VID MARKNADSTID

Jag tror kärringen är full

År 1840 gick vintermarknaden i Enköping av stapeln den 14 januari. Det finns inget skrivet i arkivens källor om vädret denna dag. Kanske kan vi just därför anta att vanligt vinterväder rådde och att de flesta besökare tagit sig dit med häst och släde. Ångbåtstrafiken som startat på 1830-talet låg i vinterdvala i väntan på våren som ännu låg några månader bort. Folk hade som vanligt vid marknader samlats på torget för att sälja eller inhandla varor, träffas för att utbyta nyheter och skvaller eller bara spatsera för att uppleva folkvimlet. Säkert var en stor del av stadens befolkning i rörelse.  Marknadsdagarna var arbetsamma dagar för stadens vakt- och polisstyrka. En titt i domboken avslöjar nästan alltid brott mot den marknadsfred som gällde vid dessa tillfällen. Osämja och slagsmål var inte ovanliga och att några personer fick tillbringa en natt i häktet i väntan på rättegång var näst intill en regel. Ej sällan var den ständigt närvarande alkoholen inblandad i någon form och citatet ”af starka drycker öfverlastad” förekommer ofta i protokollen från rannsakningarna i rådhusrätten. De inblandade i dessa mål var nästan alltid uteslutande män. Därför hajar man till när en kvinna dyker upp i sådana sammanhang. Man bör ha i åtanke att gifta kvinnor inte var myndiga under denna tid. Om de var gifta omtalas de i arkiven alltid som någons hustru och hade sin man som förmyndare. Att aldrig nämnas utan att kopplas ihop med sin make kan i våra ögon måhända ses som diskriminerande eller förringande. Dåtidens människor såg det antagligen inte så. Titeln "hustru” innebar tvärt om en form av status i samhället jämfört med ogifta kvinnor, varav de flesta tjänade som pigor. Änkor till borgare hade ärvt samma rättigheter och skyldigheter som deras män en gång ägt. De hade alltså rätt att bedriva hantverk eller handelsrörelse. I fråga om inflytande ärvde de även den forne makens rösträtt i den allmänna rådstugan. Om de gifte om sig försvann dessa rättigheter och de blev åter omyndiga. Änkor hade alltså högre status än hustrur i den tidens samhälle. Kvinnor med ett tvivelaktigt rykte eller som straffats för brott försågs ofta med titeln "kvinnspersonen” den och den.

OTIDIGHETER OCH HÅRDA ORD
Kvinnan i vårt fall hette Ulrica Borin och var gift med kakelugnsmakaren Daniel Borin i Enköping. Målet som avgjordes under februari och mars detta år handlade dock inte om fylleri, utan om våld och misshandel. Vanligtvis fanns, som sagt, alkoholen med som en del i mål som handlade om slagsmål och misshandel - så icke denna gång. Kort sagt: Kakelugnsmakare Borins hustru Ulrica stod inför rätten anklagad för misshandel på torget och därmed även för brott mot marknadsfreden. Vad var det då som hände denna januaridag på torget i Enköping? Vi kan i dag konstatera, när vi läser de bevarade rättegångsprotokollen, att de vid rättegången avlagda vittnesmålen skiljer sig något åt. Det man emellertid är överens om är att en dispyt uppstått mellan Ulrica Borin och den avskedade soldaten Pehr Lindgren från Nibble ägor i Torstuna socken. Ulrica Borins version av det som hände är följande: Hon hade stått vid sitt stånd på torget där hon saluförde krukor, fat samt diverse kärl i keramik som hennes man tillverkat. Han var själv inte närvarande på torget. Den f.d soldaten Lindgren hade kommit fram till henne och tagit upp samt synat ett fat och därpå efterfrågat priset.
”Tio shilling,” hade hon svarat. Han hade då utbrustit:
”Hur vågar ni saluföra endast torkade obrända kärl på torget å begära penningar för?”
Hon hade upplevt hans ton som förnedrande och att han höjt rösten så att alla omkring kunde höra. Hon hade då svarat:
”Varorna är mina och penningarna edra. Se eder om och köp bättre af andra. Det är nog att välja på här.”
Ett nog så riktigt påpekande. Han hade som kund alla möjligheter att inhandla det han så önskade av någon annan. Om hennes ton i svaret varit vass eller ohövlig, eller om Lindgren bara var på dåligt humör, framgår inte av rättegångsprotokollet, men han valde att fortsätta tvisten med hustru Borin.  Hade han följt hennes råd hade denna historia slutat här och både Lindgren och Ulrica Borin hade försvunnit ut i glömskan och där antagligen blivit kvar. Nu blev det inte så. Lindgren fortsatte att klaga på hennes varor och påpekade att de var för dåligt brända. Hon hade då bett honom att avlägsna sig i stället för att stå där och skämma ut henne och hennes man. Lindgren hade dock nu kommit upp i varv. Han fortsatte att plocka bland hennes kärl och högljutt klaga på dessas kvalitet.  Hustru Borin hade då tappat tålamodet med den besvärlige, och i hennes tycke, oförskämde kunden, och slitit ett fat ur handen på honom. Lindgren hade då, enligt Ulrica Borin, högt ropat:
”Jag tror kärringen är full!”
Där gick gränsen för kakelugnsmakare Borins hustru. Hon slog Lindgren över ögat med fatet hon hade i handen. Slaget måste ha överraskat den f.d soldaten. Visserligen hade han kanske varit väl påstridig och envis, men att han skulle få ett slag i ansiktet hade han säkert inte väntat. Kvinnor använde inte våld – i synnerhet inte på torget under marknaden. Ulrica Borin hävdade i sitt vittnesmål att slaget inte hade skadat Lindgen, vilket inte stämmer med verkligheten. Han fick ett blödande sår över ena ögat. Detta vidimeras av stadsvaktmästare Wallinder hos vilken Lindgren en stund efter slaget anmält det inträffade. Lindgrens vittnesmål skiljer sig något från Ulrica Borins. Hans version av händelseförloppet stämmer till en början med hustru Borins. Sålunda berättar han att han frågat om priset på ett fat och tyckt att det var för högt och att fatet var dåligt bränt. Hon hade då ryckt fatet ur hans hand och sagt:
”Stå ej och skäm ut mina varor!”
Han hade då tagit upp ett annat fat från marken och frågat om priset då hon svarat:
”Det skall du få se!”
I samma ögonblick hade hon slagit till honom över vänstra ögat så att han fick ett blodsår, vilket svullnat igen dagen därpå.
Vilken version man än väljer att tro på, måste det ha varit ett svårt ögonblick för den före detta soldaten. Visserligen hade han lämnat soldatlivet, men han var inte mer än fyrtio år gammal och nog skulle han ha kunnat försvara sig själv och sitt fosterland mot en tänkbar fiende, men hur försvarar man sig mot en ilsken kvinna!?

