda straffen tillsammans med den vanheder en stöld medförde, hade antagligen en viss inverkan i förhindrandet av tjuvnadsbrott. Om värdet av det stulna understeg en viss summa betecknades stölden, liksom idag, som snatteri. I de få fall där ungdomar förekom i domstolsprotokollen rörde det sig oftast om snatteri.
*
Kyrkostölden
EN NATTLIG VANDRING
Vid tvåtiden på natten mellan den 12 och 13 januari år 1851 sågs tre män gående lämna Västerås. De tog vägen över den frusna Mälaren och deras mål var Enköping. Att ta sig mellan de två städerna under denna tid gjordes vintertid vanligen med häst och släde, men inte nattetid om man kunde undvika det. Seglationen låg nere då Mälaren var frusen och någon järnväg fanns ännu inte. Återstod då att gå. Att förflytta sig gående flera mil var inte ovanligt under denna tid, men varför starta mitt i natten? Troligen visste de tre männen ungefär hur lång tid färden skulle ta. De ville vara på plats i Enköping på kvällen den 13 januari ty deras ärende i staden var sådant att det måste utföras nattetid. De skulle bryta sig in i Vårfrukyrkan och stjäla kyrkokassan som de var säkra på förvarades i sakristian. Alla tre, Johan Eric Torpman, hans bror Anders Lindberg och förre slottsknekten Eric Johansson hade gjort detta tidigare, dock inte i Enköping. De var alla med i en liga, där f.ö även Eric Torpmans far Lars Torpman ingick, som gjort inbrott i flera kyrkor i trakterna runt den västra delen av Mälaren. De stal både kyrkokassor och kyrksilver. Silvret smältes ned för att lättare säljas. Nu hade turen kommit till Vårfrukyrkan i Enköping.
Under ledning av Lindberg, som kände till trakten, passerades Ängsö där de lämnade Mälarens is och fortsatte mot Teda, passerade kyrkan och gick vidare mot Svinnegarns kyrka och Haga gård innan de anlände till Enköping. Färden hade tagit över ett halvt dygn så klockan var mellan 7 och 8 på kvällen den 13 januari då de passerade torget för att sedan kliva in på en krog vid Kungsgatan eller Stora gatan som man i allmänhet sade under denna tid. De beställde där in mat och brännvin som intogs utan större åthävor. De var främlingar i staden och ville inte göra något väsen av sig. Kuppen skulle ske under natten. Därefter skulle de snabbt försvinna från staden.
Vid niotiden lämnade de krogen och begav sig mot Litslena tull. Utanför tullen fanns lador. I en av dem tog de sig in för att invänta natten.
Halv ett lämnade de ladan och begav sig upp mot kyrkan. De letade sig fram till dess norra sida där Torpman slog ut glaset i ett fönster. De kunde därefter haka upp fönstret för att ta sig in. Torpman och Johansson klättrade in. Lindberg stannade utanför för att hålla vakt. Vi vet inget om temperaturen denna vinternatt, men att vänta ute i mörkret bland gravarna kan inte ha varit en särskilt behaglig upplevelse, men skulle stölden lyckas måste alla inblandade utföra sin del. Detta är Torpmans och Johanssons version av vad som hände. Vid rättegången senare skulle Lindberg neka till all inblandning av stölden.
GRÄVDE SIG IN I SAKRISTIAN
Väl inne i kyrkan letade Torpman och Johansson sig fram mot dörren till sakristian. Först nu vågade de tända det ljus de hade medfört. En bastant dörr med kraftigt lås stod nu emellan dem och kistan i vilken kyrkokassan bevarades. Att forcera dörren eller låset ingick dock inte i deras plan. I stället skulle de först ta bort tegelstenarna i golvet framför och under dörren och därefter gräva sig in. Till detta använde de en isbill, ett verktyg som annars användes vid vinterfiske för att göra hål i isen. Allt detta berättade de under den rättegång som senare följde. Hur mycket som är med sanningen överensstämmande går ej att avgöra. Att de grävt sig in under dörren kunde man konstatera då inbrottet upptäcktes nästa dag. I deras erkännande finns inget om varför de valde att gräva sig in i stället för att bryta upp låset i dörren. Däremot berättade de att arbetet tagit hela tre timmar, så frågan är om de inte hade valt fel metod.
Då de jämte några andra i stöldligan till slut senare åkte fast, avslöjades att de både före och efter inbrottet i Vårfrukyrkan gjort inbrott i flera andra kyrkor, däribland i Teda. Hur de, i dessa fall tagit sig in i respektive sakristia nämns inget i protokollet. Arbetet var emellertid inte klart i och med att de tagit sig in i sakristian. Nu återstod att hitta den kista där kyrkokassan förmodades finnas. I det svaga ljuset från det ljus de medfört lyckades de till slut hitta en kista. Att ta sig igenom kistans lock visade sig inte vara så lätt, men till slut hade de lyckats göra ett hål i vilket de kunde lysa med det brinnande ljuset. Kistan visade sig innehålla kyrksilver, men det var de inte intresserade av. Vid andra stölder hade de inte tvekat vad gällde kyrksilvret, men varför de ratade det denna gång anges inte i protokollet. Stulet kyrksilver ville man naturligtvis bli av med så fort som möjligt. Kyrksilver kunde identifieras och om man som misstänkt blev påkommen med stöldgodset blev det svårt att neka till inblandning i stölden. Medlemmarna i ligan var tidigare kända av polisen och flera av dem hade redan domar angående stölder bakom sig. Att undgå misstankar efter att en stöld uppdagats kunde man därför inte räkna med.
Tidigare hade de haft kontakt med en smed som ombesörjde uppköpning och nedsmältning av det stulna silvret. Kanske var smeden av någon anledning inte tillgänglig denna gång och därför nöjde man sig med de pengar man kunde hitta. Mynt såg alltid likadana ut och kunde inte kopplas direkt till någon stöld. En annan anledning till att silvret fick vara kvar i sakristian var att de helt enkelt inte kunde få det med sig. De hade förmodligen blivit tvungna att ta med hela kistan i så fall då de inte hade något annat att bära kyrksilvret i och kistan var för stor att få med sig under dörren. Det visade sig att det fanns fler kistor i sakristian. Efter samma procedur som med den tidigare kistan kunde de till slut konstatera att den innehöll pengar.
FLER KYRKOR
Sammanlagt 105 riksdaler banco i penningar och sedlar fick de med sig. Rättegången blev komplicerad då de inblandade samtidigt stod anklagade för stölder på andra ställen och prästbevis för de inblandade och andra dokument måste skickas mellan domstolarna med brev.
Vad gäller inbrottet i Vårfrukyrkan blev Torpman och Johansson dömda till livstids straffarbete på Varbergs fästning. Förklaringen till det hårda straffet var att båda hade tidigare dömts för stöld. Lindberg som hela tiden nekat att han deltagit i inbrottet friades då åklagaren inte lyckats prestera några bevis mot honom. Att han anlände tillsammans med de andra två till Enköping kunde han inte neka till. Det vittnade pigan om på krogen de besökte. Varför han medföljt Torpman och Johansson ända till Enköping om han inte skulle delta i inbrottet kan vara lite svårt att förstå. Möjligen kan han enbart ha agerat vägvisare, då han, som tidigare nämnts, var den som kände trakten bäst. Varför de andra två vittnade om att han deltog i inbrottet som vakt, trots hans nekande, är okänt. Ingen av de tre verkar ha hamnat i rättsväsendets händer efter denna dom. Både Torpman och Johansson benådades år 1863. Eric Johansson hamnade, efter frigivningen från straffarbetet, i Västerås där han försörjde sig som arbetskarl. Han dog i augusti år 1869. Johan Erik Torpman flyttade även han till Västerås efter frigivningen. Hans senare öden är okända. Lindberg påstås ha dött i Karbenning år 1853. Denna uppgift har ej kunnat bekräftats.
*
Posttjuven
I 1700- och 1800-talens domböcker lyser ungdomar i stort sett med sin frånvaro. Brott begicks av yngre eller medelålders män samt i enstaka fall av vuxna kvinnor. Personer under 18 år är därför sällsynta vad gäller förekomst i rättegångsprotokollen från Enköpings Rådhusrätt. Emellertid finns undantag. Vid stölder av pengar handlade det mest om smärre summor, mycket säkert beroende på att de flesta människor sällan var i besittning av större mängder kontanter. I sällsynta fall lyckades någon komma över mer än småpengar. Ett av de grövsta brotten i detta hänseende i Enköping ägde rum sommaren år 1856. 184 riksdaler banco stals på postkontoret, vilket motsvarade gott och väl ett halvårs lön för en arbetare. Visserligen värderades kroppsarbete mycket lägre under den tiden jämfört med i dag, men så mycket pengar var få förunnat att ha i sin ägo. Förövarens namn var Zacharias Ödman och tillhörde knappast stadens skara av kriminellt belastade individer. Han var tretton år gammal och son till guldsmeden och traktören Nils Petter Ödman. Frågan man ställer sig är naturligtvis hur en trettonåring kunde komma över så mycket pengar och varifrån han stal dem.
EN HÖGST OVANLIG TJUV
Vad vi vet om Zacharias var han förmodligen en vanlig ung gosse. Han hade i början av året, efter att ha slutat skolan, fått tillfällig anställning på postkontoret för att utföra olika sysslor. Hans främsta uppgift var att leverera brev till och från adressater i staden. Då han dagligen kom att handskas med brev upptäckte han att en del av dem innehöll pengar. Zacharias uppfostrades i ett borgerligt hem. Fadern var som sagt guldsmed och senare traktör. Säkert hade han gått några år i stadens pedagogi – stadens skola för gossar som senare skulle bli läroverk. Utan god läskunnighet hade han förmodligen inte fått tjänsten på posten. Det prästbetyg som presenterades vid den påföljande rättegången visar att hans kunskaper i kristendomen och Luthers katekes är goda. Det allmänna omdömet om Zacharias Ödman var att han var en välartad gosse. Förvåningen och upprördheten i staden måsta ha varit omfattande då hans stölder uppdagades. Inte minst i hans egen familj. Trots vetskapen om att vissa brev innehöll pengar borde rimligtvis en god uppfostran ha hindrat alla tankar på att tillskansa sig dessa. Även om frestelsen varit stor, och han först fallit för den, är det svårt att förstå att insikten om detta oerhörda brott inte drabbade honom redan efter den första stölden. Hans ungdom må förlåta en del, men barn fick lära sig bli vuxna tidigare under denna tid än i dag och att Zacharias började arbeta vid tretton års ålder var inte på något sätt anmärkningsvärt. Pengarna i breven bestod i sedlar av olika slag. Mynt skickade man av förklarliga skäl inte i brev. Hans brott föranleddes inte av något akut behov av penningar. Han bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar så förklaringen till hans tilltag måste sökas annorstädes.
