Enköping
Måsar och människor
Eftersom jag bor mitt i staden skulle man inte förvänta sig att varje morgon vakna upp till ett fasligt skrikande av fiskmåsar. Vid kusten skulle det ge en mysig känsla av hav och fiskebåtar, men inne i staden känns det fel. Som biolog inser jag naturligtvis att flytten in till staden har givit en bättre tillgång på mat och måsen har väl bara följt i spåren av kajor, duvor och gräsänder som inte heller haft staden som naturlig hemvist. Angående måsarnas leverne som nära grannar finns tvenne påpekanden som är värda att nämna:
- Oljudet. När man ser och hör dem meddela sig med varandra undrar man inom sig om de eventuellt lider av nedsatt hörsel. Trots att de ibland bara sitter en meter från varandra är det alltid fullt ös på ljudorganen. Att tala lågmält ligger inte för dessa fåglar.
- Omsorgen om avkomman. Under flera somrar har deras ungar sprungit omkring bland husen, långt ifrån flygfärdiga, ibland under överinseende av en förälder, men långt ifrån alltid. De små lever farligt mellan bilar och andra fordon och då och då stryker katter förbi. Man undrar om det blivit lite vajsing på det naturliga urvalet. Ett sådant slarvigt föräldraskap torde sluta med artens utplåning på sikt.
Måhända har dessa föräldrar tagit intryck av vissa människoföräldrar som kanske borde ha bättre uppsikt över sina barn. Inte vet jag, men måsarna verkar vara inne på fel väg. Att apa efter oss människor är kanske inte så klokt. Homo sapiens har ju en märklig förmåga att ställa till det för sig och utgör knappast en god förebild för andra som flyttat in som dess grannar.