STÄMNING I RÅDHUSRÄTTEN
Han kunde ju inte gärna slå tillbaka. Att aga sin hustru hade han rätt till, men det här var ju något annat. Hon var dessutom gravid i ett ganska långt framskridet stadium. Det kunde han säkert ha uppfattat trots de tjocka vinterkläderna. I hustru Borins vittnesmål hävdar hon att han knuffat henne, men detta förnekade han och ingen av de vittnen som utfrågades vid rättegången sade sig ha sett något sådant. Så, vad återstod att göra för den nu något tillstukade Lindgren? Kanske insåg han att han gått för långt i sitt klagande över Borins varor. Han valde till slut det enda rätta, då han stillsamt drog sig tillbaka och anmälde det inträffade. Han avstod dessutom att instämma Ulrica Borin till domstol för slaget hon tilldelat honom. Att det blev rättegång av det hela berodde på att stadsfiskal Sandqvist i sin roll som åklagare vid rådhusrätten lämnade in en stämningsansökan mot hustru Borin för brott mot marknadsfreden.  Ulrica Borin och hennes man instämde däremot Lindgren till rättegång. I stämningen mot honom var paret Borin inte nådiga mot den f.d soldaten. Den inlämnade stämningen löd sålunda:

”Som afskedade soldaten Lindgren på Nibble ägor Torstuna socken å marknaden sistlidne januari därstädes efter att föra ett våldsamt och öfverdådigt uppförande, med oljud och skällsord förnärmat min egen heder och min mans proffesion på öppet torg här i staden bland en större folkmängd och derigenom helt och hållet rubbat min handel och oagtat detta dess brotsliga upträde icke desto mindre varit oförskämd nog att utvärka stämning å mig såsom öfverfallande uti sitt föredragna tillmäle så anhålles om laga stämning å bemälde Lindgren till samma tid och rum uti påstående :

1. att för berörde freds förstörande upträde stå ansvar efter lag
2. böta för denna sin obefogade stämnings utvärkande samt Lindgrens påstående i allo förfalla i detta mål.
3. Lindgren betala rättegångskostnader samt min tidspillan hvarförutan förbehålles öppen talan uti alt hvad målet gemenskap eger
Enköping den 17 februari 1840

Ulrica Borin, D Borin”

Nu kom dock rådhusrätten att ställa sig kallsinnig inför Borins stämning. Den under punkt 2 beskrivna anklagelsen var inte sann och det visste naturligtvis herrarna i rådhusrätten. Stämningen mot Ulrica Borin kom, som redan nämnts, från stadsfiskalen och inte från Lindgren. Dessutom finner man, om man läser alla vittnesmålen ur de gamla protokollen, att paret Borin överdrivit en hel del när det gäller Lindgrens uppförande denna januaridag. De flesta av vittnena stöder nämligen inte helt påståendena om Lindgrens överdådiga och våldsamma uppträdande med oljud och skällsord, som antyds i Borins stämningsansökan. I utslaget från rådhusrätten ser man tydligt vilken vikt man lade vid bevarandet av ordning och reda vid marknaderna. Ulrica Borin åtalades dels för misshandel av Pehr Lindgren, dels för störande av marknadsfreden. Det hela slutade med att hon dömdes till böter på 4 riksdaler, varav endast en femtedel för slaget mot Lindgren och resten för marknadsbrott. Lindgren gick helt fri från straff. Han hade i lagens mening inte begått något brott. Att klaga på priser och kvalité när det gällde marknadsvaror var ingen brottslig gärning. Hade han fortsatt bråket hade det måhända slutat med att han i sin iver slängt ur sig något smädligt yttrande och då kunnat fällas för okvädingsord, vilket också skulle ha fallit under brott mot marknadsfreden. Hans yttrande om att hon skulle ha varit full räckte, enligt rätten inte, då endast ett av flera vittnen kunde styrka att sådana ord skulle ha hörts.
Det faktum att allt detta hänt under marknadstiden gjorde att straffet för hustru Borin blev hårdare än det annars skulle ha blivit. Hade hon slagit Lindgren i ansiktet med ett fat någon annan dag hade bötesbeloppet blivit betydligt lägre.