Måhända var det spänningen, en oemotståndlig kittling att göra det förbjudna. Känslan att ha en stor sedel i sin hand måste ha varit överväldigande. Hur som helst släppte han all försiktighet. Det handlade ju ändock om stöld och han utförde allt i smyg, men därefter tycks alla försiktighetsspärrar ha släppt. Han gick omkring med mycket pengar på sig utan att smyga med det. Stora sedlar försökte han växla hos olika handelsmän, han lånade ut pengar och han bjöd vänner och bekanta på förtäring. Allt detta skapade naturligtvis misstankar. Han var en trettonårs gosse som visserligen ägde en avlönad anställning, men den lönen han utkvitterade kunde näppeligen räcka till allt det där. Misstankarna i omgivningen omvandlade snart till handling. Dessutom började klagomål inkomma om pengar som sänts i brev, men aldrig kommit fram.
GÖMT PÅ POSTKONTORET
Flera personer tog kontakt med postmästare Giertz som började nysta upp historien. Han var säkert väl medveten om att pengar i form av sedlar dagligen passerade postkontoret. Zacharias Ödman togs in på förhör och delgavs misstanken om att han stulit pengar. Först nekade han, men snart kom erkännandet. Jodå, han hade tagit sedlar ur olika brev. En del brev hade han lyckats återförsluta. En del kastade han bort eller gömde på postkontoret. Själv visste han inte hur många brev det hade rört sig om, men troligen var det mer än femtio. Det hela blev nu en polissak och den unge tjuven häktades och sattes i arresten. En hel del av de stulna pengarna hade han kvar, men åtskilligt hade försvunnit i inköp av diverse saker – silverfickur, kläder, fickknivar mm. Rättegångsprotokoll från den tiden innehåller sällan något om hur den anklagade uppträtt under förhören. Sällan beskrivs om visade känslor eller ledsnad över det inträffade. Zacharias svarade utan att tveka på alla frågor och berättade ingående hur han stulit sedlarna. Man får en känsla av att han upplevt allt som en lek, när man läser protokollen. Han verkar inte ha förstått allvaret i sina handlingar. Ett av breven var adresserat till en änka på fattighuset. Ur det stal han en sedel utan att inse det extra skamliga i att stjäla från en redan fattig. De största sedlarna mindes han extra väl. Han kom ihåg adressaterna på dessa brev. Utredningen angående dessa stölder svällde i och med att fler och fler inkom med anmälan om försvunna pengar. Problemet var att ingen kunde bevisa hur mycket pengar som försvunnit. Man hade lagt sedlar i ett brev, men valörerna på sedlarna var det bara avsändaren som kände till. En del av pengarna hade, som sagt, Zacharias gjort av med. Ungefär hälften fanns kvar, antingen i hans ägo eller gömda på postkontoret. Alla skulle inte få tillbaka sina förlorade pengar. Tjuven var tretton år och inte straffmyndig. Den gränsen gick vid femton år. Att stämma honom för att få ersättning var alltså inte möjligt. Att några ändå återfick sina sedlar berodde på att i en del av de gömda breven på postkontoret låg pengarna fortfarande kvar. Några brev med innehåll mindes Zacharias adressatens namn på och vilka sedlar där funnits och i de fall där sedlarnas valörer stämde med vad avsändaren uppgav, kunde pengarna återbetalas. Många blev dock utan.
AGAS I HEMMET
Hur gick det då för den unge tjuven. Visserligen var han minderårig och kunde inte straffas med böter eller fängelse, men utan straff skulle han inte bli. I domen kan man läsa följande:
”Skall Ödman för af honom föröfvade stöld, af dess föräldrar eller målsman näppsas, hvilket här ska ske i närvaro af stadsfiskalen eller en stadsbetjent, som har att tillse det sådant sker med tillräckligt allvar.”
Han skulle alltså agas av föräldrarna. Detta var det vanliga straffet för minderåriga under denna tid. Märk väl att agan inte skulle utföras av någon polis. Det var en sak för föräldrarna. Det blev därmed en form av straff även för föräldrarna – en påminnelse om att samhället förväntade sig att föräldrar uppfostrade sina barn till ansvarstagande samhällsmedborgare.
Man kan nog påstå att, antingen denna aga fick Zacharias att vända ryggen åt det kriminella, eller också hade han i grunden en god uppfostran. Aldrig mer skulle han nämligen förekomma i några rättegångsfall. Kanske var det hans låga ålder som räddade honom. Hade han varit några år äldre hade han dömts till ett flerårigt fängelsestraff. Visserligen handlade det om första resans stöld som i de flesta fall inte gav så hårt straff, men när en stöld handlade om så mycket pengar hamnade man i ett annat läge. Några år i fängelse hade kunnat få hans liv att ta en helt annan väg än det gjorde efter sommaren 1856. Några år efter händelserna i Enköping flyttade han hemifrån, gick i lära hos en sadelmakare i Falun och titulerade sig därefter sadelmakargesäll. Han flyttade omkring på flera ställen därefter – Södertälje, Stockholm, Lidingö mm för att till slut hamna i Bålsta. År 1876 gifte han sig med den 23 år äldre Christina Amalia Hellström. Några barn fick han aldrig. Han gick ur tiden i Bålsta maj år 1904.
*
Carl August Millbergs sorgliga öde
Posttjuven Zahcharias Ödman må ha stulit mycket pengar, men kan ändå svårligen räknas in i det historiska Enköpings kriminella kretsar. Hans tilltag var tillfälligt och förmodligen utan eftertanke eller djupare motiv. Han kom från en stabil borgerlig familj och kom aldrig senare att ägna sig åt liknande aktiviteter. Därvidlag var han ett undantag. Personer som dyker upp i domböckernas protokoll vad gäller tjuvnadsbrott återkommer ofta vid flera tillfällen och ej sällan även på olika platser. Många hade haft en trasslig start i livet och inte klarat av att bryta sig ur den väg som ledde till fortsatt liv på fel sida om lagen.
Ett sådant exempel är Carl August Millberg, född 1834 och i samma ålder som Zacharias när han inledde sin kriminella bana, men hade en helt annan bakgrund. Han var son till pigan Catharina Millberg och född i oäkta säng liksom hans åtta år äldre syster. Att försörja sig själv och två barn som piga och utan understöd från någon av barnens fäder skulle bli svårt. En fattig och mödosam uppväxt väntade för den nyfödde. Ödet tog emellertid ifrån den unge Carl August hans moder. Hon dog redan då han var på sitt andra levnadsår. Moderlösa och utan nära släktingar som kunde ta hand om de små trädde fattigvården in och utackorderade dem till tillfälliga fosterföräldrar. Mycket har sagts och skrivits om barn som ”auktionerades” ut av fattigvården i vårt land. Ofta gick barnen till den som begärde minst ersättning från fattigvårdkassan och risken att bli utnyttjade som både arbetskraft och annat fanns naturligtvis och det skedde också ibland. Dock måste påpekas att många fosterföräldrar tog emot barnen med inställningen att uppfostra dem till goda och nyttiga samhällsmedborgare. Detta var också intentionen hos fattigvården. Om fosterföräldrarna misskötte sin uppgift skulle det till slut slå tillbaka på samhället i form av kostnader för unga vuxna som hamnade i fattigdom eller kriminalitet. Det finns flera exempel från fattigvården i Enköping där barn inte ackorderades ut till de som krävde lägst ersättning, som alltså skulle bli ”billigare” för fattigkassan. Detta med motiveringen att dessa helt enkelt inte var lämpliga i den rollen. När barn auktionerades ut på detta sätt kan man nog påstå att det var ett lotteri. Många råkade illa ut, men många fick en bra start på livet på detta sätt.
BESVÄRLIG BARNDOM
Vad gäller Carl Augusts barndom vet vi inget om de fosterhem han kom att placeras i, men någon lyckad uppfostran verkade han inte ha fått. Som sjuåring sattes han i skolan, men gick endast två år. Vilket år han kom till Enköping är okänt, men nästa gång han dyker upp i arkiven handlar det om en fickstöld av en plånbok innehållande fem riksdaler som han utförde vid tolv års ålder. I arkiven noteras även att för detta agades han av stadsfiskal Wallin. År 1847 blev han placerad hos skolmästare Asp i Vårfrukyrka socken. Måhända var tanken att i en skolmästares vård skulle han ledas bort från den kriminella väg han råkat in på. Kanske ansågs också att en plats på landsbygden var bättre för honom. Dessvärre gjorde skolmästaren misstaget att skicka honom in till Enköping att utföra ett ärende åt honom. På en krog i staden, där han inte alls hade något ärende, passade han på att från en dalkarl stjäla en låda innehållande bl.a två fickur. Han blev genast påkommen och tvingades återlämna det stulna. Det verkar som att han därför undgick straff denna gång. Han skickades tillbaka till skolmästare Asp. Senare tog skolmästaren med honom till kyrkan vilket inte var på något sätt märkligt. Att då och då bevista gudstjänsten var en självklarhet under denna tid. Vi vet inget om förhållandet mellan skolmästaren och Carl August. Asp och hans hustru var vid denna tid över de sextio och passade kanske inte till att uppfostra en gosse som kommit något på glid. I vilket fall passade Carl August på att under detta kyrkobesök smita från sin fosterfar.
