Trollnatt

Varför? Frågade han sig tyst inom sig. Varför hade han mött henne denna natt? Otaliga var de gånger han ensam hade vandrat på dessa stigar. Ensam i tystnaden och mörkret. Med vinden som sällskap och regnet. Hans fötter kände varje rot, varje sten, varje krök. Doften från fuktig mylla och multnande mossa hans tysta vänner. Han kände dem så väl. Men hon hade doftat så annorlunda. Så främmande. Så underbart. Vad hade hon att göra på hans stigar när natten låg mörk och tung? Han stannade till på stigen och lyssnade. Vinden rev hårt i de mörka grantopparna.
Som om den talade till honom. Han lyssnade intensivt men fick inga svar. Skogen behöll sina hemligheter. Regnet ökade i styrka. Han drog sin slitna rock tätare intill sig. Hukade i den tilltagande vinden.
Det skulle bli storm denna natt. Drakar av moln rusade fram över den svarta himlen, jagande varandra i en svindlande dans. Han tittade upp mot den benvita månen som för att söka svar. Men månen stirrade tillbaka stum och oförstående.
Den var så annorlunda denna natt. Aldrig tidigare hade han känt sig så ensam. Så förvirrad.
Uppe på åsen där han stod kunde han blicka ned mot de låga mörka husen.  Ljuset i de små fönstren var för länge sedan släckta. Människorna i de små husen sov. Kurande i nattens mörker. Där nere rådde stillhet och tystnad. Men vad hade flickebarnet att göra ute denna natt? Denna natt då regnet och vinden var kungar i skogen. Ingen borde vara ute en sådan natt. Bara han. Ensam.
Han hade sett folk nere i byn under ljusa sommarnätter. När solen kastat långa skuggor. När daggen ångat i gräset. Ibland hade han känt en obeskrivlig längtan att gå ned till byn. Stilla ensamheten. Men så hade det inte blivit. Rädslan hade varit starkare än denna oändliga längtan. Han hade känt doften av dem. När vinden låg på. Folket där nere skulle få ha sitt för sig själva. Så hade det alltid varit. Så skulle denna olycksaliga natt också ha förblivit. Om inte flickebarnet plötsligt stått framför honom på stigen. Så liten. Så skör.
Vinden hade slitit i hennes enkla linne. Han hade inte sett henne först. Hade gått i egna tankar. Först när månen bröt igenom de mörka skyarna hade han upptäckt henne. Underbart vit lyste hon i mörkret. Så liten hon var. Så vacker. Förstummad hade han stannat. Aldrig hade han sett något liknande.  En obeskrivlig glädje fyllde honom. Djupt inom honom vaknade något tidigare okänt. Det kittlade hans nerver. Rådbråkade hans hjärna. En underbar känsla bröt fram ur hans inre. Trängde sig fram genom eoner av isande kall ensamhet. Han ville röra vid henne. Smeka den mjuka huden. Känna det gyllene håret mot sin kind. När vinden så vände i en hastig by kunde han känna hennes doft. Annorlunda, men inte skrämmande. Inte som jord och dy eller som multnande barr och fuktig mossa från skogen. Hon doftade av liljors vithet. Av ängsblommors färgprakt. Av morgondaggens friskhet.
Hade han bara kunnat få detta lilla av henne. En kort smekning. Ett ögonblicks doft av hennes hår mot hans hud. Han hade kunnat begravt dessa minnen för evigt i sitt inre. Att ta fram i ensamheten. Att glädjas åt under långa mörka tider.
Bara hon inte hade skrikit.
Varför hade hon skrikit när hon såg honom? Han ville ju henne bara väl. Hennes plötsliga skrik hade skurit som ljungande blixtar genom stormens larmande i trädkronorna. Allt det underbart vackra hade med ens försvunnit. Gnyende hade han hållit sina stora händer för öronen. Han ville inte höra.
Inte hade han velat henne något illa. Bara känna vid henne. Röra vid den vita huden. Hans grova händer hade försökt stoppa skriken ur hennes mun.  Om han bara hade kunnat få henne att sluta. Han kunde inte styra sina händer. Som väderkvarnsvingar hade armarna slagit runt med våldsam kraft. Han hade velat forma munnen till vänliga ord. Men allt hade blivit en orkan av dundrande vrål. Av besvikelse.  Så hade hon tystnat med ens. Hon skrek inte mer.
Dånet i de stormsusande trädkronorna tog åter över. Regnet fortsatte att slå mot hans ansikte. Månen stirrade tyst bland ylande moln. Den korta underbara stunden var med ens över. Han andades tungt. Smakade på de välbekanta dofterna från skogen. Såg med trötta ögon in bland de mörka granarna. Ned mot de tysta små husen. Så med ens sträckte han på den krumma ryggen. Lät blicken söka sig framåt. Det glimmade till en sekund av i en vattendroppe på hans kind.
Eller var det en tår? Han såg sedan på den avslitna flickebarnsarmen han hade i handen. Kände en sista doft av den lyckliga stunden, slängde den sedan i de täta buskarna och började vandringen mot de fjärran bergen och de djupa skogarna där trollen och jättarna bor.