STÖLDGODS
Ulrica Borins uppträdande på torget var ovanligt. Fysiskt våld var männens domän. Att en man, då ord och argument tröt, tog till knytnävarna eller tillhyggen ansågs inte på något sätt märkligt – än mindre om alkohol fanns med i bilden. Kvinnor kunde möjligen ta till nedsättande smädelser eller okvädingsord och om fysiskt våld förekom var det i stort sett uteslutande mot andra kvinnor i form av hårdragning eller slag i ansiktet med handflatan. Att sådana fall förekom skvallrar domböckerna om då och då. 
Man kan lätt få intrycket av att Ulrica, med all rätt, försvarade sin och sin mans heder denna marknadsdag i Enköping. Att hon brutit mot gällande lagar är en sak och det fick hon betala för, men hade hon moraliskt handlat rätt? Vad folket i Enköping tyckte avslöjar inte källorna, men säkert fanns det de som förfärades över att en kvinna kunde uppföra sig som hon gjort, medan andra antagligen ansåg att den oförskämde soldaten fått vad han förtjänat. Var detta en engångsföreteelse, eller var hon en människa som alltid stod upp och försvarade det hon ansåg vara rätt? Egentligen vet vi för lite om henne för att kunna besvara denna fråga, men det finns i arkiven vissa fakta som kanske kan hjälpa oss. 
Vem var Ulrica Borin? Enligt kyrkböckerna var hon född år – ja, när då? Först uppges hennes födelseår vara 1810, men detta ändras senare till år 1800. Datum uppges överhud taget inte. Inte heller framgår födelseorten. I alla längder fram till hennes död anges födelseorten endast som ”Småland”. När hon dör år 1862 uppges hennes ålder till 62 år, varför vi måste anta att det rätta födelseåret är 1800. Hon verkar ha kommit till Enköping strax före år 1830 då hon står som hustru till gesällen Daniel Borin. Hennes namn är då Ulrica Nilsdotter. Senare byter hon sitt efternamn till Hagström. Fram till år 1845 fick Ulrica och hennes man sex barn varav två dog redan som spädbarn. Flera av barnen tar senare efternamnet Blomstedt. Någon förklaring till dessa namnbyten avslöjar dock inte arkiven. Vid händelserna på torget år 1840 var Ulrica gravid med parets tredje barn. Hon uteblir från rättegångens första dag med hänvisning till just graviditeten. Ett intyg från stadens barnmorska visar att hon då rättegången startade i mitten av februari, var i sjunde månaden. Enbart det faktum att hon var gravid borde inte ha varit orsak nog att utebli, vilket inte heller rådhusrätten ansåg. Hon uppmanades därför att infinna sig då rättegången återupptogs och hotades annars med böter. Resten av rättegången var hon närvarande. Orsaken till hennes ovilja att deltaga i förhandlingarna är okänd.
Den f.d soldaten Pehr Lindgren från Torstuna flyttade samma år (1840) och livnärde sig som torpare, först i Litslena och därefter i Tillinge där han gick ut tiden år 1852. År 1848 dyker så Ulrica Borins namn upp i detta års dombok. Denna gång handlar det om något mindre smickrande nämligen handel med stulet gods.  Upprinnelsen till det hela var att den nittonåriga Matilda Thorsell som under en längre tid stulit varor hos handlare Lemke till vars handelsbod hon fått tillträde genom sin fästman som var bodbetjänt hos Lemke. Fästmannen visade sig senare varit helt ovetande om Matildas stölder. Värdet av det stulna beräknades till över 100 riksdaler, vilket var en oerhörd summa i en tid då ett dagsverke inte ens värderades till en riksdaler. Huvuddelen av det stulna utgjordes av över trettio sidensjalar som hon sedan sålde vidare till flera kunder i staden av vilka Ulrica Borin alltså var en. Hon köpte femton av de stulna sidensjalarna. Helt uppenbart är att hon borde ha insett att den unga Matilda Thorsell knappast kommit över dessa sjalar på laglig väg. Enköping var inte större än att alla kände alla och Matilda var ingen okänd person som kommit inflyttande helt nyligen. Hon var infödd enköpingsbo och alla de som handlat av henne borde lätt ha insett att hon knappast haft ekonomiska möjligheter att inhandlat de exklusiva sjalarna. Tvärtom fanns misstankar om att hennes kunder varit väl insatta i hennes stölder och därmed medskyldiga till hennes brottsliga gärningar. Att någon av hennes kunder (varav de flesta var vanliga borgarfruar) skulle ha varit inblandade i själva stölderna kunde inte bevisas varför Matilda Forsell ensam dömdes för dessa. Domen blev hård. Hon dömdes till böter på det tredubbla värdet av det stulna (vilket var vanligt under denna tid). En sådan penningsumma kunde hon naturligtvis inte framskaffa så straffet omvandlades till 28 dagars fängelse på vatten och bröd, vilket hon påbörjade på länsfängelset i Uppsala den 22 april samma år.
Hur gick det då för dem som hade köpt det stulna godset av Matilda Thorsell? Med knapp nöd hade de undgått att fällas för medverkan i stölderna och brottsrubriceringen blev i stället ”handel med misstänkt person”. Ulrica Borin, som köpt ungefär hälften av de stulna sjalarna dömdes till böter på 3 riksdaler och 16 shilling. Dessutom fick hon lämna tillbaka de sjalar hon ännu hade kvar i sin ägo. Om hennes överfall på f.d soldaten Lindgren på vintermarknaden åtta år tidigare av många måhända sågs som en förståelig, eller rent av rättfärdig handling då hon försökte försvara sin heder och sitt anseende, måste man nog konstatera att den glorian i så fall nu halkat ordentligt på sned. Att bli inblandad i tjuvnadsbrott var, under denna tid, näst intill den mest ärelösa och bedrägliga gärning man kunde begå.