PÅ RYMMEN
Han var ännu inte fyllda tretton år men begynte nu sin bana bland rådhus- och häradsrätter runt om i Mellansverige. Första anhalten blev Boglösa socken, sedan ned i Södermanland och vidare till Västmanland. Under de månader denna färd tog lyckades han undkomma polisen. Vid denna tid var man, som tidigare nämnts, tvungen att ha ett inrikespass vid resor. Något sådant hade han inte. Utan stölder här och där kan han inte ha klarat sig. Om inte annat för att skaffa sig mat. Så småningom fick man, i Enköping, reda på vart han begivit sig. Ett brev anlände från landshövdingeämbetet i Västerås där man kunde läsa om unge Carl Augusts äventyr i Västmanland. Han hade gripits för stölder i Sala och Norberg och i Västerås fanns inget annat att göra än att skicka honom tillbaka till Enköping, där han var skriven, med fångtransport. Straffa honom kunde man inte på plats. Man skriver att man räknar med att han agas på hemmaplan för sina förbrytelser. I Enköping sattes han under övervakning av polisbetjenten Thordeman. Om straffet om att agas genomfördes nämns inte i arkivens dokument, men om det gjordes var det sannolikt Thordeman som stod för verkställandet. Carl August var ännu endast tretton år fyllda, men redan erfaren som ficktjuv och rymmare. Att hålla kvar en flyktbenägen gosse utan att låsa in honom var naturligtvis en näst intill omöjlig uppgift och snart var Carl August åter på rymmen. En efterlysning gick ut där han beskrevs som ”liten till wexten med ljust hår, blå ögon och svag kroppsbyggnad.” I oktober 1848 befann han sig i Gävle där han på höstmarknaden stal en plånbok och försvann från staden innan han blev fast. Nästa anhalt blev Uppsala där han fortsatte sin karriär som ficktjuv. Denna gång lyckades han inte smita undan rättvisan. Han greps och sattes i länshäktet. Minderåriga kunde, enligt då rådande lag, inte dömas att sitta i fängelse. Att sättas i häktet i väntan på rättegång var däremot tillåtet. I Uppsala stod han så inför rätta där han dömdes att agas av målsman. Han var ju, som sagt, fortfarande minderårig. Åter fick han sättas på fångtransport till sin hemstad. Det dåtida samhällets oförmåga att hantera unga brottslingar märks tydligt i fallet med Carl August Millberg. För vuxna brottslingar fanns en hel palett av åtgärder, från spöstraff, böter till fängelse, straffarbete eller tvångsarbete som lösdrivare. För barn eller ungdomar kunde endast aga dömas ut. Några sociala insatser annat än fattigvårdens utplacering av barn till fosterfamiljer fanns inte. Om detta inte fungerade, vilket inte var helt ovanligt, fanns inte mycket att göra. Att agas då och då löste inte problemen som ofta bottnade i otrygghet och brist på omvårdnad.
Carl Augusts fick en olycklig start i livet och lyckades aldrig ta sig ur den spiral som ledde honom allt längre bort från livet som en hederlig och betrodd medborgare. Tack vare sin ungdom hade han så här långt, som sagt, sluppit undan med endast aga som straff, men med tiden skulle han även få smaka på livet bakom galler.
ARBETSINRÄTTNING
Efter att han blivit straffmyndig hösten 1849 blev läget ett annat. I Uppsala dömdes han året därpå för första resans stöld och några år senare hamnade han på Långholmen, dömd för förfalskningsbrott. Han blev överflyttad till Karlsborg där han efter straffets slut frivilligt anslöt sig till arbetskompaniet där. Att självmant anmäla sig till ett arbetskompani där annars fångar dömda till tvångsarbete satt, kan tyckas något märkligt. Orsaken var ofta att en dom för lösdriveri hotade om man saknade fast bostad och arbete, vilket torde ha gällt Carl August i den situation han befann sig. I Enköpings magistrats arkiv finns ett brev från januari år 1851avsänt från landshövdingeämbetet i Uppsala. Efter genomgånget straff var det vanligt att den dömde skickades tillbaka till den plats han eller hon var skriven. I Carl Augusts fall var det alltså Enköping. I brevet anmodas magistraten i Enköping söka lämplig arbetstjänst till Carl August, vilket man också gjorde. Emellertid nappade ingen tänkbar arbetsgivare i staden med motiveringen: ”att bemälde Millbergs vanart ifrån barndomen gaf föga hopp om någon förbättring.”
Det negativa beskedet visar att man i Enköping mycket väl kände till hans liv utanför lagens råmärken, trots att han varit borta från staden några år. Carl Augusts öde drabbade många frigivna fångar. Ingen vill ha en före detta fånge i sin tjänst. Samtidigt fanns kravet angående fast boende och arbete kvar, annars väntade häktning för lösdriveri. Av denna anledning valde, som redan nämnts, en del frigivna att frivilligt anmäla sig till ett arbetskompani. Det var helt enkelt bättre än att dömas för lösdriveri och därmed få ytterligare en dom antecknad i de kriminella registren. Ett gott betyg från en arbetsinrättning kunde dessutom ge något ljusare möjligheter att senare få en fast tjänst. Att ”frivilligt” ingå i ett arbetskompani var således en sanning med modifikation. Det var snarare ett val mellan ett dåligt och ett mindre dåligt alternativ. För Carl August Millberg hade detta kunnat bli en vändning i livet, men ödet ville annorlunda. I juli år 1856 dog han, ännu inte fyllda 22 år. Dödsorsaken saknas dessvärre i arkiven.
*
Tjuvligan
En dag i september år 1874 kom en liten gosse in i madam Lagerqvists butik på Kungsgatan för att växla en tiokronorssedel. Då gossen som hette Arvid Ternell endast var sex år gammal blev hon misstänksam. Sedeln motsvarade nästan två veckors lön för en arbetare vid den tiden. Madam Lagerqvist vidarebefordrade sina misstankar till stadsfiskal Svedelius varför unge Ternell förhördes angående hans åtkomst av sedeln. På detta sätt avslöjades en liga av pojkar mellan sex och femton år som veckorna innan sysselsatt sig med flera inbrott och stölder i staden. Till slut hade polisen en lista med åtta namn och alla kallades till förhör. Stadsfiskalen hade flera anmälningar om stölder och förmodade att åtminstone några av dessa skulle klaras upp.
Föräldrar fick nu uppleva förnedringen när deras barn tog in till förhör hos självaste stadsfiskalen. Saken blev snabbt känd bland allmänheten. Endast några dagar senare kunde man läsa i Enköpings Weckoblad: ”Nog kan det tywärr hända, att föräldrar, som allwarligt bemöda sig att hålla sina barn till tukt och ordning, ändock träffas af den bittra pröfningen att få en förlorad son eller dotter; men i allmänhet torde man af dylika tilldragelser kunna draga den slutsatsen, att felet till en stor del ligger inom föräldrahemmet.”Till råga på allt namngavs de unga gossarna:
Skräddarlärlingen Oscar Carlsson 15 år, son till skräddaren Johan Olof Carlsson
Johan Arvid Ternell 6 år, son till skräddare Johan Ternell
Bröderna Carl Dillén 8 år, Rickard Dillén 7 år, söner till sadelmakeriarbetaren Anders Dillén
Frans Öberg 10 år, son till arbetaren Claes Johan Öberg
Klas Lundman 10 år ”oäkta” son till arbetaren Karl Olof Johanssons hustru Maja Kajsa Larsdotter
Carl Fredrik Svensson 10 år, son till änkan Christina Persdotter
Carl Rudolf Johansson 8 år, son till brandvakten Carl Gustaf Johansson.
BULLAR OCH KARAMELLER
Visserligen hade de flesta av stölderna handlat om ringa värden och det mesta hade använts till inköp av bullar och karameller, men stöld var ändå stöld och som tidigare nämnts ansågs stöldbrott, under denna tid, vara allvarligare än hur vi i dag ser på det. När man läser vad som finns i arkiven om denna ”stöldliga” får man intrycket av att det hela rörde sig om pojkstreck, spännande äventyr som slutade med att man tillsammans åt bullar och karameller. De grövsta stölderna rörde sig emellertid om pengar och varor värda 26 kronor. De stölderna genomfördes vid flera olika tillfällen i mjölkhandlare Johanssons hem. Carl Fredrik Svensson deltog i alla stölderna hos mjölkhandlaren. I övrigt deltog olika medlemmar av ligan vid olika tillfällen. De hade inte behövt bryta sig in då dörrnyckeln antingen suttit i dörren eller varit upphängd på en spik. Delar av det stulna gömdes i ett hål på Rådhustomten.
Vid andra stölder hade det rört sig om pengar i form av någon krona eller två. Hos ogifta Anette Lindbom hade de tillgripit flera buteljer öl (enligt de unga tjuvarna hade det rört sig om 8 buteljer), varav de druckit 4 och gömt resten under Lindboms boningshus. Ölstölden utfördes av Rudolf Johansson, Claes Lundman och Carl Fredrik Svensson som alla var mellan åtta och tio år gamla. Någon kommentar till detta finns inte i protokollet. Antagligen sågs själva stölden allvarligare än att de druckit öl. Under förhören erkände alla till slut. Femtonårige Carl Oscar Carlsson stretade emot längst och vägrade erkänna, förmodligen väl medveten om att han var den ende som uppnått straffmyndig ålder. När rådhusrätten överlagt kom slutligen utslaget. Carl Oscar Carlsson dömdes för första resans snatteri till 25 kronors böter. Alla de övriga dömdes att agas i hemmet. Detta äventyr med snatteri, bullar och karameller under några månader hösten år 1874 blev, för alla inblandade, det enda mötet med polis och domstol. Det finns inga noteringar i arkiven att någon av dem senare i livet skulle ha återgått till brottslig verksamhet, med ett undantag – Carl Fredrik Svensson, som vi återkommer till nedan.
