Den första TV-apparaten

I min tidiga barndom fanns inte TV. Visserligen hade man börjat göra provsändningar (radiotjänst tror jag), men det var vi lyckligt ovetande om. Man lyssnade på radio. Jag minns Dagens Eko, Sjörapporten och en massa Lennart Hyland.

En dag (tror att det var 1957) fick vi höra att min morbror skaffat en TV-apparat. Vad en sådan apparat gjorde eller såg ut hade vi ingen aning om, men det berättades om att den såg ut som låda med en glasruta och i rutan kunde man se människor prata eller sjunga. Man kunde också se film berättades det. Film visste vi ju vad det var. På bio hade man varit.

Nåväl min morbror bjöd in oss att titta på underverket. Vi steg in i ett mörklagt rum och där stod den – TV-apparaten. Mörkläggningen berodde på (förstod jag senare) att tv-bilden var synnerligen ljussvag. Dessutom tog det tid att få fram en bild. Den tidens apparater hade inte transistorer. De hade radiorör som först måste värmas upp.
Vi satt först minst tio minuter och stirrade på en bild som kallades testbild. Jag minns att det var en indian. Sen visade sig en tant som berättade vad som sedan skulle visas. Det var en dockfilm – tjeckisk tror jag.

Jag kommer inte ihåg om mina föräldrar var med, men jag tror det. I vilket fall slutade det hela med att vi skaffade en TV- apparat, året därpå. Jag kommer fortfarande ihåg att jag såg finalen i fotbolls-vm mellan Sverige och Brasilien den sommaren.
Något längre sittande framför apparaten blev det inte. För det första vill jag minnas att man endast sände program varannan dag i början. Dessutom var nog utbudet ganska magert och fyllde säkert inte en hel kväll. Dagtid sändes inga program alls.

Vill även påpeka att den tiden apparater var tjock-tv, men det visste vi inte då.

Färg? Nej tok heller. Allt var svart – vitt – grått, men vi klagade inte. Vi var nöjda bara något rörde sig i rutan.