ARSENIK
Även Ulricas man Daniel Borin kom att förhöras i domstolen angående hans hustrus brott. Han hävdade dock att han inget känt till om det stulna godset, vilket Ulrica även vidimerade. Hon förklarade för domstolen att hon inte sagt något till sin man av rädsla för att han skulle bli upprörd och ta till våld mot henne. Denna förklaring avslöjar att allt kanske inte stod rätt till i det Borinska hemmet. Visserligen hade han som husbonde rätt att aga sin hustru. (Den rätten försvann år 1864), men här antyds att det kunde vara fråga om något annat än den tillåtna agan. Och värre skulle det bli. I början av september spred sig ett rykte i staden om att kakelugnsmakare Borin med egen hand avhänt sig livet. Det visade sig också att ryktet var sant. Enligt vittnesmål hade Daniel Borins liv åren före självmordet varit svåra. Han hade alltmer hemfallit åt superi och ett oredigt leverne vilket utmynnade i djup melankoli, men även våldsamheter mot både hustrun och barnen. Garveriarbetaren Åkerström och hans hustru vilka hyrde en del av Borins hus, vittnade om att denne ibland i rusigt tillstånd tvingat ut hustrun och barnen på gatan samt därefter låst dem ute.  Andra vittnade om att de ibland sett och hört honom skrikande och stojande irrat runt på gatan som vore han sinnesrubbad. Helt uppenbart stod det inte rätt till med kakelugnsmakare Borin. Tidigt på morgonen den 5 september hade Borin stigit upp och på hustruns fråga vad han ämnade bege sig så tidigt hade han endast svarat:

”Adjö med dig. Det är sista gången du ser mig.”

Dock hade han senare återvänt till hemmet där hustrun Ulrica fann honom sittande med ett glas brännvin i handen. I glaset fanns även något vitt. Hustrun hade genast kallat på Åkerström för att få hjälp, men när denne anlände hade Borin redan druckit ur glaset. En halv timme efter detta drabbades han av häftiga kräkningar och trots alla försök med olika medikamenter hämtade på stadens apotek gick hans liv inte att rädda. Vid tvåtiden på eftermiddagen lämnade kakelugnsmakaren Borin detta jordeliv som mot slutet uppenbarligen blivit honom svårare och svårare att uthärda. Allt tydde på att han intagit arsenik i någon form, vilket också konstaterades vid den efterföljande obduktionen.
Att begå självmord var under denna tid ett brott och bestraffades enligt kapitel 13 i missgärningsbalken. Borins död blev därmed ett fall för rådhusrätten. Hade detta skett några årtionden tidigare hade antagligen hans kropp begravts på okänd plats i skogen. Enligt lagen var detta skarprättarens uppgift. Den lag som gällde var från 1734 och nu i mitten på 1800-talet hade tolkningen av lagen mildrats något.  Dock var självmord fortfarande ett brott och rådhusrättens dom avslutas med: ”Skall Borins döda kropp i tysthet begrafwas och afsides i kyrkogård läggas.”
Ulrica Borin som efter makens självmord bytt sitt efternamn till Hagström levde kvar i Enköping ännu ett decennium. Hon lämnade till slut staden tillsammans med dottern Josefina Ulrica och flyttade till Uppsala där hon gick ur tiden i november år 1862. Dödsorsaken anges vara lunginflammation. Tilläggas kan att innehav av arsenik var behäftat med stränga regler och lagar. Olaga innehav straffades hårt. Detta fick en piga vid namn Anna Jansdotter erfara. Hon dömdes år 1840 just för olaga innehav av arsenik till böter på 16 riksdaler och 32 shilling. Som tidigare nämnts var ett dagsverke för en man under denna tid värderat till mindre än en riksdaler. Hur Daniel Borin införskaffat arsenik eller om han därtill ägde vederbörligt tillstånd förtäljer inte arkivens källor.