Man kan gott påstå att de alla ändå till slut växte upp till normala yrkesarbetande samhällsmedborgare som familjefäder. Skammen tyngde möjligen ett tag, särskilt hos barnens föräldrar, men snart fanns annat att pokulera om på gator och torg. Den yngste ligamedlemmen, Johan Arvid Ternell, försvann på vägen till vuxenlivet. Redan som tolvåring föll han offer för en difteriepidemi som drabbade Enköping år 1880. Även hans yngre syster blev ett av sjukdomens offer. Sammanlagt dog 32 personer i sjukdomen detta år i Enköping, alla utom en var barn under 15 år. Difteri, även kallad strypsjuka, angrep andningsorganen. Att den var smittsam visste man, men inte att den orsakades av bakterier. Någon egentlig metod att bota den fanns inte.
ÄNNU EN LIGA
Söker man vidare i Enköpings Råhusrätts domböcker dyker ett liknande fall av stölder upp i juli år 1878. Några minderåriga gossar tillsammans med en äldre yngling står då inför rätta för att ha begått flera stölder. Man noterar särskilt att en del av stöldgodset gömts på Rådhustomten precis som gossarna gjorde fyra år tidigare. Läser man vidare upptäcker man några bekanta namn, nämligen Carl Fredrik Svensson som fanns med bland de som straffades med aga 1874. Svensson var ett vanligt namn och Carl Fredrik inte helt ovanligt, men vid närmare kontroll, visar det sig att det är samma Carl Fredrik Svensson som åter dyker upp som ung tjuv. Förmodligen var det han som även denna gång kom på att använda Rådhustomten som gömställe.
Även namnet Dillén finns med i denna utredning. Det rör sig emellertid inte om någon av bröderna Carl eller Rickard Dillén som deltog i stöldligan tidigare. Dillén hette denna gång Axel Leonard och var en yngre bror till brödernas far. Det man sannolikt mest pratade om i staden var en fjortonåring som hette Johan Leonard Berglind. Han var nämligen son till extra polisbetjänt Johan Petter Berglind. Att återfinna sin son bland kriminella måste ha varit förfärande för vilken förälder som helst, men för en lagens man måste det ha varit etter värre. Han avgick senare från sin tjänst. Om detta berodde på sonens kriminella verksamhet är osäkert, men otänkbart är det inte.
Den unge Berglind verkar dessutom ha varit den mest aktive i denna tjuvliga. Det hela avslöjades när han tagit sig in i handlare Jerlins kontor. Visserligen hade han använt en nyckel, men likväl befann han sig där olovligen. Han upptäcktes av Jerlins granne - rådman Lundevall, som frågar vad han hade där att göra. Johan Leonard svarade att han sökte handlare Jerlin, men denne hade tidigare talat med Lundevall om misstänkta stölder på kontoret och därför grep han den unge inkräktaren. Vi vet inget om den fjortonårige Berglinds kroppskonstitution men uppenbarligen trodde han sig kunna slita sig loss från den drygt sjuttioårige motståndaren. För säkerhets skull bet han honom först i ena handen sedan slog han honom i ansiktet och rusade sedan i väg. Lundevall hade dock känt igen Berglind och han kunde gripas dagen därpå. Vid förhören av honom nystades det hela upp. Han erkände flera stölder hos handlare Jerlin vars kontorsnyckel han kommit över. Samtidigt avslöjar han namnen på flera andra ungdomar som, förutom Berglind själv, ibland deltagit i stölder.
Axel Leonard Dillén, 13 år
Carl Fredrik Svensson 14 år
Per Edward Moberg 18 år
Dessutom nämns en yngling vid namn Carl Axel Wennberg i utredningen, men han avskrevs senare som varande oskyldig.
Rätten kom fram till att Moberg varit den som i huvudsak planerat stölderna. Enligt de yngre hade de känt sig tvingade att ställa upp. Stulna pengar hade fördelats mellan dem. Det mesta verkar ha använts till inköp av olika klädespersedlar. Enligt Moberg hade Berglind vid ett tillfälle kommit över brännvin som han bjudit de andra på. Per Edward Moberg, i tjänst hos gästgivare Nyström, var den ende som uppnått straffmyndig ålder. Han dömdes till straffarbete i 4 månader. De övriga till att agas i hemmet, precis som vid förra tillfället.
Åter igen kunde alltså enköpingsborna förfäras över hur unga hemfallit åt sedeslöst leverne med både stölder och alkoholintag. Ännu en gång fick några föräldrar utstå skammen att i brist på rätt uppfostran förlorat sina barn till de laglösas skara. De inblandade i den senaste stöldverksamheten hade, även de, lärt sig en läxa ty ej mer syntes de i några rättegångsprotokoll. De två exemplen ovan är ovanliga. Att ungdomar utförde snatterier och stölder hände då och då, men då hade det rört sig om enstaka och enskilda tillfälligheter. Samarbeten i vad som liknar ligor i organiserad brottslighet fanns vanligtvis inte i Enköping, inte ens bland vuxna individer.
*
Lotta Hagqvists envisa kamp
I januari år 1805 föddes en flicka i Stockholm och döptes till Catharina Charlotta. Hon var ett sk ”oäkta” barn eftersom modern inte var gift. Hennes far anges som okänd, men kan ha varit en snickare vid namn Hagqvist som modern, efter dotterns födelse, gifte sig med. Vid fem års ålder blev den lilla flickan föräldralös då båda föräldrarna dog. Född som oäkta och i avsaknad av föräldrar såg sannerligen framtiden allt annat än ljus ut för ett barn i början på 1800-talet. En svår start i livet betydde ofta ett liv i fattigdom och elände i vuxen ålder och Lotta Hagqvist är därvidlag inget undantag. I denna bok har berättats om flera personer som levt vid sidan om samhället och ibland även på fel sida om lagen. Varför ännu ett exempel undrar kanske någon.
Lotta Hagqvist är förvisso ett exempel på detta, men att hennes livsöde ändå är värt att berättas beror på att hon inte enbart fick kämpa mot fattigdom, utsatthet som mor till ett ”oäkta” barn, utan även mot avoghet från myndigheter i form av sockenstämmor och fattigvårdsstyrelser. I 1686 års kyrkolag står följande om fattigvård:
”Hvarje socken å landet och hvarje stad skall lemna nödtorftig vård och försörjning åt sådana dess nödställda medlemmar, som, i anseende till bristande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom, äro urståndsatta att sig sjelfva försörja.”
Det var alltså sockenstämman som skulle ansvara för de fattiga. I hur stor utsträckning detta gjordes avgjordes av vilka resurser man hade. Fattigkassorna var inte outtömliga och prioriteringar måste göras. Föräldralösa barn prioriterades högt. Änkor med barn, sjuka och gamla likaså. Män som hamnat i fattigdom pga alkoholmissbruk eller osunt leverne kom oftast längst ned på listan. Under 1800-talet bildades föreningar och sammanslutningar som samlade in pengar till barn och ensamstående mödrar och till julen var det brukligt att de som kunde, skänkte en slant till fattigkassan. Detta kunde möjligen tillfälligtvis dämpa nöden något, men behoven var alltid långt större än vad resurserna räckte till. Att de flesta människor under 1700- och 1800-talen inte kunde förvänta sig annat än att ålderdomen skulle bli fattig kan vi nog förmoda. De flesta hade inte haft några möjligheter att spara något till ålderdomen. Hade man inga barn eller barn som flyttat till andra delar av landet var fattigkassan och fattighuset den enda lilla trygghet som återstod, men som vi skall se i Lotta Hagqvists exempel var detta inte en självklarhet.
ETT FAL FÖR FATTIGKASSAN
Lotta blev, som sagt, föräldralös tidigt. Hon Växte upp på Serafimergillets barnhus i Stockholm. Vid 14 års ålder började hon tjäna som piga på olika ställen i Stockholm. År 1831 kom hon via Eskilstuna till Enköping om man skall tro på vad som står skrivet i husförhörslängden för Enköping. Själv berättade hon vid ett förhör senare att hon kom till staden redan år 1826. Vad som stämmer med verkligheten är svårt att avgöra. I vilket fall är hon skriven i Eskilstuna mellan 1827 och 1830. Dessvärre visar erfarenheten vad gäller uppgifterna i husförhörslängderna angående flyttande från och till socknen att de måste tas med en nypa salt. Vad där står är en sak, var berörde person verkligen bodde kan vara en annan. Det finns många exempel på att personer bott i en socken under åtskilliga år utan att vara skriven där. Lotta Hagqvist är ett av dessa. Hon tjänade som piga på gästgivargården i Enköping, men flyttade enligt husförhörslängden redan året därpå.
Enligt hennes egen uppgift hade hon sedan tjänst hos en löjtnant Hessling i Enköping i fyra år. Några spår av detta finns inte i husförhörslängden, men i januari 1833 födde hon en dotter med fader okänd. Flickan döptes till Carolina Charlotta och kom senare att ta efternamnet Hessling vilket tyder på att löjtnanten var den okände fadern. Vi vet att hon vistades i Enköping 1833 innan dottern föddes. Hennes namn dyker då upp i en lista på sex försvarslösa personer i staden. Försvarslös betydde att man inte hade fast bostad eller försörjning. En försvarslös person riskerade att bli dömd till tvångsarbete på någon av landets arbetsinrättningar.
De sex personerna fick två veckor på sig att skaffa sig laga försvar. Lyckades någon av dem med det kunde frågan om mantalsskrivning i staden diskuteras. I annat fall beordrades man lämna staden. Lotta Hagqvist noterades som ett undantag eftersom hon var havande. Efter barnets födelse gällde dock samma förutsättningar för henne. Skaffa laga försvar eller flytta.
Den 23 januari födde hon sin dotter och därefter var tidsfristen slut. Ensam med ett ”oäkta” barn såg fram tiden allt annat än ljus ut för henne.
Enligt en uppgift i ett senare domstolsprotokoll skall hon ha rört sig i trakten runt Enköping och livnärt sig på klädessömnad.