*

Ett lispund lin 

Att stora tillställningar som marknader drog till sig mycket folk och individer anlände som inte alltid kom i ärliga avsikter var vanligt. Trängsel med många tilltänkta köpare vid de olika försäljningsstånden, eller vid krogar och andra näringsställen utgjorde en utmärkt arena för stölder. Var man dessutom något påverkad av starka drycker på krogen (vilket inte alls var ovanligt) och kom i lag med okända personer, kunde det mycket väl hända att man gick därifrån utan portmonnä eller silverur. Sådana händelser har i Enköping lämnat spår i stadens domböcker i form av domar utfärdade av stadens rådhusrätt angående snatteri, fickstöld eller stöld, förutom de alltid förekommande fylleri- och våldsbrotten. Utfärdade domar efter brott begångna under marknader känns lätt igen då de gick under beteckningen ”marknadsbrott” vilket, som redan nämnts, betydde att straffet ofta fördubblades vad gällde böter. Nu skall dock påpekas att domarna i domboken inte är förekommande i stora mängder, men man skall då komma ihåg att långt ifrån alla utövade brott gick så långt som till rannsakning inför domstolen. Tvärtom kan man misstänka att många stölder i bästa fall endast kom så långt som till anmälan till polismakten, men stannade där i brist på bevis. Tittar man närmare på protokollen från domstolsförhandlingarna märker man snart att det i stort sett var nödvändigt att det tillsammans med anmälan till polisen även medföljde ett namn på en misstänkt. I bästa fall kunde då den misstänkte gripas och hade man tur kunde det stulna återfinnas hos denne. En person som kom till en marknad i akt och mening att begå stölder såg förmodligen noga till att vittnen inte fanns till brottet. Kunde man osedd försvinna med det stulna, var möjligheterna stora att komma undan lagens långa arm. Stölderna kan indelas i två grupper. Dels sådan som de nyss nämnda som planerades och utfördes i ett för tjuven gynnsamt tillfälle, dels sådan som utfördes i stundens ingivelse såsom ordstävet ”tillfället gör tjuven” så väl beskriver. Utan att djupare analysera de inblandades levnadshistorier, kan man sannolikt hänföra de flesta av de som till slut dömdes i rätten för tjuvnadsbrott, till den senare kategorien. Att detta emellertid inte alltid var fallet visar ett fall från tjugondedagsmarkanden i Enköping den 14 januari år 1848. Anders Olsson från Alfta i Hälsingland hade fått plats för sin släde på torget där han bl.a försålde lin. Vid ett tillfälle närmade sig tre personer som verkade intresserade av hans varor. Det var två äldre personer – en man och en kvinna samt en yngre man. Kommen från Hälsingland kände han naturligtvis inte till vilka de tre personerna var. Hade han gjort det, hade han säkert varit mer uppmärksam på vad som försiggick runt hans släde. 

EN ÖKÄND FAMILJ
De tre personerna tillhörde familjen Källström från Österunda socken – far, mor samt fyra söner och en dotter. De var ökända i socknarna runt Österunda och misstänkta för inblandning i all möjlig brottslig verksamhet – allt från snatteri, stöld och nu senast mord och mordbrand.  Omdömena man kan finna i arkiven om denna familj är allt annat än vackra. Familjen gick bl.a under beteckningen ”tjufbandet”. Det talas om ”ogudaktigt lefverne” och komminister Abraham Arrenander skriver i ett inlägg att ”Pehr Olsson Källströms (fadern) fräjd är den dåligaste Österunda församling känna.” Fräjd eller frejd som vi skulle skriva i dag var något som prästerna antecknade i husförhörslängderna om sockenborna. Det handlade om pålitlighet och anseende. I dag kan vi kanske tycka att det visserligen kan vara bra att ha ett gott anseende i samhället, men livsviktigt är det ju inte. Under denna tid dessa händelser utspelade sig var situationen en annan. Flyttade man till en annan socken var man skyldig att inneha ett prästbetyg som visade vem man var och med detta även ett frejdebetyg. Vad som stod i detta frejdebetyg kunde få stor betydelse för den enskildes framtid. Framgick det att man var en människa med dåligt anseende och att man var opålitlig kunde exempelvis många vägar till arbete och anställning vara stängda. Vidare avgjorde ibland detta betyg om man var trovärdig som vittne vid en rättegång. Dessutom kunde man nog räkna med att man låg sämre till om man själv stod anklagad för ett brott. Dålig frejd innebar för det mesta att man hamnade utanför gemenskapen i lokalsamhället, vilket i värsta fall kunde få till följd att få eller ingen ställde upp om man råkat illa ut och behövde hjälp. Dömdes man för brott påverkade det naturligtvis frejdebetyget negativt. Man skall i detta sammanhang komma ihåg att det var prästen i socknen som beslutade om en persons frejd. Detta tillsammans med läs- och skrivkunnighet samt kännedom om det viktigaste inom den kristna läran antecknades noga i husförhörslängden. Hade man kommit på kant med prästen kunde alltså livet bli svårare.  Uteblivande från nattvardsgången under flera år påverkade exempelvis denna frejd negativt, även om man för övrigt var en skötsam och fridsam person. Den heliga nattvarden skulle ju bidra till själens frälsning efter detta liv och att avstå från detta betraktades med misstänksamhet och tvivel. När komminister Arrenander skrev att Pehr Olsson Källströms frejd var den sämsta någonsin inom Österunda socken var alltså ingen småsak i det dåtida samhället. Om Källströms hustru Catharina Pehrsdotter skriver Arrenander bl.a ”Mig är obekant om hon är dömd flera gånger brottslig; men säkert är att hon beständigt stjäl, då tillfälle gifwes.”

Detta uttalande är ett exempel på hur oemotsagd en präst kunde få stå när det handlade om en persons frejd. Skall man tro Arrenander sysslade Catharina Pehrsdotter ständigt med stölder. I och för sig skriver han att det är för honom obekant. I själva verket – som vi ska se senare – hade hon blivit fälld för stöld endast vid ett fåtal tillfällen. Möjligen menade Arrenander att hon var känd för att stjäla, men lyckats undkomma lagen i de flesta fall. Om detta är med sanningen överensstämmande kan vi i dag inte avgöra då endast de fall som gått till beslut i domstol går att finna i arkiven. I vilket fall skulle ett uttalande likt Arrenanders knappast tolereras vid en rannsakning i dag. Om sonen Lars Olof skrivs bl.a: ”Han super sig så full att han blifwer wåldsam ända till slagsmål.”  Samt ”Bristen på Gudsfruktan har lemnat rum för alla möjliga lustar, så väl af mindre som gröfsta beskaffenhet. Han är i vår församling känd som den största bandit.” 