År 1835 finns hon inskriven som piga med sitt ”oäkta ” barn hos biskop Thyselius i Strängnäs. Emellertid noteras där i husförhörslängden att hon själv stannat i Enköping men att dottern flyttat till en änka vid namn Ernander.
LILLKYRKA ELLER ENKÖPING
År 1837 återfinns hon i Lillkyrka som piga hos baron Oxenstierna på Eka gård. Enligt kyrkboken där flyttade hon till Enköping samma år. Från december 1836 finns ett dokument som visar att man då i Enköping diskuterat en ansökan från henne om att få bosätta sig i staden. Hon benämns ”qvinnspersonen” Lotta Hagqvist vilket antyder att hon inte ägde laga försvar.
Med all säkerhet förvägrades detta henne. Hon finns inte upptagen som tjänstehjon hos någon i staden, vilket ju var ett villkor för att bli inskriven. Dottern som nu blivit några år gammal var helt säkert en belastning för henne. Risken fanns att fattigkassan skulle komma att belastas om hon inte klarade av sin och barnets försörjning. Så länge hon inte var skriven i Enköping fanns inga krav på att försörja henne och barnet. Hon var fortfarande skriven i Lillkyrka viket man i Enköping var väl medvetna om.
Hon verkar dock ha stannat i staden. Samma år var hon misstänkt för inblandning i flera stölder utförda av några kvinnor. Hon friades så småningom från dessa misstankar.
Förmodligen vistades hon med sin dotter i Enköping, olaga inhyst hos olika personer i flera år.
I april 1840 stod hon inför rätta tillsammans med Anna Stina Lindholm, hos vilken hon då bodde, för stöld. De två hade gemensamt stulit en mängd saker på olika platser och vid olika tillfällen – allt från diverse klädespersedlar, hästtäcken, rockar och fläsk till vantar och paraplyer. I rättegångsprotokollet avslöjas att hon åter är gravid och att förhandlingarna i rådhusrätten skjuts upp på grund av detta. Barnet föds men datum är okänt. Det verkar inte ha registrerats någonstans. Det enda vi vet är att det dog den 13 augusti 1840 i Uppsala länsfängelse dit det medföljt Lotta då hon avtjänade sitt straff. Att nyligen ha fött barn gav ingen respit då det gällde fängelsestraff. Hon blev dömd till tre månaders fängelse. I domen ingick även uppenbar kyrkoplikt som skulle verkställas efter fängelsestraffets utgång. I fängelsearkivet finns även ett signalement på ”qvinnspersonen Hagqvist”, som hon kallas. ”Af medelmåttig längd, svag kroppsbyggnad med bleklagt ansikte.”
Lottas 7-åriga dotter Carolina Charlotta blev nu ett problem. Vem skulle stå för hennes underhåll, som beräknades till 16 riksdaler, under tiden modern satt i fängelse?
I Enköping ansåg man att Lillkyrka socken skulle bekosta detta vilket även beslöts av landshövdingeämbetet i Uppsala. Flickans senaste mantalsskrivningsort var ju Lillkyrka. Sockenstämman i Lillkyrka var av annan åsikt. Varken modern eller flickan hade bott i Lillkyrka på flera år varför man skickade in en klagoskrift över landshövdingeämbetets beslut. Klagomålet avslogs och Lillkyrka förlorade striden. Var dottern Carolina Charlotta bodde under moderns fängelsevistelse är emellertid obekant.
Striden mellan Enköping och Lillkyrka var inte slut med detta. Efter fängelsestraffet återvände Lotta uppenbarligen till Enköping.
Hon ansökte åter om att få skriva sig och dottern i staden, men fick åter nej. I det avslag som skrevs av magistraten i Enköping används åter ”qvinnspersonen” då hennes namn skrivs. Den stämpeln placerade henne längst ned på samhällstrappan. Hon hade en fängelsedom bakom sig och ingen fast tjänst eller bostad, dessutom ensamstående mor med ett ”oäkta” barn. I magistratens ögon var hon och barnet en belastning. Barn utan säker försörjning kunde bli en mångårig utgift för fattigkassan och skulle helst undvikas om det var möjligt. Dessutom hade hon fött ännu ett ”oäkta” barn, som visserligen inte överlevde, men det visade ändå vilken risk man stod inför i Enköping – fler barn att försörja. På den negativa sidan för Lotta låg även det faktum att hon inte verkade vara helt frisk. Det noteras att hon hade ”ett svagt bröst” och ”understundom angripes af blodspottning”. Hennes framtida arbetsförmåga ifrågasattes i och med detta vilket gjorde det negativa beslutet lättare att ta. En sjuk ensamstående kvinna med barn ville man inte mantalsskriva i staden om det gick att undvika.
I det nekande svaret från Enköpings magistrat låg inte endast krasst ekonomiska bevekelsegrunder. Där fanns även en, för tiden, allmän negativ inställning till kvinnor som inte levde enligt de samhälleliga normerna.
Lotta hävdade att hon hade tjänst hos målaren Hjulbom i staden, men något kontrakt enligt tjänsthjonsstadgan hade inte skrivits. Hjulbom erbjöd sig att städsla Lotta som piga enligt de regler som fanns, men magistraten menade att detta endast var en skenmanöver. Hjulbom hade, enligt magistraten, inget behov av någon piga och inte heller råd att anställa något tjänstehjon, fattig som han var.
Nej, i Enköping ville man inte veta av Lotta Hagqvist och hennes barn, och man hade ett ess i rockärmen. Hon var sedan flera år skriven i Lillkyrka och det var dit hon borde återvända.
Nu kom hon antagligen att stanna i Enköping utan att vara skriven där.
I januari 1846 dömdes sadelmakargesällen Johan Martin Svensson till böter på 6 riksdaler och 32 shilling för hysande av Lotta Hagqvist utan att anmäla detta till magistraten. Enligt husförhörslängden fanns ingen Lotta Hagqvist hos honom, men domboken ljuger inte. Bevisligen måste hon ha vistats hos Svensson under en tid. Om hon hade sin dotter med sig finns inte noterat. Detta är den sista noteringen angående Lotta Hagqvist i Enköping. Vart hon sedan tog vägen är osäkert. Dottern Carolina Charlotta kan återfinnas som piga hos läkaren Martens i Enköping i slutet på 1840-talet.
*
Den ofrivillige tjuven
Klockan hade just slagit fem på eftermiddagen tisdagen den 21 december år 1886. Gatlyktor och ljuset från ett eller annat fönster kämpade mot mörkret som redan infunnit sig. Enköpingsborna började så smått förbereda sig för den annalkande julhelgen och ingen lade antagligen märke till den främmande unge mannen som kom gående på Kungsgatan i riktning mot torget. Två poliskonstaplar kom samtidigt patrullerande på Torggatan, även de i riktning mot torget. De var inte ute på vanligt patrullerande såsom de brukade på stadens gator och torg. Nej, en uppmärksam person skulle troligen upptäcka att de två konstaplarna hela tiden såg sig om som om de letade efter något eller någon. De var ute i staden på spaningsuppdrag och måhända svor de något över mörkret som gjorde det svårt att urskilja vem som var vem bland de vinterpåpälsade som skyndade fram längs gatorna. Anledningen till spanandet var att tidigare under eftermiddagen hade doktor Westerlunds kusk, Karl Wilhelm Waller, inkommit på polisvaktkontoret i rådhuset och anmält ”att 4 st spisgafflar af silfver, märkta med bokstafven W, och liggande på ett bord stående i köket till Herr Westerlunds våning, hvilken är belägen en tr upp i huset no 29 Kyrkogatan här i staden, blifvit stulna.”
Westerlundska gården omkring sekelskiftet 1900. Foto Anders Willmansson
Som det står i rådhusrättens protokoll. Waller berättade också att dörren till huset varit olåst och ingen av husets folk varit inne vid tillfället. Han hade dock sett en misstänkt person lämna huset, men inte tänkt mer på saken förrän de fyra gafflarna saknades. Slutligen hade han lämnat ett signalement på den misstänkte mannen. Bland annat hade denne burit på en mindre kappsäck. Det var detta signalement de två poliskonstaplarna hade i huvudet när de spanande patrullerade staden. Säkert kände de två förmodligen en smula uppgivenhet inför detta uppdrag. Den misstänkte mannen hade alla oddsen på sin sida. Hur lätt var det inte att försvinna i mörkret bland alla andra människor med tjocka vinterkläder och mössor eller hattar neddragna runt huvudet? I detta sammanhang är det kanske viktigt att påpeka att den tidens gatlyktor gav ett mycket svagare ljus än dagens. Inte heller fönster i bostäder eller affärer gav särskilt mycket ljus i jämförelse med vår elektrifierade tid. De två konstaplarnas uppdrag var således inte lätt. Och frågan var: Fanns den misstänkte över huvud taget kvar i staden? Det snabbaste och enklaste sättet att undkomma lagens väktare vore antagligen med tåg, men inget avslöjas i protokollen om att någon poliskonstapel beordrats bege sig till järnvägsstationen. Till detta finns en förklaring. En titt på den tidtabell som gällde för tågtrafiken från Enköping under december år 1886 visar nämligen att det sista tåget för dagen redan lämnat staden. Nu fanns det inget som pekade på att den misstänkte tjuven kom utifrån. Kanske var han boende i staden eller dess omgivningar. Kusken Waller hade visserligen inte känt igen mannen, men det hela hade gått mycket fort och hans signalement på den misstänkte var inte särskilt uttömmande. Om tjuven var enköpingsbo skulle det hela bli mycket svårare. Risken fanns då att han redan tagit sig hem och inte skulle upptäckas av spanande poliskonstaplar hur många dessa än vore. Av någon anledning verkar det som om man i polisledningen dvs. överkonstapel Elof Ström mer eller mindre räknade med att tjuven var utsocknes. Det sammanlagda värdet på de stulna silvergafflarna uppgavs till ca 16 kronor. Det motsvarade ungefär vad ett par herrbyxor kostade – ingen speciellt grov stöld således. Ändå satsade man resurser på att så snart som möjligt fånga och lagföra denna tjuv. Idag skulle man sannolikt inte skicka ut poliser att spana efter en tjuv som begått en så ringa stöld. Ganska säkert skulle ett sådant ärende i dag hamna långt ned i högen av anmälningar eller rent av avskrivas direkt. När man läser dokument rörande polisens och rättsväsendets arbete anar man att inställningen var att alla brott måste beivras. Dessvärre finns ingen statistik på i vilken omfattning anmälda brott avskrevs och aldrig blev ett fall för domstolen, men man verkar ha sett det som en självklarhet att lösa även de simplaste brotten.