Om de övriga sönerna (som fortfarande bodde i kvar Österunda) skriver Arrenander: ”Hwad man med wisshet kan säga är, att sönerna icke gerna kunna öfwerträffa fadern i missgerningar.” Där skulle det dock – som vi snart skall komma till - visa sig att den gode komministern hade fel.  De tre som nu stod vid Anders Olssons släde på torget i Enköping, var alltså Pehr Olsson Källström, hans hustru Catharina Pehrsdotter samt sonen Lars Olof Källström. Hemma i Österunda fanns fler söner till vilka vi skall återkomma senare i denna trista historia.  Att helt sanningsenligt återge vad som hände på torget denna marknadsdag låter sig dessvärre inte så lätt göras. Därtill är de inblandades vittnesmål allt för otydliga och motstridiga. Klart är dock att ett lispund (ca 7 kg) lin försvann från Anders Olssons släde och att det var Catharina Persdotter som med detta stöldgods avlägsnade sig från torget. Nu hann hon inte så långt. Vittnen hade uppmärksammat vad som skett och stoppade henne. Bråk och handgemäng skall ha uppstått då sonen Lars Olof försökte försvara sin mor, då det stulna linet togs ifrån henne. 

STÖLD ELLER MISSFÖRSTÅND?
Enligt vittnen hade de tre ställt sig intill släden på ett sätt som kunde tolkas som att de ville skymma sikten för ägaren till linet. Ett klassiskt samarbete således. Några i gruppen distraherar och skymmer och en annan utför själva stölden. Vid påföljande rättegång framgick att Anders Olsson själv inte sett något av det som skett, men det hade som sagt andra marknadsbesökare i närheten gjort. Marknad med mycket folk och trängsel gav förvisso många tillfällen till olovliga tillgrepp för den som var ute i sådana ärenden, men mycket folk betydde också att det kunde finnas många vittnen. Nåväl, Anders Olsson fick tillbaka sitt lin och Catharina Pehrsdotter hävdade att det hela varit ett missförstånd. Hennes uppfattning var att hennes man lovat henne att han skulle göra upp affären med Olsson, så därför hade hon avlägsnat sig med linet utan att tala med denne. Hennes man verkade dock inte ha hyst några planer på att betala. I stället hade även han avlägsnat sig tillsammans med sonen. Huruvida Catharina Pehrsdotters version av händelsen var med sanningen överensstämmande lär vi aldrig få veta. Klart är emellertid att stadsfiskalen och tillika åklagaren vid rådhusrätten Envall inte trodde på henne. Alla tre familjemedlemmarna greps därför och sattes i stadens häkte. Det man nu skulle ta ställning till i den kommande rannsakningen var om det hela varit ett misstag såsom Catharina Pehrsdotter hävdade, eller om det varit frågan om en planerad stöld. De olika familjemedlemmarnas digra straffregister när det gällde stölder låg dem onekligen i fatet in för den kommande rättegången. Men, frågan är om inte Catharina Pehrsdotters version faktiskt var den rätta. Komminister Arrenander nämner i förbigående, i sin beskrivning av Pehr Olsson Källström och hans hustru, att hon ”lidit för dem bägge straffet genom eget åtagande af brottet”. Det skulle alltså ha handlat om något av deras tidigare stölder där han uppenbarligen varit den skyldige, men låtit hustrun ta straffet. Om detta hänt i verkligheten, eller om det endast var något Arrenander hört talas om, kan vi inte veta. I hans beskrivning av familjen förekommer, på flera ställen, antydningar och påståenden vilka han uppenbarligen uppsnappat i samtal med folk. Familjen Källströms rykte måste, med tanke på deras leverne, ha varit ett kärt samtalsämne på kyrkbackar och andra platser där människor möttes så väl i Österunda, som i de omkringliggande socknarna. Och såsom ofta plägar ske i sådana fall läggs det ena efter det andra på, händelseförlopp förvanskas och till slut vet ingen vad som är sant eller inte. Kanske ska vi inte dra för stora växlar på Arrenanders lilla kommentar, men det faktum att Catharina Pehrsdotter lämnade ifrån sig linet så lättvindigt då stölden upptäckts gör att misstanken ändå väcks.Blev hon lurad av sin egen man?