EN MÄRKLIG TJUVDärför denna efterspaning denna decemberdag. Man kan eventuellt tänka sig ännu en förklaring till att man ville få fast denna tjuv. Han hade stulit från doktor Westerlund. Vi har i dag svårt att föreställa oss hur aktad och respekterad Ernst Westerlund var i Enköping. Han var den store ”kändisen” i staden. När han reste bort kunde man läsa om det i lokalpressen och när han återvände hälsades han ofta välkommen tillbaka i reportage i samma press. Det är svårt att i detta fall komma undan tanken att resurser sattes in med anledning att det var just doktor Westerlund som drabbats. Man skall ha klart för sig, att det under denna tid, var mer eller mindre självklart att man skiljde på folk och folk på ett helt annat sätt än vi gör i dag. Tankar om jämlikhet mellan män och kvinnor, mellan arbetare och arbetsgivare eller rik och fattig var ännu långt borta. Vi vet naturligtvis inte om överkonstapel Ström eller någon annan i stadens polis- eller rättsväsen lade lite extra kol på att infånga denne tjuv för att stöldgodset tillhört just doktor Westerlund, men om så var fallet var det på intet sätt märkligt eller uppseendeväckande. Nåväl, de spanande poliskonstaplarna – får man förmoda – gjorde sitt bästa i denna svåra uppgift. Så hände det plötsligt! Kom inte den efterspanade släntrande på Kungsgatan vid torget – bärande på sin kappsäck!? Man kan förstå att konstaplarna tvekade. Personen i fråga verkade inte alls bry sig om att hålla sig dold och uppförde sig således inte alls på ett sätt man kunde förvänta sig av en brottsling. Konstaplarna närmade sig emellertid den misstänkte. Denne brydde sig inte ens om att försöka undkomma då han upptäckte poliserna, vilket gjorde dessa något tveksamma. Visst stämde kusken Wallers signalement med denna person, men var han verkligen den rätte? Han betedde sig ju som om han önskade bli infångad. Poliskonstaplarna beslöt att ta med den misstänkte till polisvaktkontoret för att där förhöra honom angående stölden. Den misstänkte följde snällt med. Väl inne på vaktkontoret tog man hand om den kappsäck han burit med sig. Däri, visade det sig, låg de stulna gafflarna. Överkonstapel Ström kunde andas ut. De hade funnit den skyldige. Denne sade sig heta Gustaf Oscar Alexander Gustafsson med Stockholm som hemort. Något bevis för sin identitet kunde han dock icke presentera. Han uppgav sig vara född år 1860 samt lämnade även sin hemadress i Stockholm. I väntan på rättegång sattes han i häktet. Två dagar senare, den 23 december, inleddes så rättegången mot den misstänkte under ledning av stadsfiskalen och åklagaren Svedelius. Doktor Westerlund såsom ägare till de fyra gafflarna var inte närvarande. Han företräddes med fullmakt av överkonstapel Ström. Den häktade Gustafsson uppmanades att redogöra för sina ”hufvudsakliga lefnadsöden,” vilket han också gjorde. Han upprepade att han var född uti Katarina församling den 21 april år 1860 och var således 26 år gammal. Vidare uppgav han att han fortfarande bodde i födelseförsamlingen där han arbetade som murare – eller snarare hade arbetat som murare. Sedan en tid hade han istället försörjt sig på att tillverka och sälja hängmattor samt försäljning av putsmedel till silverpersedlar och att det var i detta ärende han anlänt till Enköping den 20 december. Vidare berättade han om hur han tagit sig in på Westerlunds gård och funnit att ytterdörren var olåst. Till slut hade han hamnat i köket där han upptäckt gafflarna som låg på ett bord. Utan att bli upptäckt hade han så tillgripit gafflarna och osedd tagit sig ut från gården. Att han upptäckts av kusken Waller hade han inte noterat. Han erkände genast att han tagit gafflarna, men inte för att sälja dem för att göra en förtjänst. Nej, inte alls. Någon tjuv var han verkligen inte och hade enligt vad han själv uppgav aldrig varit föremål för rättsväsendets omsorger.
I FINKAN ÖVER JULEN
De församlade herrarna i rådhusrätten med borgmästare Magnus Wilhelm Frick i spetsen måste ha höjt ögonbrynen av förvåning när den häktade hävdade att han tillgripit gafflarna enbart i avsikt att bli häktad! Han var nämligen för tillfälligt i avsaknad av medel att betala en tågbiljett tillbaka till Stockholm eller till att skaffa sig härbärge för natten. En eller annan natt i häktet var visserligen inget hedervärt nattlogi – han var ju minsann ingen brottsling – men det var ändå att föredra framför den mörka kalla natten utomhus. För övrigt ansåg han att man övervärderat silvergafflarna när man satt värdet till ca 16 kronor. Så mycket var de inte värde då de var synnerligen nötta och slitna. Nej, värdet borde ligga några kronor lägre. Han borde ju veta då han närapå var expert, försäljare av silverputsmedel som han var. Rättegången sköts därefter upp en vecka till den 30 december då den häktades prästbevis förmodades ha inkommit. Ännu hade man endast den häktades eget ord på hans identitet och att han inte tidigare varit dömd för brott. Det skulle alltså bli ännu en vecka i det förhållandevist varma häktet för den unge tjuven. När så rättegången åter upptogs på självaste nyårsaftonen den 31 december hade prästbetyget kommit från Katarina församling i Stockholm. I detta bekräftades gaffeltjuvens identitet.Hans namn var mycket riktigt Gustaf Oscar Alexander Gustafsson. Vidare kan man där läsa att han var född den 21 april år 1860, att han var till äktenskap ledig samt att hans kunskaper i kristendom var försvarliga. Med denna vetskap fortskred så rättegången. I och med att den häktade redan erkänt fanns inte mycket att reda ut angående stölden. Återstod så endast att besluta om straffet för denna brottsliga gärning. Man hade nu närmare värderat silvergafflarna till sammanlagt 14 kronor och 85 öre och då värdet var så ringa ändrades straffbeteckningen från stöld till snatteri. Muraren Gustaf Oscar Alexander Gustafsson från Katarina församling i Stockholm dömdes således den 31 december av Enköpings rådhusrätt till böter på 50 kronor för första gångens snatteri. Han hade visserligen lyckats i sitt uppsåt att få tillbringa en tid i häktet som ju enligt honom själv varit syftet med denna stöld. Dessvärre kom inte denna vistelse att bli gratis för den gode Gustaf. Han hade, som tidigare nämnts, enligt egen uppgift inga medel att bekosta resa hem till Stockholm. Om detta var med sanningen överensstämmande vet vi inte, men uppenbarligen hade han senare råd att betala böterna på 50 kr. Kanske var hans historia om anledningen till stölden en lögn – kanske inte. Han verkar inte ha hamnat i rättsväsendets klor vid något tillfälle senare i livet. Dessvärre blev hans fortsatta liv inte så långt. Han gick ur tiden redan i november år 1892. Det var den tidens stora dråpare, lungsoten eller tuberkulosen, som tog hans liv. Kanske var han redan vid besöket i Enköping märkt av sjukdomen och måhända är det även en förklaring till att han slutat som murare för att ägna sig åt en något mindre fysiskt ansträngande syssla.Som tjuv var han tämligen representativ bland de dåtida dömda. De flesta stölder som begicks under denna tid var – om man får tro protokollen från rådhusrätten – resultatet av tillfälliga infall. En dörr stod öppen, en rock lämnades utan tillsyn, ett tillfälligt obevakat salustånd på torget osv. Planerade stölder var inte lika vanliga. Gustaf Oscar Alexander Gustafsson var däremot unik bland andra dömda tjuvar. Bland Enköpings rådhusrätts utfärdade domar har, varken tidigare eller senare, påträffats en tjuv som genomfört en stöld enbart för att få värma sig i häktet. När detta hände hade patrullerande polis endast funnits i ett år i Enköping. Om vår vän Gustafsson hade utfört sin stöld några år tidigare hade han förmodligen ganska lätt ha kunnat kommit undan om han ville, ty någon patrullerande polis på torget hade han aldrig stött ihop med.
*
Den bedräglige luftseglaren
Lagom till höstmarknaden år 1892 i Enköping anlände en man vid namn Carl Johan Fredrik Printz. Förmodligen hade Ingen i staden någonsin hört talas om honom, trots det ovanliga efternamnet. Namnet var taget då hans far hetat Johansson. Några dagar senare skulle dock de flesta enköpingsbor ha hört om honom eller sett honom med egna ögon. I en annons införd i stadens båda tidningar samt på uppsatta affischer kunde man läsa att han med sin luftballong vid namn Paris ämnade uppstiga tisdagen den 6 september vid tändsticksfabriken kl 8 på kvällen. Eventuellt skulle en enköpingsbo få medfölja på luftfärden. Detta var något utöver det vanliga för stadens befolkning. Aldrig hade man sett något sådant tidigare. Visserligen hade den första ballonguppstigningen i Sverige skett redan år 1806, men sådana spektakulära tilldragelser var minsann inte vanliga och det återstod några år innan Andrée startade sin ballongfärd mot Nordpolen. Man hoppades att det vackra vädret skulle hålla i sig. Vid otjänlig väderlek fanns risk för att det hela skulle ställas in. Enligt lokalpressen hade en ovanligt stor folkmassa samlats på platsen vid tändsticksfabriken för att bese detta historiska spektakel. Och vem denne Printz, som kallade sig luftseglare, än var, så välkomnades han med både ovationer och applåder då han tidigt anlände till uppstigningsplatsen. Något inträde ville Printz inte ta, men ville man bidraga med en slant eller två för att täcka omkostnaderna så togs det tacksamt emot. Även en luftseglare måste ju leva. Några gossar gick runt bland folk och samlade in frivilliga bidrag.
Annons i Enköpings Tidning den 3/9 1892
UPPSTIGNING UPPSKJUTEN
Printz tackade så hjärtligt för bidragen och skred så till handling. Innan den stora ballongen kunde fyllas måste först de meteorologiska förhållandena säkerställas. Väderleken var visserligen perfekt med nästan ingen vind, men hur såg det ut på högre höjd? Två små ballonger släpptes därför först upp. Printz stegade fram och tillbaka och betraktade de bortflyende ballongerna. När så ballongerna försvunnit utom synhåll tog Printz sin medhjälpare åt sidan. En stund samtalade de lågmält och pekade åt olika håll mot den ljusblå himlen. Därpå gav Printz tecken. Det skulle bli uppstigning! Publiken hurrade och skränade. Nu skulle det ske! Printz och hans medhjälpare började så förbereda för fyllning av den stora ballongen som låg ditforslad på en vagn. Efter en stund avbröt man arbetet och meddelade att ballongen dessvärre var något skadad och att någon uppstigning denna kväll var inte att tänka på. Men, den ärade publiken skulle icke misströsta. Felet var av ringa art och skulle med lätthet kunna åtgärdas under kvällen. Så ville man bara vänta till morgonen därpå skulle allt vara klart för uppstigning.
Ett missnöjt mummel hördes från den församlade massan. Dock var ju ingen större skada skedd. Att man fick vänta ett dygn gjorde ju egentligen inget. Man kunde roa sig med annat under tiden. Man måste också förstå att en luftfarkost var en invecklad uppfinning och det hedrade Printz att säkerheten för passagerarna gick i första hand. Så forslades ballongen i väg för reparation och platsen bakom tändsticksfabriken tömdes på folk. Morgonen därpå var strålande vacker och folk strömmade åter till uppstigningsplatsen. Printz hade ännu inte anlänt, men förberedelserna tog väl sin tid förmodade de församlade. Tiden kröp långsamt fram, men ingen Printz syntes till. Nu började man bli orolig. Hade det hänt honom något? Så småningom spred sig ett rykte som sade att Printz och hans medhjälpare avrest med Stockholmsbåten redan klockan fem på morgonen. Detta kunde väl ändå inte vara sant!? Skulle en sådan fin herre bara smita i väg? Med alla insamlade pengar och allt!
BEDRAGARE
Jo, snart bekräftades ryktet. Enköpingsborna hade blivit lurade! Dragna vid näsan av en skojare och bedragare. Av den fantastiska upplevelsen som man skulle berätta om för sina bekanta blev nu platt intet. Besvikna och ilskna lämnade man platsen. Det värsta var nog inte slantarna man så godvilligt skänkt. Nej, skammen över att vara så lättlurad högg som en trubbig kniv i kroppen. Den smärtan skulle sitta kvar länge. Resten av marknadshelgen blev för många något dyster, men en liten tröst i bedrövelsen fann man ändå i underrättelser från Eskilstuna en vecka senare. Printz hade försökt spela upp samma aktstycke där, och påstod fräckt att han i Enköping gjort en lyckad uppstigning med en enköpingsbo som passagerare. På frågan från en intresserad reporter från Eskilstunaposten om vad han ämnade fylla ballongen med blev svaret: Syrgas. Redan här kunde hans teaterstycke ha avslöjats om reportern varit något bättre hemma i de fysiska lagarna då en gas lättare än luft var nödvändig. Andrée använde vätgas då han for i väg mot nordpolen. Annars fylldes den tidens ballonger, liksom dagens, med varmluft.
Dessvärre för honom hade rykten från Enköping om hans äventyr där nått Eskilstuna. Han hade fått fly hals över huvud utan att få med sig vare sig ballong eller pengar! Frågan är om han vid den tiden ens ägde en ballong. I Enköping misstänktes i efterhand att det som sett ut som en ballong i själva verket bara var en presenning liggande i en vagn. För ett ovant öga var det säkert svårt att avgöra detta.
Vem var då denne Printz som lurat enköpingsborna så grundligt. Han var född år 1865 i Stockholm, men bodde vid denna tid i Linköping. ”Luftseglare” var endast en av hans titlar. Hans berömmelse i trakten kring Linköping låg nog mer åt det pyrotekniska området. Han uppträdde de följande åren mest under titeln ”fyrverkare”. Att bränna av imponerande fyrverkerier var hans specialitet. Emellertid gjorde han då och då även ballonguppstigningar.
Det finns inga noteringar om att han skulle ha fortsatt bedra sin publik som han gjorde i Enköping. Tvärtom skvallrar flera tidningsartiklar om lyckade föreställningar och en nöjd och uppskattande publik vid flera av hans framträdanden. Han höll huvudsakligen till i Östergötland med Linköping som bas. En viss försäljning av fyrverkerier sysslade han även med. Han verkar ha levt bra på sina uppvisningar. År 1894 gifte han sig med Anna Sofia Svensdotter som var 6 år yngre. De fick nio barn, så han hade en stor familj att försörja. Han dog 1915 och bouppteckningen visar ett hem utan lyx men heller ingen fattigdom. I bouppteckningen avslöjas f.ö att han ägde både en sabel och en pistol.
*
Tilldragelser i stadens häkte
ETT NYTT HÄKTE
Om en fällande dom innebar fängelse eller straffarbete, blev första anhalten stadens häkte. Under 1700-talet låg Enköpings häkte, eller Corps de Garde, som det hette på den tiden, vid det s.k Kalktorget som låg vid stadens genomfartsgata. Vid branden år 1799 förstördes det åtminstone delvis. I ett dokument talas det om ”byggnadens efter branden besfärliga tillstånd.” I vilket fall beslöt man att bygga ett nytt häkte när staden efter branden fick nya gator och kvarter. Det kom att ligga vid Kyrkogatan i samma kvarter som det nya rådhuset, handelsman Svensson Stahres handelshus som staden inköpt år 1796. När beslutet togs år 1802 att ett nytt häkte skulle byggas beslöts även att stadens auktionskammare skulle ligga i samma hus – häktet på andra våningen och auktionskammaren på bottenvåningen. Planeringen av det nya huset verkar ha varit synnerligen noggrann. I ett dokument kan man läsa att virket till huset skulle hämtas uti Gröngarns skog – närmare bestämt 153 timmerstockar, varken fler eller färre. Vi vet också att den övre våningen skulle bestå av tre fångrum och ett vaktrum. Måtten på huset finns också antecknat. Längden var 18 alnar (10,6 m) och bredden 12 alnar (7 m). Huset stod färdigt 1808 och skall ha kostat 138 riksdaler.
Helt friktionsfritt gick emellertid inte byggandet. Postmästaren Per Cronius hade sin bostad i samma kvarter och en del av hans trädgårdstäppa skulle tas i anspråk för uppförandet av häktet. Han var missnöjd med den ersättning han erbjöds och lät meddela att han skulle processa mot detta bygge så länge han hade spikar i väggen och om något uppbyggdes på hans täppa, skulle han omgående nedriva det. Hur denna konflikt till slut löstes förtäljer inte källorna i arkiven, men ett nytt häkte blev det till slut. Huset med häktet och auktionskammaren kom att gå under namnet stadshuset. Att det nya häktet hade en del övrigt att önska vad gällde säkerheten skulle snart visa sig. Uppenbarligen hade man inte räknat med en del av de intagnas benägenhet att avvika om tillfälle gavs. Flera rymningar har noterats i Magistratens protokoll från första halvan av 1800-talet.
MORGONSUP MED VAKTERNA
Inte enbart fönster och galler verkade ha varit säkert utformade. Karlarna i vaktstyrkan var inte heller alltid att lita på.
Detta visade sig vid en rymning från häktet i februari år 1830. Arrestanten Lars Pettersson som satt i häktet i väntan på vidare transport, lyckades ta sig ut under natten och försvinna till fots. Han hade lyckats lossa en spik ur en fönsterkarm och delvis få bort gallret för att sedan slingra sig ut genom öppningen som vid senare inspektion visade sig vara ungefär 35 x 23 cm. Det enda Pettersson lämnat efter sig var fotspår i snön nedanför häktets fönster. Upprördheten från stadsfiskalen var naturligtvis stor – kanske inte så mycket på att en rymning skett, utan på omständigheterna kring densamma. Enligt instruktionerna gällande bevakningen skulle alltid två vakter finnas närvarande i häktet. Stadens vaktpersonal bestod egentligen av endast fyra personer. Stadsvaktmästaren som var ansvarig för ordningen i staden samt tre stads- eller polisbetjänter. Vid undersökning visade det sig att polisbetjänten Litzell varit ensam vakt under berörda natt. Han hade legat påklädd i vaktrummet. På morgonen hade han gått till guldsmeden Hörlings krog som låg tvärs över gatan för att få en morgonsup. Han hade inte kontrollerat arrestcellerna utan bara bett sin hustru att vakta under hans frånvaro. Hon verkar ha tagit sin uppgift på betydligt större allvar än sin man. Hon tittade nämligen till arrestrummen och upptäckte då att Lars Pettersson inte fanns kvar i sin cell. Hon larmade genast sin man som rapporterade rymningen till stadsfiskalen och nu avslöjades ett synnerligen olyckligt missförhållande vad gällde vaktmanskapet. Att Litzell varit ensam vakt och att han låtit sin fru ta över vakten medan han smet i väg för att ta en sup, var naturligtvis illa. Än värre var att vidare undersökning visade att söndagen innan flykten hade polisbetjänterna Litzell och Höfling tagit med arrestanterna Pettersson och Lundström till Hörlings krog och där tillsammans intagit både brännvin och öl! Vid ett annat tillfälle då arrestanterna togs ut på gården för att tömma sina nattkärl, hade Pettersson kastat sitt kärl och rusat i väg. Inte för att rymma visade det sig, utan till Hörlings krog. Stadsvaktmästare Helsing och de två polisbetjänterna Litzell och Bodin hade då följt efter in på krogen och där intagit var sin sup tillsammans med de två arrestanterna. Att vakterna tog en sup då och då var förmodligen inget man upprördes nämnvärt över. Brännvinet intog en helt annan plats i 1800-talets samhälle än i dag. Att ta sig en sup kan närmast jämföras med att vi idag tar en fika. Spriten var billig och att ta en morgonsup tillhörde det normala i många kretsar.