BESVÄRLIG RÄTTEGÅNG
Rättegången kom att fördröjas åtskilligt. Anledningen till detta torde ha varit de tre häktades alla tidigare konfrontationer med rättvisan. När det gällde domar rörande stöld var det viktigt för rätten att inhämta all kunskap om huruvida den anklagade hade blivit dömd tidigare. Upprepade domar för stöld resulterade nämligen i strängare straff för den fällde. Man talar i rättegångsprotokollen om ”första resans stöld”, ”andra resans stöld”, osv. Att alla tre tidigare varit dömda för stöld var man säkert på det klara med, men hur många domar var och en av dem hade i bagaget visste man inte.  Att erhålla information om detta kunde ta tid. Under denna tid fanns nämligen inget centralt register angående utfärdade domar i landet. I de fall man hade indikationer på att den tilltalade nyligen dömts i dennes hemsocken kontaktade man i frågavarande häradsrätt. I bästa fall hade man redan där gjort denna eftersökning och man kunde så att säga få resultatet av denna helt ”gratis”. Annars blev gången i denna undersökning att först tillskriva landshövdingeämbetet i de län man misstänkte sådana domar kunde ha avkunnats. Därefter fick man snällt invänta svar.  Brevväxlingen mellan rådhusrätten och landshövdingeämbetena i Uppsala och Västerås i detta fall omnämns i den rannsakning som senare skulle ske. När det gällde fadern Per Olsson Källström och sonen Lars Olof blev man ganska snart på det klara med vad som gällde. Hustrun Catharina Persdotters eventuellt tidigare domar krävde däremot ett mer ingående och utdraget arbete. Att ha de tre misstänkta inburade i Enköpings häkte under hela denna tid gick inte. Häktet var inte stort och för att cellplatserna skulle räcka till måste en viss genomströmning ske. De flesta som hamnade i häktet satt där pga fylleribrott. För dessa behövdes inga längre utredningar vilket gjorde att de snabbt fick sin dom och kunde lämna sin plats i häktet till någon annan. Att ha en eller flera celler ockuperade av samma personer under flera veckor eller månader satte käppar i hjulet för samarbetet mellan polis och domstol. De tre medlemmarna i familjen Källström försattes således på fri fot i väntan på rättegång. Något bevis på detta syns inte i källorna i arkiven, men vi vet att de befann sig hemma i Österunda före den 15 mars då de blev indragna i ett brott av en helt annan dignitet än den enkla stölden i Enköping. Catharina Persdotter blev, som sagt, en svårare nöt att knäcka och en sammanfattning av allt som gjordes av alla inblandade instanser – både rättsliga och kyrkliga – ger vid handen att man till slut egentligen inte kunde klargöra frågan helt ut.  Som forskare i dag irriteras man under stundom över hur bristen på ordning och reda i vissa register, protokoll och dokument ibland försvårar arbete vid sökningar i arkiven.  Samma känsla måste de inblandade ha haft år 1848 då Catharina Persdotters tidigare förehavanden undersöktes.  Klart är emellertid att hon rannsakats i Sala år 1826 för stöld av en fårskinnsfäll värd 6 riksdaler och att hon för detta dömts till 18 riksdalers böter, men då hon inte kunde betala böterna i stället fick spöstraff samt att i kyrkan undergå uppenbar kyrkoplikt. Från Sala kunde man även meddela att hon hamnat inför rätta år 1822 för en stöld under marknaden men, av skäl som ingen visste, slutligen undgått straff. Vidare framgår av dessa eftersökningar att hon skulle ha begått en stöld i Uppsala tillsammans med sin bror år 1810. Däremot kunde ingen redogöra för om hon straffats för detta eller inte. När det gäller en senare eventuell stöld i Uppsala blir förvirringen än värre. Enligt anteckningar i Österunda skulle hon ha blivit fälld för stöld vid Ersmässan därstädes år 1834 eller 1835, vilket hon erkände. Något sådant finner man dessvärre inte i Uppsala. Senare ändrar man sig och kommer fram till att stölden eventuellt utförts tidigare. Man undersöker domstolsprotokoll och fängelselängder ända tillbaka till 1826, men hittar inget. Enligt Catharina själv kunde det ha varit så att hon visserligen hade stått inför rätta, men blivit frikänd. Att hon själv inte kunde hålla reda på när och var hon straffats för stöld talar för att komminister Arrenander kanske hade rätt i sitt påstående att hon ständigt stal då tillfälle gavs. I denna brevväxling dyker även upp påstådda stölder i Österunda, men där hon av okänd anledning undgått bestraffning. Förvirringen när det gäller Catharina Persdotter verka vara i det närmaste total. En sak är däremot säker. Till stölden i Enköping nekade hon bestämt. För herrarna i Enköpings rådhusrätt med borgmästaren i spetsen blev denna röra ett problem. Var hon en förhärdad tjuv som av outgrundliga skäl gång på gång lyckats undkomma rättvisan, eller var hon endast utsatt för allmänt förtal och elaka rykten? När så rådhusrätten efter stor möda och lång tid kom fram till ett utslag i fallet med det stulna linet skriver man den 29 maj. Det som till slut gör att man då kan avsluta det hela är att Catharina Persdotter till slut erkänt stölden. Om hon gjorde det för att hon verkligen hade haft för avsikt att stjäla eller om hon tog på sig hela skulden för att skydda sin man och sin son vet vi inte. De stod nämligen samtidigt inför rätta gällande misstänkt inblandning i ett mord och en mordbrand i Österunda den 15 mars detta år.