Nej, det upprörande var att vakterna gjort det tillsammans med de i häktet intagna arrestanterna. Där hade de passerat gränsen för vad som kunde tolereras. Att missförhållandena i häktet måste rättas till var alla överens om. Stadsvaktmästare Helsing, som var chef för vaktmanskapet, insåg uppenbarligen att han låg illa till. Han hade brustit i tillsynen av hur arbetet utfördes bland vakterna. Kort efter denna händelse lämnade han in sin avskedsansökan vilken utan vidare resonemang beviljades. Polisbetjänterna fick något förvånande behålla sina tjänster. Hur gick det då för rymlingen Pettersson? Eftersökning ordnades och därvid framkom att vittnen sett en man springa från häktet. Av någon anledning antog man att Pettersson begivit sig mot Strängnäs. Varför berättar inte källorna i arkiven, men man skickade en man till Strängnäs för att undersöka saken. Några konkreta spår efter rymlingen kunde man dock inte finna. Vaktpersonalens ifrågasatta agerande vid Petterssons rymning borde ha fått stadsfiskalen och magistraten att strama upp tillsynen, kunde man tänka. Troligen skedde detta också, men det är väl bekant att tiden har en tendens att urholka även den mest målmedvetna och ihärdiga föresats.
RYMNING PGA DÅLIG MAT
År 1868 var det nämligen dags igen. Rymlingen var denna gång kvinnspersonen Thekla Albertina Lindgren. Benämningen ”kvinnsperson” satte man, som tidigare nämnts, under denna tid på kvinnor med tvivelaktigt ryckte eller med en eller annan fängelsedom i bagaget. Hon stod, i november detta år, inför rådhusrätten i Enköping åtalad för stöld av diverse klädespersedlar. I väntan på att hennes prästbetyg skulle anlända sattes hon i häktet, varifrån hon alltså senare rymde. När detta uppdagades och undersökning gjordes avslöjades hur illa det var ställt med vaktmanskapets syn på sitt viktiga värv.
Det rum som fanns i häktet för vakten, var till för stadsvaktmästaren. Där skulle han bo och samtidigt ha uppsikt över häktet. Vid denna tid hette stadsvaktmästaren Melander. Han hade fått tillstånd att utflytta ur häktet. Vaktrummet överlämnades då som bostad till polisbetjänten Wallin. Även han flyttade ut från häktet för att sedan hyra ut detsamma till slaktaren Åkerlund mot en årlig avgift av 40 riksdaler. Att en polisbetjänt kunde hyra ut ett rum vars ägare var Enköpings stad måste anses ganska häpnadsväckande. I handlingar ur arkiven avslöjas att stadsfiskalen, som var polisstyrkans chef, troligen känt till Wallins synnerligen reglementsvidriga förfarande. Åkerlund, som nu hade ansvaret för vaktandet av de i häktet intagna, hade med sin hustru varit bortresta och hade vid hemkomsten upptäckt den tomma häktescellen. Kvinnspersonen Lindgren var utflugen. Hur hon lyckats ta sig ut kunde man inte lista ut, men man konstaterade att hon förmodligen hade fått hjälp utifrån, vilket inte var orimligt med tanke på den frånvarande vakten. Polisbetjänten Wallin låg nu illa till. Han hade utan tillstånd överlämnat sin vaktsyssla till slaktaren Åkerlund. Han var alltså den som nu stod som ansvarig för rymningen. Stadsfiskalen agerade nu i sin roll som åklagare vid rådhusrätten och instämde Wallin till domstolen. Att han själv uppenbarligen brustit i sin del av ansvaret, nämns ingenstans i de dokument man kan finna i arkiven. Wallin fick trots allt behålla sin tjänst, men dömdes till 25 riksdaler i böter för försummelse i tjänsten. Rymlingen Lindgren lyckades inte hålla sig undan så länge. I mars 1869 greps hon ni Gävleborgs län och skickades tillbaka till Enköping. I förhör meddelade hon att hon inte alls fått någon hjälp att rymma. Hon hade helt enkelt lyckats att bryta upp låset. Som orsak till rymningen uppgav hon den dåliga maten.
Hon dömdes av rådhusrätten till två års straffarbete för andra resans stöld. I fängelsearkivet för Uppsala länsfängelse finns en notering om att man misstänkte att hon var sinnesrubbad. Om man gjorde några ytterligare undersökningar avseende detta är okänt. Hon satt fängslad från den 25 mars 1869 till den 18 oktober 1870. Fram till domen i Enköping hade hon fört ett liv i samhällets utkant. Under vissa tider hade hon försörjt sig som piga i Uppsala och i socknarna runt staden. Hon gifte sig aldrig, men fick två barn, vars fäder är okända. Båda barnen dog unga. I Funbo sockens husförhörslängd beskrivs hon som ”utfattig”. Livet efter fängelsevistelsen verkar inte ha blivit bättre. Vid två tillfällen häktades hon i Uppsala för fylleri. Hon dog i Uppsala i juli 1894 i en ålder av 70 år.
Av allt att döma var inte häktet helt rymningssäkert. Ytterligare några rymningar genomfördes innan häktet flyttade in i rådhuset år 1885. Häktet var, som redan nämnts, endast en tillfällig förvaring av misstänkta eller dömda. De, för brott misstänkta, inväntade rättegång och de redan dömda väntade på transport till fängelse.
EN LINDRIGT NYKTER FÅNGGEVALDIGER
Fångtransporterna skedde inte hur, eller när som helst. För Enköpings del gick oftast transporterna till Uppsala eller Stockholm via Litslena. Litslena gästgivargård var en knutpunkt där fångar byttes. Fångarna från Enköping som ofta kom tillsammans med de från Västerås, byttes där mot fångar från Uppsala eller Stockholm. Från Uppsala och Stockholm kom fångar som skulle vidare till Västerås eller fångar som blivit frigivna på väg mot sin hemförsamling. Själva fångtransporten med vakter, som gick med häst och vagn eller släde, vände alltså vid Litslena. Då dessa transporter gick långsamt var övernattningar nödvändiga, särskilt vintertid då dagsljuset försvann ganska fort. Övernattningarna gjordes i Litslena där en arrestlokal fanns vid gästgiveriet. Transporterna från Västerås gick genom Enköping och vid gästgiveriet där togs ofta paus samt intag av medhavd eller på stället inhandlad kost. Under transporten var alla fångar försedda med fotbojor eller handfängsel – grova brottslingar ofta med båda. För att ytterligare förhindra flyktförsök kunde fångarna förses med gemensam fotboja två och två. För att hålla reda på vilka fångarna var och vad som var deras slutstation var alla försedda med en fångsedel. Ett system är, som bekant, aldrig starkare än dess svagaste länk. Fångsystemet syfte var naturligtvis att på ett säkert sätt ta hand om dömda brottslingar samt se till att var och en av dem till slut hamnade på rätt ställe. Ej sällan utgjorde, som exemplet ovan med rymmaren Pettersson visar, personalen runt de intagna en sådan svag länk. För att ytterligare belysa detta kan ett exempel hämtas från 1841. Den 1 februari detta år anlände fånggevaliger Björklind med fångar från Litslena på väg till Västerås. Vid Enköpings gästgivargård stannade man för att byta hästar. Under tiden besökte både Björklind och fångarna, försedda med bojor, krogrummet för intag av skaffning. Björklind var, enligt alla inblandade, lindrigt nykter vid tillfället. Som tidigare nämnts ansågs en sup då och då vara närmast en rättighet i vissa kretsar och Björklind var i detta fall inget undantag. Brännvin var, som sagt, av nöden. Snus kunde heller inte undvaras allt för länge och då snusdosan var tom stod Björklind inför ett problem. Snus kunde givetvis inhandlas, men själv kunde han inte lämna fångarna utan tillsyn på gästgiveriet. Han löste problemet genom att helt enkelt lossa bojorna från en av fångarna vid namn Anders Petter Eriksson, samt beordra denne att ge sig ut på staden för att inhandla den begärliga varan. När så hästbytet var klart och alla fångar tillbaka i slädarna saknades Eriksson. Björklind, fångad i den bedrägliga spritens grepp, hade uppenbarligen varken tid eller lust att eftersöka den saknade Eriksson. Han fortsatte resan utan denne.
Kvar i Enköping befann sig således fången Eriksson med inhandlat snus men utan vidare transport. Ett utmärkt tillfälle att avvika kan man tycka, men han verkar inte ha gjort något sådant försök. Vinterkylan kanske fick honom att tveka. Han upptäcktes i stället på gästgiveriet av polisbetjänten Enlund som genast igenkände Erikssons fångkappa. Enlund ordnade snabbt fram häst och släde och begav sig med den kvarlämnade fången efter fångtransporten. Ett stycke utanför staden hann de två ifatt Björklind och hans fångtransport och Björklind kunde fortsätta resan mot Västerås – nu med fulltalig fångskara. Denna historia gick naturligtvis inte ansvarig myndighet obemärkt förbi. Björklind kallades till förhör senare och dömdes till böter för sin försummelse samt sparkades från sin tjänst. I slutet av 1800-talet gick många fångtransporter med tåg vilket naturligtvis var bekvämare och framför allt snabbare.
*