MORDMISSTANKE
Angående Catharina Persdotters eventuella tidigare bestraffningar gällande stöld, gjorde rådhusrätten till slut det enda de kunde göra, nämligen att endast räkna med den eller de domar man säkert kunde fastställa. Resultatet blev att hon dömdes för andra resans stöld. Stölden i Sala år 1826 var alltså den första. Alla andra stölder, som med olika grad av osäkerhet togs upp i den undersökning man gjort, lades åt sidan. Straffet blev böter på det stulna godsets fyrdubbla värde, eller om böterna inte kunde betalas fängelse i 14 dagar på vatten och bröd. Dessutom fick hon extra böter för svordom inför rätten. Vad hon exakt hade sagt finns inte redovisat i rättegångsprotokollet.De tre familjemedlemmarna blev alltså frigivna i väntan på slutlig dom i fallet. Under tiden hände något mycket förfärligare hemma i Österunda. Tidigt på morgonen den 15 mars 1848 brann det i torpet Lindsberg på Brunsta ägor i Österunda socken. När de personer som upptäckte branden tog sig in i stugan för att försöka rädda de boende fann de till sin stora förskräckelse att dessa redan var döda. Genast kunde man dock konstatera att de två – Olof Tomsson och dennes hustru Greta Olsdotter – inte hade dött av eldens framfart. Båda hade flera sår i huvudet, uppenbarligen orsakade genom våld.  Att de två blivit mördade stod snart utom allt tvivel. Om det var frågan om rånmord eller något annat återstod att reda ut. Av allt att döma hade mördaren eller mördarna tänt på torpet för att försöka dölja morden. Delar av familjen Källström misstänktes för inblandning i morden. I första hand handlade det om den före detta soldaten Jan Petter Brunnberg som var son till paret Källström. En av anledningarna att just han misstänktes var att han, enligt flera vittnesmål, skall ha sagt att han ville slå ihjäl paret Tomsson och att orsaken till detta skulle ha varit att de anklagat honom för stöld. Misstankarna mot även de andra i familjen växte fram mer och mer efter vittnesmål som lades fram under rättegången. Dessutom får man en känsla av att det räckte med att tillhöra denna illa sedda familj för att föras upp på de misstänktas lista. Vår vän komminister Arrenander skriver bl.a om Jan Petter Brunnberg: ”Kan kristendom mycket uselt, bevistar sällan förhören (husförhören), är son till den så kallade tjuf-Källström på Ulfsta ägor, har faderns och moderns alla vanarter, han super, slåss, svär, stjäl – alltid misstänkt för grövre brott, men aldrig straffad för något.”

DÖDSDOM
Efter många om och men kom häradsrätten fram till att Jan Petter Brunnberg och en man vid namn Petter Bäck, som inte tillhörde familjen Källström, hade utfört det avskyvärda dådet. I det slutliga utslaget som kom den 11 januari 1849, där både Brunnberg och Bäck ansågs tillsammans ha utfört dådet, dömdes de därför ”att androm till varnagel och sig sjelfvavälförtjänta att mista sina lif genom halshuggning.” Det var så långt man kunde komma i detta mål då det gällde själva morden och mordbranden. Om detta var hela sanningen eller om någon eller flera i familjen Källström varit inblandade lär vi aldrig få veta. Häradsrätten var emellertid inte färdig i och med detta. Under alla visitationer under rättegången återfann man misstänkt stöldgods hos Pehr Olsson Källström vilket ledde till att han förutom de två dömda för morden även fick sin dom i denna rättegång att för stöld böta 33 riksdaler banco eller i brist på medel att betala böterna, 10 dagars fängelse på vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Hustrun Catharina Persdotter fick nu sin dom för stöld i Enköping fastställd. Alla dödsdomar under denna tid måste undergå Hovrättens granskning innan de verkställdes. I april meddelar hovrätten att den fastställde domen mot Brunnberg, men att Bäck friades.När så Kungl. Maj:t avslog en nådeansökan, var saken klar. Jan Petter Brunnberg skulle avrättas. Detta skedde i juli år 1850. Hur stort inflytande familjen Källström i verkligheten hade haft när det gällde olagliga aktiviteter i bygden runt Österunda socken är svårt att veta. Vad var sant och vad var rent påhitt i alla rykten som spreds - inte minst under det året rättegången angående morden pågick? Klart är emellertid att i och med dessa händelser försvinner denna familj och dess medlemmar ut från offentlighetens ljus åter in i arkivens dunkla vrår. Per Olsson Källström och hans hustru Catharina Persdotter hamnar på fattigstugan efter deras respektive fängelsevistelse. Där blir de kvar resten av sina liv. Hon dör i mars år 1853 i en ålder av 64 år - han i februari, året efter. Han blev 69 år. Dödsorsaken för båda anges som ”ålderdom”. Sonen Jan Petter Brunnberg blev som redan beskrivits avrättad. Hans hustru och barn tvingades förresten även de att därefter flytta in på fattighuset. Stölden av ett skålpund lin på tjugondedagsmarknaden i Enköping var ingen stor händelse och skulle antagligen aldrig dragits fram ur arkivens gömmor om det inte varit för de inblandade personerna. I och för sig är inte familjen Källström på något sätt unik. Det finns andra exempel på familjer där brottslig verksamhet varit en gemensam angelägenhet för flera av dess medlemmar. Att flera av familjemedlemmarna så grundligt och bestämt nedgjorts i fråga om deras leverne och vandel av en sockenpräst som i detta fall, är inte vanligt. Kanske berodde komminister Arrenanders saftiga och frispråkiga kritik angående familjen Källström på personliga konflikter eller också var det helt enkelt så att den verkligen var bland det värsta man upplevt i Österunda. Denna historia visar också att även under den minsta sten man lyfter på i forskandet i arkiven kan de mest otroliga, fascinerande och hemska händelser och levnadsöden uppenbara sig.

*

 Utöfvat wåld mot marknadsvakt